Den rollspelslösa barndomen

verlandes.

rollspelskollektivet
Joined
14 Mar 2017
Messages
2,726
Location
Nyköping
Läste tråden om frysboxen och reflekterade över att jag aldrig varit i en sådan - av den enkla anledningen att jag kom in i hobbyn först som vuxen. Spelade min första session 2015, vilket i mångas ögon nog gör mig till en novis i hobbyn.

Kan ofta sörja det jag därmed missade: gamla utgåvor absolut (har ingen nostalgi för de gamla lådorna), men också saker som att upptäcka hobbyn på egen hand med en 12-årings storögda blick och de där sommarloven man hör om, med spelträffar varje ledig dag.

Märker ibland av att jag har lite andra ingånger till hobbyn jämfört med "grognards", men vet inte om det är på gott eller ont (förmodligen varken eller, samt både och).

Vilka fler är vi som kom in i hobbyn i vuxen ålder och har ni några reflektioner kring detta?
 
Jag började vid 18 med Vampire. Och från början var rollspel ett fantastisk sätt att hitta folk att dejta. Liksom, jag träffade min fru på ett Vampire lajv.
Men gud vad fint!
Jag var 28 när jag kom in i hobbyn. Var nörd på annat håll och rollspel hade alltid funnits i min periferi, men aldrig fått/tagit chansen att spela förrän en kollega (som sedermera var best man på mitt bröllop!) bjöd in mig.
 
Last edited:
Började på riktigt ännu senare än du @verlandes.. Hade spelat som sen tonåring (mest Noir, Neotech och Eon) men endast fåtalet sessioner och det fastnade aldrig riktigt. Plockade upp spelledarstaffetpinnen efter 30, vilket gör att jag varit nörd i detta knappt över ett halvt decennium! Men känner även jag en känsla av förlorad tid, hade kunnat passa helt perfekt för mig och mina vänner som älskade friforms roll-lekar i skogen. Men det fanns verkligen inte som hobby på landsbygden där jag är uppvuxen. Hörde om det för första gången när jag var säkert 16 år, vilket var lite för sent för lek. Men nu leker jag för fulla muggar för att ta igen min barndom förlorad till lagsporter (för det var det som fanns, inte för att det ena utesluter det andra).
 
Jag fick Drakar och Demoner som åttaåring men spelade bara några gånger trots att jag under hela barn- och ungdomen ville spela. Jag blev en rollspelsläsare istället, och började inte spela förrän 2020, då jag var 36 år. Även om jag kan känna mig lite ledsen för att jag inte hittade nån att spela med när jag var yngre, tycker jag att de positiva sakerna med att börja i vuxen ålder väger upp det med råge. T.ex. att jag aldrig spelar med nån dröm om att min RP, eller de jag spelleder, ska bli övermänskliga superhjältar – för oss är det roligare med rollpersoner som har brister. Vi har spelat superhjältar men då i ett 1920-tal där alla med superkrafter tvingades hålla sig under jorden och gömma sig för Herman Lundborg på rasbiologiska institutet. I vår nya kampanj är vi bronsåldersmänniskor. Det hade inte funkat för mig som 16-åring då jag skapade minmaxade dimalver utan personlighet i DoD Chronopia (rollpersoner jag aldrig spelade som.)
 
Jag överhörde två killar i min klass på universitetet prata om att spela DoD. Jag var 21 och hade vääldigt begränsad erfarenhet av hobbyn sen innan. Hade spelat typ ett möte som femtonåring och sen aldrig rört det igen.
Men då, i en föreläsningssal i samma hus på LiU som huserar majoriteten av LinCon, kastade jag mig över de där två nördarna och krävde delaktighet. Det var starten på ett treårigt projekt som innehöll hela konfluxsviten och ett par egenbyggda kampanjer och flera nära vänner som jag behöll.
Shit. Det är 20 år sen. Jag firar 20 år i år!

Så även om jag rörde rollspel som tonåring skulle jag inte vilja påstå att jag kom in i hobbyn förrän jag var ung vuxen.
Och riktigt insyltad blev jag inte riktigt förrän jag började hänga i indierummet runt 2011/2012. Då var det verkligen kört. ❤️😅
 
Jag spelade rollspel som ung och kan säga att du inte missade så mycket. Spelarna var socialt inkompetenta, folk gjorde idiotiska saker, ingen hade känsla för berättelser eller skådespel, många sessioner blev långtråkiga eller avslutades abrupt, spelledaren kunde rälsa som ett as, folk fuskade med tärningarna och man vågade inte ha med så mycket som en tutte i spel, varken runt bordet eller i fiktionen. Min sämsta spelsession de senaste tio åren är hästlängder bättre än mitt allra bästa rollspelsminne från när jag var ung.
 
Jag spelade rollspel som ung och kan säga att du inte missade så mycket. Spelarna var socialt inkompetenta, folk gjorde idiotiska saker, ingen hade känsla för berättelser eller skådespel.
Inser det med rent intellektuellt, jag och mina polare hade aldrig rett ut det där på ett givande sätt (kanske tillsammans med en vuxen). Men känner på ett mer emotionellt plan att jag romantiserar jag över all tid man kunde tillängat det och en alternativhistoria över ens barndom och så vidare. Men jag hör dig, är glad att jag hittade till det i vuxen ålder på andra sätt. Lättare att leka som vuxen.
Mitt första (tror jag) möte med rollspel var genom den otroliga introfilmen till Sega Saturn-spelet Three Dirty Dwarves.
Hade jag missat trots ägandet av ett Saturn! Skriker 90-tal.
 
Jag spelade rollspel som ung och kan säga att du inte missade så mycket. Spelarna var socialt inkompetenta, folk gjorde idiotiska saker, ingen hade känsla för berättelser eller skådespel, många sessioner blev långtråkiga eller avslutades abrupt, spelledaren kunde rälsa som ett as, folk fuskade med tärningarna och man vågade inte ha med så mycket som en tutte i spel, varken runt bordet eller i fiktionen. Min sämsta spelsession de senaste tio åren är hästlängder bättre än mitt allra bästa rollspelsminne från när jag var ung.
Håller helt med! Min nostalgi innehåller ytterst lite faktiskt spelande, handlar mest om känslan att ögna igenom ett nytt äventyr och drömma sig bort. Innan det blev kvaddat av murderhobos. Rollspel är tiodubbelt roligare i medelåldern, tror det är huvudorsaken till rollspels-comebacken, finns bara så mycket man kan bygga av nostalgi.
 
Jag spelade rollspel som ung och kan säga att du inte missade så mycket. Spelarna var socialt inkompetenta, folk gjorde idiotiska saker, ingen hade känsla för berättelser eller skådespel, många sessioner blev långtråkiga eller avslutades abrupt, spelledaren kunde rälsa som ett as, folk fuskade med tärningarna och man vågade inte ha med så mycket som en tutte i spel, varken runt bordet eller i fiktionen. Min sämsta spelsession de senaste tio åren är hästlängder bättre än mitt allra bästa rollspelsminne från när jag var ung.

Ja alltså, jag är otroligt tacksam för spelgruppen som drog in mig i hobbyn som 15-åring, men det var ett rätt dysfunktionellt gäng. Det blrv ju bara bättre i relation till det som var innan.

Nu spelar jag kanske mer sällan numera, men när jag väl spelar är jag ganska säker på att jag har trevligare.
 
Jag räknar in mig själv här. Även om jag testade på rollspel någon enstaka gång i tonåren, så kom jag igång med det ordentligt först som 18-19-åring.

Kände till konceptet tidigare, bläddrade bland en äldre kusins Vampire-papper någon gång som barn, men fick höra att jag var för liten och skulle låta bli.

Ville spela rollspel, men hade ingen att spela med, egentligen. Testade Eon en gång som 14-åring med nybörjar-SL, vi körde vara startsession och så blev det inget mer. Så friform på forum (funplanet, hogwarts.nu och diverse pokémonfansajter) var det närmaste jag kom. Testade Dungeons and Dragons en gång som 18-åring, den kampanjen rann ut i sanden efter en spelträff.

Men genom en regelbunden kampanj i Götterdämmerung när jag var 19 fick jag blodad tand och förstod vad jag tyckte om i rollspelsväg.
 
Back
Top