Här återges de första spelsessionerna i ett Eon IV äventyr i berättande form. Vissa bitar har ändrats och lagts till för att passa ett berättande format. Spelarna är Anders, John och Jens. Jag spelleder och krönikerar.
Denna berättelse tar sin början i staden Xanto, som ligger i kejsardömet Jargiens västra kust. Året var 2971 efter Reningen, och kriget mellan stormakterna Jargien och Muhad hade lagt sig. En gryende fred växte fram mellan kejsardömena, och handeln blomstrade i de västra kolonierna i Jargiern. Likaså växte sig intresset bland många handelsmän och unga män att utforska Mundanas märkliga värld. Speciellt intresserad av exotiska länder och historik var den lärde mannen Jarlexander, och med denne man börjar denna historia.
Jarlexander var en cirefalier som levde i staden Xanto, i det cirefaliska kvarteren. Cirefalier var nämligen ett folkslag som trivdes där handeln blomstrade, och helst bland sina egna landsfränder. Därav kom det sig att flera cirefalier reste till handelsstaden Xanto, och lät ordna ett kvart ämnad enbart för sina landsfränder. Tack vare politisk skicklighet och med mutor, lyckades de skapa sig ett kvart som de kunde kalla hem - mitt bland jargierna. Cirefalierna var inte speciellt olika Jargierna till utseendet, förutom att de oftast var blonda och något kortare än jargierna. De själva såg sig ofta som förmer än jargierna, men detta höll de tyst om för att inte väcka sina grannars illvilja.
Den lärde mannen Jarlexander stod och såg ut genom ett fönster på övervåningen av sitt hus. Rummet var möblerat med ett skrivbord, ett par tunnor och framförallt med böcker och pergamentrullar. Från fönstret kunde han se en skymt av havet som glittrade i det bländande förmiddagsljuset. Hans hår var svart, och likaså hans mustasch. Ansiktsdragen var ädla och antydde att han var som mest trettio år.
En sval vind for in i rummet, och hans panna droppade av svett. Hans blick svävade ut mot havet, samtidigt som han höll en pipa i en handen.
Bakom honom vid ett skrivbord satt en kvinna klädd i en ljusblå klänning, som hette Lambretta. Hennes hår var blont och tunt, och ihopsnörat till en fläta. Ansiktet var litet och ögonen stora på ett tilltalande sätt. Hon drog några streck med en fjäderpenna över ett pergament, och ritade något som såg ut som människor på en bal.
“Kan en människa kan vara en kallblodig mördare och samtidigt en kärleksfull fader?” sade Jarlexander tankfullt. “Historierna om den unge herr Nesius Regelius får magen att vämjas, och den allsmäktige att undra vad för slags verk han skapat. Men mycket finns att säga om adelsmannen och hans intrigerande, men..”. Vid de sista orden avbröts han av en knackning på dörren.
“Kom in”, svarade Jarlexander med ett trött suck, utan att vända sig om. In kom en betjänt som hade ett smalt ansikte och en lång näsa.
“Ett brev har anlänt till min herre”, svarade tjänaren och höll i ett brev.
Jarlexander vände sig halvt om och gjorde en gest åt tjänaren att ge honom brevet. När tjänaren räckt över brevet bugade han sig och gick iväg ut från rummet.
Jarlexander noterade vaxemblemet och rev sedan upp brevet. Han lutade sig mot väggen, smuttade på sin pipa, och läste noggrant innehållet i brevet.
Brevet löd följande: “Käre Jarlexander, en upptäckt har gjorts som kan göra oss båda rika. Detta är ett tillfälle som inte får spillas. Res snarast hit. Det är av stor vikt att du tar med dig en som är kunnig i Muhadinsk, och som du kan lita på. Dröj inte min vän.
Från Torgio, tullmästare i Togon.”
Rummet blev tyst förutom ljudet av fiskmåsar och ett dovt avlägset myller som kom utifrån.
“Är allt som det ska, herrn?”, frågade Lambretta artigt.
“Mmm?”, mumlade Jarlexander fundersamt.
Lambretta såg åter på sina anteckningar och lät tankarna sväva iväg på nytt.
Efter en stund vände sig Jarlexander om och så fundersamt på Lambretta. Den senare kände hans blick och såg undrande på honom.
“Säg mig, unge dam, stämmer det att du kan läsa språket Muhadinska”, frågade Jarlexander och strök sin mustasch.
“Det stämmer. Varför frågar du det?”, svarade Lambretta.
“Hm. Nä, det var inget. Låt oss fortsätta”.
Lambretta såg undrande på Jarlexander, men denne vände sig åter mot fönstret och fortsatte sin monotona föreläsning.
Denna berättelse tar sin början i staden Xanto, som ligger i kejsardömet Jargiens västra kust. Året var 2971 efter Reningen, och kriget mellan stormakterna Jargien och Muhad hade lagt sig. En gryende fred växte fram mellan kejsardömena, och handeln blomstrade i de västra kolonierna i Jargiern. Likaså växte sig intresset bland många handelsmän och unga män att utforska Mundanas märkliga värld. Speciellt intresserad av exotiska länder och historik var den lärde mannen Jarlexander, och med denne man börjar denna historia.
Jarlexander var en cirefalier som levde i staden Xanto, i det cirefaliska kvarteren. Cirefalier var nämligen ett folkslag som trivdes där handeln blomstrade, och helst bland sina egna landsfränder. Därav kom det sig att flera cirefalier reste till handelsstaden Xanto, och lät ordna ett kvart ämnad enbart för sina landsfränder. Tack vare politisk skicklighet och med mutor, lyckades de skapa sig ett kvart som de kunde kalla hem - mitt bland jargierna. Cirefalierna var inte speciellt olika Jargierna till utseendet, förutom att de oftast var blonda och något kortare än jargierna. De själva såg sig ofta som förmer än jargierna, men detta höll de tyst om för att inte väcka sina grannars illvilja.
Den lärde mannen Jarlexander stod och såg ut genom ett fönster på övervåningen av sitt hus. Rummet var möblerat med ett skrivbord, ett par tunnor och framförallt med böcker och pergamentrullar. Från fönstret kunde han se en skymt av havet som glittrade i det bländande förmiddagsljuset. Hans hår var svart, och likaså hans mustasch. Ansiktsdragen var ädla och antydde att han var som mest trettio år.
En sval vind for in i rummet, och hans panna droppade av svett. Hans blick svävade ut mot havet, samtidigt som han höll en pipa i en handen.
Bakom honom vid ett skrivbord satt en kvinna klädd i en ljusblå klänning, som hette Lambretta. Hennes hår var blont och tunt, och ihopsnörat till en fläta. Ansiktet var litet och ögonen stora på ett tilltalande sätt. Hon drog några streck med en fjäderpenna över ett pergament, och ritade något som såg ut som människor på en bal.
“Kan en människa kan vara en kallblodig mördare och samtidigt en kärleksfull fader?” sade Jarlexander tankfullt. “Historierna om den unge herr Nesius Regelius får magen att vämjas, och den allsmäktige att undra vad för slags verk han skapat. Men mycket finns att säga om adelsmannen och hans intrigerande, men..”. Vid de sista orden avbröts han av en knackning på dörren.
“Kom in”, svarade Jarlexander med ett trött suck, utan att vända sig om. In kom en betjänt som hade ett smalt ansikte och en lång näsa.
“Ett brev har anlänt till min herre”, svarade tjänaren och höll i ett brev.
Jarlexander vände sig halvt om och gjorde en gest åt tjänaren att ge honom brevet. När tjänaren räckt över brevet bugade han sig och gick iväg ut från rummet.
Jarlexander noterade vaxemblemet och rev sedan upp brevet. Han lutade sig mot väggen, smuttade på sin pipa, och läste noggrant innehållet i brevet.
Brevet löd följande: “Käre Jarlexander, en upptäckt har gjorts som kan göra oss båda rika. Detta är ett tillfälle som inte får spillas. Res snarast hit. Det är av stor vikt att du tar med dig en som är kunnig i Muhadinsk, och som du kan lita på. Dröj inte min vän.
Från Torgio, tullmästare i Togon.”
Rummet blev tyst förutom ljudet av fiskmåsar och ett dovt avlägset myller som kom utifrån.
“Är allt som det ska, herrn?”, frågade Lambretta artigt.
“Mmm?”, mumlade Jarlexander fundersamt.
Lambretta såg åter på sina anteckningar och lät tankarna sväva iväg på nytt.
Efter en stund vände sig Jarlexander om och så fundersamt på Lambretta. Den senare kände hans blick och såg undrande på honom.
“Säg mig, unge dam, stämmer det att du kan läsa språket Muhadinska”, frågade Jarlexander och strök sin mustasch.
“Det stämmer. Varför frågar du det?”, svarade Lambretta.
“Hm. Nä, det var inget. Låt oss fortsätta”.
Lambretta såg undrande på Jarlexander, men denne vände sig åter mot fönstret och fortsatte sin monotona föreläsning.