Tsianphiel
Swordsman
Jag vet inte om det bara är jag som upplever det här, men häromsistens så spelledde jag ett par kanadensiska arbetskamrater i ett riktigt dåligt svenskt trad-äventyr (av hänsyn till författarna så uppger jag inga namn här), och det var hur kul som helst, och på något vis jättecharmig med alla stereotyper som dök upp.
Det roligaste var att dolda ledtrådar var omöjliga att hitta för gruppen, för de slog så in i helskotta dåligt, så vi kom ingenstans.
Jag tror det var en kombination av att äventyret var stereotypt så in i bomben (med ett undantag som lyfte hela grejen och gjorde just den scenen till en av höjdpunkterna), att de jag spelade med tog varsin atypisk rollperson, alltså något de inte spelade i vanliga fall, och att alla slog så illa att de hade ihjäl varandra snarare än monstren.
Jag och gruppen gillade verkligen hur dåligt det var. Det var nästan det som blev behållningen. Har någon av er upplevt något liknande någon gång? Att usel kvalitet leder till en god spelsession?
Det roligaste var att dolda ledtrådar var omöjliga att hitta för gruppen, för de slog så in i helskotta dåligt, så vi kom ingenstans.
Jag tror det var en kombination av att äventyret var stereotypt så in i bomben (med ett undantag som lyfte hela grejen och gjorde just den scenen till en av höjdpunkterna), att de jag spelade med tog varsin atypisk rollperson, alltså något de inte spelade i vanliga fall, och att alla slog så illa att de hade ihjäl varandra snarare än monstren.
Jag och gruppen gillade verkligen hur dåligt det var. Det var nästan det som blev behållningen. Har någon av er upplevt något liknande någon gång? Att usel kvalitet leder till en god spelsession?