[Call of Cthulhu] Kung Lykaons arv

[Skymning]

[Call of Cthulhu] Kung Lykaons arv

Jag spelar Call of Cthulhu solo med hjälp av "Tiny Cthulhu" (för att få lite enklare och snabbare regler) och testar "The Solo Investigator's Handbook" som solo-motor. För att min karaktär ska ha en chans att klara sig över huvud taget väljer jag att köra med reglerna för "Tiny Pulp".

Tiny Cthulhu finns här:

DriveThruRPG

www.drivethrurpg.com

The Solo Investigator's Handbook finns här:

DriveThruRPG

www.drivethrurpg.com

Jag kommer också att använda The Book of Random Tables 1920s-1930s:

DriveThruRPG

www.drivethrurpg.com

 

[Skymning]

Karaktär

Name: Josh Barton

Archetype: Investigator (Privatdetektiv)

Family Trade: Polis

Belief: Sanningen måste alltid komma fram!

Descripton: Josh Barton är en väderbiten, lätt alkoholiserad, medelålders man som jämt har en cigarett i mungipan. Han är smalt byggd med ett insjunket ansikte, har blekgrå, blodsprängda ögon och en skäggstubb som rakas alltför sällan. Han klär sig i en grå fedora, sjaviga kostymer och en gråbrun trenchcoat.

Männen i Josh familj har alltid jobbat som poliser, och det gjorde även Josh tills han blev träffad av en rikoschetterande kula som splittrade delar av hans vänstra knäskål. Josh började halta och kunde inte längre arbeta som polis. Detta faktum knäckte honom, och Josh började dricka för mycket och spela bort familjens pengar på kort. Hans fru lämnade honom strax efter och tog deras barn med sig. Numera jobbar Josh som privatdetektiv och bor på sitt kontor där han sover på soffan.

Health: 6

Corruption: 6

Proficiency: Light Ranged

Mastery: Pistoler

Traits: Charismatic, Insightful, Marksman, Perceptive, Opportunist

Inventory: 50$, Colt .38, Ficklampa, Fickkniv, Förstoringsglas, Fickplunta med whiskey, Cigaretter, Tändare

 

[Skymning]

Arkham, Måndag den 5e November 1928, 5.00 PM
Mythos Points: 0
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 6/6

//Varning för vuxet innehåll!//

"J. Barton PI" står det på kopparskylten som sitter på den frostade glasrutan i dörren till mitt kontor som ligger våningen över Pike's Haberdashery på 338 W. Church Street i Mechant District. Regnet smattrar mot glasrutan, radion spelar The Object Of My Affection med Boswell Sisters och utanför är kommersen i full gång. Bilar tutar, tidningspojkar ropar ut nyheter, par bråkar om vad de ska köpa till middag eller vilken restaurang de ska gå till.

Själv ligger jag på den luggslitna soffan i mitt kontor med en flaska illegal Bourbon i handen och med fedoran över ansiktet. Cigarettlukt är inpyrd i väggar och möbler, och luften är dimmig. Ljudet utanför vaggar mig till sömns. Jag har inte haft någon klient på flera veckor och idag är inget undantag. Jag vet snart inte hur jag ska kunna betala min hyra och inser att ungarna kommer får vara utan julklappar i år.

Plötsligt vaknar jag till med ett ryck när det oväntat knackar på dörren. Jag tittar upp och ser en skugglik figur på andra sidan glaset genom mina druckna, disiga ögon.
"Vem är det?" säger jag hest, reser mig upp och försöker rätta till kostymen.

//Jag slumpar fram en person med hjälp av The Solo Investigator's Handbook: Rosie Strong, Arkeolog, flitig. Sedan tar jag reda på vad hon vill genom att slumpa fram ett scenario, jag får: Important relic or item lost. Passande!

Jag slår på tabellen för verb för att ta reda på vad. Jag får "bark" och "avenge". Jag bestämmer att föremålet är en figurin av Kung Lykaon i vargform. Lykaon var enligt grekisk mytologi en kung i Arkadien som enligt myten förvandlades av guden Zeus till en varg efter att ha dödat sin egen son och försökt få guden att äta av denne för att testa gudens allvetande.//

"Fröken Rosie Strong", säger en röst på andra sidan dörren. "Jag kommer från muséet på Miskatonic University. Jag måste tala med er."
Jag tänder den gröna glaslampan på mitt skrivbord och slänger in en Hershey Breath Saver i munnen innan jag öppnar. Utanför står en flicka i 20-årsåldern med blont hår i bob, en liten blå hatt och regnvåt kappa. Hon ser stressad ut.
"Kom in", säger jag och försöker le mitt charmigaste leende. "Vad kan jag göra för er?"

Rosie berättar att hon är ny på museets arkeologiska avdelning och hade ansvaret för en grekisk, antik staty som de fått låna in för en utställning. Statyn har plötsligt försvunnit spårlöst och hon förstår inte alls hur det har gått till, men vill ha hjälp att få tag i den innan någon märker att den är borta. Statyn var bara en liten del av en större utställning, men hon älskar sin nya arbetsplats och vill inte behöva förlora jobbet på en gång.

Jag är lite väl full och säger att jag tar på mig uppdraget, men att jag börjar imorgon.

//Är det ok, eller vill Rosie att jag sätter igång på direkten? Jag frågar oraklet. Man kan välja mellan:
Omöjligt -60
Inte troligt alls -40
Inte troligt -20
Möjligt ±0
Troligt +20
Väldigt troligt +40
Säkert +60

Sedan slår man 1T100:
1-5 Exceptionellt nej*
6-34 Nej
35-59 Kanske
60-94 Ja
95-100 Exceptionellt ja*
(*Exceptionellt ja och nej har jag själv lagt till efter idé från Mythic GM Emulator)

Jag bestämmer att det är troligt att Rosie vill att jag startar direkt, slår 69 och får ett ja.//

"Antingen hjälper du mig nu på direkten, eller så går jag till någon annan", säger Rosie bestämt.
Jag suckar. Jag behöver verkligen pengarna. Istället för att svara henne sätter jag på mig rocken, tar med min revolver, släcker ner och visar henne ut ur kontoret.

 

[Skymning]

5.30 PM
Mythos Points: 0
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 6/6

//För varje nytt tidsblock slår man för "Story Direction". Jag får 81, "Dice Roll". Jag slår 49 på nästa tabell och ser något. För att ta reda på vad slår jag på "Visual Effect Table". Jag får 91, " A vision of yourself being brutally killed".//

Mörkret har lagt sig och regnet förvandlats till dugg. Gatorna är våta och glansiga, och alla Arkhams ljus speglas under mina fötter. En vind drar med sig lukt av tång och hav från Miskatonic River.

På vägen mot universitetet frågar Rosie om min bakgrund. Jag berättar några roliga anekdoter från min tid som polis och sedan om några lustiga fall som detektiv. Jag lämnar min tidigare fru utanför historien. Jag tycker Rosie är en söt flicka och försöker blända henne med min charm. Efter ett tag kryper jag in under Rosies paraply och håller ut min arm i en krok för att se om hon nappar.

//Jag har Advantage för att jag är Charismatic (Vanligt slag: 2T6, Disadvantage: 1T6, Advantage: 3T6). Jag slår 3T6. 5 eller 6 på någon av tärningarna betyder att jag lyckas. 2, 4 och 4. Jag lyckas inte.//

Rosie tittar skärrat på mig och viker undan med sitt paraply.
"Herr Barton, vad håller ni på med?" säger hon.
"Jag…"
Mer hinner jag inte säga förrän jag inser att vi är förföljda. Steg närmar sig snabbt bakifrån och jag hör hur knivar dras ur sina skidor.
"Akta!" skriker jag och föser in Rosie bakom mig.
Jag drar snabbt min pistol och vänder mig om, men inser att det redan är försent. Fyra, mörka skepnader står runt omkring mig, och innan jag hinner reagera har de huggit sina glänsande dolkar genom min kropp. Runt deras halsar hänger skimrande symboler föreställande vargar. Smärtan är fasansfull när deras blad skär upp min bål och blodet forsar ut på gatan tillsammans med mina inälvor. Jag vrålar högt på hjälp, men känner hur livet flyr min kropp.

"Herr Barton! Herr Barton!" hör jag plötsligt Rosies röst skrika. Hon skakar mig.
På en gång försvinner skepnaderna och smärtan. Jag inser att jag står och skriker på gatan som en vettvilling med revolvern i högsta hugg. Folk duckar och stirrar på mig som om jag vore galen.
"Världskriget", försöker jag förklara och lägger ner pistolen. "Shell shock. Det är över nu."
Jag drar snabbt med mig Rosie och försvinner in i närmsta gränd.

//Jag får 1 Mythos Points som används av The Solo Investigator's Handbook för att öka intensiteten i äventyret och som läggs till på vissa av slagen i tabellerna. Jag måste också slå en Corruption Test (2T6). Jag misslyckas. Antingen förlorar jag 1T6 dagar i galenskap, eller så sänker jag Corruption med 1. Jag väljer det senare.//

Medan vi fortsätter mot universitet går jag och grubblar på min upplevelse. Varför fick jag en syn? Är jag så full? Varför kändes den så verklig? Var det mitt undermedvetna som spelade mig ett spratt? Mina inbillade anfallare bar vargar just som en sådan som har försvunnit från muséet. Varför påverkar det mig så mycket?

Jag berättar inget för Rosie om mina syner. Jag vill inte verka ännu mer galen än jag redan gör.

 

[Skymning]

6.00 PM
Mythos Points: 1
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Jag slår för Story Direction (+1 för Mythos Points). Jag får Development. Nästa tabell ger mig: " Neutral event. Mundane life presents itself in some way".//

The Miskatonic Exhibit Museum ligger i en mäktig byggnad som dekorerats i neoklassisk stil. Korintiska kolonner, och marmorstatyer av Jeremiah Orne och Stanley Hoyt, flankerar ingången. Innanför den mörka träporten finns många stora gallerier och rymliga salar, alla klädda i granit och marmor. Höga fönster och takfönster ger riklig belysning under dagtid.

När vi kommer fram till museet håller lokalerna på att stänga. De sista besökarna lämnar platsen och vaktmästaren låser porten. Runtomkring, på universitetsområdet, rör sig studenter och lärare överallt i det lätta regnet. Min skräck har försvunnit och allt känns som vanligt igen. Jag måste börja dricka lite mindre.

Rosie låser upp en av muséets sidodörrar och visar in mig på sitt kontor. Det luktar gammalt. Böcker, föremål och dokument fyller mörka bokhyllor och på hennes skrivbord står en tom låda.
"Kung Lykaon kom i lådan i morse", säger hon och håller upp säckväven som skyddat innehållet. "Jag plockade upp figurinen för att kontrollera den när den anlände, men sedan hade jag annat att göra. När jag kom tillbaka till mitt rum var den borta."

//Jag undersöker rummet. Min Trait Perceptive ger mig Advantage. 2,2,3. Jag misslyckas.//

Jag ber Rosie kliva ut medan jag undersöker rummet, men trots min noggranna undersökning hittar jag ingenting.
"Finns det någon vaktmästare här eller någon annan som rör sig runt i byggnaden och kan ha sett något?" frågar jag Rosie.
"Lucas Tetlow heter vaktmästaren", svarar hon. "Han är alltid här. Jag ska presentera dig för honom. Jag vill inte att några av mina medarbetare eller chefer ska veta att statyn är borta, men jag tror att Lucas är en man som kan hålla sin mun stängd."

Några minuter senare står vi bland stora skelett och uppstoppade djur i muséets naturhistoriska utställning. En sträv man med stor mustasch håller på att släcka ner i den folktomma salen. Bredvid honom står en Schäfer.

Jag förklarar mitt ärende och frågar Lucas om han har sett något ovanligt under dagen.

//Ett slag för NPC berättar för mig att Lucas är negativt inställd till mig. Jag måste lyckas med ett slag för Charismatic för att övertala honom att hjälpa till. 1, 3, 5. Jag lyckas! Yay!

Har Lucas sett något? Jag frågar oraklet. Det är möjligt. 61. Ja!
Vad har han sett? Jag slår fram några verb för inspiration. Injure, examine, pelt.
En skadad person iklädd någon form av päls som undersöker något alltså!

Saknade personen en arm? 80. Ja.
Slår på NPC om det är en man eller kvinna. 83. En kvinna.
Var såg Lucas personen? Vid kontoret? Troligt. 55. Kanske.
Var det i korridoren utanför, då? Troligt. 73. Ja.//

Först verkar Lucas avståndstagande mot mig, men efter att jag har dränkt honom i min oemotståndliga charm mjuknar han. Han berättar att en enarmad kvinna med pälskappa snokade omkring i personalkorridoren. Hon sade att hon letade efter toaletterna och Lucas visade henne rätt.

//Var det en vargpäls? Väldigt troligt. 97. Exceptionellt ja. (Exceptionellt ger mig något ytterligare.)
Såg han vart hon tog vägen sedan? Inte troligt. 2. Exceptionellt nej.//

"Var det en vargpälskappa?" undrar jag.
"Absolut", svarar Lucas. "Och inte nog med det. Hon hade någon slags vargmedaljong om halsen också."
Både jag och Rosie fattar kopplingen till statyn och tittar varandra förstående i ögonen.
"Ett spår!" säger Rosie och flämtar till.
"Såg du vart hon tog vägen sedan?" frågar jag.
"Nej", svarar Lucas. "Faktum är att hon sprang in bland människorna i en visning innan jag hann visa henne rätt. Jag blev helt överrumplad, och när jag letade efter henne var hon spårlöst försvunnen. Jag tänkte inte mer på saken."
Jag tackar Lucas och går tillbaka till personalkorridoren för att se om kvinnan lämnat något spår där.

//Perceptive. 3, 3, 4.//

Jag hittar ingenting.
"Men någon måste ju komma ihåg en enarmad kvinna", säger Rosie.
"Du har en poäng", säger jag. "Vi frågar runt utanför muséet. Vi kan hjälpas åt."

 

[Skymning]

7.00 PM
Mythos Points: 1
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Story Direction (+1 för Mythos Points). 75. Danger. 78 ger: "Your apartment/place of work has been tossed, searched."

Jag gissar att det beror på att skurkarna har sett mig och Rosie fråga runt. De vill veta vem som är dem i hälarna. Stämmer det? Väldigt troligt. 91 (+40) ger Exceptionellt ja. Förutom att de tagit reda på vem jag är, har de också fått reda på vart min före detta fru och mina barn finns. Inte bra!//

Det börjar bli tomt på campusområdet kring museet, men Rosie och jag frågar alla vi ser.

//Har någon sett något? Kvinnan var enarmad, men det var en stund sedan hon var här, så det tar ut varandra. 64. Ja.

Vad har de sett? Jag slår fram några verb. Protest, oppress, weep.

Kände kvinnan sig jagad av Lucas och stal närmaste bil genom att hota personen som körde den? Troligt. 83. Ja.//

En elev berättar att en enarmad kvinna kom springande till vägen. Hon drog upp en pistol och gick fram till en bil som stod och väntade. När föraren vägrade att ge ifrån sig bilen slog hon honom upprepade gånger med pistolen genom rutan. Tillslut stapplade han blodig ut och bad gråtande om nåd. Hon for snabbt iväg och när polisen kom var hon redan långt borta.

//Vet eleven vem mannen var? Inte troligt. 72. Ja.

Jag slår fram en NPC. Frederick Wilkilgon, Butler, Industrious.

Såg eleven några detaljer? 65. Ja
Var bilen svart? 40. Kanske.
Bar kvinnan på något? Troligt. 80. Ja.
Såg eleven bilmärket? 31. Nej.//

Vet du vem som äger bilen?" frågar jag.
"Ja", svarar flickan. "Det är Frederick Wilkilgons bil. Han är butler till Dr. Conrad Miller som är chef över biologiavdelningen."
"Såg du något mer?"
Flickan berättar att bilen är mörk, men är inte säker på den exakta färgen. Hon vet ingenting om bilmärket heller. Kvinnan bar en stor axelremsväska med något i.

Jag tackar eleven. Jag och Rosie bestämmer oss för att leta upp Frederick Wilkilgon. Vi börjar med Conrad Millers fina villa på universitetsområdet.

//Är Frederick där? Troligt. 77. Ja.//

När jag knackar på öppnar husan. Hon säger att Frederick ligger till sängs för att vila efter sina skador. Jag försöker övertyga henne om att låta oss tala med honom.

//Charismatic. 1, 2, 6.//

Efter lite om och men släpper hon in oss. Vi blir visade genom den överdådigt inredda villan upp till tjänarnas rum på vinden. Frederick ligger nerbäddad i sin enkla kammare med huvudet bandagerat.

//Vill han prata med oss? 89. Ja.//

Vi förklarar vårt ärende och butlern lovar att berätta allt han vet. Han vill gärna hjälpa till. Bilen är en svart Chevrolet av 1927-års modell. Han ger mig registreringsnumret. Kvinnan var brunhårig och i 50-årsåldern. Jag frågar om hon hade en dialekt eller bröt på ett annat språk.

//Gjorde hon det? 94. Ja.
Dialekt? 10. Nej. Då bröt hon på ett annat språk.
Tyska? 66. Ja.//

Frederick säger att han tyckte sig höra en brytning från Tyskland eller något liknande. Jag tackar som vänligast och vi lämnar Dr. Millers hus.

Utanför säger jag till Rosie att jag börjar söka efter bilen imorgon. Vi kommer överens om det och jag följer henne till Harriet Botsford Hotel for Women där Rosie bor tillfälligt medan hon letar efter en lägenhet i Arkham. Bostadshotellet ligger på campus och kvinnor kan bo där för en billig penning. När jag sagt godnatt tar jag en rejäl klunk ur min fickplunta, tänder en cigarett och börjar halta hemåt.

Väl hemma ser jag hur min dörr är uppbruten och står på glänt. Jag drar min revolver och smyger in så tyst jag kan. Kontoret är i en enda röra och alla mina lådor och skåp står öppna. Papper ligger överallt. Jag tar en sväng för att se om någon är kvar, och när jag försäkrat mig att så inte är fallet kontrollerar jag vad de som brutit sig in kan ha fått tag i. Det första jag lägger märke till är att min adressbok är borta. Jag stelnar av skräck. I den står adresser till alla mina kontakter och till min före detta fru och våra barn! Vad är det för härva jag har hamnat i!?

//Mythos Points +1//

Jag slänger mig genast på telefonen och ringer min fru.

//Svarar hon? Med tanke på tiden, troligt. 81. Ja.
Lyssnar hon på vad jag har att säga? 71. Ja.//

Lena svarar, hon har just nattat ungarna. Stressat berättar jag att hon kan vara i fara och förklarar i korta drag. Först tror hon att jag är full igen, vilket visserligen stämmer, men sedan hör hon allvaret i min röst. Jag ber henne att ta med sig barnen direkt och resa till någon vän. Jag säger att det är bäst att de bor där i några veckor tills allt har lugnat ner sig. Hon verkar lyssna på mig.

Så fort vi har lagt på ringer jag till Harriet Botsford Hotel for Women. Rosie kan också vara i fara. En kvinna svarar i en telefon i lobbyn. Jag ber henne hämta Rosie Strong.

//Kommer hon till telefonen? 8. Nej!
Svarar hon inte när man knackar på? 14. Nej!//

Medan jag väntar hör jag en diskussion i bakgrunden och en radio som går på. Det är programmet "The Voice of Firestone" som spelar någon operett.
Plötsligt hör jag springande steg och en flämtande röst som säger: "Hon svarar inte när jag knackar på! Jag har bankat flera gånger!"
"Ring nattvakten på en gång!" säger jag. "Och se till att få upp dörren! Jag är snart där!"

 

[Skymning]

8.00 PM
Mythos Points: 2
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Story Direction (+2 för Mythos Points). 82, Dice Roll. 47, "You see something". 31, "The power goes out".//

Jag vänder om direkt och börjar springa tillbaka till Miskatonic University. Mitt knä bultar av smärta när jag haltar fram genom pölarna. Regnet har tagit fart och smattrar kallt mot mitt ansikte, samtidigt som jag hör åskan börja mullra över mitt huvud.
"Flytta på er!" skriker jag åt ett par lastgubbar som står i vägen.

Andan bränner i strupen, men när jag äntligen börjar närma mig campus ser jag hur hela området släcks ner, lyckta efter lyckta, lampa efter lampa. Det blir nästan helt svart i novembermörkret. Jag gapar av överrumpling. Vilka är det vi har att göra med egentligen? Hur stor makt har de?

Jag famlar stressat runt i mina rockfickor och får tillslut tag i min ficklampa. Ljuskäglan glider snabbt över den våta marken medan jag tar i och rusar den sista biten på ungefär en furlong fram till bostadshotellet. Mitt knä känns som om det inte längre kan bära mig när jag kommer fram, hjärtat dunkar och jag tror att jag kommer att spy.

//Har något hänt Rosie? 81. Ja.
Är hon mördad? Hon är inte ett så stort hot så inte troligt alls. 37. Kanske.
Är det så att det finns blodspår, men att Rosie saknas? 70. Ja.//

Jag bankar på hotelldörren och blir insläppt av föreståndaren Abigail Flint. Hon står med ett vaxljus i handen och ser alldeles blek ut.
"Är det ni som är Detektiv Burton?"
Jag nickar bara. Jag är så andfådd att jag knappt kan prata.
"Rosie Strong är borta", säger Abigail med en skakning på rösten.
"Visa mig till hennes rum", flämtar jag.

Jag blir visad upp till Rosies rum. Dörren är öppen och innanför står Terrance O’Kelly, universitetets unga, nyanställa vakt, och stirrar skräckslaget på några blodfläckar på golvet. Ficklampan skakar i hans hand. Jag presenterar mig och frågar om Terrance har sett eller hört något.

//Har han det? Inte troligt. 10. Nej.
Är fönstret öppet? 51. Kanske.//

Han säger att han kom nyligen och att Abigail låste upp dörren åt honom. Hon hade inte hört ett knyst heller. När han kom in fann han rummet tomt.
"Ring polisen", säger jag och hoppas jag får rummet för mig själv en liten stund.
Terrance och Abigail försvinner ner för trapporna mot telefonerna i lobbyn.

Jag letar spår med ficklampan och går sedan fram till fönstret och undersöker det. Föreståndaren hade inte hört något, så jag antar att gärningsmannen tog sig in den vägen.

//Gjorde han det? 86. Ja.
Perceptive. 2, 2, 3.//

Trots mina ansträngningar hittar jag inga spår och fönstret förefaller vara oöppnat. Märkligt. Jag bestämmer mig för att tala med kvinnorna som bor i huset. De flesta av dem står i korridoren utanför och viskar oroligt.

//Har någon sett eller hört något? 50. Kanske.
Är hon i chock, är det därför jag fick ett "kanske"? Troligt. 21. Nej.
Är det så att hon inte såg ordentligt? Troligt. 93. Ja.
Jag försöker hjälpa henne att minnas. 2T6. 4, 5. Lyckas!//

Jag talar med dem alla, men bara en flicka vid namn Alice har sett något.
"När jag gick ut för att röka såg jag någon röra sig nedanför Rosies fönster. Fast det var bara som en skugga", säger hon.
Fast jag vet att man alltid ser mer än vad man tror. Jag försöker hjälpa henne att komma ihåg genom att ställa flera specifika frågor.

//Vad är det hon har sett? Jag slår fram verb. Infect, Suffer, Discuss. För mig blir det här en sjuk person, full med otäcka bölder, som lider och hela tiden talar för sig själv.//

"Det här kommer låta jättekonstigt", säger Alice. "Men jag såg bara personen för en kort, liten stund. Så fort jag såg något röra sig i buskarna skyndade jag mig tillbaka in. Man kan inte vara nog försiktig."
"Låt höra ändå", säger jag.
"Personen gick lutad, som av smärta, och mumlade ideligen för sig själv. Jag kunde inte se den ordentligt, men vid ett tillfälle träffades ansiktet av en gatlyktas ljus och jag tyckte det såg ut som om kinden var full av variga bölder."

När jag går ut för att undersöka området utanför fönstret hör jag polisbilar närma sig. Jag slinker iväg runt huset så fort mitt onda knä klarar av.

//Hittar jag något spår? Perceptive. 4, 6, 6.
Vad finner jag? Jag slår på Clues Table. "A note with only the name of the nearby town written on it".
Är det Kingsport? 65. Ja.//

Jag undersöker det regnvåta gräset med min lampa och hittar ett blött visitkort som nyligen verkar ha tappats. Blodfläckarna på det får mig att tro att det är gärningsmannens. Vid närmare undersökning ser jag att den mesta av texten på kortet har bleknat, men en plats lyckas jag tyda: "Kingsport".

 

[Skymning]

9.00 PM
Mythos Points: 2
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Jag tar Downtime för att sova under natten. Egenvald Downtime ger +10 på slaget för att se om det händer något. 75. Inget händer!//

Jag är helt slut efter kvällens ansträngningar och inser att jag inte kan göra mycket mer nytta idag. Jag bryr mig inte särskilt mycket om den stulna statyn, men jag känner ett visst ansvar för Rosie och hoppas att hon fortfarande lever. Det här fallet har visat sig vara mycket större än det först verkade, och jag är rädd att polisen inte kommer att prioritera Rosies försvinnande. Dessutom tror jag att starka krafter ligger bakom, och att deras planer är mycket mer ondskefulla än vad som syns på ytan.

Varför tog de Rosie? Kanske trodde de att en alkoholiserad privatdetektiv skulle ge upp sina undersökningar om hans uppdragsgivare försvann och om de skrämde honom genom att förstöra hans kontor? Men då känner dem inte mig. Sanningen måste alltid komma fram!

Jag bestämmer mig för att försöka få lite sömn så att jag har nya krafter när jag åker till Kingsport imorgon.

//Jag ger Josh 3 experience.//

 

[Taogoli]

Riktigt kul grej att läsa, ser fram mot fortsättningen!!

 

[clarence redd]

Trevlig läsning. Jag blir sugen på Solo Investigator’s Handbook.

 

[Skymning]

Trevlig läsning. Jag blir sugen på Solo Investigator’s Handbook.

Tack så mycket!
Solo Investigator’s Handbook driver på handlingen bra tycker jag. Ibland blir kanske händelserna man slår fram lite lätt ologiska för storyn, men det gör inte så mycket, det blir kul ändå. Man får försöka väva in dem. I övrigt finns det många bra tabeller, slumphändelser, ledtrådar, NPC-generatorer och annat som man kan ha användning för även i spel med grupp.

 

[ÅkeZorkh]

Oväntat underhållande läsning

 

[clarence redd]

Listor till solospel är svåra att få till. De behöver vara tillräckligt generella för att fungera i många olika situationer, men detaljerade nog för att trigga kreativiteten. En lurig balansgång. Rory’s StoryCubes, till exempel, är bra på många sätt, men de är lite för abstrakta ibland för min smak. En del andra generatorer är alltför styrande. Ska bli kul att se hur Solo Investigator’s Handbook tar sig an det hela.

 

[Skymning]

Kingsport, Tisdag den 6e November 1928, 9.35 AM
Mythos Points: 2
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Story Direction. Dice Roll. "Something happens". Random Event: "A package arrives at your address. Inside is a dictionary, English to (insert made up or unknown language here). There is no sender address, nothing to indicate where it came from. You begin researching where this language comes from."

Är språket R'lyehian? Troligt. 81 (+20). Exceptionellt ja.
Något mer alltså. Jag bestämmer att det finns grammatikförslag i ordboken, meningar som ger ledtrådar till Cthulhu-myterna.//

Kingsport är en kuststad belägen öster om Arkham och som är byggd på höga, spetsiga klippor. Till stora delar är det en turiststad och en plats för den rika Massachusetts-eliten. Kingsport är ofta täckt av pittoresk snö på vintern och färgglada löv på hösten, men under sin lugna fasad och sin mycket gamla arkitektur gömmer sig mörka hemligheter.

Efter en orolig natt vaknade jag bakfull av den skränande väckarklockan, fortfarande klädd i gårdagens kläder. Jag tog mig en återställare, slängde ihop mina saker och fick sedan halta så fort jag kunde för att hinna med morgonbussen till Kingsport. Bussen var fullpackad av collegestudenter, som skulle på någon utflykt till kuststaden, och jag fick knappt läsa min Arkham Advertiser i lugn och ro. Om Rosies försvinnande fanns det bara en liten notis, men jag kunde inte hitta något om den försvunna statyn. Däremot togs hela framsidan upp av det mystiska strömavbrottet på campus.

Klockan 9.35 anländer bussen till Kingsports Bus Station i West Side efter en ca tjugo minuter lång resa. Bussfärden kostade mig 25 cents. När jag hoppar av känner jag den bitande kylan och ser ett lätt snöfall singla genom luften. I Arkham ligger snön sällan kvar, men Kingsport kyls av kalla vindar från havet. Vindarna drar även med sig dimma och hela West Side är grådisigt. Jag huttrar till och drar min trenchcoat hårdare om kroppen.

West Side ligger på västra sidan av Central Hill och är belagd med bostäder för medel- och överklass. Några av stadens finaste herrgårdar ligger här.

Jag misstänker att min vistelse kan bli lång, så det första jag bestämmer mig för att göra är att ta in på ett hotell. När jag var i Kingsport sist bodde jag på The Shoremist Inn på 175 Green Lane. Ett hotell i ett trevåningshus som drivs av Dave och Caroline Weeden, ett glatt och trevligt par i 40-årsåldern. För 6,50 per natt får man ett rum med säng och skåp, tre mål mat om dagen och ett delat badrum. Det passar mig perfekt. Jag behöver ingen lyx, men gärna ett varmt mål mat.

När jag checkar in säger Caroline att ett paket ligger och väntar på mig. Jag blir helt förbryllad.
"Ingen vet att jag är här", säger jag. "Jag har inte berättat för någon att jag skulle till Kingsport. Jag bestämde mig alldeles nyss att jag skulle ta in hos er."

//Vem lämnade paketet? Var det en springpojke? 67. Ja.
När kom paketet? Var det en halvtimma sedan? 83. Ja.//

"Så märkligt", säger Caroline. "Jag vet inte vad jag ska säga. Det kom en springpojke hit med paketet för ungefär en halvtimma sedan."
"Då hade jag ju inte ens kommit hit!" förklarar jag.
Caroline skrattar lite obekvämt.

Jag betalar och går konfunderad upp på mitt rum. Paketet är tungt och har ingen avsändare. Jag låser noga bakom mig och sätter mig på sängen. Efter att ha vägt paketet i händerna några gånger bestämmer jag mig för att öppna det.

En doft av ålderdomligt papper slår emot mig och jag ser att innehållet är en gammal bok bunden i torrt, sprucket läder. När jag öppnar den svajar mitt huvud till. Vad är det här? Boken är en ordbok mellan engelska och… ja vadå? Orden är svårlästa och svåruttalade, och jag känner ett illamående stegra sig i kroppen medan jag läser.

"Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn.
In his house at R'lyeh dead Cthulhu lies dreaming."

Meningen är ett läsexempel. Vem är den där Cthulhu texten talar om? Namnet får mitt hjärta att slå några extra slag. Jag drämmer ihop boken. Vad betyder det här? Vem är boken ifrån? Allt det där får jag undersöka närmare sedan. Nu måste jag få i mig något annars kommer jag att svimma.

//Mythos Points +1.//

 

[Skymning]

10.20 AM
Mythos Points: 3
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Story Direction. Dice Roll. "You hear something." "Scraping", "Inside an object". Wow!//

Då jag inte ätit någon frukost, och då jag plötsligt känner mig väldigt dålig, bestämmer jag mig för att be Caroline om en tidig lunch. Jag tar mig en styrketår och slänger in den mystiska boken i klädskåpet. När jag öppnar rumsdörren för att gå ut, hör jag något skrapa inifrån rummet. Råttor?

Jag går tillbaka in och försöker lokalisera ljudet. Jag är inte gnällig, men jag har ingen lust att bo med skadedjur. Då vill jag byta rum.

Jag hör tydligt att ljudet kommer från skåpet, råttorna måste ha lockats av den gamla ordbokens lukt. Men när jag öppnar dörren är skåpet tomt. Ljudet kommer från boken! Jag tar genast tag i den och bläddrar frenetiskt mellan sidorna. Skrap! Skrap! SKRAP! Jag kan inte hitta källan! Varje gång jag vänder blad tycks ljudet komma från ett annat uppslag!

//Mythos Points +1.//

Jag skriker till, kastar tillbaka boken i skåpet och drämmer igen dörren. Hela rummet tycks snurra. Skuggorna rör sig mot mig med höjda dolkar och lamporna flimrar. Jag böjer mig dubbelvikt och spyr upp whiskeyn på golvet. Håller jag på att bli galen!?

Livrädd flyr jag snabbt ut på gatan och struntar i lunchen. Den friska luften och vardagen utanför lugnar mig något. Jag måste ha hallucinerat igen. Jag pustar ut en stund och bestämmer mig sedan för att ta en promenad till polisen.

Kingsport Police & Fire Departments ligger i Downtown vid foten av Central Hill. Här finns mest affärsverksamheter och husen är byggda av tegel. Gatorna är ganska trånga och som väntat är Downtown den mest trafikerade delen av kuststaden. Människor rör sig överallt och det gäller att se upp så att man inte blir påkörd. Jag hittar polisen på 601 Turner St. i ett hus som delas med brandkåren. Hos polisen är det lugnt, det sker inte så många brott i Kingsport.

//Det finns fyra fasta poliser. Jag slumpar fram vem som tar emot mig. Det blir Officer Stephen Lord.//

Bakom disken står en ung, stilig och vältränad man med ljus mustasch och markerad haka. Uniformen är välknäppt och stärkt. Han ler vänligt mot mig när jag kommer in. Jag förklarar vem jag är, mitt ärende och att min familj har varit poliser i Arkham i generationer.

//Ett slag för NPC säger att han är positivt inställd mot mig.

Har polisen hittat Frederick Wilkilgons stulna bil? Troligt. 98. Exceptionellt ja.
Betyder det att de också har hittat någon ledtråd till vem som stal den? 89. Ja.
Jag slår för ledtrådar. "A strange coin".
Är det en Deutsche Mark? Troligt. Kanske.
Var hittade de bilen? Jag slumpar fram vilket distrikt. Hill Town.
Var i Hill Town? Jag slumpar fram en plats. Utanför Sang Tze's Laundry, 108 Parson St.
Har polisen uppmärksammat några tyskar i staden. Inte troligt. 21. Nej.
Har de hört talas om en enarmad kvinna? Inte troligt. 26. Nej.
Har de hört talas om en krum man med bölder? Inte troligt. 64. Ja.
Kommer observationen från Hill Town? 20. Nej.
Jag slumpar fram vilket distrikt. Harborside.
Var i Harborside? Kingsport Village Store, 909 King St.//

Polismannen presenterar sig som Officer Stephen Lord. Han verkar tycka mitt yrke är spännande och svarar oväntat, kanske lite för lättvindigt, på alla mina frågor. Jag klagar inte.

Officer Lord berättar att de hittade Frederick Wilkilgons Chevrolet dumpad utanför Sang Tze's Laundry i Hill Town tidigt i morse. De tog in den till polisstationen och har redan kontaktat butlern. När jag frågar om de har några spår svarar Officer Lord att det enda de kunde hitta i bilen var ett märkligt mynt. Jag ber att få se det.

//Är det ok? Officer Lord är positivt inställd, så troligt. 31. Nej.
Jag försöker övertala honom. Charismatic. 5, 4, 6.//

"Tyvärr inte", säger Officer Lord. "Jag talar gärna med er, Detektiv Barton, men bevismaterial kan jag inte lämna ut."
"Jag är gammal polis", säger jag. "Jag vet hur man hanterar bevismaterial. Dessutom går det inte att skada ett mynt så lätt. Kom igen, jag bjuder på middag ikväll. Ni kan ta med en flicka om ni har någon. Jag har en hel del historier om spännande fall som jag kan dela med mig av."
Officer Lord tvekar.
"Det stannar mellan dig och mig!" trycker jag på.
"Då säger vi väl så, Detektiv Barton", säger polismannen och går och hämtar myntet.

//Varför är det svårt att avgöra om det är en Deutsche Mark? Är det skadat? Troligt. 74. Ja.
Perceptive. 2, 5, 2.//

Jag undersöker myntet med mitt förstoringsglas. Det är repat och smutsigt, men örnen med utslagna vingar, som skymtar på ena sidan, får mig att tro att det är en tysk mark. Då var dialekten som Frederick Wilkilgon hörde säkerligen tysk också.

"Jag har en till fråga", säger jag. "Har ni fått in några rapporter om en tysk, enarmad kvinna, eller möjligtvis hört något om en krum man med bölder?"
"Vad märkligt att ni frågar!" säger Officer Lord. "Strax innan ni kom in fick jag ett telefonsamtal från en gammal, orolig dam som sett just en sådan person smyga omkring vid Kingsport Village Store i Harborside."
"Har du adressen?" frågar jag.
Polisen tittar i sina anteckningar. "909 King Street!"

 

[Skymning]

11.00 AM
Mythos Points: 4
Grit: 3
Health: 6/6
Corruption: 5/6

//Story Direction. Development. "Neutral event. Mundane life presents itself in some way." Vad? Jag slår fram verb. Gallop, Dismount, Gaze.//

Jag misstänker att platsen där polisen fann bilen bara är en dumpningsplats och att den inte kommer att ge så mycket mer, men jag har den i åtanke. Däremot är den gamla damens samtal om den krumme mannen mycket intressant. Jag bestämmer mig för att ta en promenad till Harborside på en endaste gång.

Ivrigt skyndar jag mig ut ur polisstationen, men glömmer trafiken utanför, och när jag öppnar dörren blir jag nästan nedtrampad av en istransport. Anderson's Ice står det på sidan av isvagnen som dras av två hästar.
"Flytta på dig, din idiot!" skriker kusken åt mig.
Han försöker stoppa vagnen i sista stund, men hästarna blir överraskade och börjar istället galoppera. Jag försöker slänga mig åt sidan.

//2, 4. -1 Health.//

Baksidan av isvagnen drämmer till min axel och får mig att tappa balansen. Längre bort får kusken stopp på hästarna. När han hoppar av tror jag det är för att kontrollera hur det har gått med mig, men istället stirrar han surt på mig och skäller ut mig efter noter.

Jag blir förbannad. Det här har inte varit några roliga dagar och mitt humör är inte det bästa. Jag är hungrig, min fedora är borta och axeln värker illa. Jag reser på mig, rättar till håret och blottar sedan mitt axelhölster.
"Be om ursäkt!" uppmanar jag kusken.

//Blir han skrämd? Troligt. 87. Ja.//

"Förlåt!" Han stapplar bakåt med händerna uppe. Sedan ser han min fedora på gatan. "Är det här er?" frågar han och räcker mig hatten.
Jag rycker irriterat till mig den och börjar gå mot Harborside.

Det tar ungefär tio minuter innan jag är framme. Knät värker och axeln dunkar. Snöfallet har blivit kraftigare och dimman ligger tjock över hamnen. Harborside består av lutande klippor där de ålderdomliga, grå trähusen ser ut att vara staplade på varandra. Harborside är den äldsta stadsdelen och vid hamnen ligger gamla varv, lagerhus och fiskestugor. Vissa är sedan länge övergivna.

Jag frågar mig fram och hittar tillslut 909 King Street. Kingsport Village Store är en liten diversehandel, inhyst i ett av de grå trähusen, som ligger ungefär på mitten av kullen med utsikt över hamnen.

//Min teori är att den krumme mannen har tagit det här huset i besittning medan han befinner sig i Kingsport. Stämmer det? 97. Exceptionellt ja.
Då finns Rosie också här.
Håller han Owen och Martha Philips (ägarna) fångna i sitt eget hem? 63. Ja.//

En skylt innanför glasdörren meddelar att affären är stängd. Det är märkligt med tanke på vad klockan är och att det är en helt vanlig tisdag. Jag undrar om mannen som tog Rosie kan befinna sig därinne?

Jag vill inte knacka på. Istället tar jag en lov runt huset för att leta efter en ingång som inte syns från gatan.

//Finns det en sådan? Troligt. 32. Nej.//

Bakom huset finns en liten trädgård som vetter mot klippan. Jag hittar en gammal jordkällare, men ingen bakdörr. Istället känner jag efter om något fönster är olåst.

//Är det det? 65. Ja.
Ser någon mig? Jag försöker hålla mig undanskymd, men det kan ju finnas grannar som ser från sina fönster. 30. Nej.//

Som tur är går ett av fönstren att skjuta upp. Jag kikar först genom rutan om kusten är klar, sedan klättrar jag osmidigt in.

//Är mannen i huset? Troligt. 83 (+20). Exceptionellt ja.
Det betyder att mannen inte bara är i huset, han är i rummet!
Är mannen en människa? 32. Nej.
Är han egentligen en ghoul? Troligt. 63. Ja.//

Jag kommer in ett kontor. Här finns ett skrivbord, bokhyllor med pärmar och flera arkivskåp. Jag börjar smyga mot den öppna dörren då jag hör något mumla ovanför. Den gutturala rösten talar en blandning av tyska, engelska och vad jag tror är språket från ordboken.
Jag kan bara tyda några ord: "Hungrig. Inte få äta. Lovat bossen. Inkräktare. Mumsig. Inte lovat."

När jag tittar upp i taket ser jag något som skakar om hela min verklighet. I takbjälkarna hänger en vedervärdig varelse, mer djur än människa. Huden är läderartad och full av variga bölder, händerna försedda med vassa klor, kroppen vriden i onaturliga vinklar, den dreglande munnen full av sylvassa tänder och den har ett ansikte som har drag av varg.

//Mythos Points +2. Corruption Test. 1, 4. Corruption -1.//

Jag kan knappt andas, kroppen börjar skaka okontrollerat och jag råkar tömma min blåsa. När varelsen släpper från taket drar jag min Colt i ren panik.

//Ghoul
HP: 6
Traits
Cannibal: For two Actions, a ghoul can feast on human flesh. This restores 1 HP to the ghoul.
Diehard: When an attack would reduce the ghoul to 0 Hit Points, it instead reduces the ghoul to 2 Hit Points. The ghoul can do this once per day.

Initiativ. Jag: 5, Ghoul 7.
Ghoulen använder sin två handlingar till attacker. 2, 1, 5 och 4, 5, 3. Båda träffar. Josh HP -2. 3/6.//

Jag hinner inte börja skjuta förrän monstret landat på min rygg. Mina knän viker sig nästan. Varelsen fräser och jag känner hur dess vidriga tänder sjunker ner i musklerna kring min hals. Smärtan är obeskrivlig. Jag försöker skaka bort monstret, men när min arm kommer emellan hugger varelsen in sina tänder i min biceps.

//Jag backar och attackerar. 1, 4, 6. Träff. Ghoul 5/6.//

Jag vrålar vilt av skräck och pina, men sätter min revolver mot varelsens gummiaktiga hud och skjuter av ett skott. Kulan träffar monstrets bröst och får det att falla ner på den orientaliska mattan. Segt, svart blod rinner ut ur det rykande hålet och varelsen väser av smärta.

//Ghoulen kommer efter och attackerar. 6, 6, 3. Träff. Josh 2/6.
Jag använder min Trait Opportunist: "If an enemy within range fails to hit with an attack against you, you may immediately make an attack with Disadvantage against that enemy." 2. Miss.//

Innan jag hinner avlossa fler skott är varelsen uppe på fötter igen och kommer emot mig med sina vassa klor. Jag försöker backa, trots att det är trångt i rummet, men innan jag vet ordet av har den slitit hål skjortan över min bål och rivit upp huden under. Jag avlossar fler skott men träffar bara väggarna.

Det här går inte bra! Jag känner hur livsandarna flyr mig i samma takt som mitt blod flödar ut.

//Hinner jag få någon hjälp? Skotten måste höras långa vägar. Inte troligt. 10. Nej.

Jag förflyttar mig igen och attackerar. 3, 4, 6. Träff. Ghoul 4/6.//

Jag måste retirera om jag ska överleva! Jag rör mig tillbaka mot fönstret och skjuter vilt mot varelsen, men det är svårt att träffa då vi hela tiden förflyttar oss. Ett skott river upp ett stort hål i dess högra lår och monstret slår omkull en stol när det försöker undvika.

//Ghoulen kommer efter och attackerar. 5, 5, 6. Josh 1/6.
Jag använder 2 Grit för att få tillbaka 1T3 HP. Jag får tillbaka 1. HP 2/6.//

Varelsen struntar i sin skada. Den hoppar upp på skrivbordet och kastar sig istället över mig. Papper regnar över rummet. En klo rispar upp min kind och jag känner hur blodet rinner nedför halsen.

//Opportunist. 5. Träff! Ghoul 3/6.//

Jag skriker vettvilligt och skjuter samtidigt monstret i bröstet. Medan det stapplar bakåt, av tyngden i träffen, försöker jag kasta mig ut genom det öppna fönstret.

//Sedan är det min tur i initiativet. Jag använder en av min handlingar för att komma ut och den andra till förflyttning.
Kasta mig ut. 2, 6. Puh!//

Jag lyckas på något vis komma ut och landar hårt på den frusna gräsmattan utanför. Kraftlös och blodig reser jag mig upp och stapplar runt huset, i riktning mot gatan, samtidigt som jag skriker på hjälp.

//Förföljer varelsen mig? Inte troligt, det är mitt på dagen och folk måste vid det här laget börjat ta sig hit. 59. Kanske. Den hoppar ut genom fönstret och håller uppsikt efter mig i.
Är det folk på gatan? 87. Ja.//

När jag vänder mig om ser jag monstrets otäcka ögon som spanar runt husknuten, men när det hör att röster börjar närma sig från gatan verkar det tveka. Jag haltar ut på trottoaren och ser ett flertal människor som närmar sig. Jag rasar utmattad ihop. Hela kroppen värker och huvudet snurrar av blodförlust.

När några av grannarna springer fram för att hjälpa mig säger jag åt dem att det finns inkräktare i huset. Flera av karlarna springer genast mot butiken och börjar sparka upp ytterdörren. Någon har redan ringt polis och ambulans och jag hör sirener långt borta.

//Vågar ghoulen stanna? Inte troligt alls. 21. Nej.
Lever Rosie? 44. Kanske.
Lever paret Philips? 87. Ja.//

 

[Skymning]

12.00 PM
Mythos Points: 6
Grit: 1
Health: 2/6
Corruption: 4/6

//Jag tar Downtime. Egenvald Downtime ger +10 (+6 för Mythos Points) på slaget för att se om det händer något. Jag slår 96. Något händer. Dice Roll. "You see something." "Blood seeping from the walls."//

Jag och Rosie färdas med ambulans till Congregational Hospital som ligger högst uppe på toppen av Central Hill. Det är illa med Rosie, men sjukvårdarna gör sitt bästa. Paret Philips var skakade men verkade må bra i övrigt.

Dr. Warren syr ihop mina skador och plåstrar om mig, sedan får jag vila upp mig i ett eget rum.

//Jag får tillbaks 2 HP.
Kommer Rosie överleva nu när hon får sjukvård? Troligt. 82 (+20). Exeptionellt ja.
Inte bara kommer hon att överleva, hon kommer att bli helt återställd.//

När jag frågar om Rosie säger Dr. Warren att hon kommer att klara sig. Hon har fått slag mot huvudet och är i chock, men kommer att bli helt återställd. Det gläder mig.

Under de följande timmarna glider jag in och ut ur sömnen. Så fort jag somnar har jag mardrömmar. Kroppen värker och jag försöker bearbeta det jag mötte i butiken. Var det en hallucination som de andra jag fått? Jag tror inte det, varelsen var alldeles för verklig. Jag ryser. Världen verkar dölja ohyggligheter som ingen känner till. Jag behöver en sup!

Medan jag äter lite smaklös sjukhuslunch kommer en polis och frågar ut mig. Captain James Blair är överviktig, blek och verkar vara på riktigt dåligt humör. Han tror inte ett dugg på paret Philips berättelse om ett monster, och jag tänker verkligen inte säga vad jag sett. Han kommer tro att jag är galen! Jag berättar om den krumme mannen som siktades vid Miskatonic University, att han kidnappade Rosie och att jag hörde att han hade synts utanför Kingsport Village Store. För att förklara mina skador säger jag att mannen hade en stor hund som anföll mig. Captain Blair verkar nöja sig med svaret och säger att de ska göra allt de kan för att hitta honom.

Sent på natten vaknar jag av att det luktar starkt metalliskt i mitt rum. Jag tänder yrvaket lampan och ser till min förskräckelse hur en röd kant börjar bildas i vinkeln där vägg och tak möts. När jag går upp för att kontrollera vad det är, ser jag hur det röda börjar rinna nedför väggarna likt regn på en glasruta. Är det någon läcka från ett rostigt rör? Jag drar fingret över väggen. Vätskan är tjock och varm och jag förstår plötsligt att det är… BLOD!

//Mythos Points +1.//

Jag flämtar av skräck. Jag vet inte vad som försiggår, men jag inser att vi inte är säkra här. De som stal statyn och kidnappade Rosie förstår att jag är dem i hälarna. De vet att vi befinner oss på sjukhuset och de kommer inte att ge sig förrän vi är döda!

Jag slänger på mig kläderna i panik och stapplar bort till Rosies rum. Lamporna i taket blinkar. Korridorerna dras ut till långa rör och förvandlas till labyrinter. Jag känner hur skuggorna sträcker sig efter mig längst de sjukhusgröna väggarna.

Rosie ligger nedbäddad med bandage runt huvudet. Jag försöker väcka henne.

//Går det? 16. Nej.//

Jag ruskar om Rosie och ger henne en örfil, men ingenting hjälper. Istället letar jag upp en rullstol och sätter henne i den. Flera av mina stygn går upp av ansträngningen. Jag lindar om henne i sjukhusfiltar innan jag börjar rulla ut henne ur rummet och bort längst korridoren.

//Ser någon oss? Det är natt men ändå troligt. 72. Ja.//

"Herr Barton!" ropar en nattsköterska när jag rullar Rosie förbi receptionsdisken. Hon reser sig upp och springer mot mig. "Vad tror ni att ni tar er till?"
Jag är hålögd, svettig och blek.
"Vi är inte säkra här!" skriker jag. "Väggarna blöder! De är ute efter oss!" Jag hör att jag låter galen.
"Stanna genast!" säger sköterskan. "Ni kan inte ta en annan patient! Stanna innan jag ringer till polisen!"

//Jag försöker övertala henne att låta oss gå. Disadvantage. 2.//

Jag rabblar någon osammanhängande smörja om varför Rosies liv är i fara, men jag ser att sköterskan inte tror på mig. Istället börjar jag vifta med min Colt.
"Låt oss gå innan jag gör något dumt!" vrålar jag. "Och ge mig nycklarna till ambulansen!"

//Lyder hon? Jag har en pistol så väldigt troligt. 91. Ja.
Finns nycklarna där? 62. Ja.//

Sköterskan backar förskräckt och famlar fram nycklarna bakom receptionsdisken.
"Det ni gör är olagligt, Herr Barton", säger hon medan hon kastar över nycklarna till mig.
Hon ser alldeles blek ut och jag känner skam för att ha skrämt henne.
"Jag försöker rädda Rosies liv!" säger jag. "Vi har mördare efter oss. Jag lovar att lämna tillbaka ambulansen. Snälla, ring inte till polisen!"

//Gör hon som jag säger? Inte troligt. 26. Nej.//

Samtidigt som jag rullar in rullstolen i ambulansen ser jag hur sjuksköterskan kastar sig över telefonen. Det är bråttom nu! Jag hoppar in i förarsätet och river iväg över den gruslagda gårdsplanen framför sjukhusets ingång. Grus skvätter kring hjulen. Jag trycker gasen i botten så fort jag kommer ut på vägen.

Min plan är att ta mindre uppenbara vägar och sedan köra in under något slags skydd, en bro, ett garage eller något annat, och sedan vänta där tills mina förföljare har gett upp.

//Funkar det? 85. Ja.//

Medan jag slingrar mig fram på småvägar hör jag sirener i fjärran. Jag bestämmer mig för att åka mot Harborside där jag minns de övergivna lagerhusen. Natten är kolsvart och dimmig, och när jag rullar in vid hamnen verkar det som om jag har skakat av mig mina förföljare.

//Hittar jag ett bra lagerhus. Perceptive. 3, 4, 6.//

Jag kör runt en stund tills jag hittar ett förfallet fisklager. "New England Fish Company" står det med målade, slitna bokstäver på dörren. Hänglåset är gammalt och inte svårt att slå av med kolven på min revolver. Jag kör in bilen och stänger noga porten bakom mig. Lagret är tomt sånär som på lite gamla lådor och några kedjor som hänger i taket. Jag öppnar bakdörren till ambulansen och lägger mig på britsen bredvid rullstolen.

Äntligen vågar jag andas ut. Men vad gör jag nu? Jag har kidnappat Rosie, stulit en ambulans och dessutom har vi en övernaturlig organisation efter oss. Jag misstänker att det enda sättet att få stopp på det här, är att finna den enarmade kvinnan och se till att hon inte kan göra någon mer skada. Men vågar jag verkligen det…?

//Jag ger Josh 3 experience.//

 

[clarence redd]

Bra jobbat!

 

[Taogoli]

Ytterst spännande och ser fram mot fortsättningen

 

[Skymning]

Bra jobbat!

Ytterst spännande och ser fram mot fortsättningen

Tack så mycket för era fina kommentarer!
Jag letar runt i gamla source books för att vara cthulhu-universumet och 20-talet så trogen som möjligt. Det här är roligt att spela/skriva trots att det tar upp lite för mycket av min tid Kul då att det finns folk som uppskattar det man gör!