Absolut. Generellt sett har jag märkt att det hänger ihop med om jag inte är glad eller inte mår bra _utanför_ spelet.
Om resten av livet leker är motgångarna i spel bara något jag skrattar åt. Om resten av livet suger blir varje motgång i spelet en personlig skymf från universum.
Min lösning brukar vara att göra en min-maxad, superspecialiserad stridis. Och sen spela dem som en diplomat. Dvs maximera stridsförmågorna, för att öka chanserna att lyckas med tärningsslagen i strid. När man väl hamnar i strid. Men sen spela rollpersonen som nån som försöker lösa allt genom att prata och diskutera.
Eftersom alla sociala (och ofta mentala) färdigheter är dumpade för striden, så är det ju fullkomligt rimligt att det år åt skogen hela tiden och att ingen lyssnar på dem. En person som gladeligen försöker förhandla och resonera med hjärndöda zombies. Som försöker erbjuda varulven en godsak om den bara rullar runt och skakar tass. Eftersom målet i det närmaste är att misslyckas, så blir alltså varje misslyckande samtidigt en total framgång av karaktärskonceptet. Samtidigt finns det ju absolut inget som hindrar en från att också komma med väldigt vettiga förslag, utifrån en "även en blind höna kan hitta ett korn"-mentalitet.
Och när saker oftast slutar i strid så kan karaktären fortfarande briljera och jag får känna lite tillfredsställelse för det också.
Viktigt här så klart att man inte går till överdrift så det bara blir tröttsamt för alla andra. Och att man inte heller klampar in och aktivt förstör andras försök till att faktiskt lösa situationer. Det är en balansgång, och man får försöka läsa rummet.
Men framförallt är det ett tecken på att kolla på resten av sitt liv och se vad det är som egentligen skaver.
