God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 23,053
Vet inte riktigt vart detta kom ifrån men here we go...
Fyrtioåtta minuter
Travoij slöt nävarna hårt bakom ryggen. Framför honom visade den stora huvudskärmen den fasa han kommit att lära känna allt mer på djupet. Det var en avvikelse som vuxit och nu dominerade allt och alla. En nagel i ögat på forskare inom alla tänkbara fält som störde experiment och hypoteser. Orörlig hade han stått och blint stirrat på en och samma oförklarliga form, som vid varje försök att definiera den, totalt omkullkastat alla rationella tankar. Tystnaden i det annars febrila laboratoriet i rymdskeppets innandöme var som ett dödshot mot alla som ens vågade tänka på att bryta den. Inte ens de känsliga instrumenten vågade utgöra några ljud.
Femton typer av sonder med ett dussintal sensorer vardera hade skickats ut. Ingen av dem gav något alls. Det var tomt. Ingen mätdata över huvud taget. Alla försök att uppskatta dess storlek hade misslyckats. Kanske var det ljusår i diameter, kanske bara en punkt. Så vad spelade det för roll? Varför hade en hel flotta av de mest avancerade och kraftfullaste krigsskeppen färdats i månader för att belägra ett tomrum, ett ingenting?
Det var enkelt. För att alla i hela den kända, utforskade och koloniserade delen av galaxen var överens om att, det, var där. Att det fanns, existerade och gjorde sig märkbart. Kanske var det bara en projicering i människornas medvetande som skapade en gemensam hallucination. Kanske var de alla galna.
Han hörde sig själv viska, men vem var det egentligen som formade orden, som styrde nerverna som skapade tankarna? "En rödviolett dimma som sjunger för mitt blinda sinne utan att visa mig hur ljuset ska böjas så att annat än en mörk baksida kan förnimmas. När inget finns, när inget är, när det som är tomt är borta, då finns allt, alltet är fortfarande allt av inget." Apatin som dränkte alla andra tankar eller kroppsfunktioner fick kroppen att slappna av, nävarna öppnades och armarna föll ner längs sidorna. En enkel tår letade sig fram och snart skulle en evig koma befria honom från existensens grymma upprepande.
Detta var tydligen det som mikrochipet väntade på, det triggades, om än något sent. Implantatet i hans hjärna hoppade igång och utsöndrade en kraftig cocktail av substanser direkt in i det som styrde hela hans väsen. En mental spann iskallt vatten, en brinnande eld och ett hugg samtidigt.
Med ett gapande inhalerande, ett panikartat andetag som om han inte fått luft på flera minuter, släppte alla spärrar och alla tankar brast ut när dammen sprängdes. Den sista utvägen hade funkat, en fälla utlöstes av fiendens seger för hans psyke. Travoij såg sig om. Alla andra var fortfarande tysta, stilla. Fångar av de djupaste filosofiska tankar. Deras chip hade ännu inte räddat dem från sig själva. Han tog raska steg fram till närmaste operatören. Snurrade stolen. Den tomma blicken såg honom inte ens. Han lyfte sin hand och gav en örfil så hård att det fyllde hela rummet likt åska. Inget. Inte en enda reaktion förutom huden som rodnade och färgade hans avtryck likt en grottmålning. Han rörde sig snabbt, krossade glaset på ett av de många små skåp som var utplacerade i rummet.
Med vana slet han upp plastförpackningen, drog ut den lilla sprutan och körde in den i halsen på en apatisk besättningsmedlem. Kolven trycktes in och samma elixir som injicerats i hans hjärna pulserade in genom blodkärlen. Någon sekund senare kastade sig kvinnan ner på golvet, viftade med hela kroppen och skrek. Med tårar från ögonen återkom känslorna och medvetandet. Tillsammans gjorde de samma sak med resten, några blev fria av sig själva när deras implantat triggades, andra var förlorade.
”System?” röt Travoij till.
”Nere", svarade en annan som skrev på tangentbord, pekade på skärmar och bankade på datorer. "Försöker starta om. Det har påverkat hela systemet, allt är låst. Overflow, fast i loopar, fulla databaser och lagringsutrymmen. Reboot om 5!”
Hela flottan kom sakta igång igen, det var inte bara deras skepp. Det var allt, elektroniskt som biologiskt. Vad det än var så påverkade det allt.
”Klockan? Vad är klockan?” frågade Travoij.
”18:55, vi var borta i fyrtioåtta minuter.”
Det var inte tyst längre. Röster höjdes över varandra för att samtala, beordra, överföra muntlig information, bekräfta eller dementera andras frågor. Det gick snabbt, systemen kom igång. Beräkningar, analyser, algoritmer gjorde vad de skulle göra, kodrad för kodrad, sekvens för sekvens.
”Hur långt kvar?” Travoij var snabb i sina frågor, sina handlingar, allt skedde i tempo. Som efter takten till en trumma som inte fick stanna. Allt för att hålla hjärnan upptagen, hålla den från att tänka, grubbla eller inse hur mycket av alltet som egentligen... Han slog till sig själv för att inte drifta iväg.
”Hur långt kvar?” Frågade han och såg hur någons ansikte förvreds, sprang till ett skåp och tryckte in en spruta i armen, för att sedan ramla ihop mot väggen.
”Flottan rapporterar 93 % redo, vi är snart klara!”
Travoij ställde sig framför huvudskärmen igen. Väntan var farlig, väntan gav utrymme, utrymme skulle fyllas. När det inte fanns ord för att beskriva något, vad fanns då kvar, när endast tankarnas eviga vändande och vridande av synens intryck ...
”Kommendör! Kommendör! Stanna vid oss, det är dags. Vi är redo. Vilken är din order?”
Travoij rensade sitt sinne så gott han kunde. Det var som att pressa igen en dörr som stod emot en störtflod av vatten. Han lät sinnets utrymme fyllas med planens alla konkreta, specifika detaljer tills all tankeverksamhet upptogs. Allt var synkat. Vapnet skulle förstöra hotet men det skulle inte räcka, det kunde inte ens finnas ett minne kvar av det. Som att det aldrig funnits.
”Avfyra”, sa han kallt.
Flottans mäktiga vapen, som var bortom förstånd och fysiska begränsningar, avfyrade exakt samtidigt. Energi av oberäkneliga mängder. Och samtidigt, överallt, i varje huvud på varje människa och i varje maskin avlossades ett annat vapen. För att förinta något helt kunde ingen minnas det, ingen kunde tänka på det. Inga loggar eller information kunde finnas kvar någonstans. Implantaten såg till att det permanent raderades.
Travoij stod kvar. Huvudskärmen var tom. Kroppar låg runtomkring. Hur många som skulle överleva var endast uppskattat. Hur många av dem som skulle ha permanenta hjärnskador var beräknat. Men det var acceptabelt. O m det funkade så var priset värt det.
Han kände hur det började krypa fram, upp längst nerverna, celler. Avgrunden var ingen plats, inget man kunde nå eller se, höra eller känna. Det var bottenlöst av ett metaforiskt, abstrakt och filosofiskt ändlöst ...
Travoij hann förstå vad som hade hänt. Vapnet i hans huvud hade inte funkat, så med sina sista reflexer och sin självkontroll hade han tagit sitt tjänstevapen, tryckt det mot tinningen. En tår rann ner för hans kind och han avfyrade.
JÄTTECOOLT!
Vi är uppe i 5703 ord!Men du skrev inte vad du vill stå under för namn i boken! Vad vill du stå som?
