Nekromanti Är djupimmersion svenskt?

[Grog]

För ett par veckor sedan spelade jag med två fransmän, en columbianska, en belgare och en kanadensisk tjej. Vi spelade mao på franska. Det var kul, men ett par dagar senare när jag träffade belgaren sa han att han inte ville spela mer. Varför inte? "Jag tenderar att leva mig in i berättelsen för mycket." Är det ett problem, tyckte jag förvånat. Han svarade att han tyckte det var obehagligt att så "tappa kontrollen".

Jag har sedan länge märkt att i romanska europa dricker man i måttliga mängder, det är fult att vara full, och de har svårt att separera arbetsliv från privatliv. I germanska europa dricker man så det står härliga till, det är kul att vara full och allmänt göra narr av sig själv, medan man jobbar hårt under veckan. Kan djupimmersion i rollspel vara kulturellt betingat på samma sätt? Om en person inte vill förlora kontrollen när han tagit ett par glas för mycket, vill samma person förmodligen inte heller spela djupimmersionistiskt.

Ni som hänger på amerikanska forum har ju redan konstaterat att rollspel spelas annorlunda på andra sidan pölen. Jag trodde att det var pga olika rollspelstraditioner, men kanske ligger orsaken djupare än så. D&D är trots allt ganska tävlingsinriktat, vilket är en egenskap man stereotypt brukar tillskriva just jänkare. Ja, jag vet inte. Minerat område.

Om amerikaner inte spelar djupimmersionistiskt, ever, skulle det förklara deras fullständiga dissande av djupimmersion som spelform. (Se kranks tråd intill.)

Idag fick jag höra att en otrolig massa människor i Holland spelar D&D. Mycket intressant. Tydligen känner jag två holländare som spelar redan, utan att veta att de gick och bär på D&D som mörk hemlighet. Nu ska jag illa kvickt lära mig holländska så ska jag nog allt undersöka om icke-svenska europeer spelar rollspel på ytterligare ett unikt sätt.



/Grog - som helt appropå undrar om man inte borde börja översätta svenska spel till holländska

 

[krank]

En intressant fråga, må jag väl säga.

Jag tror att djupimmersion inte är svenskt så mycket som det rör sig om en minoritetsgrej. Det finns mao, tror jag, en minoritet av spelare lite varstans som gillar djupimmersion. Jag har stött på bloggar och forumtrådar på engelska när jag googlat "deep immersion" och liknande. Jag menar, det är inte som att djupimmersionister står som spön i backen direkt...

Vet du om den där belgaren menade inlevelse i berättelsen eller i karaktären?

Nåja, jag har stött på flera svenskar som reagerat precis likadant - har en sån i min egen spelgrupp, som blir illa berörd och illa till mods så snart någon spelar ut sin karaktär eller så. Vi är trots allt jävligt lagom i sverige också... =)

//Krank, nyvaken, kommer kanske med mer genomtänkt svar senare

 

[Örnie_UBBT]

Om inte svenskt så i alla fall skandinaviskt. Hela det där gänget finnar som skriver doktorsavhandlingar om rollspel är ju immersionister/lajvare.

Krank borde kolla de här killarna http://jeepen.org/ om han inte gjort det innan.

hälsar
Örnie

 

[krank]

Krank borde kolla de här killarna http://jeepen.org/ om han inte gjort det innan.

Jodå, jag har kollat på dem. Jag betraktar dem dock absolut inte som djupimmersionister - att de snackar om "transparency" och om rollspel som en berättelse (med "story" och "form") tyder på att de verkligen inte rör sig i samma riktning.

 

[w176]

Håller med krank. Minoritetsgrej bland rollspelare, även om det är mer vanligt i norden pga den lajvtradition vi har här som är väldigt immersionitsikt om man jämför med tex tyskland och england.

(Och detta kan förklaras mycket av skillnader i hur utvecklingen gått till i olika länder, och det har inte endast psykologiska orsaker, utan mer krassa grunder)

Men å andra sidan känner jag brittiska lajvare och rollspelare som är och alltid har varit imerssionistiskt, och alltid spelat så men sina grupper.

Minoritetsgrej inom rollspel, men det är normen/idealtet inom nordiskt lajvande viket påverkat i sverige.

Ser man på diverse rollspelartiklar och hur vissa rollspel är skrivna inser man att immersinister finns lite här och där.

Och att en del individer inte gillar immersionism, och att det är läskigt att släppa avståndet till rollen finns lite överrallt. I sverige också. Har en i föreningen som gjärna spelar roller som skogsväsen på lajv som inte interagerar så mycket. Han gillar inte att behöva vara i roll mentalt långa perioder. Så när han spelar ensamma bergtroll m.m. får han gå omkring och mentalt vara sig själv när han är ensam i skogen, och köra hårt i korta scener då och då

 

[Basenanji]

Nej, men ångest är det!

Jag har faktiskt gått och tänkt på temat en längre tid nu. Förstås utifrån min stora kärlek till D&D, något jag märker att få delar hur populärt spelet än är. Min högst oprofesionella, subjektiva, oseriösa analys menar att svenska rollspelare oftare än andra är inåtvända medan åtminstone amerikanska rollspelare tenderar till att vilja vara utåtriktade. Svenska rollspelare vill känna sin rollperson medan amerikanska rollspelare vill erövra spelvärlden med sin.

Detta baserar jag egentligen enbart på forumen på wizards.com. Där finns det åtminstone spelare från hela världen, får jag trösta mig själv.

Jag uppfattar svenskt rollspelande (med risk för att gå OT) som väldigt självständigt. Man vill göra egna rollspel, man låter sig inte imponeras så lätt, samt menar att meningen med rollspel knappast är att konsumera- utan hellre att skapa.

Men ta detta med en stor skopa salt- för detta är enbart spekulationer från min sida.

/Basse

 

[w176]

*host* [ant diss]

Näh. För inte finns det några emoungar som gillar Anne Rice, vampyrer och svåra saker i Usa, för det syns inte D&D forum.

 

[Eksem]

Re: *host* [ant diss]

Fast det är ju utåtrtikad emo.

 

[MrG]

Hur mäter man om djupimmersionism är minirotet eller inte? Vi är ju inte direkt en homogen grupp... Och när man kollar på mycket att konventsproduktioner så har det klara sånna spår i de flesta fall (om jag inte missat vad immersionismen går ut på).

Asch, ska samma, när jag har pratat med lajvar, SCAiter och sånt förr i tiden har det alltid låtit som vi skandinaver har varit föregångare på inlevelsefälltet och att många utsocknes som kommit i kontakt med det har tyckt tanken verkat cool. Och när jag hunnit läsa webserier, har jag fått känslan av att det koboldiga sättet att spela rollspel är lika dissat i USA som här hemma. (Eller så har jag missat undertoner i Dork Tower, PVP osv).

-Gunnar

 

[Grog]

Minoritetsgrej bland rollspelare, även om det är mer vanligt i norden pga den lajvtradition vi har här som är väldigt immersionitsikt om man jämför med tex tyskland och england.

(Och detta kan förklaras mycket av skillnader i hur utvecklingen gått till i olika länder, och det har inte endast psykologiska orsaker, utan mer krassa grunder)

Du har nog rätt i att det finns en koppling till lajvtraditionen i Skandinavien. Däremot undrar jag om det inte blir lite hönan&ägget resonemang. Jag tror det finns kulturella skillnader som medfört att såväl lajvandet som bordsrollspelandet i olika länder ser olika ut. Fast jag har för lite erfarenhet för att uttala mig kategoriskt. Jag vet att i Italien och Spanien spelas det en hel del rollspel, men har aldrig spelat med någon därifrån. Jag skulle gärna testa att spela D&D med äkta amerikaner, men tillfället har aldrig uppenbarat sig.

Är det någon som har erfarenhet av rollspel eller lajv i Utlandet? Framförallt i det utomnordiska Utlandet. Det skulle vara intressant att höra.

 

[Lovykar]

Ok. Som omkringflyttad rollspelare/lajvare och utövare av detta med tre olika grupper i två utomnordiska länder kan jag säga följande. Jag håller med Basenanji om den utåtvända resp. den inåtvända traditionen - i Singapore är det mer "ooh, coolt, rollspel" och inte så mycket mer, och de två grupper i Kanada jag spelar med nu har också tendenser mot att själva karaktärerna är ganska oviktiga, och deras egenskaper jättenoga. Man kan nog säga att åsikten om att amerikaner/kanadensare/nordamerikaner i allmänhet är rätt så tävlingsinriktade, men så är också D&D allenarådande och enväldigt i dessa områden, så man kan inte riktigt jämföra det. Dock måste jag säga att jag konstant klagar på D&D's för mig synnerligen bristfälliga karaktärsbyggarsystem och deras mycket utvecklade och detaljerade skada och slå ihjäl-system - det KAN mycket väl vara så att det är spelet i sig och spelgruppen är sekundär, men jag tycker mig nog se många tendenser till att reducera karaktärerna till en hög vandrande siffersamlingar, och inget annat. Kan ta flera exempel på detta, och jag tror att det har att göra med spelsystemet skapar indoktrinering och enspårighet -> alla tänker sig att rollspel ser ut på ett visst sätt, och precis så ska det vara. Jag vill inte på något sätt hävda att ALLA rollspelare i Kanada och Sverige gör på ett visst sätt, så mycket som att mina erfarenheter säger att man tenderar mycket mer åt karaktärsinteraktion i Sverige och mer åt slakta-saker-och-gå-upp-i-level (och ibland göra annat) i Kanada. Personligen föredrar jag det förstnämnda, och har påpekat det så många gånger att jag antagligen kommer få en virtuell snyting om jag säger det igen - dock är det helt klart en skillnad och en realitet. Jag kan gärna bidra med fler exempel och situationer, men tyckte att det räckte med en introduktion. Tankar, kommentarer, åsikter?

 

[Grog]

Tack det var intressant. Det stödjer den bild jag har fått av rollspel over there, och verkar tyda på att karaktärsspelande och immersion är en oamerikansk företeelse. Sedan finns det säkert immersionister i USA och Kanada också, men om den rådande uppfattningen är att rollspel handlar om att banka gobbos och levla så är det klart att det färgar av sig på utlåtanden som att djupimmersion inte är en spelstil eller mål i sig.

Om jag får spekulera lite skulle jag nog säga att D&D föddes ur idén att rollspel har ett tävlings- & prestationsmoment (figurspelen). Att spelets omgivande kultur är mer prestionsinriktad leder till att dessa element lyfts fram, varpå de tar upp en ansenlig del av spelet. Nya spelare forstras i denna tradition och missar andra spelstilar såsom narrativism och immersion, och när de senare "upptäcker" narrativism blir de så lyriska att de inte märker att rollspel kan vara ännu större. Det är därför som Big Model är inkomplett och en ofärdig modell.

Dock måste jag säga att jag konstant klagar på D&D's för mig synnerligen bristfälliga karaktärsbyggarsystem och deras mycket utvecklade och detaljerade skada och slå ihjäl-system

Jag tycker ofta det är kul med prestionsspel. Däremot fattar jag inte denna fascination vid våld. Om jag måste slåss mer än säg tre gånger i samma spelmöte tröttnar jag och tappar intresset. Här tycker jag att det behövs fler prestationsspel med färre våldselement. Jag tror det skulle gå att sälja i amerika också.

 

[krank]

Om jag måste slåss mer än säg tre gånger i samma spelmöte tröttnar jag och tappar intresset.

Amen, broder.

Vi får samla ihop en djupimmersionistisk grupp och spela nångång. Senast jag spelledde mitt eget Scriptura snittade vi på en stridsliknande situation var fjärde spelmöte, och de striderna handlade oftast mer om moraliska val än någon egentlig utdragen utmaning...

 

[Grog]

Vi får samla ihop en djupimmersionistisk grupp och spela nångång.

Gärna det, fast vi är ju inte direkt grannar...

 

[krank]

Gärna det, fast vi är ju inte direkt grannar...

Det var ett likadant "nångång" som när jag påbörjar meningar med "nångång då jag fått en stabil ekonomi..." eller "nångång då jag har råd..." tror jag =)