Jag är lite på
@Skarpskytten s linje (och tog referensen med kyrkklockorna). För att försöka mig på något slags svar,
@Gamiel , så tror jag att jag vill grunda bygget mer västeuropeiskt folkloristiskt än vad standard-D&D verkar göra. Och då pratar vi keltiska och nordgermanska sagomotiv, plus de motiv som uppstått när kristendomen kommit till först kontinenten och sedan norrut.
Ett genomgående tema i äldre sagor är hur förbund sluts med ord mer än med spermier och ägg. Institutioner som fostbrödralag, att du lovar nånting till den ena eller andra makten, eller säger något smart eller korkat eller lustigt eller elakt om någon, och att det har större konsekvenser än vilka som är dina biologiska föräldrar.
Lite förenklat tycker jag mig se två motiv när jag tittar på folklore och fantasy:
1. Ett äldre förbund med naturen och dess olika makter, och småknytt och rådare som symboler för detta. Ett sätt att skapa ordning i kaoset. Kaosmakterna å sin sida manifesteras i troll och jättar, och kanske till och med drakar. Fruktsamhet och sjukdom, tur och otur, är kopplat till hur du och dina närmaste beter er hedersamt i ord och handling och respekterar alla olika förbund med detta myller.
2. Ett nyare förbund med Vite Krist som lägger de gamla makterna under sig. Här är föreställningar om vad kors och latinska bibelverser och kyrkklockors klang gör med representanter för de gamla makterna. Den nya ordningen är bättre för alla med ordning och reda och rättmätiga kungar av den sanna Gudens nåde. Äldre sagomotiv omtolkas och omformuleras till den här kristna logiken.
Jag uppfattar en hel del D&D-lore som ett försök att skapa en köttslig biologisk ordning av mycket av det som är i grunden folklore om ett idékomplex. Näcken och trollen och älvorna är i standard-D&D kanske inte manifestationer av makter och idéer, utan varelser med en viss sorts genetik. Världen är i huvudsak materialistisk, med en magisk komponent i, istället för att vara i huvudsak idealistisk när det gäller hur den är beskaffad.
Och då kan jag förstå hur både 1800-talets (efter upplysningen) sätt att hantera myterna på, och 1900-talsfantasyns sätt, lätt kan få en rasistisk slagsida. Som man kan behöva hantera genom att säga saker som att trollen kanske inte alls är onda, de har däremot en genetik och en kultur som skaver mot den mänskliga och så vidare.
Jag vill vara mer folkloristisk och idealistisk. Och prekristen. Om mytologiska varelser grundade i motiv från berättelser om Mellanösterns höggud alls finns (som djeflingar-nej-djuplingar blir, det demoniska elementet i D&D är judeokristet förgat) så är det som ett främmande element.
Edit: Djuplingar, inte djeflingar.