Jag har slutat fantisera

[Bifur]

Jag är som @Feuflux - jag fantiserar på samma vis men mer sällan och mindre fullständigt.

 

[entomophobiac]

Diskuterade med någon i den äldre generationen att vår generation (70- och 80-talister) kanske är den första som har samma fritidsintressen i vuxen ålder som vi hade som barn. Tyckte det var väldigt intressant, hur anekdotiskt det än må vara.

Men självklart utövas inte fritiden på samma sätt när en är 9 som när en är 39 eller 49.

 

[JohanL]

Som Lovecraft noterade är det där nog något som kommer med åldern.

”When Randolph Carter was thirty he lost the key of the gate of dreams. Prior to that time he had made up for the prosiness of life by nightly excursions to strange and ancient cities beyond space, and lovely, unbelievable garden lands across ethereal seas; but as middle age hardened upon him he felt these liberties slipping away little by little, until at last he was cut off altogether. No more could his galleys sail up the river Oukranos past the gilded spires of Thran, or his elephant caravans tramp through perfumed jungles in Kled, where forgotten palaces with veined ivory columns sleep lovely and unbroken under the moon.

He had read much of things as they are, and talked with too many people. Well-meaning philosophers had taught him to look into the logical relations of things, and analyse the processes which shaped his thoughts and fancies. Wonder had gone away, and he had forgotten that all life is only a set of pictures in the brain, among which there is no difference betwixt those born of real things and those born of inward dreamings, and no cause to value the one above the other. Custom had dinned into his ears a superstitious reverence for that which tangibly and physically exists, and had made him secretly ashamed to dwell in visions. Wise men told him his simple fancies were inane and childish, and he believed it because he could see that they might easily be so. What he failed to recall was that the deeds of reality are just as inane and childish, and even more absurd because their actors persist in fancying them full of meaning and purpose as the blind cosmos grinds aimlessly on from nothing to something and from something back to nothing again, neither heeding nor knowing the wishes or existence of the minds that flicker for a second now and then in the darkness.”
—H. P. Lovecraft, The Silver Key

 

[JohanL]

Som vuxen har man andra saker att fokusera på och man är helt enkelt för upptagen för att dagdrömma.

Man kan inte sitta och fantisera om hober och alver hela dagarna när man skall få ihop till amorteringen på huset och maten och avbetalningen på billånet och pengar till barnens nöjen och den där semesterresan i juli och dessutom så gick den förbaskade värmepannan sönder och det kommer kosta 25 lakan och lille Olle har varit utåttagerande i skolan och Lisas betyg är under all kritik och dessutom har dom börjat varsla på jobbet

Det finns inte tid för att dagdrömma i vuxenvärlden

 

[Franz]

Som vuxen har man andra saker att fokusera på och man är helt enkelt för upptagen för att dagdrömma.

Man kan inte sitta och fantisera om hober och alver hela dagarna när man skall få ihop till amorteringen på huset och maten och avbetalningen på billånet och pengar till barnens nöjen och den där semesterresan i juli och dessutom så gick den förbaskade värmepannan sönder och det kommer kosta 25 lakan och lille Olle har varit utåttagerande i skolan och Lisas betyg är under all kritik och dessutom har dom börjat varsla på jobbet

Det finns inte tid för att dagdrömma i vuxenvärlden

Det är tvärtom för mig. Det är när alla vuxna måsten håller på att göra mig tokig av stress som jag behöver fantisera och drömma mig bort till andra världar och tider.

 

[Genesis]

Det som är så intressant med det där är att han, duktig författare som han är, lyckas klä vår välrd i en otroligt vacker språkdräkt. Jag kan inte låta bli att lyssna på det där och tänka "Ja, vår värld är verkligen fascinerande. Vem behöver fantasy när vi har allt detta?". Jag har lite samma problem med Lovecraft-citatet ovan. Både Lovecraft och Martin låter som människor som förlorat förmågan att fascineras av världen. Det känns som att något dött inom dem. När jag växte upp fann jag fantasyböcker spännande, men vet ni vad? Sedan upptäckte jag vår egen värld, och det finns liksom inget i Westeros som kan tävla med Västerås. På allvar. Vår värld är så mångfacetterad, så spännande, så djup, så vacker, så full av sorg och hat och kärlek och glädje. Vi har flygmaskiner som dånar genom himlen och metallburar som rullar över gatorna, framdrivna av små explosioner som kommer av förbränningen av organismer som dog för miljoner år sedan. Kan en drake jämföras med detta? Vi har djupa konflikter grundade i årtusenden av religion, kultur, geografi och historia. Kan tronkriget i En sång av is och eld jämföras med palestinakonflikten?

Jag kan gilla fantasy, och jag kan uppskatta de estetiska konstruktioner som genren kan ge upphov till, men de kan aldrig tävla med verkligheten. De är kul, och tjusiga, men de kan liksom aldrig tävla med vår egen värld. Vår värld har, förutom det oändliga djupet och lager på lager av skönhet, den oersättliga egenskapen att den är verklig. När jag spelar en berättelse om en ICA-kassörska har den en förmåga att beröra mig på ett sätt som en berättelse om en magisk prins aldrig kommer att kunna göra. Varje liv är en fascinerande historia med lager på lager på lager.

Martin har all rätt att drömma sig bort om han vill, men hans försök att framställa vår värld som platt och tråkig faller på sin egen orimlighet, och om han känner så, kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom.

 

[Man Mountainman]

Vet inte om jag nånsin fantiserat på det där sättet. Jag har nog alltid behövt ett fokus för mina fantasier, något konkret att omsätta dem i. Därför det blivit så många teckningar och serietidningar och halvfärdiga äventyrsberättelser och utkast till spelvärldar och rollspelskampanjer genom åren.

Däremot dagdrömmer jag rätt mycket, men då är det ju ofta alltförmänskliga och osmickrande drömmerier av typen "jag får upprättelse gentemot X dryg person".

 

[krank]

Jag tror kanske att om det jag var ute efter var att bli berörd av saker och ting så skulle jag kanske intressera mig mer för verkligheten?

Jag menar, jag har också problem med Lovecraftcitatet, men av andra skäl – för mig är ju verkligheten utmärkt bränsle för fantasin. Jag upplever helt klart mina fantasier som bättre, mer mångfacetterade och mer varierade för att jag idag lärt mig mer om hur världen funkar. När barn "är kreativa" så upplever jag att det mest är så att de rehashar de barnprogram de sett och det fåtal upplevelser de hunnit ha, och vuxna tycker att det "är kreativt" för att de inte är bekanta med förlagorna. Men som vuxen har jag ju många fler förlagor, många fler saker att kombinera i oändliga formationer. Det gör inte mitt drömmande mindre rikt att jag lärt mig mer om hur världen funkar, hur mina tankar hänger ihop, eller att jag pratat med fler människor.

Däremot kan verkligheten såklart aldrig mäta sig med det som finns i mitt huvud. Verkligheten är oftast rätt tråkig, om jag ska vara helt ärlig. Kanske hade jag uppskattat den mer om jag gillade, och kände, känslor lite mer? Och typ… var intresserad av folk?

Men visst, varje gång jag stöter på ett nytt oväntat fakta om något så får jag samma sorts glädjekänslor som när jag får veta något nytt och oväntat om en fiktiv värld, och varje gång jag lyckas räkna ut hur något hänger ihop IRL så är det ju samma rus som när jag löser ett deckarpussel. Men fantasins nya och oväntade idéer och de fiktiva deckarpusslen är mycket mer lättåtkomliga upplever jag. Och nånstans kan jag nicka lite medhållande när Lovecraftcitatet likställer fantasin med verkligheten – jag tycker inte heller att det nödvändigtvis känns mer bara för att det är verklighet. I en del fall, kanske.

 

[Dr_Dängrot]

Det är tvärtom för mig. Det är när alla vuxna måsten håller på att göra mig tokig av stress som jag behöver fantisera och drömma mig bort till andra världar och tider.

Jag behöver det jag med men det är svårt att få tiden att sitta ned och bara drömma mig bort då vuxenvärldens måsten gör sig påminda hela tiden , tvätten blir liksom inte tvättad och maten blir inte lagad om jag sätter mig ned och drömmer mig bort en hel dag .

 

[Franz]

Jag behöver det jag med men det är svårt att få tiden att sitta ned och bara drömma mig bort då vuxenvärldens måsten gör sig påminda hela tiden , tvätten blir liksom inte tvättad och maten blir inte lagad om jag sätter mig ned och drömmer mig bort en hel dag .

Nä, men jag drömmer mig bort medan jag tvättar tvätt och medan jag lagar mat. Det gör sådana sysslor mycket roligare

 

[Conan]

Nä, men jag drömmer mig bort medan jag tvättar tvätt och medan jag lagar mat. Det gör sådana sysslor mycket roligare

Många har nog delvis tappat den förmågan då de konstant multitaskar med att lyssna på radio/podd/tv m.m. när de gör den typen av saker numera.

 

[krank]

Jag känner mig för övrigt ganska nöjd med att jag lyckats dodga så mycket av de där vuxen-måstena som en del verkar ha som hinder. Faktum är att jag ganska aktivt fattat beslut mycket utifrån att hålla mitt liv så fritt från påträngande måsten som möjligt. Allt från att vägra äga mitt boende (jag har ingen värmepanna jag behöver bry mig om – nära 100% av problem som uppstår i lägenheten kan lösas med ett samtal till vaktis, ofta utan kostnad) till att skaffa dammsugarrobot och diskmaskin. Jag lagar mest mat som inte kräver tillsyn, och jag har inget emot att äta samma käk flera dagar i rad så storkok gör livet lättare. Semesterresor gör jag inga, och jag har inga lån utöver CSN. Väldigt lite att oroa mig för med andra ord.

Ju mindre tid jag behöver spendera med vuxensaker jag inte tycker är roliga, desto bättre. Mer tid till nördigheter och fantasi.

Jag inser att jag haft en enorm tur som lyckats inrätta mitt liv på det viset. Jag har absolut inte "förtjänat" det här materiella välståndet på något sätt. Men jag tror kanske att det åtminstone för mig förklarar varför jag lyckas hitta tid att fantisera.

(Sen fantiserar jag också rätt mycket när jag står i tvättstugan eller lagar mat. Det är ju så urbota jävla tråkigt att tankarna flyr medan köttroboten gör jobbet på automatik… Där har jag återigen tur som bor själv, så jag har inte folk omkring mig typ partner eller barn som kan avbryta fantiserandet…)

 

[krank]

Många har nog delvis tappat den förmågan då de konstant multitaskar med att lyssna på radio/podd/tv m.m. när de gör den typen av saker numera.

Fantiserar folk alltså inte medan de lyssnar på grejer?

…för mig är det iofs huvudskälet till att jag inte pallar poddar eller ljudböcker. Max 3-4 minuter in har jag tappat tråden för att jag glidit iväg i tanken till något helt annat.

 

[Genesis]

Däremot kan verkligheten såklart aldrig mäta sig med det som finns i mitt huvud. Verkligheten är oftast rätt tråkig, om jag ska vara helt ärlig. Kanske hade jag uppskattat den mer om jag gillade, och kände, känslor lite mer? Och typ… var intresserad av folk?

Känns inte som att det har så mycket med känslor att göra. Fiktiva världar har ju också känslor. De känns till och med som något som är ganska lätt att föra över mellan världar. Att du tycker att verkligheten är tråkig har väl rimligtvis mer att göra med att du är så bekant med den. Hade du varit uppväxt på 1200-talet hade du funnit vår värld betydligt mer fascinerande, misstänker jag? Som sagt, den är ju full av komplexitet som inte har så mycket med känslor att göra.

Personligen vet jag inte om jag är så intresserad av känslor och folk. Det är inte riktigt det som driver mig i spel. Det är en viktig komponent, men framförallt för att jag finner det en viktig del i berättelser, vilket är vad jag är riktigt fascinerad av. Jag är den minst känslomässiga människa jag känner. Min mor brukade kalla mig "den sanne buddhisten" för att jag var så lugn, och jag har aldrig tappat humöret i mitt liv.

 

[JohanL]

Däremot kan verkligheten såklart aldrig mäta sig med det som finns i mitt huvud. Verkligheten är oftast rätt tråkig, om jag ska vara helt ärlig. Kanske hade jag uppskattat den mer om jag gillade, och kände, känslor lite mer? Och typ… var intresserad av folk?

Samma här - min mediekonsumtion kännetecknas av att jag gillar plot och miljö men inte folk. Relationsdramer utgår, liksom.

Ska någon spela en kassörska på Konsum är det för att zombieapokalypsen inträffar första halvtimmen.

 

[Franz]

Många har nog delvis tappat den förmågan då de konstant multitaskar med att lyssna på radio/podd/tv m.m. när de gör den typen av saker numera.

Jag är som @krank beskriver, jag fantiserar medan jag lyssnar också. Lyssnar jag på en podd om Tolkiens Midgård drömmer jag mig bort dit, lyssnar jag på en podd om historia vandrar fantasierna till den epok som avsnittet beskriver o.s.v. För mig kan det rentav vara så ibland att poddar och radioprogram gör fantasierna bättre.

 

[JohanL]

…för mig är det iofs huvudskälet till att jag inte pallar poddar eller ljudböcker. Max 3-4 minuter in har jag tappat tråden för att jag glidit iväg i tanken till något helt annat.

Jag har upptäckt att jag inte klarar krävande ljudböcker. China Miéville i ljudbok funkar liksom inte, eller Steven Erikson. Men det är perfekt att läsa om något i ljudbok, eller ta något som inte är fullt så krävande.

 

[Genesis]

Ska någon spela en kassörska på Konsum är det för att zombieapokalypsen inträffar första halvtimmen.

Ja, så är det såklart för de allra flesta rollspelare. Jag hade en jäkla röta att jag läste fantasy när jag växte upp, för annars hade jag ju inte kunnat bli rollspelare. Man blir ju bara rollspelare om man gillar fantasy och/eller scifi. Så jag vet såklart att jag är i en otroligt liten minoritet här.

 

[Mogger]

När jag växte upp fann jag fantasyböcker spännande, men vet ni vad? Sedan upptäckte jag vår egen värld, och det finns liksom inget i Westeros som kan tävla med Västerås. På allvar.

Jag håller med helt och fullt. Jag konsumerar väldiga mängder facklitteratur samt att jag fortfarande fascineras av min omgivning, var jag än befinner mig. Min nyfikenhet och kunskapshunger är nog starkare än vad den har varit tidigare, vad jag kan minnas.

Bara en sån sak som att jag igår lärde mig att drycken absinthes fader hette Pierre Ordinaire. Bara en sån sak. Det hade man ju aldrig kommit undan med i något rollspel!

Ja, jag fascineras såklart ännu mer av de komplexa samband som skapat den nutid och den framtid vi kanske är på väg mot.

 

[Mogger]

Jag vill poängtera att jag det enbart är de där härliga dagdrömmarna jag saknar. Jag är fullkomligt tillfreds med min tillvaro även om den är fylld av "vuxengrejer". Men jag har det fantastiskt bra och har ett kreativt jobb som ger mig ständig uppmuntran. Jag trampar inte runt i något destruktivt ekorrhjul där jag tappat livsglädjen