Nekromanti Zombie-herrgården(rollandet görs här)
- Thread starter robban94
- Start date
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Okej, repostar.
I herrgårdens lusthus vaknar Wolfgang till liv. Skott? För ett ögonblick tror han sig tillbaka i Liberia, men sedan inser han var han är. Han tog sig hit i går morse sedan, efter att han i fyrtioåtta timmar rört sig genom skog och mark för att undkomma grisen. Sedan amfetaminet klingade av har han sovit som en stock, med spaden i handen. Den vilar fortfarande i hans grova näve när han kikar ut ur lusthuset.
Skottlossningen verkar ha avtagit. En bunt staplande gestalter rör sig mot en beväpnad brud och två gubbar. Opportunist som han är tänker Wolfgang en stund, varpå han beslutar att ge sig på den till synes obeväpnade sidan. Han behöver mat. Mat och våld.
Wolfgang smyger, förvånansvärt tyst för en så massiv man, framåt och drar spaden, med den skarpa kanten före, i huvudet på en av de staplande klenisarna.
I herrgårdens lusthus vaknar Wolfgang till liv. Skott? För ett ögonblick tror han sig tillbaka i Liberia, men sedan inser han var han är. Han tog sig hit i går morse sedan, efter att han i fyrtioåtta timmar rört sig genom skog och mark för att undkomma grisen. Sedan amfetaminet klingade av har han sovit som en stock, med spaden i handen. Den vilar fortfarande i hans grova näve när han kikar ut ur lusthuset.
Skottlossningen verkar ha avtagit. En bunt staplande gestalter rör sig mot en beväpnad brud och två gubbar. Opportunist som han är tänker Wolfgang en stund, varpå han beslutar att ge sig på den till synes obeväpnade sidan. Han behöver mat. Mat och våld.
Wolfgang smyger, förvånansvärt tyst för en så massiv man, framåt och drar spaden, med den skarpa kanten före, i huvudet på en av de staplande klenisarna.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Wolfgang rycker ut spaden ur zombiens kranium med ett enda ryck, ett ryck som svänger över till en rallarsving mot den av döingarna som står i vägen för hans reträtt. Hela hans vikt läggs bakom slaget, och utnyttjas för att slå sig förbi.
"Vad fan väntar ni på?" vrålar han till de andra människorna med sin skarpa tyska brytning. "Döda dem!"
"Vad fan väntar ni på?" vrålar han till de andra människorna med sin skarpa tyska brytning. "Döda dem!"
Bakom häcken ser Fjodor hur en galning ger sig på zombierna med en spade. Försiktigt iaktar han striden, ända tills galningen skriker "Vad fan väntar ni på", med fultysk brytning. Va! han tror väl ändå inte att jag är skraj? tänker Fjodor och avlossnar sin blänkade pistol, av mer tur än skicklighet träffar han en zombie rakt i skallen och sänder blod och hjärnsubstans flygande.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Stridens rus har kommit över Wolfgang. Han vrålar och skrattar vansinnigt, i sinnet tillbaka i de afrikanska djungler där han blev det han är idag. Med spaden sveper han omkring sig och nedgör lik efter lik. Rocken sveper efter honom som svarta vingar, och järnkorset han alltid bär runt halsen slår mot hans bringa. Han är en förbannad, tysk naturkraft.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Är hotet avvärjt? I så fall curbstompar Wolfgang liken, bara för att vara på den säkra sidan. Sedan plundrar han dem.
När den stinkande gubben räcker Fjodor sin fickplunta rycker han den bryskt ur hans hand och tar en rejäl klunk. "Va faan är det här för skit? och va faan är det här för ställe? Han ser sig omkring bland de andra och làter blicken oblygt stanna pà brudens bröst.
Rickard
Superhero
Pluntan går ett halvt varv. Den unge flickan får aldrig tag i flaskan då det resterande innehållet brännande tar sig ner i Richards strupe. Han förstår inte principen med att blanda ut spriten med vatten och eftersmaken lägger sig i hans mun.
"Det verkar vara någon sorts smitta". Han nickar bort mot en sargad kropp med ett djupt spadhack i huvudet. Blod och hjärna droppar ut på vita labbrocken där kvinnan sitter stödd mot en staty som är omsvept av en klematis. De lila blommorna på klängväxten har fått stänk på sig av blodet. "Jag såg hur den där forskaren jagades av de där människorna men omringades. Hon blev omringad av dem och de började slita i henne. Jag fick panik där jag stod - i trädgårdskjulet - och råkade snubbla på en kratta och slå huvudet i gräsklipparen. Jag väcktes av...", han tittar på den unge flickans vapen. "Men ... men ... jag såg henne gå igen". Smärtan från bakhuvudet gör sin påmind. Instinktivt lägger han handen där han slog i huvudet och märker sedan att det är blod på handen.
"Jag vet inte vad de gör i herrgården. Det stod några vita skåpbilar parkerade här för några dagar sedan. Såg när fyra män lyfte in en stor låda. Såg ut som ett kylskåp. En av dem såg mig, men jag blev då väldigt upptagen med att rensa ogränset från rabatten. Jag vet inte om några av de här människorna", han gör en svepande gest mot kropparna som ligger i det nyklippta gräset runomkring, "men det känns som om det enda rätta som finns att göras är att försöka sätta stopp för smittan. Jag vet en väg till baksidan som går via labyrinten. Har en lanterna i skjulet, så vi behöver inte förlita oss på månljuset."
"Det verkar vara någon sorts smitta". Han nickar bort mot en sargad kropp med ett djupt spadhack i huvudet. Blod och hjärna droppar ut på vita labbrocken där kvinnan sitter stödd mot en staty som är omsvept av en klematis. De lila blommorna på klängväxten har fått stänk på sig av blodet. "Jag såg hur den där forskaren jagades av de där människorna men omringades. Hon blev omringad av dem och de började slita i henne. Jag fick panik där jag stod - i trädgårdskjulet - och råkade snubbla på en kratta och slå huvudet i gräsklipparen. Jag väcktes av...", han tittar på den unge flickans vapen. "Men ... men ... jag såg henne gå igen". Smärtan från bakhuvudet gör sin påmind. Instinktivt lägger han handen där han slog i huvudet och märker sedan att det är blod på handen.
"Jag vet inte vad de gör i herrgården. Det stod några vita skåpbilar parkerade här för några dagar sedan. Såg när fyra män lyfte in en stor låda. Såg ut som ett kylskåp. En av dem såg mig, men jag blev då väldigt upptagen med att rensa ogränset från rabatten. Jag vet inte om några av de här människorna", han gör en svepande gest mot kropparna som ligger i det nyklippta gräset runomkring, "men det känns som om det enda rätta som finns att göras är att försöka sätta stopp för smittan. Jag vet en väg till baksidan som går via labyrinten. Har en lanterna i skjulet, så vi behöver inte förlita oss på månljuset."
När allas blickar är vända mot varelsen så känner Wolfgang hur någon rör vid hans axel. Spaden spinner runt och missar precis en zombie som bestört flämtar fram "Oh god! Prisa Allah att det där inte träffade. Underbart att se andra levande här" allt på en bred Pakidialekt.
Han slänger upp ett "jaktgevär" över axeln och sträcker fram handen "As-Salamu Alaykum mina vänner.". Varelsen närvaro har helt undgått honom.
Han slänger upp ett "jaktgevär" över axeln och sträcker fram handen "As-Salamu Alaykum mina vänner.". Varelsen närvaro har helt undgått honom.
Svarte Faraonen
Oenofil oikofob
Wolfgang avbryter sitt plundrande (hade de något av intresse på sig?) och ger mannen en kvick blick. Hna ska precis säga något när varelsen störtar ut ur fönstret. Resolut tar han tag i ett av liken och slungar det med båda händerna mot den framrusande besten.
Rickard
Superhero
((Eftersom det inte händer något här.))
"Kvickt, innan det kommer fler". Richard beger sig mot skjulet för att hämta lanternan och blir åtföljd av de flesta. Några står fortfarande kvar utanför grinden och tvekar inför beslutet. Han tar en gammal plåtlanterna och fyller den snabbt med bensin. Mycket av bensinen rinner ut på marken, eftersom han är stressad och vill fylla upp så snabbt som möjligt. Han sliter även till sig en häcksax. Gruppen beger sig sedan till den klippta häcklabyrinten. Grusgången är okrattad och avklippta grenar från häcken samsas i grusgången med ogräs.
"Jag har skött den här labyrinten i tio år, så jag hittar väl i den. Vi kommer inte att bli sedda från huset åtminstone. Jo, visst kan de se ljuset och dras till det, men jag måste ha ljus. Mitt mörkerseende har blivit sämre med åren. Vi får tända lyktan en bit in i gångarna".
Sällskapet beger sig in i labyrinten. Snart kastar lanternan sitt sken, när den tänds av den som håller i lanternan. Grusgången knastrar under deras fötter och det känns som om det ljudet överröstar allt annat. Paniken stiger och ett gnyende kommer från en av deltagarna, men hela gruppen stannar till när det prasslar till i buskarna. Hjärtslagen låter som trummor och nästan slår dig medvetslös. Försiktigt tar dem sig långsamt framåt och hör rörelse. Rivande. Ätande? De börjar närma sig lusthuset som finns i labyrinten. Richard gestikulerar att sänka flamman i lanternan. Han blinkar några gånger; det är fortfarande mörkt ute men han ser någorlunda i månljuset. När han tittar runt hörnet mot lusthuset är det en horribel syn han möter.
"Kvickt, innan det kommer fler". Richard beger sig mot skjulet för att hämta lanternan och blir åtföljd av de flesta. Några står fortfarande kvar utanför grinden och tvekar inför beslutet. Han tar en gammal plåtlanterna och fyller den snabbt med bensin. Mycket av bensinen rinner ut på marken, eftersom han är stressad och vill fylla upp så snabbt som möjligt. Han sliter även till sig en häcksax. Gruppen beger sig sedan till den klippta häcklabyrinten. Grusgången är okrattad och avklippta grenar från häcken samsas i grusgången med ogräs.
"Jag har skött den här labyrinten i tio år, så jag hittar väl i den. Vi kommer inte att bli sedda från huset åtminstone. Jo, visst kan de se ljuset och dras till det, men jag måste ha ljus. Mitt mörkerseende har blivit sämre med åren. Vi får tända lyktan en bit in i gångarna".
Sällskapet beger sig in i labyrinten. Snart kastar lanternan sitt sken, när den tänds av den som håller i lanternan. Grusgången knastrar under deras fötter och det känns som om det ljudet överröstar allt annat. Paniken stiger och ett gnyende kommer från en av deltagarna, men hela gruppen stannar till när det prasslar till i buskarna. Hjärtslagen låter som trummor och nästan slår dig medvetslös. Försiktigt tar dem sig långsamt framåt och hör rörelse. Rivande. Ätande? De börjar närma sig lusthuset som finns i labyrinten. Richard gestikulerar att sänka flamman i lanternan. Han blinkar några gånger; det är fortfarande mörkt ute men han ser någorlunda i månljuset. När han tittar runt hörnet mot lusthuset är det en horribel syn han möter.
Fjodor följer efter den gamla gubben genom labyrinten och är snart helt vilse, kvällen övergàr làngsamt till natt och snart är det bara gubbens lyckta som ger ljus nog att se. Ändà snavar Fjodor och de andra i sällskapet ofta pà grenar när de skyndar fram. Desto längre in i labyrinten de kommer desto oroligare blir Fjodor, även om han försöker verka sà hàrd och oberörd som möjligt. Häckarna tycks bara bli högre och tätare, "Undrar om gubbjävlen har nàgon aning vart han för oss, han är säkert dement" tänker Fjodor och ska precis fräsa nàgot beskt dà labyrinten leder fram till ett gammalt lusthus.
Den hemska synen som möter dem fàr Fjodor att bli blek i ansiktet. Framför lusthuset ligger högar med halvuppätna lik, blod och inälvor ligger spridda över marken. En hop zombies rör sig omkring huset, nàgra äter fortfarande pà liken. Plötsligt hörs ett stön, nàgot av offren är fortfarande vid liv! Fjodor tror inte att zombiesarna upptäckt sällskapet än.
Den hemska synen som möter dem fàr Fjodor att bli blek i ansiktet. Framför lusthuset ligger högar med halvuppätna lik, blod och inälvor ligger spridda över marken. En hop zombies rör sig omkring huset, nàgra äter fortfarande pà liken. Plötsligt hörs ett stön, nàgot av offren är fortfarande vid liv! Fjodor tror inte att zombiesarna upptäckt sällskapet än.
Nightowl
Champion
I skogsbrynet uppenbarar sig en lufsande gestalt. Den har ett vagt minne av att Herrgården är en plats där den borde vara. Samtidigt finns där en underbar doft av varmt, levande kött, genomkorsat av blodådror fyllda med levande, varmt blod.
Den eviga isande hungern i zombiens inre får den att stappla mot doften, minnet och herrgården.
Erik, braaaaains
Den eviga isande hungern i zombiens inre får den att stappla mot doften, minnet och herrgården.
Erik, braaaaains