Nekromanti Vampyrspel, friform | San Diego

Eri-sama

Veteran
Joined
20 Jun 2008
Messages
3
Location
Sverige, Norden
(off: Se off-tråden för mer information. I övrigt så är det bara att hoppa in, go for it. Det finns ingen utstakad storyline, utan alla kan vara med och bestämma åt vilket håll rollspelet ska gå. ^^)

Kontoret låg i mörker och Cavan bekymrade sig inte med att tända då han steg in. San Diegos glittrande stadsljus var mer än nog, och trots att rummet säkert var en imponerande, luxuös syn så var det inte inredningen han var här för att titta på.
Mannen ifråga tycktes blott som en skuggfigur i skumrasket; en smidig siluett som försiktigt stängde dörren efter sig och smög fram till skrivbordet. Det blåaktiga skenet från akvariumet vilket tog upp större delen av kontorets yta fick hans bleka ansikte att spöklikt skimra till för några sekunder; skrudade den vita hyn i blånyanser och fick de gula ögonen att glittra likt polerat guld i halvdunklet. Han log.
Passerade därefter förbi det marina fängelset, fortsatte vidare fram till ett stort, vitmålat skrivbord. Ödslade ingen tid på att beundra dess glatta yta utan valde genast ut en av lådorna - den översta, snett till vänster. Han visste vad han var här för och en hastig, vaksam blick mot dörren som han tidigare kommit in igenom underströk det faktum att han gärna fick det gjort så snart som möjligt.
Han drog ut lådan, inget lås där inte, och hittade snart det han sökte. En dokumentmapp markerad med hans eget namn - eller ja, det namn som han var för tillfället; Christopher Andersen. Han öppnade mappen och bläddrade igenom den. Tsk; observant jävel, var hon inte, Dr. Braun?
'Humörsvängningar, plötsliga utbrott av ilska... uppvisar oförklarliga kunskaper trots brist på utbildning. Karismatisk, charmerande - personlighetsklyvning?' Och så, längst ner:
'1897 - Andersen C.?'
Cavan slog ihop filen igen. Bah. Det var för lätt att försäga sig nuförtiden - och hur som helst så var det dags att dra vidare. San Diego började bli farligt.
Utan att dröja vidare så stoppade vampyren på sig papprena och lämnade utan omsvep rummet. Stannade till i dörröppningen och höjde roat handen till ingen alls.
"Farväl, det var trevligt att leka med er, miss."
Och med det så stängde han dörren, försvann med snabba steg längsmed korridoren. Kontoret låg tomt och öde bakom honom - tillsynes ostört och utan andra tecken på intrång än den numera saknade mappen i låda 3.

Mannen som lämnade St. Angels vilohem gjorde det utan såväl dramatik som uppståndelse. Hans civila kläder, den kinesiska skjortan och de enkla jeansen tillsammans med sandalerna som han först anlänt i, satt säkert på kroppen och han bar sin axelväska nonchalant slängd över överkroppen. Den långa jackan bars över ena armen, den andra snurrade med nycklarna till hans rum och han visslade frånvarande på en tonlös melodi. För den utomstående tycktes han knappast som en psyksjuk patient; eventuellt en uttråkad ungdom. Håret framtill färgat svart och satt i en tudelad lugg fasthållen med två pärlor - det övriga av de silverljusa slingorna kortklippta och en aning tilltufsade. Ansiktet långsmalt med rak, skarp näsa och ett par kattlika ögon; definitivt med pupiller, eftersom ingen människa kunde ha såpass gula ögon. Blek, naturligtvis, men vilken snorunge var inte det nuförtiden - med tanke på all tid som spenderas framför de där datormaskinerna så var det ju inte att undra på.
Kvinnan i receptionen hejdade honom likväl förvånat, kom på sig själv just som han skulle till att lämna avdelningen.
"Mr. Andersen! Mr. Andersen!"
Han stannade upp med handen på glasdörren. Log och vred på huvudet.
"Ja, Sara?"
"Var är du påväg egentligen?" Undrade nämnda häpet, rätade till sina glasögon. "Och var har du dina sjukhuskläder?"
Cavan bara log ännu bredare.
"Men jag har ju blivit utskriven, visste du inte det?"
Sara rynkade på pannan, vätte tummen och böjde sig ned över sina arkiv. Började bläddra igenom dem samtidigt som hon fortsatte prata.
"Är du helt säker på det, hjärtat? Jag är säker på att jag såg... ah! Där, dr. Braun har skrivit in dig så sent som i förrgår! Inte kan väl...?"
Hon såg upp igen, bekymrad, men fann att han redan hade gått. Hon blinkade. Vad i hela friden...?

Cavan drog ett djupt andetag så snart han kom ut i nattluften. Ljudet av bilsus, musik från puben bredvid och den oförsvikliga doften av mänskligt förfall slog emot honom; fick ett nöjt litet läte att vibrera i strupen.
Härligt, härligt. Han hade börjat bli trött på den där inrättningen hur som helst.
 
Top