Re: Amore Morte
Tja...det här ämnet har förvisso redan debatterats en del på malkavian.nu, men sure...jag får väl börja från början, då.
Kan vampyrer bli kära/förälskade?
Givetvis. Men som alltid är det ganska individuellt hur amorös man är, och de flesta vampyrers känslor dör av med Humanity:n och/eller åldern. Undantag finnes dock, givetivs. Helt individuellt, helt enkelt.
Blir de enbart förälskade i andra vampyrer? Enbart människor? Helst vampyrer men i enstaka fall människor? Eller blir somliga vampyrer alltid intresserade av människor medan andra alltid faller för andra vampyrer? Ghouls?
Återigen...det är väl individuellt? De seriösa förälskelserna gäller nog oftast andra vampyrer, men även här finns undantag - ofta dramatiska sådana, eftersom kärlekshistorier mellan dödliga och vampyrer är allt annat än okomplicerade. Speciellt unga, amorösa vampyrer har måhända en benägenhet att förälska sig i dödliga, eller rentav ghouler, och detta får ofta omfamningar som följd. Återigen kan väl en viss individualitet skönjas här - vissa vampyrer föredrar vampyrer, andra människor, andra är det fullständigt egalt.
En tendens som torde vara skönjbar är att de vampyrer som förälskar sig i människor i regel är den lite dominanta typen, som så att säga vill kontrollera förhållandet - normalt sett kommer de ju att vara överlägsna sin käresta/käraste i mångt och mycket. Mer osäkra vampyrer, å andra sidan, dras sannolikt mer åt andra vampyrer, gärna sådana som är betydligt äldre än de själva. Man kan ju föra in en sexuell dimension i det hela, också, och då torde det kunna bli ganska kluvet.
Min rollperson Natala, en nyomfamnad, mycket osäker adelsflicka, var tex störtförälskad i sin sire, som var många sekler äldre än henne, och kunde utgöra någon form av trygghet för henne i hennes nya, okända tillvaro. Hon blev närmast beroende av blodsband till siren vad tiden led. Vidare fann hon snart att hon fick ett närmast perverst nöje av att ta unga flickors blod, och således vaknade en ny typ av sexualitet i henne, som hennes sire inte kunde tillfredställa. Hon ömmade ofta för sina offer, och fick ofta skuldkänslor över det hon utsatte dem för - kanske handlade det om självprojicering, att hon såg mycket av sig sjäv och sin rädsla och utsatthet i dem. Eller så var det helt enkelt så att hon kände sig säkrare om hon inriktade sig på att överfalla folk som inte var större eller starkare än henne - hon var ung och svag, trots allt. Hon fick hursomhelst ut något av både kärleken till sin sire, och känslorna för sina offer, även om det senare gjorde henne mycket osäker på sig själv - var det kanske Besten som lurade?
Nåja....det var iaf ett exempel på hur förvirrat det torde kunna bli.
Jag kan tänka mig att vampyrsamhället överlag ser ned både på kärlek mellan vampyrer och mellan vampyrer och människor, men förälskade vampyrpar (trios, kvartetter etc) kan ibland vara väldigt olämpliga att anmärka på (tex Michael, Antonius och The Dracon - har en känsla av att folk inte hade något emot deras lilla trekant). Vampyrer som har förhållanden med människor lär dock flertalet andra vampyrer se ned på rätt hårt, om umgänget inte tar sig formen av ren lek (som fallet nog ofta kan bli med ghouler).
De egenskaper (t ex viss ålderskategori, kön, social status) som vampyren då han/hon var människa brukade finna attraktiva hos andra människor – är det samma egenskaper som vampyren i första hand faller för i sin nya form?
Ja...det är väl klart? Iaf till en början - vampyrer utvecklas ju precis som alla andra. Andra aspekter kan nog dock komma in i bilden på ett tidigt stadium, speciellt då vampyrens gamla personlighet borde påverkas rätt kraftigt av dess nya liv. Det lär mest handla om personlighetsutveckling, egentligen - för vissa förändras idealen nästan direkt, andra behåller kanske sina gamla ideal i all evighet (typ är fullständigt oförmögna att attraheras av tjejer utan korsett). /images/icons/wink.gif
Dessutom...utöver vissa suspekta element (typ undertecknad) är det inte många dödliga som bryr sig om hur deras partners blod smakar. Vampyrer är nog lite mer petiga med sånt.
Hur påverkas eventuell kärlek av målpersonens Humanity, generation och dess Presence?
Humanity påverkar väl en hel del, som vanligt - ju mer omänsklig vampyren blir, desto mindre benägen blir den att älska (återigen, finns alltid undantag). Path är som alltid mindre mänskligt - De 'Path of Death and the Soul'-följare som kärar ned sig i folk kan nog räknas på ena handens avhuggna fingrar. Överlag är det nog nästan bara vampyrer med Humanity som överhuvudtaget blir förälskade i folk (även om blodsband alltid kan skapa artificiell kärlek oavsett path). Och återigen finns ju undantag - typ Belisarius och Shabah, eller ovan nämnda methuselah-trio - Inte faen har någon av dem Humanity.... kärlek kan alltid göra märkliga saker med folk, även vampyrer.
(Någonstans här får jag definitivt kasta ut Kuei-jin ur resonemanget, då vissa av deras dharmor rentav inbjuder till svallande känslor och kärlek - orkar inte ta upp det nu).
Hur en vampyrs generation skulle kunna påverka dess benägenhet att bli förälskad har jag mycket svårt att se. Det spelar väl inte den minsta roll?
(Mitt tidigare omnämnda känslopaket till rp var gen 6).
Presence är, liksom blodsband, bara fusk. Att använda det är inte riktig kärlek, även om det säkerligen kan verka som det. Presence kan väl få den mest luttrade Cappadocian störtförälskad i någon, egentligen, även om jag personligen tycker denna disciplin är väl svår att motstå. (Dominate blir fjantigt ofarlig i jämförelse).
Hur låg Humanity kan man ha och ändå fortfarande känna kärlek?
Hur låg som helst, även om kärlekskänslor blir mer sällsynta vid låg Humanity. Det är när man byter till Path som förmågan att älska för det mesta försvinner nästintill helt.
Skiljer sig de olika klanerna åt när det gäller kärlek?
Egentligen inte - det finns inga biologiska skillnader klanerna emellan, annat än deras klannackdelar - som iofs hade kunnat påverka, speciellt i Nosferatus fall. Och jag kan tänka mig att Tzimisce har rätt få sängpartners - folk brukar inte gilla att ha jord i sängen. Å andra sidan tenderar väl Tzimisce att förlägga de sexuella aktiviteterna någon annanstans (tortyrkammaren, vanligtvis. Btw...varför lider kvinnliga Tzimisce-ghouler så ofta av vaginism, egentligen? Vad _gör_ de med dem?).
Däremot kan det ju finnas en del sociala faktorer - många toreadorer föredrar väldigt vackra/begåvade personer, Nosferatu har komplex för sin fulhet och älskar på avstånd, i hemlighet (ungefär som i Risings inlägg), Tzimisce vill ha folk att plåga och konfigurera om, Brujah raggar mest i vänsterkretsar och Cappadocians föredrar att ha relationer med lik /images/icons/wink.gif
Nej...men allvarligt. Klanen i sig påverkar i regel inte hur kärleken yttrar sig, men däremot är det ju så att klanerna tenderar att innehålla vissa typer av personligheter. Följaktligen uppstår tendenser direkt, även om de beror på folket i klanerna, inte klanerna i sig. Klanklyschor bör motarbetas, så vi konstaterar helt enkelt att det finns en stor individuell avvikelse även inom detta områden. Inte tillräckligt stor för att ignoreras, dock - Cappadocians föredrar _fortfarande_ att umgås med lik ;-)
De två olika kärleks-arketyper Rising tog upp på denna punkt var för övrigt väldigt bra - kan verkligen tänka mig att medlemmar av vissa klaner (Nosferatu, Cappadocians) tenderar att tillhöra den introverta typen, medan andra (De flesta klaner) klart oftare är den utåtriktade typen.
Hur påverkas kärlek av vampyrblodet? Blodsbundna? Blir en vampyr mer intresserad av någon som har smaskigt blod (gamling/ vampyr med låg generation)?
Tja...just Blodsbanden används ju ofta för att förstärka kärlek mellan vampyrer som redan känner dragning till varandra, men annars är ju den kärlek de skapar att betrakta som artificiell - den behöver nog inte tas upp alltför detaljerat här. Dock lär det inte vara ovanligt att blodsband förekommer i vampyrers relation (åter: se det där om Natala).
Smaskigt blod? Jo, det är ju alltid en fördel, men jag skulle inte tro att det påverkar särskilt mycket - det är ju först när man smakat det som det spelar någon roll, och då blir man blodsbunden till, och automagiskt småkär i, personen ifråga.
Det som gäller för vampyrer och kärlek gäller det också rent fysisk attraktion?
Öh...exakt vad menar du? Det beror väl alldeles på? Överlag skulle jag vilja påstå att vampyrers sexlust är betydligt svalare än dödligas - det är mer en ritual än något annat, ofta baserad på gamla minnen, om sådana finnes. Nog har många vampyrer sexuella känslor, men då de inte fyller någon egentligen funktion dör de av betydligt fortare än förmågan att älska - par som hållit ihop i flera sekler får väldigt sällan ut något av att ha sex, och det är också då könet slutar spela någon roll. Många äldre vampyrer är följaktligen att betrakta som bisexuella, intresserade av folks personlighet och yttre skönhet, men inget annat, även om vissa aldrig kan släppa de preferenser de hade som dödliga. De förblir fixerade vid det yttre, och fortsätter vara heterosexuella klänningsfetischister i evinnerlig tid.
Kärlek och sex kan nog bli två olika saker för vampyrer, på ett helt annat sätt än för dödliga - se exemplet med Natala ovan.
Å andra sidan...jag kan tänka mig att många vampyrer blir perversa med tiden, och får ut något som kan liknas vid sexuell tillfredställelse av andra ting än sex. Varför annars alla dessa orgier i blod, tortyr och köttklumpar *hostTzimiscehost* /images/icons/wink.gif
Hänger kärlek och sex ihop för vampyrer? Kan de bli förälskade men aldrig kåta? Eller blir de tvärtom ofta lockade rent fysiskt av någon men aldrig kära?
Se ovan. Och jo, nog kan vampyrer som sedan länge förlorat alla sexuella känslor bli förälskade ändå, även om det kan te sig konstigt om man ser biologiskt på saken (man bör nog inte se biologiskt på WoD). Det blir i det långa loppet andra saker än attraktionskraft som räknas i äldre vampyrers värld.
Vad gör vampyrer rent konkret om de är attraherade av någon?
Allt som människor gör, och lite till?
Även detta bör väl variera kraftigt, antar jag...men att bara hoppa på någon och vilja dricka deras blod är nog ingen höjdaridé - blodsband till någon man inte litar 100% på är inte särskilt hälsosamt, speciellt inte om personen ifråga är Tremere. Vissa vampyrer behåller nog envist de uppvaktningssvanor de hade i livet, vilket kan te sig lite lustigt - neonat-brujahn råraggar och fäller kommentarer, Ventrue-ancillaen uppvaktar och bjuder ut, Lasombra-eldern kurtiserar och spelar luta nedanför balkonger, och Tzimisce-methuselahn ber flickans far om hennes hand, eller släpar iväg henne till sin grotta (Heh...det GÖR han ju faktiskt med Zhavon i klannovellerna, The Eldest /images/icons/wink.gif).
Och jo...om en vampyr har ihop det med en dödlig tillkommer genast nya dimension - bloddrickandet. Han kan dricka hennes blod utan att oroa sig för blodsband, men måste samtidigt värna om sin kärestas välmående. Just detta är en situation jag kan tänka mig - att en förälskad vampyr uppfattar sin mänskliga älskling som väldigt sårbar och bräcklig, och blir nästintill överbeskyddande för att säkra hennes välmående. Motsatsen är också möjlig - har svårt att tänka mig att objektet för en en genomsnittlig Toreador antitribus kärlek mår särskilt bra alla gånger. Blir nog en del nålstick och skärsår under sexakten där...
Annars förekommer det väl som sagt att man överväger att omfamna de man älskar, om man nu inte älskar dem just för att de är levande - något som skulle kunna vara ganska vanligt.
Hur vanligt är det med vampyrer som är undantag från det som gäller för de flesta av dem?
Tja...det har jag ju påpekat i stort sett hela tiden - undantag finns alltid. Vampyrer är lika komplexa som människor, och det är precis lika svårt att göra generaliseringar angående dem. Undantagen lär, om jag får råda, inte vara särskilt ovanliga - Tex är det mest Elders som varit förälskade bland WWs egna slp:er.
Vilka är de viktigaste konsekvenserna av skillnaderna mellan människor och vampyrer i kärlekshänseende?
Begreppet 'One night stand' får en helt ny innebörd ;-)
Och justja...det blir rätt svårt att inta romantiska middagar ihop, eller se solnedgången tillsammans. Att bilda familj kan också bli rätt komplicerat, om inte ens älskare är gen 15 eller Yang-balanserad Kuei-jin. Komplikationerna är rätt många, som synes.
- Ymir, har en känsla av att han råkat skriva ett monstruöst långt inlägg, och tycker sig fortfarande ha mycket mer att säga på området...*suck*
