Vampire V5, Skymning över Chicago – Soloäventyr

[Skymning]

Jag spelleder sedan många år tillbaka en grupp i D&D 5e en gång i veckan. Vi har väldigt roligt, men jag saknar mitt älskade Vampire. Jag har spelat många av de tidigare utgåvorna, men nu har mitt sug för Vampire återupplivats i och med version 5.

För att stilla min hunger tänkte jag pröva något som jag aldrig prövat förut, det vill säga att spela solorollspel. Jag kommer att testa "Mythic Game Master Emulator" och samtidigt lära mig reglerna till V5.

Jag lägger upp början på mitt äventyr här, och om det visar sig att det finns intresse kan jag fortsätta att lägga upp mitt pågående spel.

Jag lägger in spelmekanik och kommentarer mellan dubbla snedstreck (//), men om man enbart vill läsa historien så är det bara att hoppa över dem.


Rollformulär (från https://mrgone.rocksolidshells.com/) för min karaktär:
https://www.dropbox.com/s/4yan0l04gk...ginal.pdf?dl=0

Vampire: The Masquerade 5th Edition:
https://www.modiphius.net/collections/vampire-the-masquerade

Chicago By Night - for Vampire: The Masquerade 5th Edition:
https://www.kickstarter.com/projects...querade-5th-ed

Mythic Game Master Emulator:
https://www.wordmillgames.com/

 

[Skymning]

NATALIE TAKEDA - BAKGRUND

Janine Levinson, Natalies mor, var en Green Beret i United States Army Special Forces. Hon och Natalies far, Hatsuo Takeda, träffades i Irak, när han var där för FN:s räkning. Hatsuo forskar kring kemiska vapen och var på plats i samband med en vapeninspektion. Janines trupp skyddade inspektionen under deras vistelse i Irak. De blev kära, och när de kom hem gifte de sig och flyttade ihop i Janines hemstad Chicago. De födde två barn. Först Natalie och fyra år senare hennes bror Michael. Janine var ofta borta på uppdrag, men när hon var hemma spenderade hon all tid med sin älskade familj.

Natalie har alltid varit tillbakadragen, blyg och antisocial. Hennes skönhet, redan vid tidig ålder, fick folk att vara närgångna och påstridiga. Natalie drog sig in i sig själv. Istället för att utnyttja sin skönhet valde hon att försöka dölja den under kepsar, luvtröjor, och senare i tonåren, bakom emo-sminkning. Hon hade aldrig många vänner. Hennes föräldrar försökte få henne att delta i sociala sammanhang, så hon tränade karate, balett och gick på gymnastik. Hon trivdes bäst med familjen och var ofta på skjutbanan med sin bror och mor. Fadern tog dem på museum, fick dem att läsa böcker och intressera sig för det som hände i världen.

När Natalie var 12 år gammal, dog hennes mor under mystiska omständigheter under ett uppdrag i Afghanistan. Uppdraget hemlighetsstämplades och familjen fick aldrig veta vad som egentligen hände. Janines död tog hårt på dem alla. Fadern blev introvert och tystlåten, och begravde sig i sitt arbete. Barnen fick klara sig själva. Michael blev arg och bråkig, struntade i skolan och började tidigt att testa alkohol och droger. Natalie försökte ta hand om sin bror och hjälpa honom, men hur hon än försökte så nådde hon inte fram. Sorgen efter mor, efter familjen som varit hennes enda trygga plats och hjälplösheten av att inte kunna hjälpa sin bror, fick Natalie att bli ännu mera antisocial. Hon gjorde som sin far och begravde sig i arbete. I hennes fall skolarbete. Hon läste in några år, och när hon gick ut hade hon många höga betyg, men inga vänner och inget socialt liv.

Frågan om vad som hänt hennes mor gnagde i Natalie, men hur hon än försökte få veta, och vilka hon än frågade, så ledde aldrig hennes underökningar någonstans. Att få fram sanningen blev så viktigt för henne att hon bestämde sig för att bli journalist. Som tidigare blev skolan hennes liv, och när hon gick ut fick hon genast jobb på en liten tidning, Daily Herald. Stuart Freeman, chefen på tidningen, hade en son med autism, och därför också alla de verktyg som behövdes för att kunna möta Natalie på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Han såg något i henne och tog henne under sina vingar. Han blev en fadersfigur och lärde upp henne i allt han kunde, även i mindre lagliga saker som att dyrka upp dörrar och ta sig förbi säkerhetssystem. Natalie inriktade sig på grävande journalistik. Det passade henne bra att sitta och spana i bilar, avlyssna, gräva i databaser och liknande, där hon inte behövde umgås med folk. De bitar där hon behövde intervjua personer eller få tillgång till saker genom social interaktion, löste sig oftast på grund av hennes skönhet. Det hade visat sig att folk blev mer hjälpsamma när de såg hur hon såg ut.

Hennes skönhet har också ställt till det. Natalie hamnar ofta i situationer där folk är påstridiga och inte kan ta ett nej. En tidigare fotograf på Daily Herald, Ricky Brandt, har blivit en stalker. Han är besatt av Natalie och skickar henne sms, blommor och presenter. Än så länge har han inte gjort något olagligt, men hans beteende trappas hela tiden upp…

För elva månader sedan skulle Natalie intervjua Charlene Eckhart, en av delägarna till den framgångsrika advokatfirman Eckhart, Strobel & Hendricksen. Charlene är inte längre aktiv som advokat, men sitter i styrelsen. Det hade ryktats om oegentligheter i firman och Natalie hade fått uppdraget att ta reda på sanningen. Intervjun skulle hållas sent på kvällen på firmans kontor i centrala Chicago.
Charlene Eckhart är en vampyr, en Ventrue. Hon är rik, hänsynslös och inflytelserik inom Camarilla. Charlene är också en tvångsmässig samlare som samlar på allt som är vackert. När hon väl sett något hon vill ha, kan hon gå över lik för att få lägga till det i sin samling. Charlene blev förtrollad av Natalies skönhet vid första ögonkastet, och förstod på en gång att hon måste äga den unga journalisten. Om hon gjorde Natalie till vampyr skulle hon få som hon ville. Hon skulle bli flickans sire, och därigenom skapa ett starkt band mellan dem, och samtidigt bevara hennes skönhet för all framtid. Hon bjöd in Natalie till firmans nyårsfest och sedan hem till sig. Kvällen därpå vaknade Natalie upp till sitt nya odöda liv som vampyr.

Charlene visar stolt och gärna upp sin nya ägodel. Hon tar Natalie till olika fester och tillställningar där hon får agera armsmycke till advokaten. Hon låter fotografera henne och utnyttjar henne som sällskapsdam. Detta gör Natalie väldigt obekväm. Likt en sugar mama betalar Charlene Natalies våning, bil, ger henne pengar och klär upp henne i dyra modeplagg. Natalie har inget att säga till om och måste dansa efter sin sires pipa. Hon avskyr sitt nya liv, där hon tvingas till sociala tillställningar och aktiviteter som går emot hela hennes natur.

Det har inte gått särskilt lång tid sedan Natalie dog och ingen känner till hennes död. Därför kan hon fortfarande agera i samhället under sitt riktiga namn. Hon arbetar fortfarande för tidningen, men i egenskap av frilansjournalist där hon kan bestämma sina egna tider. Hon behöver inte arbeta, men fortsätter på grund av att det är det enda hon tycker om att göra. Så fort hon får tid över gräver hon i sin moders död och hoppas på att någon gång lyckas få reda på vad som egentligen hände.
När hon kan besöker hon sin far, som hon håller mycket kär, och hon försöker hjälpa sin bror. Men han är svår att hitta. Han bor ofta hos vänner eller på gatan, och även om hon får tag i honom lyckas hon oftast inte förändra något till det bättre.

//Sea of Time: På grund av att Natalie är en fledgling, en nyskapad childer fortfarande under sin sires beskydd, så beslutade jag mig för att hon inte får spendera 15 experience points vid karaktärsskapandet.//

 

[Skymning]

SKYMNING ÖVER CHICAGO

INLEDNING
//Jag sätter upp inledningen själv. Jag bestämmer tonen och känslan för scenariot, och platserna det börjar att utspela sig på.

Varning för vuxet innehåll!//

November. Himlen är stålgrå och regnet öser ner över skyskraporna i The Loop, Chicagos kommersiella hjärta. Långt där nere på gatorna, vadar människor fram längst översvämmade trottoarer vars vattenytor reflekterar tusentals ljus i ett kalejdoskop av färger. Bilar tutar, The "L" mullrar och avlägsna sirener tjuter. Tunga vattendroppar smattrar mot fönstren på 23:e våningen i The Wrigley Building, en skyskrapa i terrakotta från tidigt 1920-tal. Utsikten är fantastisk från kontoret som tillhör advokatfirman Eckhart, Strobel & Hendricksen. Man kan se ut över alla barer, affärer och restauranger längst The Magnificent Mile och har en perfekt vy över Chicago river.
"Vad bra att du kunde komma", säger Charlene Eckhart.
Som om jag hade något val, tänker jag.
Hennes kontor luktar gammalt och ingrott av alla de dyrbara målningar som hänger på hennes väggar, av de antika vaserna och skulpturerna, och av de mörka möblerna som verkar vara lika gamla som byggnaden vi sitter i.
"Jag har ett uppdrag åt dig", säger hon. Hennes utseende påminner om Claire Underwoods i House of Cards.
"Ett uppdrag?" Vad är det nu jag ska tvingas att göra? Vara en inredningsdetalj i hennes lyxvåning när den visas upp för nya bekanta? Följa med på någon långtråkig opera? Lida på ännu en tillställning?
"Ja", säger hon. "Men den här gången är det inte för min räkning. Minns du middagen Annabelle höll på Ocean Prime?" Jag nickar försiktigt. "Det var en man där, Alexei Valentinovich, en rysk präst som fick upp ögonen för dig." Jag får en klump i magen. "Han arbetar för Lasombra, men är inte en kindred, möjligtvis en ghoul. Han är en viktig pusselbit i planerna för ett samarbete mellan Lasombra och Camarilla. Prins Jackson vill hålla honom på gott humör."
Klumpen i magen växer. "Vad har det här med mig att göra?"
"Alexei vill träffa dig. Äta en bit mat. Inget mer. Jag har lovat Kevin Jackson att du ställer upp."
"Och om jag inte vill?" mumlar jag, men förstår att jag inte har något val. Prinsens ord är lag, och jag vet att Charlene inte gärna lånar ut sina älskade ägodelar. Om hon redan har gått med på det här, så finns det inget jag kan säga för att slippa undan.
Hennes skarpa ansikte visar inga känslor. "Du ska vara där klockan elva. Jag har köpt nya kläder åt dig." Hon plockar fram vita kartonger ur ett gammalt, asiatiskt kabinettsskåp, öppnar dem och lyfter ur plaggen ur silkespapperet. "Ta av dig."
Jag lyder, men blir obekväm då jag känner hennes blick undersöka varje del av min kropp. Det är inget nytt, men jag har fortfarande inte vant mig. Mina komfortabla kläder faller till marken och jag låter Charlene klä mig som om jag vore en Barbiedocka. Hon sätter på mig en tight, svart klänning som visar mer ben än vad jag är bekväm med, och sedan en choaker kring min hals.
"Se inte så olycklig ut!" snäser hon medan hon sminkar mig. "Och se till att le då och då under middagen. Jag vet att du inte har en aning om hur man för en vettig konversation, men du kan åtminstone nicka och skratta åt hans skämt."
"Visst", mumlar jag.

En limousin med tonade rutor rullar förbi Millennium Park och släpper av mig utanför Fairmont Hotell klockan fem över elva. Chauffören slår upp ett stort paraply, håller upp det över mig och eskorterar mig fram till entrén. Hotellet sträcker sig upp mot den mörka himmelen som en beige monolit, med den koppargröna tornspetsen pekandes mot en dimmig måne. Innan jag går in koncentrerar jag mig och sprider blodet i min kropp till ytan. Jag känner hur kinder och läppar hettar till, och en pirrande, varm känsla i huden. Nu ser jag mer levande ut, inte som den porslinsdocka jag i vanliga fall påminner om.
//Jag slår en Rouse Check för Blush of Life och lyckas.//

Innanför entrén är det lugnt, inte många checkar in. Inredningen är modern och ljus. Jag går direkt mot hotellets restaurang, Columbus Tap. Det är en gastropub som erbjuder gourmetmat och öl från lokala bryggerier. Inget som tilltalar mig. Sist jag prövade att äta spydde jag upp det lilla, smaklösa som jag hade lyckats tvinga i mig. Det är inget jag helst gör om.

På höga klackar går jag in i restaurangen och blir visad av en servitör till ett bord där Alexei Valentinovich redan sitter och väntar. Jag känner igen honom direkt. Jag glömmer aldrig de där obehagliga, blekgrå ögonen som inte ville släppa mig för en sekund. Han är stor och ser mer ut som en oligark än en präst. Han är runt sextio år, har grånat, sidokammat hår och bär en svart kostym med prästkrage. Han verkar inte vara rysk-ortodox med tanke på kläderna. Restaurangen har en stor bar av ljust trä i mitten, och det är fullt med folk som sitter och ler, äter, dricker och skålar. Alexei har satt sig i ett bås i ett hörn av rummet och det står en grumlig öl på bordet.

"Välkommen", säger han med tjock, rysk brytning och reser sig från skinnsoffan. Hans blick genomborrar mig, klär av mig. Han ler. "Du är ännu vackrare än jag kommer ihåg." Med stora labbar drar han in mig i en närgången kram. Han luktar svett och öl. "Sätt dig."
Jag nickar och försöker le. Förhoppningsvis kommer den här kvällen snart att ta slut, och sedan slipper jag se honom igen.
"En öl till till mig. Likadan. Och så en Bloody Mary till den här unga damen." Alexei blinkar med ena ögat åt servitören. Servitören nickar och ler outgrundligt.
"Jag är så glad att du ville komma", säger Alexei och tar min hand.
"Mm", mumlar jag och drar försiktigt tillbaka handen.
"Jag har inte kunnat sluta tänka på dig."
Jag svarar inte.
"Jag har aldrig sett något vackrare än dig", fortsätter Alexei och sedan följer en flod av liknande kommentarer som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag nickar, ler och skrattar som Charlene sagt åt mig att göra. Det är olidligt.
Tillslut blir jag räddad av att drinken kommer. När jag tar den i min hand känner jag att glaset är varmt och samtidigt en förförisk, metallisk doft av nytappat blod. Jag tittar frågande upp mot Alexei.
Han ler menande. "Bara det bästa åt vackra Natalie. Jag har kontakter här på hotellet. Drycken är tagen direkt ur källan, alldeles nyss. Och du behöver inte oroa dig, jag har tagit reda på vad du föredrar att dricka."
Jag förmodar att Alexei syftar på att jag bara dricker från kvinnor. Hur jag än försöker har jag mycket svårt att dricka från män. Jag vet inte varför, men jag tror det beror på att alla närstående personer jag älskar råkar vara män. Jag skulle inte kunna förmå mig att skada dem.
"Tack", mumlar jag och för blodet till läpparna. Känslan är euforisk när den tjocka vätskan rinner nedför min strupe och värmer min kropp. Jag skakar av vällust. Det finns inget bättre än den berusande, kraftgivande smaken av blod. Jag får anstränga mig för att inte stöna till. Jag kan inte låta bli att svepa innehållet i glaset.
Alexeis blick är genomträngande. Han stirrar upphetsat på mig. "Gott?"
Jag slickar mig om läpparna. "Mm", säger jag, men känner genast hur det börjar snurra i huvudet. Allt runtomkring svajar och jag har svårt att sitta upprätt. Det här är något annat än den vanliga kicken av blod. Har Alexei drogat mig? Kan vampyrer ens bli påverkade av droger? Jag får svaret när allting omkring mig blir svart.


DEL 1, SCEN 1
//Nu släpper jag kontrollen över handlingen och låter Mythic Game Master Emulator och slumpen ta över spelledarrollen.//

Primära Threads: Alexei Valentinovich
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 6 //Chaos Factor (CF) börjar på 5, men eftersom Natalie helt tappade kontrollen i slutet av inledningen höjer jag den till 6.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7
Hunger: 2 //Jag slår 1d4 (Charlene skulle aldrig släppa iväg Natalie på hunger 5) för att avgöra vilken hunger jag ligger på när äventyret börjar. Jag slår 3 men sänker med 1 för glaset med blod.//

Datum: 2019 11 08, Fredag
Tid: 23.43
Plats: Alexeis hotellrum

Jag vaknar till och märker att jag ligger på en säng. Allt snurrar fortfarande. Jag känner mig förvirrad, har ingen kontroll över min kropp.

//Jag är drogad och får -2 på alla Physical Dice Pools och svårigheten för att motstå Frenzy ökar med 1.//

Jag försöker titta mig omkring //Resolve+Awareness. 2 Successes (s).// och förstår att jag ligger i ett hotellrum. Det är en stor suite med ljus, modern inredning. Utanför smattrar regnet fortfarande mot fönsterrutorna. Taket är vitt med dimmade, infällda spottar, och över sängen hänger ett stort fotografi förställandes genomlysta blomblad fotade med macro.

//Är Alexei i rummet? Jag frågar Fate Chart i Game Master Emulator (GME).

Jag får själv välja troligheten utifrån omständigheterna (Omöjligt, Inte en chans, Väldigt otroligt, Inte troligt, 50/50, Ganska troligt, Troligtvis, Väldigt troligt, Ganska säkert, Säkert, Garanterat). Beroende på omständighet så ger tabellen olika procentchanser för ett "ja" eller "nej".

Det är väldigt troligt och jag slår ett procentslag för att ta reda på svaret. Jag slår 7, tittar på tabellen och följer min Chaos Factor (CF). "Exceptionellt ja".

Har han drogat Natalie för att kunna utnyttja henne? Återigen väldigt troligt. Jag slår 74, ett "ja".

Försöker han ge sig på Natalie redan nu? Någorlunda troligt. Det finns en chans att han vill suga på karamellen en stund till. Jag slår 60 och det verkar som att Alexei inte kan hålla sig.//

Jag hör flämtande ljud och rullar segt runt på den stora sängen. Bakom mig står Alexei och håller på att knäppa upp sin skjorta. Han flåsar upphetsat. Begär brinner i hans ögon.
"Vad gör du?" säger jag, men orden kommer ut som sluddrande rappakalja.
"Sch", säger Alexei. "Det är ingen fara. Jag ska ta hand om dig."
"Nej!" säger jag och försöker kasta mig upp ur sängen.

//Resolve+Athletics -2. Jag slår 2 10:or på mina Hunger Dice. Messy Critical!//

Jag känner hur paniken sprider sig i kroppen och tar i så mycket att jag flyger in i en vägg när jag slänger mig upp. Det blir ett stort hål i mellanväggen av gips, och smällen hörs ut i korridoren.

//Hör någon person smällen? 50/50. Jag slår 40. Ja.

Är den som har hört smällen i korridoren? 50/50. 33. Ja.

Bryr den sig? Inte troligt. 14. Ja.//

Det bankar på dörren. "Är allt väl därinne?"
Alexei rusar fram och försöker hålla för min mun.

//Strength+Brawl mot min Dexterity+Athletics -2. Jag använder "Clergy" från avsnittet "Antagonists" för Alexei. Han lyckas med 3, Jag slår 1 och får en Bestial Failure! Jag rullar 6 på Random Compulsions och får Harm. Låter trovärdigt!//

Han trycker sina grova, håriga fingrar över mina läppar. "Allt är bra!" ropar Alexei till personen utanför dörren. "En liten olycka bara. Inget att bry sig om!" //Manipulation+Subterfuge, Dif: 2. 2s.//
"Ok!" säger den. "Ha en trevlig kväll."
Jag känner paniken bränna när mitt skrik låter dovt bakom Alexeis hand, men den övergår snabbt till ilska. Vem tror han att han är? Han har drogat mig och nu försöker han kontrollera mig fysiskt. Om jag inte försätter honom ur spel, vet man inte vad som kan hända. Jag tar i och försöker köra upp mitt knä mellan hans ben.

//Jag använder Blood Surge för att öka Strength med 1. Rouse Check lyckas. Strength+Brawl -2 mot hans Dexterity+Athletics. Jag får 1s, han ingen. Jag gör 1 skada.//

Knät träffar hårt och Alexei viker sig i våndor.

//Ger han sig? Inte särskilt troligt efter vad han har gjort för att få Natalie i den här situationen. 87. Nej.

Försöker han tvinga Natalie fysiskt? Troligtvis. Han vet att Natalie är försvagad av droger. 10. Exceptionellt ja. Alexei kommer göra allt han kan för att få Natalie dit han vill.//

"Din lilla hora!" väser han och kastar sig över mig. Han försöker hålla mig nere mot golvet med sin kroppstyngd och samtidigt dra upp min klänning. "Din prins behöver mig. Jag är essentiell för en deal han vill göra med Lasombra. Jag kan göra vad jag vill med dig!"

//Strength+Brawl mot min Dexterity+Athletics -2. Jag använder Blood Surge för att öka Strength med 1. Rouse Check lyckas. Han 2s. Jag 1s.//

"Nej!" kvider jag när Alexei pressar ner mig mot golvet. Hans händer är överallt. Trots att jag är vampyr har jag ingen chans att försvara mig. Jag börjar känna mig maktlös och desperat.

//Riskerar Natalie Frenzy? Väldigt troligt. 14. Exceptionellt ja.
Hon riskerar Fury Frenzy, Dif:2. Jag slår 4s.//

En fruktansvärd ilska kokar inom mig och jag känner hur besten vill fram, men jag lyckas kontrollera impulsen att släppa ut mitt inre monster. Dock måste jag fortfarande stoppa Alexei. Jag kan inte få bort honom med ren styrka, så jag ser mig omkring efter något att använda.

//Wits+Awareness. 3s.

Natalie ligger bredvid sängen. Är det en sänglampa? Troligtvis. 15. Exceptionellt ja.//

Nära mitt huvud ser jag en sladd och följer den med blicken upp till sänglampan som står på ett väggfast sängbord. Jag krånglar ut en av mina händer och drar tag i sladden. Lampan faller ner och slocknar med ett smällande ljud. Jag tar tag i den och använder lampfoten som tillhygge mot Alexeis svettiga huvud.

//Dexterity+Melee -2 mot hans Dexterity+Athletics. Jag använder Blood Surge för att öka Dexterity med 1. Rouse Check lyckas. Jag 1s, han 0. 1 skada.//

Jag träffar och slår upp ett jack i hans bakhuvud. Blod droppar ner längst ansiktet. Det doftar underbart.

//Kan Natalie få ögonkontakt med Alexei för att kunna använda Dominate? 50/50. 73. Nej.//

"Hora!" skriker Alexei igen. Han försöker hålla mig nere och jag försöker slå igen.

//Strength+Brawl mot min Dexterity+Melee -2. Han 1s, jag 1s. Han lyckas hålla mig nere, men jag gör 1 skada.//

Jag kommer inte undan Alexei som fortsätter att trycka mig mot golvet med sin stora kroppshydda. Hans ena hand letar sig upp mellan mina ben. Jag slår återigen mot huvudet och känner stöten i lampskaftet när lampfoten träffar. Blod skvätter över mitt ansikte.

//Kan Natalie få ögonkontakt med Alexei nu för att kunna använda Dominate? 50/50. 62. Ja.

Jag använder Mesmerize. Rouse Check lyckas.//

"Släpp mig!" skriker jag och lyckas låsa Alexei med blicken. Jag lägger hela min viljekraft bakom orden och känner blodet koka i mina ådror. "Håll dig stilla!" Han ser förvirrad ut, men lyder genast.
Jag krånglar mig bort från hans kropp, reser mig upp och svingar sedan lampan mot hans huvud gång på gång. Jag kan inte låta bli.

//Natalie måste stilla sin Compulsion "Harm".//

Det tar inte många slag innan Alexei ligger död på golvet med krossad skalle. Blod fläckar mattan, mina kläder och min vita hud.


SCEN 2
Primära Threads: Alexei Valentinovich är död. Vad ska Natalie göra?
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 7 //Natalie hade inte kontroll under förra scenen. Allt har gått åt helvete. CF höjs med 1.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7 (Stains: 1)
Hunger: 2

Datum: 2019 11 08, Fredag
Tid: 23.50
Plats: Alexeis hotellrum

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om någonting händer som kommer att modifiera den här scenen. Jag slår 9, över CF, så inget oväntat händer.//

Jag står som förtrollad och stirrar på liket vid mina fötter. Lampan i handen droppar av blod. Det tar en stund innan chocken och aggressionen lägger sig, men sedan förstår jag vad jag har gjort. Helvete! Jag släpper lampan och försöker samla mina tankar. Det är svårt, för drogen gör fortfarande så att huvudet snurrar. Jag känner mig vek och matt.

//Natalie har aldrig dödat någon förut och får 1 Stain.//

Jag har haft ihjäl en av prinsens kontakter med Lasombra. Och Alexei var viktig, både enligt honom själv och Charlene. Hur ska jag kunna komma undan ansvaret för det här? Går det ens? Jag tittar mig omkring, men det finns inget jag kan göra för att dölja varken liket eller mordet. Folk vet att jag skulle träffa Alexei, och jag har blivit sedd med honom i restaurangen. Skulle jag kunna hävda självförsvar? Visst, men prinsen är inte av det förlåtande slaget, och vem vet hur mycket jag har ställt till det för honom? Risken är stor att jag ändå kommer att straffas. Blood Hunt? Nej, jag tror inte det. Jag har inte brutit mot maskeradens regler. Men jag har hört om det vita tornets straff och det är inget jag känner att jag vill utsättas för.

Kan jag få hjälp av Charlene? Ingen aning, men hon gör allt för att skydda sig själv. Hon är kall och känslolös. Dessutom lyder hon strikt prinsens order. Jag vågar inte chansa. Kanske kan Stuart hjälpa mig på något sätt, men om jag tar hans hjälp måste jag kanske bryta maskeraden, och även om jag inte gör det så finns risken att Camarilla kommer efter honom. Det skulle jag aldrig kunna utsätta honom för. Just nu får jag klara mig själv. Åtminstone tills jag hunnit tänka.

Jag borde ha några timmar på mig tills någon börjar misstänka något, så jag bestämmer mig för att ta det lugnt. Jag tar en dusch för att få bort blodet från min kropp, och tvättar sedan av de värsta fläckarna från klänningen i handfatet. Tack gud för svarta kläder!

När jag ser respektabel ut går jag till sovrummet och torkar av lampan från fingeravtryck med en handduk. Jag har hört något om att vampyrer inte lämnar fingeravtryck, men det är lika bra att ta det säkra före det osäkra. Jag letar även upp hårstrån i sängen och spolar ner dem. Jag vill inte att det ska se ut som att jag har legat där. Jag sträcker ut lakan och överkast. Jag knäpper också ihop Alexeis skjorta. Med lite tur kan jag hävda att jag gick innan mordet skedde om det inte finns några bevis.

Jag har fortfarande tid på mig och bestämmer mig för att åka hem. Jag kan inte lämna min hund, Pulitzer, ensam i min lägenhet, och jag behöver byta om. På vägen dit kan jag fundera på vad jag ska göra sedan. Dock gnager hungern inom mig och jag måste få äta. Det är lättare att tänka när inte besten hela tiden pockar på. Vi har alla våra sätt att jaga, men jag föredrar att äta från sovande kvinnor, och vilket ställe är bättre att hitta sådana på än ett hotell?


SCEN 3
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 6 //Natalie har lugnat ner sig och börjat få någon slags kontroll. CF sänks med 1.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7 (Stains: 1)
Hunger: 2

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 00.38
Plats: Fairmont Hotell

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om någonting händer som kommer att modifiera den här scenen. Jag slår 3, under CF. Något oväntat händer. Udda nummer ger en förändrad scen och jämna en avbruten scen. 3 är udda och scenen blir förändrad på något sätt. GME vill att jag ska använda min logik för den troligaste förändringen.

Tanken var att jag skulle lämna rummet, skaffa ett nyckelkort och sedan ta mig in i ett annat rum för att dricka blod. Med tanke på vad som skett, vill jag helst inte bli sedd någon annanstans i hotellet, och frågar GME om någon kommer att se mig i en korridor där jag inte hör hemma. 50/50. 33. Ja.

Är det room service? 50/50. 26. Ja.//

Jag lämnar rummet och tar hissen ner till receptionen. En mörkhårig, välklädd tjej står bakom disken.

//Är jag ensam vid disken? Troligen, det är sent. 7. Exceptionellt ja.//

Jag ser mig omkring och ser att ingen annan befinner sig i närheten. Bra!
"Vad kan jag hjälpa till med?" undrar tjejen trött.
"Jag behöver ett huvudnyckelkort", säger jag och tittar henne djupt in i ögonen.
//Mesmerize. Rouse Check lyckas.//
"Absolut", mumlar hon frånvarande och räcker fram sitt eget kort.
"Tack", säger jag. "Kan du ge mig några rumsnummer där ensamma kvinnor befinner sig?"
//Mesmerize. Rouse Check misslyckas. Hunger 3.//
"Visst", säger hon och tittar i datorn.
Användningen av mina krafter får hungern att suga kroppen. Inte bara i magen, utan i varenda ven och artär. Munnen känns torr och halsen är rivig av törst. Det är en smärtsam hunger, värre än någon jag någonsin kände som människa. Jag är utsvulten.
"Ät receptionisten!" manar besten inom mig. "Strunta i om hon sover eller inte. Strunta i om någon ser! Slit upp hennes strupe och töm henne! Du vet att du vill!"
"Nej!" råkar jag säga högt för att hindra mig själv.
Receptionisten hajar till, men ger mig rumsnumren.
"Glöm att jag har varit här!" säger jag och går tillbaka mot hissarna. //Cloud Memory.//
"Ok", mumlar hon och tittar frånvarande ner på sin skärm.

Jag är riktigt hungrig nu och kan knappt hålla mig tills hissen kommer upp till åttonde våningen. Jag skyndar fram genom den tomma korridoren medan jag läser numren på dörrarna. 825! Jag är framme. Jag lägger örat mot dörren för att lyssna om jag hör någon som är vaken.

//Wits+Awareness, Dif: 4. 4s.

Är någon därinne. Troligtvis. 29. Ja.

Sover personen? Troligvis. 49. Ja.//

Jag hör ingenting, så jag koncentrerar mig, använder mina vampyriska förmågor och försöker vara så tyst som möjligt. //Silence of Death.// Jag öppnar försiktigt dörren med nyckelkortet och smyger in. Jag tillhör inte de vampyrer som kan se i mörkret, men lite svagt ljust från månen och gatlyktorna strilar in bredvid de fördragna gardinerna.

En kvinna i 40-årsåldern ligger och andas tungt i sängen. Det vattnas i munnen. Jag smyger fram och drar försiktigt bort det lockiga, lite svettiga, håret som ligger över hennes hals. Blodet i ådrorna pulserar.

//Vaknar hon? 50/50. 75. Nej.//

Förväntansfullt böjer jag mig ner över kvinnan och känner den kliande känslan i mina hörntänder när de växer ut, den skrapande känslan i överkäken och det pulserande tandköttet. Jag flämtar upphetsat när mina tänder penetrerar hennes hud. Hon vaknar till och gnäller lite, men försvinner snabbt bort i ett hav av extas. Jag är också i extas när hennes varma, tjocka blod pumpar in i min mun. Det är svårt att sluta dricka och jag måste tvinga mig själv att sluta innan jag skadar henne. //Jag släcker 2 hunger.// Hon mumlar något och somnar om medan jag slickar på såren. De läker nästan genast.

Jag smyger ut ur rummet, men känner att jag fortfarande är hungrig. Lika bra att släcka törsten när jag har chansen. Jag vet inte vems domän jag är inne på, men bryr mig inte. Jag sitter ju redan i skiten. Jag fortsätter till nästa nummer som receptionisten gav mig.

//Gäller samma förutsättningar som för det förra rummet? Någorlunda troligt. 17. Ja.//

Jag gör om samma procedur i hotellrummet och känner mig sedan mycket bättre. //Jag släcker 1 hunger till, så att jag ligger på hunger 1.// Det känns som om drogerna börjar försvinna ur min kropp, och besten inom mig tystnar. Jag smyger fram till dörren och öppnar den. Precis utanför, i korridoren, står en ung kille från hotellets personal med en rullvagn.
Han rodnar när han ser mig. "Öh… Godkväll!"
"Glöm att du sett mig", slänger jag snabbt ur mig. //Cloud Memory.// Jag går in bakom honom och försöker skynda bort till hissarna innan han upptäcker mig igen.

//Jag använder Silence of Death för att han inte ska höra mina steg.

Råkar han se mig ändå? 50/50. 73. Nej.//

Det gör han inte. På vägen ner släpper jag nyckelkortet på golvet i hissen, och väl i lobbyn går jag ut genom entrén som om ingenting har hänt. Sedan ropar jag till mig en taxi.


SCEN 4
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 5 //Det gick som Natalie ville i förra scenen. CF sänks med 1.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7 (Stains: 1)
Hunger: 1

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 01.13
Plats: På väg hem

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om någonting händer som kommer att modifiera den här scenen. Jag slår 4, under CF. Något oväntat händer. Ett jämt tal innebär att scenen blir avbruten.

Min tanke var att åka hem till min lägenhet och hämta hunden, men något stör mina planer. Vad?

Jag genererar ett Random Event. Först slår jag 1d100 på "Event Focus Table". 59 ger "PC Negative". Något dåligt kommer att hända Natalie. Jag slår 88 på "Event Meaning: Action" och får "Control", sedan 40 på "Event Meaning: Subject" och får "Exterior Factors". Jag tolkar detta som att yttre faktorer kommer att påverka min taxiresa, faktorer som jag inte kan kontrollera.

Jag kommer att tänka på en biljakt. Kan det vara det? Någorlunda troligt. 32. Ja.//

Jag är halvvägs hem, när jag hör flertalet polissirener närma sig. Vad kan det vara som har hänt? Taxichauffören kör ut i nästa korsning och märker inte att en biljakt pågår. Jag skriker åt honom att bromsa, men han hinner inte reagera innan den vita stadsjeepen, som poliserna jagar, kör rakt in i sidan av motorhuven. Jeepen är förmodligen stulen, för förövarna kör som galningar.

//Är krocken allvarlig? Väldigt troligt. 15. Ja.

Jag ger Natalie en chans att klara sig från skador. Dexterity+Athletics. Dif: 3 (hon har på sig bältet). Jag slår 3s och hon klarar sig.//

Taxin spinner runt på den regnhala gatan och krocken känns i hela kroppen. Jag böjer mig ner för att skydda huvudet som jag har sett att de gör på film när plan störtar. Trots det flyger jag fram och tillbaka och slår i både passagerarsätet och dörren. När bilen slutar snurra är jag förvånad över att jag är relativt oskadd. Taxins front tog den värsta smällen. Vilken tur att jag satt i baksätet!

Polisbilar bromsar in överallt och världen blir ett sammelsurium av sirener och rött och blått ljus. Jag försöker se om chauffören mår bra.

//Gör han det? Osannolikt. 91. Exceptionellt nej.//

"Hur gick det?" frågar jag, men när jag böjer mig fram ser jag hans döda ögon reflektera polisens saftblandare. Det är glassplitter och blod överallt. Det luktar fantastiskt. Vilken tur att jag släckte törsten på hotellet.

Jag öppnar bildörren och vacklar ut på gatan. Det är kaos. Poliser skriker. Vapen är dragna. Bilar står överallt och människor börjar plocka fram sina mobiler för att dokumentera händelsen. Jag vill bort innan jag fastnar på ett minneskort.

//Hinner jag undan innan jag blir filmad eller fotad? 50/50. 41. Ja.

Kommer någon polis att försöka stoppa mig för att tala med mig? De är ganska upptagna så troligtvis inte. 82. Nej.

Kommer någon åskådare komma fram till mig för att se hur det har gått? 50/50. 16. Nej.//

Så snabbt jag kan skyndar jag iväg genom tumultet, och tack och lov verkar ingen bry sig om vad jag gör. Skönt. Jag bestämmer mig för att gå den sista biten hem trots att det regnar. Jag är skakad. Den här natten har inte gått som jag vill.


SCEN 5
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 5 //Natalie var med om en krock, men klarade sig utan skador. Hon kom också undan utan att någon brydde sig om henne. CF kan ligga kvar på 5.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7 (Stains: 1)
Hunger: 1

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 01.32
Plats: Natalies hem

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om någonting händer som kommer att modifiera den här scenen. Jag slår 6, inget händer.//

Genomvåt trycker jag på ringsignalen till min port. Portvakten ler åt mig och springer genast fram för att öppna dörren. Jag bor i Fulton River District, i ett gammalt bryggeri som byggts om till bostäder.
"Godkväll miss", säger han. Portvakten heter Jerome och har jobbat här i flera år. Vi känner inte varandra, men har delat några artiga kommentarer. "Men ni är ju alldeles genomblöt!"
"Nähä?" mumlar jag ironiskt och hör hur det kippar varje gång jag tar ett steg. Mina klackskor är fulla av vatten.
"Har ni haft en trevlig kväll?" undrar Jerome medan han följer mig till hissen, öppnar dörren och drar bort gallergrinden.
"Lika trevlig som en kaktus i röven", säger jag. Det dödar konversationen.

När jag kommer in i lägenheten kastar sig genast Pulitzer över mig. Han är min älskade Jack russell terrier. Jag sätter mig ner på huk och klappar honom, låter honom slicka mina läppar. Någon sa åt mig att man inte skulle låta hundar göra så, att man kan bli sjuk, men jag tror inte att det är någon fara. Jag är redan död.

Min lägenhet är inredd av Charlenes experter. Avskalad, modern och exklusiv. Jag har förstört hela deras design genom att gömma den under högar av kläder, smutstvätt, papper, dagstidningar och böcker. Det är en enda röra. Det enda jag har ordning på är mina bokhyllor, innehållande böcker om journalistik, datasäkerhet, teknologi, nordiska noirdeckare, true crime och manga.

Jag gissar att jag fortfarande har tid på mig innan någon märker att Alexei är död, så jag sätter mig vid soffbordet och slår upp min laptop. Jag behöver gömma mig någonstans där jag kan tänka och planera mitt nästa drag, men vill inte blanda in någon jag känner. Jag skyddar mitt IP innan jag börjar söka efter en villa där det begåtts ett brott under de senaste dygnen. Jag behöver hitta något polisavspärrat som jag inte tror kommer användas på ett tag.

//Wits+Technology, Dif:4. 4s.//

Efter en stunds letande finner jag en villa i Westmont där en äldre man hittats död. Det är osäkert om det var ett mord eller ett självmord, men polisens tekniker verkar vara klara. Mannen har inga kända släktingar så vitt jag kan se. Perfekt! Där kan jag stanna ett tag.

Jag slänger ner mina aftonkläder i en plastpåse och sätter upp mitt svarta hår i en tofs. Sedan byter jag om till kläder jag trivs i. Svarta cargo pants, en mörkgrå hoodie och ett par höga Dr. Martens. Jag rycker tag i min ryggsäck och börjar fylla den. Min laptop, elsladd, ett ombyte kläder, inbrottsverktygen jag fått av Stuart och mammas Beretta. Mobilen lämnar jag. Det sista jag hämtar är sovsäcken från mitt sovrum. Jag har fått den av Charlene. Det är en slags ljustät body bag i hållbart material som jag sover i då min lägenhet inte är ljussäkrad. Alla vampyrer borde ha en sådan!

När jag är klar tar jag upp Pulitzer i famnen och åker ner till entrén.
"Jag måste vara borta några dagar", säger jag till Jerome. "Du får ta hand om Pulitzer!"
Jag skulle kunna tvinga honom att säga "ja" med mina vampyrkrafter, men vill att han ska vilja på riktigt.
"Öh, va?" säger Jerome. "Vi får egentligen inte…"
"Du får 500 dollar! Han äter allt!"
//Manipulation+Persuasion (+2 för looks, stunning). Dif: 3. 2s. Jag spenderar en Willpower för att slå om 3 tärningar. 1s till.//
"Ok", säger Jerome. "Hur lång tid kommer det att…" Men jag är redan utanför dörren.


SCEN 6
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 4 //Inget mer oväntat har hänt. Natalie känner sig tryggare. CF sänks med 1.//
Health: 5
Willpower: 4/5
Humanity: 7 (Stains: 1)
Hunger: 1

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 02.47
Plats: Villa i Westmont

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om någonting händer som kommer att modifiera den här scenen. 5. Inget händer.//

Regnet har avtagit lite när jag äntligen står framför villan som tillhörde den avlidne Nolan Brooks. Det är ett blekgrönt medelklasshus i ett medelklassområde. Charlene skulle aldrig sätta sin fot här. Jag tog mig hit kommunalt och slängde plastpåsen med mina blodiga aftonkläder i en soptunna på vägen.

Jag kollar att ingen befinner sig på gatan och går sedan fram till dörren. Det sitter polistejp överallt. Jag vill inte bryta den. Istället går jag runt huset och hittar en överbelamrad bakgård. Det ser ut som om Mr. Brooks hade svårt att slänga saker. Jag smyger fram till husväggen.

//Är någon i närheten som skulle kunna se Natalie? Någorlunda troligt. Det är sent, men de kanske har grannsamverkan i området. 14. Ja.

Är det grannsamverkan? 81. Nej.

Är det närmaste grannen? 71. Nej.

Är det en tonåring som har smugit ut genom ett fönster? 30. Ja.

Dexterity+Stealth mot personens Wits+Awareness (en dicepool på 2 verkar vettigt då jag inte hittar några stats för "vanliga" personer). Jag 2s. Personen 2s. Jag är "the acting character" och vinner.//

Från en villa i närheten hör jag ljudet av ett fönster som öppnas, jag trycker mig mot väggen och försöker försvinna i skuggorna. Jag ser hur en tonårig kille klättrar ut och hoppar ner till marken. Som tur var ser han inte mig. Jag väntar tills han har sprungit iväg och plockar sedan fram mina verktyg. Jag väljer ett av fönstren och sätter igång.

//Strength+Larceny, Dif 2. 2s.//

Det är inte svårt att knäcka upp fönsterkarmen med min kofot. Jag skjuter upp fönstret, klättrar in och stänger det snabbt bakom mig. Jag kommer in i ett vardagsrum. Det luktar ingrott av gammal man och en svag doft av intorkat blod. Jag tänder min ficklampa och går snabbt igenom huset. Jag hittar inga konstigheter förutom blodfläckar i köket. Så småningom kommer någon att komma hit för att städa, men det är inte en prioritet. Jag gissar på att jag kan stanna här i några nätter.

Jag letar upp källardörren och går ner till källaren. Även här är det fullt av saker. Jag får klättra över högar när jag går runt för att kontrollera om det kan komma in något solljus. Det verkar inte så. Lättad över att jag äntligen är trygg, sätter jag mig ner mot en vägg och slappnar av. Jag har fortfarande ingen egentlig plan, men vet att jag inte vill att Camarilla ska komma åt mig. I alla fall inte innan deras känslor har lagt sig lite, och Charlene har hunnit prata med dem.

Jag spenderar några timmar till att fundera, och när morgonen börjar närma sig öppnar jag min laptop för att kontakta min sire. Jag hittar en öppen wifi och döljer mig, sedan mailar jag Charlene. Det vita tornet är paranoida när det gäller all slags teknologi som kan avlyssnas eller hackas, så även om jag döljer vad jag gör är det säkrast att inte skriva något som kan äventyra maskeraden.

From: dusk_18@hide-u.net
Sent: Saturday, November 09, 2019 5:57 AM
To: charlene.eckhart@esh.com
Subject: Shitshow

Läget?

---

From: charlene.eckhart@esh.com
Sent: Saturday, November 09, 2019 5:59 AM
To: dusk_18@hide-u.net
Subject: Re: Shitshow

Läget!? Jag har försökt att kontakta dig hela natten! Varför svarar du inte på din mobil? Jackson är i upplösningstillstånd!

Bästa hälsningar
Charlene Eckhart
Eckhart, Strobel & Hendricksen
400-410 Michigan Ave
Chicago, IL 60611
USA
+1 312-555-3284
charlene.eckhart@esh.com

---

From: dusk_18@hide-u.net
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:00 AM
To: charlene.eckhart@esh.com
Subject: Re: Re: Shitshow

Så du har hört vad som hänt. Han drogade mig och försökte våldta mig på sitt hotellrum. Det var självförsvar.

---

From: charlene.eckhart@esh.com
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:03 AM
To: dusk_18@hide-u.net
Subject: Re: Re: Re: Shitshow

Kunde du inte ha sagt åt honom att låta bli. Jag menar sagt till lite "extra". Jag vet att du kan.

Bästa hälsningar
Charlene Eckhart
Eckhart, Strobel & Hendricksen
400-410 Michigan Ave
Chicago, IL 60611
USA
+1 312-555-3284
charlene.eckhart@esh.com

---

From: dusk_18@hide-u.net
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:04 AM
To: charlene.eckhart@esh.com
Subject: Re: Re: Re: Re: Shitshow

Var drogad. Tappade fattningen. Sorry.
Jag har dragit. Är jag efterlyst?

---

From: charlene.eckhart@esh.com
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:05 AM
To: dusk_18@hide-u.net
Subject: Re: Re: Re: Re: Re: Shitshow

Sorry? Jag vet inte vad jag ska göra med dig…
Du är inte efterlyst. Rummet är städat. Däremot letar Jackson efter dig. Du måste komma in!

Bästa hälsningar
Charlene Eckhart
Eckhart, Strobel & Hendricksen
400-410 Michigan Ave
Chicago, IL 60611
USA
+1 312-555-3284
charlene.eckhart@esh.com

---

From: dusk_18@hide-u.net
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:06 AM
To: charlene.eckhart@esh.com
Subject: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Shitshow

Nej.

---

From: charlene.eckhart@esh.com
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:09 AM
To: dusk_18@hide-u.net
Subject: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Shitshow

Nej!? Nu gör du som jag säger! Jag har ansvar för dig! Har jag inte tagit hand om dig, kanske? Har jag inte sett till att du har allt? Att du inte har saknat något? Jag såg t.o.m. till att ta dig till en frisör, till manikyr och pedikyr, innan jag bjöd över dig till "vår sida". Jag såg till att dina ben var rakade och allt annat! Är inte det att visa hänsyn? Det är inte alla som har den lyxen. Jag kan bara drömma om lena armhålor!!!!!

Nu är det du som visar hänsyn! Låt mig inte få skämmas över dig! Jag bestämmer över dig, och du kommer in så fort solen går ner!!!!!

Bästa hälsningar
Charlene Eckhart
Eckhart, Strobel & Hendricksen
400-410 Michigan Ave
Chicago, IL 60611
USA
+1 312-555-3284
charlene.eckhart@esh.com

---

From: dusk_18@hide-u.net
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:06 AM
To: charlene.eckhart@esh.com
Subject: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Shitshow

Jag är oskyldig. Det var inte meningen att ställa till det. Det var självförsvar. Om jag kommer tillbaka, lovar du att jag inte blir straffad då? Lovar du att allt kommer vara som vanligt? Lovar du att du har min rygg?

---

//Kan Charlene lova det? Väldigt otroligt. 54. Nej.

Kommer Charlene att skydda sig själv i första hand? Troligt. 32. Ja.//

---

From: charlene.eckhart@esh.com
Sent: Saturday, November 09, 2019 6:15 AM
To: dusk_18@hide-u.net
Subject: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Shitshow

Jag förstår. Kom in så löser vi det här!

Bästa hälsningar
Charlene Eckhart
Eckhart, Strobel & Hendricksen
400-410 Michigan Ave
Chicago, IL 60611
USA
+1 312-555-3284
charlene.eckhart@esh.com

---

Det var inte svaret jag ville ha. Jag kan inte lita på min sire. Jag får försöka klara mig själv.

Jag kollar på nätet när solen går upp. Vi vampyrer är lika besatta av det som ni dödliga är av vädret. Kl. 06.32. Inte underligt att jag känner mig trött. Jag slår ihop min laptop och kryper ner i min body bag. Goddag!

//Här tänker jag att det är ett passande avslut för den första "sessionen". Jag ger Natalie 2 Experience Points (eftersom jag spelar solo). Jag slår 2 tärningar för Remorse. 1s. Min Stain försvinner.//

 

[Munkholt]

Det ser ud til at fungere ret godt (?).

Jeg er selv ny til solo-rollespil, men er blevet meget ivrig spiller af Ironsworn (link til kampagne) – det fungerer fantastisk til solo-spil (eller co-op). En fan skabte faktisk et Bloodsworn-hack til at spille Vampire (man må dog selv tænke sig til officiel lore). Desværre er det taget ned fordi han planlægger en rigtig udgivelse (link til Google Doc), men det ville jeg også holde øje med.

 

[Skymning]

Det ser ud til at fungere ret godt (?).

Jeg er selv ny til solo-rollespil, men er blevet meget ivrig spiller af Ironsworn (link til kampagne) – det fungerer fantastisk til solo-spil (eller co-op). En fan skabte faktisk et Bloodsworn-hack til at spille Vampire (man må dog selv tænke sig til officiel lore). Desværre er det taget ned fordi han planlægger en rigtig udgivelse (link til Google Doc), men det ville jeg også holde øje med.

Det fungerar bra, och det är kul att få hålla på med Vampire. Men det ersätter inte att spela med en grupp.

Jag kollade lite på Ironsworn och din kampanj, ser intressant ut. Jag ska läsa mer när jag får tid över! Synd att Bloodsworn var borttaget. Det hade jag gärna tittat mer på.

 

[Munkholt]

Men det ersätter inte att spela med en grupp.

:wink:

Jeg tænker også at Vampires politiske spil er ganske velegnet til at skabe scener med konflikt og interaktion med interessante personer.

Jeg glemte at nævne at jeg også brugte det gamle Mage the Ascension tarot som orakel. Det er effektivt til at lave hurtige bipersoner eller give ideer til komplikationer. (Jeg har ikke lagt spillene på bloggen, for jeg brugte dem også som en slags skriveøvelse.)

Jaïs har planer om at starte en actual play med Bloodsworn og relancere det inden så længe.

 

[Skymning]

SCEN 7
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 4 //Inget har ändrats. CF får vara samma.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7
Hunger: 2

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 16.36
Plats: Villa i Westmont

//Ny session. Jag får tillbaka min fulla Willpower.

Jag slår 1d10 mot CF för att se om någonting händer som kommer att modifiera den här scenen. 5. Inget händer.

Jag misstänker att Camarilla vill få tag i mig och försöker hitta mig. Stämmer det? Väldigt troligt. 50. Ja.

De har många resurser till sitt förfogande. Hittar de mig trots att jag har tagit åtgärder för att försvinna? Någorlunda troligt. 35. Ja.

Skickar de Damien, sheriffen? 50/50. 10. Ja.//

Kl. 16.36. Solnedgång. Jag lever fortfarande (om man nu kan kalla det för att leva). Skönt! Man vet aldrig vad som kan hända under dagen, och vi vampyrer har svårt för att vakna. Och jag menar inte att jag är lite morgontrött och gärna vill somna om. Det är nästan helt omöjligt för mig att vakna under dagen, även om jag skulle utsättas för livsfara.

//Rouse Check för att se om jag har blivit hungrigare. Slår 4. Min hunger går upp till 2.//

Jag börjar bli hungrigare, men än så länge är det inte så farligt. Jag slår upp ögonen och lyssnar på omgivningen. Ingen verkar vara i huset. Däremot hör jag sporadiska bilar och prat ute på gatan, men ingen borde lägga märke till mig. Jag såg till att huset såg orört ut och att inga lampor är tända.

Jag öppnar sovsäcken och kliver upp. Nu när jag är utvilad är det dags att göra upp en riktig plan. Här kan jag inte spendera resten av evigheten. Skulle jag kunna få hjälp av någon att hålla mig undan? Någon som skulle kunna föra min talan och medla med det vita tornet? Jag tror inte det. Jag känner inte så många vampyrer, och de jag talat med är lojala Camarilla och vänner med Charlene. Dem kan jag inte lita på. Men däremot skulle jag kunna skriva ner min historia och skicka till Prins Jackson så att han kan läsa den i lugn och ro innan jag kommer in. Det kanske skulle kunna hjälpa. Om han får höra hur det egentligen ligger till, att jag inte är en kallblodig mördare som bara vill förstöra hans planer, så kanske han visar nåd.

Det finns en sista utväg också. Utan Charlenes vetskap har jag hört rykten om en grupp vampyrer som vägrar underkasta sig det vita tornets styre. Jag tror de kallar sig Anarchs. De kanske skulle kunna hjälpa mig? Men om jag försöker kontakta dem så misstänker jag att jag aldrig kan komma tillbaka till Camarilla eller min sire igen. Nåväl, jag är inte där än.

Jag packar ner min body bag och slår upp min lap top. Batteriet är nästan slut så jag får koppla in sladden. Jag öppnar ett Word-dokument och börjar författa brevet till prinsen. Är det något jag kan, så är det att skriva. Jag försöker vara noggrann och detaljerad i min beskrivning så att han får en korrekt bild av händelsen.

//Är Damien framme tidigt på kvällen? Troligtvis. 24. Ja.

Har han med sig någon annan. Troligtvis. 89. Nej.
Det var oväntat, men jag är en fledgling. Han tycker förmodligen att han kan klara av mig på egen hand.

Kommer han att försöka smyga sig in för att inte bli upptäckt av människorna på gatan? 50/50. 82. Nej.

Han är självsäker. Går han helt enkelt fram och knackar på? 50/50. 29. Ja.//

När jag skrivit i en timma ungefär hör jag hur det knackar på dörren. Shit! Jag slänger snabbt ihop mina saker i väskan och smyger upp till hallen. //Dexterity+Stealth mot Damiens Wits+Awareness. Jag 4s. Han 2s.// Jag kikar ut genom ett fönster bredvid ytterdörren och ser att det står en kille där. Han är i 15-årsåldern, smal, mörkhyad och har en T-shirt som det står "Baby Chorus" på. Helvete! Det är Kevin Jacksons sheriff! Hur kunde de hitta mig så snabbt?

Jag blir livrädd. Har Prins Jackson valt att skicka sheriffen ligger jag riktigt illa till. Så fort jag kan springer jag mot den bakre delen av huset och hoppar ut genom fönstret. //Dexterity+Athletics, Dif:2. 2s.// Sedan kutar jag allt vad jag har för att komma undan innan Damien hinner få tag i mig. Jag måste springa mellan högar av saker på bakgården.

//Jag använder Blood Surge för att öka Dexterity med 1. Rouse Check misslyckas. Hunger 3.

Dexterity+Athletics mot hans Dexterity+Athletics (+3 för Celerity). Jag 4s. Han 6s.//

Damien är galet snabb. Jag hinner knappt fram till staketet innan han är ikapp.
"Stanna!" säger han. "Tvinga mig inte att skada dig!"
Jag svänger runt och använder mina vampyriska förmågor. "Stå still! Låt mig gå!"

//Jag använder Mesmerize. Rouse Check lyckas. Manipulation+Dominate mot Intelligence+Resolve. Jag 1s. Han 4s.//

"Lägg av, Natalie", säger Damien irriterat och tar tag i min arm. "Kom nu. Gör det inte värre än det redan är."
Han leder mig runt huset och fram till sin mörkröda McLaren 570S. Det är tydligen lukrativt att vara sheriff åt Kevin. Grönt neonljus lyser från bilens underrede, ner på den regnvåta asfalten. Han öppnar passagerardörren och föser oömt in mig.

//Har någon sett honom jaga mig? Troligtvis. 56. Nej.

För att ta reda på hur Damien beter sig, så använder jag Behavior Check i Mythic Variations 2. Jag bestämmer hans Descriptors:
Identity: Sheriff
Personality: Ambitiös
Activity: Aggressiv

Temat för scenen är "förhör".

Jag bestämmer vilka Descriptors som är aktiva. Definitivt "Sheriff" och antagligen "Aggressiv". Kanske inte så mycket "Ambitiös" i den här situationen. 2 aktiva ger +4 på mitt nästa slag.

Jag slår 2d10+4. 15. Disposition tabellen säger att Damien är "Active" (character wants to make their actions known). +2 på nästa tabell.

Jag slår 1d10+2 på NPC Action Table 1. 5. NPC Continues. Tabellen säger att om detta är första gången som jag slår på tabellen så ska utgången räknas som en "Theme Action." Temat är "förhör", och Damien kommer att fortsätta med samma Descriptors aktiverade. Dvs. han är sheriffen och spelar ut den rollen, han är aggressiv och aktiv i sitt handlande.//

"Du har fuckat upp det för prinsen!" säger han medan motorn mullrar till och han gör en u-sväng in på en av grannarnas tomter. "Alexei var ett jävla as. Men ett viktigt jävla as. Sjukt viktig för snacket med Lasombra." Damien kör snabbare än man borde i ett villaområde.
Jag rycker på axlarna och stirrar på reflektionerna av gatlamporna i vindrutan.
"Fattar du vad du har gjort?" skäller han. "Allt Jackson jobbat skithårt på kan gå åt helvete!"
Jag tappar fattningen. "Han försökte våldta mig!" skriker jag. "Jag ville inte ens dit! Charlene tvingade mig att gå på middag med Alexei, men det var fan ingen som sa att jag förväntades knulla med honom!" Jag skiter i om Damien är sheriff eller inte. Jag böjer mig mot honom och vrålar i hans ansikte. "Gubbfan drogade mig och försökte våldta mig!" Damien ser ut som en fjortis, men jag vet att han är mycket äldre och kraftfullare än mig. Det är svårt att vänja sig.
"Ok, ok, ok!" säger Damien. "Men var det inte jävligt onödigt att banka sönder skallen på honom?"
"Jag tappade fattningen", mumlar jag och faller tillbaka mot sätet.
"Va?"
"Jag tappade fattningen!" fräser jag. "Jag var drogad och snurrig, och den där jäveln försökte hålla fast mig! Jag kunde inte kontrollera mig!"
"Vilken svin", mumlar Damien.
Jag säger ingenting.
"Ja, nu vill i all fall Kevin att du följer med honom till nästa möte och ber Lasombras ledning om ursäkt."
"Om ursäkt? Skämtar du?" Jag tror inte mina öron.
"Det kanske är det enda sättet att rädda hans planer på. Alexei var viktig för dem av någon anledning."
"Glöm det!"
"Va!?"
"Glöm det!" skriker jag. "Jag tänker fan inte be om ursäkt!"
"Charlene sa att du var besvärlig. Gör som du vill, men om du inte lyder är prinsens order att du ska ingå ett blood bond med din sire. Du behöver ett kortare koppel. Snart kommer du att lyda hennes minsta befallning utan att tveka."
"Helvete heller!" säger jag, men vet att Damien har rätt. Ett blood bond kommer att ta min fria vilja ifrån mig. Det får inte hända!


SCEN 8
Primära Threads: Fångad
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 5 //Det går inte bra för Natalie. CF +1.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7
Hunger: 3

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 17.02
Plats: River North

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om något modifierar scenen. 8. Inget händer.

Jag antar att Damien ska ta mig direkt till Charlene för att bli blood bonded. Stämmer det? 50/50. 41. Ja.

Är Charlene hemma? 50/50. 93. Exceptionellt nej. Hon har väl annat att göra än att vänta på sin bångstyriga childe.

Väntar Damien med mig tills hon kommer? Ganska troligt. Men han kan ju också ha annat för sig än att sitta barnvakt och har anställda som kan vakta mig. Men 28. Ja.

Ringer han Charlene och berättar att vi är på väg? Säkert. 85. Ja.

Väntar vi i husets entré? 50/50. 66. Nej.

För att få veta vart vi väntar gör jag en Detail Check. Jag slår 2d10. 14. "Favors PC". Natalie verkar ha tur. Jag slår fram två Descriptors för att få mer att gå på. "Generously" och "Weak". Det här blir bara bättre. Jag tolkar detta som att Damien stannar på en plats som är negativ för honom. En ordentligt svag plats. Natalie skulle tjäna på om det fanns mycket folk i närheten.

Är det ett torg? 50/50. 48. Ja.//

Jag ser blänkande skyskrapor sträcka sig mot himmelen när vi närmar oss River North där Charlene bor i det luxuösa Wolf Point West. Det regnar inte så mycket längre. Överallt är det fullt av människor som är på väg hem från dagens äventyr, eller på väg ut till nattens.

"Charlene är snart hemma", säger Damien och lägger ner sin mobil. "Om 20 minuter ungefär."
Mina sista 20 minuter med fri vilja, tänker jag.
Han ser irriterad ut av att behöva vänta och smattrar otåligt med fingrarna mot ratten. "Vi kör runt lite", säger han sedan och höjer ljudet på bilstereon. Han börjar gunga med huvudet till de tunga bastonerna i Calboys "Misery". Snart ser han ett torg där en scen är uppställd. Stroboskopet lockar hans uppmärksamhet.
"Fuck!" säger han. "Det är Max Repo som spelar! Jag känner honom!"
"Yay", mumlar jag.
Damien svänger in vid trottoaren, stänger av stereon och rullar ner bilrutan. Genast fylls bilen av Repos distade gitarrer och ljudet av hundratals glada människor. Han hänger ut armbågen över fönsterkanten och börjar digga. Jag ser min chans och passar på att känna om bildörren är låst.

//Är den det? 50/50. Ja.//

Det är den.
"Du", säger jag och knackar Damien på axeln. Jag försöker störa honom då han inte är beredd.
"Ja?" säger han och svänger runt med huvudet.
Jag stirrar honom djupt in i ögonen. "Släpp ut mig!"

//Mesmerize. Rouse Check lyckas. Manipulation+Dominate mot Intelligence+Resolve. Jag 3s. Han 2s.//

Han ser förvirrad ut när mina krafter tar fäste, men sträcker ner handen och låser upp min dörr.
"Hälsa Charlene att jag är ledsen", säger jag, tar tag i min ryggsäck och rusar ut.
Damien hämtar sig snabbt och hoppar ur bilen. "Gör inte så här!" skriker han när jag börjar springa in bland människorna på torget. "Det blir bara värre för dig!"

//Förföljer han mig? Troligtvis. 62. Ja.//

Musiken från högtalarna vibrerar i mitt bröst. Jag försöker komma undan i folksamlingen, pressar mig in i de tätaste folkmassorna. Jag drar snabbt av mig luvtröjan för att inte se likadan ut som förut. Under har jag ett svart linne.
"Kan jag få din keps?" säger jag till en kille som har en röd skärmmössa med Nikes logga på. //Mesmerize. Rouse Check lyckas.//
"Självklart", säger han och ger mig den. Hans tjej reagerar, men hinner inte göra något förrän jag försvunnit i massan av kroppar.
Jag sätter på mig kepsen och börjar röra mig runt i folksamlingen, inte bara bortåt som om jag vore jagad, utan i slumpvis valda riktningar. Jag försöker vara smart snarare än snabb.

//Wits+Stealth (+2 för att jag bytt om och på grund av folkmassan som försvårar för Damien) mot hans Wits+Awareness. Jag använder Blood Surge för att öka Wits med 1. Rouse Check lyckas. Jag slår 4s men bestämmer mig för att använda en Willpower. Jag måste komma undan! Tyvärr får jag inga fler s. Damien får 4s. Det är lika, men eftersom jag är "the acting character" klarar jag mig ändå!//

När det har gått fem minuter förstår jag att jag har kommit undan. Ett vrål hörs någonstans i publiken. Kanske Damiens? Han måste vara rasande.


SCEN 9
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 5 //Natalie är stressad, men scenen utspelade sig till hennes fördel. CF kan vara samma.//
Health: 5
Willpower: 4/5
Humanity: 7
Hunger: 3

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 17.26
Plats: River North

//Jag slår 1d10 mot CF för att se om något modifierar scenen. 6. Inget händer.//

Jag lämnar torget och hittar närmaste bankomat. Camarilla vet att jag är här, så det spelar ingen roll om de kan spåra uttaget. Jag tar ut så mycket pengar som bankomaten tillåter. Sedan letar jag upp en second hand butik, där jag köper en skinnjacka av 50-talsmodell, och sedan en telefonbutik där jag köper tre stycken burners.

Jag vet inte hur det vita tornet lyckades hitta mig förra gången, men jag har hört att de har resurser och infiltratörer på alla möjliga ställen. Kanske var säkerheten på min dator inte tillräckligt bra? Kanske kunde de följa mina rörelser genom trafikkameror och övervakning av kollektivtrafiken? Kanske har de en Tremere som kan hitta mig med sina mystiska förmågor? Hur det än gick till så underskattade jag dem. Jag måste vara ännu mer försiktig.

Jag har förstått nu att jag inte kan komma tillbaka till Camarilla. Det vita tornets affärer är viktigare än en enskild vampyrs välmående. Problemet är bara att Charlene aldrig låtit mig få veta tillräckligt för att klara mig på egen hand. Jag måste hitta vampyrer som kan hjälpa mig, jag har inget annat val. Jag har ju inte ens någonstans att sova säkert under dagen.

Det självklara svaret är Anarchs, men hur ska jag kunna hitta dem? De lägger inte direkt ut annonser i tidningen, och förmodligen har de ingen hemsida heller. Jag kan nästan ingenting om den här världen. Däremot så vet jag att det finns en klan som handlar med information, Nosferatu. "Kloakråttorna" som Charlene kallar dem. Om det är någon som vet vart Anarchs befinner sig så är det förmodligen dem. Men kan jag lita på att de inte skvallrar för Camarilla? Inte en aning, fast jag har hört att de gillar att göra avtal. Jag kanske kan förhandla med dem på något sätt?

Problemet är bara att jag aldrig har träffat en Nosferatu. De har, av förklarliga skäl, aldrig varit bjudna till de tillställningar som jag närvarat på. Ett annat problem är att de skrämmer mig. Men nöden har ingen lag, och det här är den enda idén jag kan komma på.

Jag har hört att de ofta håller till i kloakerna. Men det är inte speciellt mycket att gå på. Jag kan ju inte gärna ta mig ner under gatorna och börja ropa efter dem. Det måste finnas ett enklare sätt att få kontakt. Jag försöker leta i min minnesbank om jag har hört någon nämna något.

//Intelligence+Politics. Blood Surge. Rouse Check misslyckas. Hunger 4. 2s. Det räcker för att Natalie ska minnas något i alla fall.//

Jag funderar ett slag och kommer ihåg hur en Brujah på Succubus Club nämnde något om en bar som ägs av en Nosferatu. Steel Horse Lounge om jag minns rätt. Det är värt att kolla upp. Jag köper ett paket cigg och ställer mig bakom River Norths McDonald’s och låtsas röka. Hamburgerrestaurangen är ganska nyöppnad, stor och byggd med glasfönster som väggar. Den är full av människor som stoppar i sig salt, fett och tomma kolhydrater. Jag plockar fram en av mina burners och kopplar upp mig på McDonald’s öppna wifi. Efter en snabb sökning får jag veta att Steel Horse Lounge ligger i Albany Park i övre delen av Chicago.

Min plan är att ta mig dit så fort det går, men jag inser plötsligt att hungern river och sliter inom mig. Jag känner mig uttorkad och när jag tittar på mina händer ser jag att min hy är likblek och att huden smiter åt kring musklerna. Besten skriker inom mig: "Drick! Döda! Förbruka!" Nyttjandet av mina förmågor måste ha bränt mer blod än jag räknat med. Jag måste äta innan jag gör något annat, måste äta innan besten tar över och jag tappar självbehärskningen. Som det är nu är jag rädd att minsta lukt av blod kan få mig att gå bärsärk.

Det är inte många som har gått och lagt sig vid den här tiden, så jag får göra något mer riskfyllt än vad jag brukar. Jag går mot Northwestern Memorial Hospital och köper en bukett gula rosor på vägen. Jag ser till att ha kepsen långt neddragen över ansiktet. När jag kommit fram till det lätt avrundade glaskomplexet, går jag självsäkert in genom entrén till Geriatrics Galter Pavilion och fram till hissarna. Jag hoppas att det finns någon gamling som inte är allt för sjuk, och som ligger och sover. En informationstavla talar om vilken våning jag ska till, och jag nickar vänligt till ett par sjuksköterskor, och en äldre man i tofflor, som gör mig sällskap i hissen. Mannen skiner upp, ler och kallar mig för en vacker ung dam.

Väl uppe går jag igenom korridorerna med rosorna i högsta hugg. Det är som tur var inte så många personer här. Jag väntar tills jag hittar en någorlunda tom korridor och börjar sedan läsa på whiteboardtavlorna vid dörrarna.

//Bryr sig någon om att jag är här? 50/50. 63. Nej.//

Jag hittar: "Gracie Hudson". //Är hon ensam? Någorlunda troligt. 75. Nej.// Jag smyger upp dörren, men ser att en hel familj sitter vid sängen hos den äldre, gråhåriga damen. En liten pojke håller henne i handen.
"Ursäkta", säger jag och stänger dörren.
"Kylah Crosby", står det två dörrar längre ner.

//Är hon ensam? Någorlunda troligt. 21. Ja.

Sover hon? 50/50. 30. Ja.//

Jag öppnar dörren och ser en äldre kvinna med gråsvart, krulligt hår som sover med munnen på vid gavel. Hon snarkar lätt. Gardinerna är fördragna i det spartanskt inredda sjukhusrummet, och även om det finns en extra bädd så står den tom. Jag går försiktigt in och stänger efter mig. Jag läser journalen som sitter vid fotändan av Kylahs säng och ser att hon hämtar sig efter en höftledsoperation. Bra, då tar jag inte livet av henne om jag lånar några deciliter blod. Jag lägger rosorna på bordet bredvid sängen och tar för mig.

Kylah gnyr litegrand när mina tänder öppnar blodkärlen i hennes hals. Jag tar stora klunkar och känner hennes varma, underbara livsblod strömma ner genom strupen. Min kropp vaknar genast till liv, huden hettar. Det pirrar överallt och jag flämtar upphetsat, hamnar i extas. Det är svårt att sluta dricka när jag väl har börjat. Besten inom mig viskar förföriskt: "Töm henne! Drick allt! Du vet att du bara kan bli tillfredsställd om du tar hennes liv! Kom igen! Du förtjänar det! Ingen kommer att få veta vad du gjort!" //Hunger Frenzy, Dif: 3. 4s.// Jag vägrar lyssna. Det krävs hela min viljestyrka för att tvinga bort läpparna från hennes hals. //Jag sänker hunger med 2.// Jag slickar igen såren, men står flämtande i någon minut för att hämta mig. Jag är inte mätt, inte på långa vägar, men det får räcka för stunden.

Jag vet att jag inte kan stanna länge till i centrala Chicago, Damien gör nog allt för att hitta mig, så jag skyndar mig ner till sjukhusets parkering. Jag spanar runt för att få tag i en ensam man som är på väg till sin bil. Jag vill för säkerhets skull varken använda taxi eller kollektivtrafiken igen. //Wits+Awareness. 4s.// Ganska snart ser jag en ljushårig, bastant kille i min ålder, som just hoppar in i en blå Volvo. Jag springer fram och knackar på rutan.
"Öh, hej?" säger han.
Jag lyfter upp kepsen så att han kan se mitt ansikte, ler mitt sötaste leende och pillar med håret. Mina kinder är lätt rodnade, då jag just ätit, och jag kopplar på hela min vampyriska charm.

//Awe. Manipulation+Presence (+2 för Stunning) mot hans Composure+Intelligence. Jag 5s. Han inga.//

"Hej", säger jag. "Jag har just besökt min mormor, men den som skulle skjutsa mig hem var tvungen att dra. Skulle du kunna hjälpa mig?"
Killens kinder blossar. "Jag, öh, självklart! Hoppa in! Vart ska du någonstans?"
Jag går runt bilen och öppnar dörren. Killen ser generad ut och rafsar snabbt bort några läskburkar och servetter från sätet.
"Sorry!"
"Ingen fara", säger jag och sätter mig. "Jag ska till Albany Park."

//Är det åt samma håll som killen ska åka? 50/50. 81. Nej.//

"Jaha. Jag ska åt andra hållet."
"Kan du köra mig i alla fall?" undrar jag med liten röst och gör bambi eyes.
"Öh, visst!"


Fortsättning följer...

 

[Skymning]

SCEN 10
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 4 //Det har gått bra. CF -1.//
Health: 5
Willpower: 4/5
Humanity: 7
Hunger: 2

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 18.47
Plats: Albany Park

//Modifieras scenen? 7. Nej.//

Albany Park ligger på Chicagos nordvästra sida, och är det ställe i staden där flest utländskfödda bor. De flesta kommer från Latinamerika, men där finns också asiater, afrikaner, folk från mellanöstern och andra nationaliteter. Det tar ungefär tjugo minuter dit och Ethan, som killer heter, verkar aldrig vilja sluta prata. Först berättar han allt om sig själv och sedan vill han veta saker om mig. Men när jag inte ger några klara svar börjar han prata om bränderna i Australien. Själv stänger jag ute hans ihärdiga babblande och stirrar på gatustrecken som slingrar bredvid bilen som vita och gula ormar.

Jag känner mig rädd, rädd och ensam. Jag har känt mig ensam länge, men efter det som hänt de senaste dagarna är det värre än någonsin. Jag saknar min familj. Jag har inte träffat dem så ofta sedan jag dog, då kontakt med närstående kan riskera "maskeraden". Är det så här det är att vara vampyr? Ska jag ha det så här för alltid? Jag känner hur en tår sakta börjar rulla ned för min kind, men skyndar mig att torka bort den innan Ethan undrar varför jag har blod i ansiktet.

"Är du modell?" undrar Ethan och väcker mig ur tankarna.
"Nej", mumlar jag. Vi börjar närma oss gatan där baren ligger, men jag vill inte att Ethan ska veta vart jag är på väg. "Du kan släppa av mig här."
"Ok. Öh, skulle jag kunna få sitt nummer?"
"Tror inte det", säger jag och hoppar ur bilen. "Men tack för skjutsen!"
Jag hör hur Ethan suckar men ganska snart börjar Volvon att rulla iväg. När den är utom synhåll tar jag ut riktningen och beger mig mot Steel Horse Lounge.

Gatan är sliten och jag ser några nedgångna barer, en koreansk restaurang och ett kebabhak. Det finns några butiker också, men alla är stängda för kvällen och har neddragna, överklottrade metalljalusier. Husen är låga. Barerna är fulla av onyktra människor och i restaurangen sitter barnfamiljer och andra middagsgäster. Jag drar upp luvan över kepsen och vandrar ner längs den ostädade gatan. Ett ungdomsgäng står i en klump och röker. De ropar något efter mig men jag håller mig så långt borta som jag kan.

Det är inte svårt att hitta Steel Horse Lounge. En sliten Harley Davidson, av 1925-års modell, står på det utstickande entrétaket över dörren. Utanför hänger några skäggiga gubbar och dricker öl. Jag kan som bäst beskriva dem som en blandning mellan motorcykelknuttar och uteliggare. De visslar åt mig när jag går in, men jag ignorerar dem. Innanför luktar det svett, rök, öl och frityrolja. Golvet är kladdigt. Baren är sliten och repad, och överallt sitter det motorcykeldekaler och motorcykeldelar på väggarna. Bakom disken står en kvinna i 60-årsåldern med slitna jeans, slarvigt uppsatt hår och uppkavlade ärmar.
"Vad får det lov att vara, sötnos?" undrar hon med sönderrökt röst.
Jag går fram till baren och böjer mig framåt för att ingen ska höra. "Känner du någon som inte ser ut som andra?" frågar jag tyst. "Kanske med förvridet, vanställt ansikte?" Jag vill inte säga namnet "Nosferatu".
Kvinnan hajar till och jag förstår att hon vet något.
"Hurså, sötnos?"
"Jag måste få träffa den personen. Det handlar om liv och död!"

//Kan hon tänka sig att hjälpa mig? 50/50. 8. Ja.//

Kvinnan ser desperationen i mina ögon och mjuknar. "Är det Charles du talar om?"
Jag nickar snabbt. "Jag tror det. Ser han ut så?"
Kvinnan nickar tillbaka. "Ina", säger hon och räcker ut handen. Jag skakar den men säger inte mitt namn. "Charles vänner är mina vänner. Här, ta ett glas Bourbon." Hon måttar upp två fingrar och skjuter glaset mot mig. "Sätt dig ner och vänta så ska jag ringa några samtal."


SCEN 11
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror
Chaos Factor: 3 //Det fortsätter gå vägen för Natalie. CF -1.//
Health: 5
Willpower: 4/5
Humanity: 7
Hunger: 2

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 19.48
Plats: Steel Horse Lounge

//Modifieras scenen? 9. Nej.//

Jag klarar knappt av att titta på honom. Hans hud är läderaktig, förvriden och ser ut som om den är brännskadad. Håret är tunt och stripigt. Han är som något direkt taget ur en skräckfilm. Jag känner hur jag stelnar till av rädsla när hans vanställda mun dras ut i ett kusligt leende.
"Intressant", säger han med en ljus, skärande ton. "Så, vem har vi här då?" Han står hukad, snett på något sätt, och ser ut som om han ska falla över när han sträcker fram en missformad hand.
"Natalie Takeda." Jag hör hur min röst skär sig.
"Charles Dawson", säger han. Jag kan känna den buckliga, kalla huden över knöliga fingrar. "Men du kan kalla mig Crook. Alla kallar mig Crook."
"Ok", säger jag.
Vi befinner oss i ett lagerrum under den vanliga källaren. Jag blev visad in genom en lönndörr. En ensam glödlampa svänger fram och tillbaka i sin egen sladd och skänker lagret ett svagt, kusligt ljus. Det luktar mögel. Det står lådor här, en skranglig fällsäng, en tv från början av 80-talet och en gammal silvertejpad, grön soffa. I ena väggen sitter en rejäl metalldörr.
"Ina sa att du ville tala med mig. Att det gäller liv eller död. Sätt dig min sköna." Han håller ut handen mot soffan. "Berätta."
Jag sjunker ner i den insuttna möbeln. Först vet jag inte hur mycket jag ska säga, men så fort jag börjar prata märker jag att jag spyr ut alltihop från början till slut.
Crook skjuter upp sina solglasögon mot näsryggen. "Så du behöver min hjälp?"
"Mm."
"Du förstår väl att om du ansluter dig till Anarchs så kan du glömma att komma tillbaka till Camarilla. Jackson avskyr Anarchs."
"Jag vet inte om jag vill ansluta mig direkt, men jag behöver någon som kan skydda mig tills det här har lugnat ner sig. Någon som inte dansar efter prinsens pipa. Kan du hjälpa mig?"

//Kan han tänka sig det? Han brukar hjälpa till. Dessutom gillar han när det händer något. Han blir lätt uttråkad. Någorlunda troligt. 23. Ja.//

"Visst kan jag det."
"Kommer du att skvallra för Camarilla?"

//Crook gillar kaos och det stör honom inte att ställa till det för det vita tornet. Sådant roar honom. Så tänker han skvallra? Inte troligt. 75. Nej.//

"Informationen om Anarchs är gratis", säger han och ler igen. "Men om du vill att jag ska hålla tyst så kommer det att kosta. Om det kommer ut att jag har hjälpt dig och inte sagt något, så ligger jag illa till."
"Jag har pengar."
"Pengar!?" Crook skrattar till och skakar på huvudet. "Jag skiter i pengar. Om jag hjälper dig så blir du skyldig mig en boon, en tjänst som jag kan lösa in precis när jag vill."
Det låter farligt, men vad har jag för val? "Ok", säger jag nästan på en gång.
Crook räcker fram sin hand och jag skakar den igen. "Du ska tala med Anita Wainwright", säger han och ger mig en adress i Riverdale i södra Chicago.
"Tack", säger jag.
Han ler igen. Den här gången mjukare. "Så, nu när våra affärer är avklarade… Får jag bjuda på något att dricka?" Han plockar fram en nyckelknippa och går mot metalldörren. När han öppnar hör jag ljud från personer därinne.
"Jag kan bara dricka från kvinnor", mumlar jag.
"Ni Ventrue. Så petiga." Han tittar in genom öppningen. "Du har tur, min vän. Här finns ett prima exemplar. Kom!"
Jag reser mig och går fram till dörren. Innanför finns ett betongrum inrett med burar. Jag tittar inte så noga, men tre personer verkar finnas i rummet. Madrasser ligger på golvet, tallrikar med matrester står överallt och en dåligt inställd radio spelar gamla countrylåtar.
"Va fan…!?" säger jag.
"Fråga inte. Ta för dig bara."
Jag går bort från rummet. "Jag kan inte." Jag tittar ner i golvet. "Jag tycker inte om när de ser mig. Jag vill helst att de sover." Jag tittar upp mot Crook. Han har lyft ena ögonbrynet. "Det är en hang-up jag har."
Han suckar. "Du gör det inte lätt för dig."
Jag rycker på axlarna.
"Men, men. Jag kan ju inte låta en gäst gå törstig." Crook tar fram en fällkniv ur fickan och går in i rummet. Snart kommer han tillbaka med en odiskad ölsejdel full med nytappat blod. "Varsågod." När jag tittar tveksamt på glaset säger han: "Det är inte drogat."
Jag nickar förstående och tar emot det. Blodet smakar underbart. //Hunger 1.// Det är intensivt kryddat av melankoli. Personen jag dricker av måste vara ledsen eller rädd. Ibland kan man känna starka sinnesstämningar från sina offer.
"Du får gärna stanna här någon dag om du vill." Crook pekar mot fällsängen. "Det skulle inte vara första gången en kindred slaggar här."
Jag skakar på huvudet. Trots att det skulle kännas skönt att få slappna av, så vågar jag inte. Jag är inte säker på hur långt Charles välvilja egentligen sträcker sig. Dessutom vill jag inte stanna för länge på samma plats. "Men jag skulle behöva låna en bil. Jag kan betala."

//Har Crook tillgång till en bil som jag kan låna? 50/50. 76. Nej.

Kan jag få låna något annat fordon? 50/50. 11. Ja.

Nu händer något intressant. När man slår samma siffror på tärningarna och första siffran är lägre än CF så sker ett Random Event. Jag slår 1d100 på Event Focus Table. 32 ger "Introduce a new NPC". Jag slår 1d100 på Event Action Table och 1d100 på Event Subject Table. 86 ger "Passion" och 30 ger "Possessions".

Är det en vampyr? Väldigt troligt. 61. Ja.

Är det en man? 50/50. 19. Ja.

Jag använder "Random Character Generator for V20" för att slumpa fram lite grundläggande info om vampyren.
(https://www.drivethrurpg.com/product...erator-for-V20)

Clan: Gangrel
Nature: Eye of the Storm (Find yourself constantly in the centre of unrest)
Demeanor: Idealist (Believe into a higher ideal than yourself)//

Crook ska precis svara då det knackar på lönndörren. "Kom in", säger han.
Den falska väggen svänger upp och en kille, som ser ut att vara i 25-årsåldern, kommer in. Han är björnlik, orakad, har blont hår uppsatt i en tofs, slitna jeans, vit t-shirt och bikerjacka. Påminner han lite om Chris Hemsworth?
"Jag har fixat de där grejerna som du bad mig att…" börjar han, men tystnar då han ser mig. "Öh, tjena", säger han och räcker fram en hand. "Kase Marshall."
Jag ser direkt den där blicken i hans ögon. //Passion.// Jag har sett den så många gånger förr. Kärlek vid första ögonkastet skulle säkert Kase kalla det, men det handlar bara om kåthet och utseende.
"Natalie", säger jag och tar handen.
Kase verkar inte vilja släppa min hand, så när det börjar bli pinsamt drar jag bort den själv.
"Natalie här skulle behöva skjuts", säger Crook. "Du kan väl ta henne till Riverdale på din hoj?"
//Possessions.//
"Anarchs?" undrar Kase.
"Är det ett problem?"
Kase tittar på mig. Ler. "Absolut inte!"
"Kase är obunden", förklarar Crook. "Varken Camarilla eller Anarch."
"Man är lite av en ensamvarg", säger Kase stolt och sträcker på sig.
Jag är inte imponerad. "Jag kan ta mig dit själv", säger jag. "Jag behöver bara låna ett fordon."
"Dumheter", säger Crook. "Kase kör dig gärna, och Riverdale är farligt. Du kan behöva lite backup."
Jag suckar och tittar på Kases fåraktiga leende. "Ok, då…"


SCEN 12
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror, Crooks Boon
Chaos Factor: 2 //Det fortsätter gå bra. CF -1.//
Health: 5
Willpower: 4/5
Humanity: 7
Hunger: 1

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 20.53
Plats: Riverdale

//Modifieras scenen? 7. Nej.//

Över hälften av Riverdale tas upp av Calumet Water Reclamation Plant, av bangårdar, deponeringsanläggningar och industrier. Resten tas upp av slitna bostadsområden och små parker. De flesta som bor här är fattiga. Marken är förmodligen förgiftad.

Jag och Kase mullrar igenom den ena slitna gatan efter den andra. Farten är hög. Hjälmar? Glöm det! You’ll never grow old. And you’ll never die. Han parkerar sin H-D Fatboy, av 1991-års modell, utanför något som ser ut som ett utdömt ödehus omgärdat av ett metallstaket. Jag hoppar av.

//Kommer Kase fortsätta följa mig? Han är idealist och dessutom är han förtjust i mig. Ganska säkert. 20. Ja.//

Kase följer efter. "Är du säker på det här?" undrar han.
"Nej", säger jag och börjar gå mot huset.
Kase placerar sig snett bakom mig som en livvakt. "Jag hänger på!"
Vi går upp för trappan, som saknar ett steg, och över den slitna, knarrande altanen. När vi kommer fram knackar jag på dörren så att flagor av färg rasar av. Vi behöver inte vänta länge. Snart öppnas dörren av en kille i 20-årsåldern, klädd i en mörk trenchcoat. Han har ostyrigt, brunt hår och ärr över ansiktet. Jag slås av hur charmig han ser ut trots ärren.

//Vet han vem Kase är? 50/50. 53. Nej.//

"Vilka är ni?" undrar han med fransk brytning.
"Natalie Takeda", säger jag. "Och det här är Kase Marshall. Jag behöver tala med Anita."
"Jag har inte sett er förut. Camarilla?"
"Jag är", säger jag. "Men de har inte direkt behandlat mig bra. Och Kase är obunden."
"Är ni beväpnade?"
Jag plockar upp min Beretta ur ryggsäcken och räcker över den till personen i dörren. Kase tittar på mig med stora ögon.
"Vadå!?" säger jag.
"Inget", säger Kase. Han tar fram en Desert Eagle ur byxlinningen och en Bowiekniv ur en stövelskida.

//Är Anita inne? 50/50. 27. Nej.//

Killen lägger undan våra vapen. "Anita är inte här, men ni kan komma in och vänta. Jag heter Gérard."

Husets insida går inte att jämföra med utsidan. Dörren är utrustad med gallergrind och larm. Inredningen är modern, bekväm och ser relativt ny ut. Det är som att komma in i ett annat område. Gérard visar oss in till ett vardagsrum där en 70 Tums Tv står på och spelar inledningen till "Cops". Inner Circles "Bad Boys" dundrar ut ur en soundbar. Gérard slänger sig ner i en skinnsoffa och lägger fötterna på bordet. Han plockar fram ett par mobilvantar, drar på sig dem och börjar sedan att pilla på sin smartphone. Vampyrers fingrar fungerar inte på touchscreens. Jag höjer på ögonbrynen när jag ser den maskeradbrytande apparaten.
"Anarchs är inte lika paranoida som Camarilla", förklarar Kase när hans ser mitt uttryck. Han sätter sig i soffan och drar till sig en "Elle" som ligger på glasbordet.
Själv går jag runt i rummet och studerar fotografikonsten på väggarna, postrarna av Gandhi, Che Guevara och Martin Luther King, och böckerna i bokhyllan.

"Behöver vi vänta länge?" 50/50. 63. Nej.//

När första reklamen dyker upp på Tv:n hör jag nycklar rassla i ytterdörren. Den öppnas.
"Du har besök!" vrålar Gérard utan att lyfta på blicken.
Jag går ut i hallen och möts av en kvinna i min ålder. Hon är smal, klädd i plagg som ser ut att komma från en retrobutik och har svartfärgat hår.
"Natalie Takeda", säger jag. "Jag har flytt från Camarilla. Jag behöver din hjälp.

//Vill Anita hjälpa mig? Som många Anarch slåss hon för frihet, jämlikhet och rättvisa. Dessutom vill hon rekrytera fler Anarchs. Säkert. 64. Ja.//

"Du ser inte ut som en traditionell Ventrue", säger Anita när vi satt oss i köket och jag har presenterat mig lite närmare.
"Nej", säger jag. "Min sire valde mig på grund av mitt utseende. Inget annat. Hon är en rik bitch som samlar på saker, och tyckte väl att jag passade in i hennes samling." Jag förklarar hur mitt liv ser ut.
"Vidrigt", säger Anita.
Jag rycker på axlarna.
"Är det därför du är här?" undrar hon. "För att du inte står ut?"
Jag skrattar till. "Det är värre än så!" Anita lyssnar intensivt medan jag berättar min historia. "Och nu vill de att jag ska be om ursäkt."
"Om ursäkt!?" Anita ser häpen ut.
"Jag vet", säger jag. "Det är sjukt. Jag vägrade, men då sa sheriffen att jag skulle bli bunden av blod till min sire. Att det skulle få mig att bli en lydig, liten vampyr."
"Vilka jävla medeltidsfasoner!" säger Anita. "Men jag väntar mig inget annat av det vita tornet."
"Så jag flydde", fortsätter jag. "Och nu behöver jag någonstans att gömma mig där Camarilla inte kan komma åt mig."
"Du kan hänga här. Men jag känner Kevin. Om det här är så viktigt för honom som du säger, så kommer han att göra allt för att få dig tillbaka och rädda sin deal."
"Vad menar du?" undrar jag. "Kommer de att komma hit?"
"Det tror jag inte. Du verkar ha sopat igen dina spår. Men om de inte kan hitta dig kommer de ta till andra metoder för att få tag på dig. Jag har sett dem göra det förut."
"Vadå?" säger jag och känner oron växa inom mig.
Anita ser ledsen ut. "Jag gissar att de kommer ge sig på dem du älskar."


SCEN 13
Primära Threads: Flykt
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror, Crooks Boon
Chaos Factor: 3 //Förra scenen slutade inte bra. Natalie är orolig. CF +1.//
Health: 5
Willpower: 4/5
Humanity: 7
Hunger: 1

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 21.38
Plats: Hemma hos Anita Wainwright

//Modifieras scenen? 8. Nej.

Har Anita rätt? Kommer Camarilla att ta någon jag älskar? Väldigt troligt. 53. Ja.

Den troligaste personen att ge sig på är min far. Är det honom de tagit? Troligtvis. 98. Exceptionellt nej.

Har de hittat min bror? Inte troligt med tanke på att han inte har något hem. 13. Ja. Det var oväntat.//

"Kan jag ringa ett samtal härifrån?" undrar jag stressat.
"Absolut", säger Anita.
"Fast det är min pappa jag vill ringa. Om Camarilla avlyssnar hans telefon, eller spårar samtalet, så kommer de att veta att jag är här. De kommer förstå att du hjälper mig."
"Och?"
"Hamnar inte du i skiten då? Är du inte rädd att de kommer hit?"
Anita ler. "Jag är en Anarch. Jag lever i skiten. Och Prins Jackson vågar inte komma hit. Det är jag säker på. För det första är det här min domän och Camarilla håller stenhårt på sina traditioner. Dessutom skulle det betyda krig med Anarchs, och det tror jag inte Jackson vill ha."
"Ok", säger jag. "Tack!"

Jag tar upp en av mina burners och ringer pappa. //Svarar han? Väldigt troligt. 61. Ja.//
"Hai", säger pappa med sin mörka, lite riviga röst. Han låter trött.
"Det är jag, pappa. Natalie. Är allt som det ska med dig?"
"Watashi no chisana sakura! Allt är som vanligt."
Jag pustar ut. Kanske hade Anita fel i alla fall? "Vad bra. Och Michael? Har du hört något ifrån honom?"
Pappa suckar. "Han ringde idag och sa att han behövde pengar. Vi grälade, men Michael lovade att pengarna skulle gå till mat och kläder, inte droger. Jag vek mig. Jag vill inte förlora min son. Jag sa att han kunde få pengar. Förlåt." Pappa bryter mer på japanska när han blir ledsen.
"Det är ok, pappa", säger jag.
"Han skulle kommit hit för flera timmar sedan, men han har inte dykt upp. Det är inte likt Michael när det handlar om pengar. Hoppas det inte har hänt honom något."
Min mage knyter sig. Det liknar inte Michael alls! "Det är säkert ingen fara", säger jag. "Jag måste sluta nu. Jag ringer senare."
"Men du…"
"Jag älskar dig, pappa", säger jag och lägger på.

"Jag tror att de har tagit min bror", säger jag till Anita.
"Ok", säger hon. "Kan du nå honom på något sätt?"
"Nej. Men jag kan ringa min sire och se om hon vet något."
"Ok. Gör det!"
Jag känner hur händerna skakar när jag slår numret till Charlene. Det finns ett speciellt band mellan sire och childer, nästan som mellan förälder och barn. Kanske starkare. Det är inte kul att ha gjort henne besviken.
"Charlene Eckhart", svarar hon efter två signaler.
"Hej. Det är jag."
Det blir tyst ett tag, men sedan hör jag en djup suck. "Nu har du allt ställt till det", säger Charlene. "Om du bara hade gjort som jag sa, hade allt förmodligen varit ur världen nu. En liten ursäkt bara och allt hade blivit som vanligt igen."
Jag säger ingenting.
"Prinsen är rasande", fortsätter Charlene. "Men om du kommer hem på en gång och gör som han säger, så kanske jag kan mildra efterföljderna."
"Nej."
"Nej!?" skriker Charlene. Jag har aldrig hört henne tappa fattningen förut. Hon vrålar långa haranger med svordomar och hot. Hon vrålar så högt att jag måste hålla telefonen borta från örat. "Han har din bror, Natalie!" avslutar hon. "Fattar du att han har din bror! Han kommer att tvinga hit dig varken du vill eller inte!"
Det var allt jag behövde veta. Jag knappar av samtalet och drämmer sönder mobilen mot golvet.
"Gick det inget bra?" frågar Anita sarkastiskt.
"Jackson har Michael", säger jag. "Jag måste åka tillbaka. Jag har inget val."

//Kan Anita tänka sig att försöka rädda Michael? Väldigt troligt. 31. Ja.//

"Det har du visst det", säger Anita. "Du är med oss nu. Det är just sån här skit vi måste sätta stopp för. Vi hjälper dig."
"Ok", säger jag förvånat. "Tack, antar jag?" Jag är inte van vid att ha folk på min sida som osjälviskt vill hjälpa. "Men hur?"
"Först måste vi hitta honom och sen är det tags att plocka fram vapnen!"

//Här avslutar jag den andra "sessionen". Jag ger Natalie 2 Experience Points.//

Fortsättning följer…

 

[Skymning]

SCEN 14
Primära Threads: Rädda Michael
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror, Crooks Boon
Chaos Factor: 3 //Förra scenen gick både bra och dåligt för Natalie. Hennes bror är kidnappad, men hon får hjälp av Anarchs. CF ändras inte.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7
Hunger: 1

Datum: 2019 11 09, Lördag
Tid: 22.41
Plats: Hemma hos Anita Wainwright

//Ny session. Jag får tillbaka min fulla Willpower.

Modifieras scenen? 5. Nej.

Var finns Michael? Jag gör en Detail Check för att kolla vart Camarilla håller Michael. CF 3 ger +2 på slaget. Jag får 6, "Fear". Svaret ska framkalla skräck hos Natalie. Jag slår fram två Descriptors för att få mer att gå på. "Fearfully" och "Rustic". Det här låter inte bra. Jag tolkar rustikt som att det är ett ställe som är välbevakat och svårt att bryta sig in i. Men vad skrämmer Natalie mest i det här fallet? Förmodligen att droger finns tillgängliga på stället, eftersom hennes bror är beroende. Jag kommer att tänka på ett lager där ett kriminellt gäng förvarar sina droger. Damien har säkert kontakter i den världen.

Stämmer det? Ganska troligt. 18. Ja.

Är det till och med så att Damien lejt gänget för att kidnappa Michael eftersom de känner till vilka som rör sig i narkotikakretsarna? Säkert. 62. Ja.

Känner Anita någon som kan hjälpa mig att hitta Michael? Hon har ett stort nätverk så väldigt troligt. 30. Ja.//

Utanför har starka kastvindar börjat blåsa som får fönsterrutorna att skallra. Det viner runt husknutarna och det smattrar på taket från kvistar och gamla löv som slits av från träden. Vi har alla samlats i vardagsrummet. Jag, Kase, Anita, Gérard och "Murnau", en Nosferatu som liknar Count Orlok. Murnau är Anitas fixare och har spioner och kontakter överallt.

Tillsammans sitter vi och ringer runt till alla som kan veta något, samtidigt som vi söker av sociala medier, forum, nyheter, övervakningskameror och rykten online. Vi lägger pussel med all information vi samlar ihop.

//Jag slår Wits+Investigation (+2 med hjälp från Gérard och Murnau). Jag avgör att detta är väldigt svårt att lyckas med, så svårighetsgraden blir 6. Det här är viktigt så jag använder Blood Surge för att öka Wits med 1. Rouse Check lyckas. Jag slår 6s.//

Tillslut har jag svaret. Ett gäng, Chicago Lunatics, håller Michael i ett lagerhus i West Garfield Park. Jag känner en isande skräck sprida sig i kroppen. Chicago Lunatics handlar med illegala droger, och om de har Michael… Jag vill inte ens tänka på det.

"Han är här", säger jag efter en sökning på Google Maps och pekar på den uppochnervända, röda droppen som pekar ut Wades Westside Warehouse. "Chicago Lunatics har honom."
Det blir tyst i rummet.
"Lunatics är livsfarliga", säger Kase efter ett tag. "Välorganiserade. Välbeväpnade."
"Inte konstigt att Damien tog hjälp av dem i så fall", säger Anita.
Ett mekaniskt klick får oss alla att titta mot Gérard. Han sitter demonstrativt och laddar om en dubbelpipig DP-12.
Kase gapar. "Var fan har du fått tag på den där?"
"Ska vi dra?" säger Gérard. Han ställer sig upp och riktar hagelgeväret mot Kase. "Bom!"
Kase kastar sig ner på golvet. "Jävla galning!" muttrar han när han märker att han lever.
"Lägg av!" säger Anita till Gérard. "Ingen sticker innan vi gjort upp en plan."
"Vi åker dit, skjuter skallarna av Lunatics, räddar Michael. Pas de problème!"
"Jag är beredd att hålla med", säger jag. "Vi har inte tid att vänta längre. Michael ligger illa till!"
"Du stannar här", säger Kase. "Jag vill inte att du blir skadad. Jag och Frenchie fixar det här."
"Glöm det!" säger jag. "Jag kan ta hand om mig själv. Inte en jävla chans att jag låter er sticka utan mig!"
"J'aime ton style!" säger Gérard.


SCEN 15
Primära Threads: Rädda Michael
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror, Crooks Boon
Chaos Factor: 4 //Natalie fick illavarslande information. CF +1.//
Health: 5
Willpower: 5
Humanity: 7
Hunger: 1

Datum: 2019 11 10, Söndag
Tid: 00.10
Plats: Wades Westside Warehouse

//Modifieras scenen? 8. Nej.//

Garfield Park byggdes 1869. Runt den populära parken växte snabbt en ny stadsdel upp. Chicagos första järnväg gick förbi och det fanns en travklubb för "gentlemen". På 1920-talet var shoppingdistriktet, kring Madison Street, en av Chicagos mest besökta. Här låg bion Paradise, som har kallats världens vackraste, Regional Legler Branch of Chicago Library och West Side Historical Society. Sedan kom depressionen. Nu har West Garfield Park den högsta mordstatistiken i Chicago. Stadsdelen har blivit drogernas Mecka. Folk blir avrådda från att någonsin sätta sin fot här.

Vi kör fort igenom K-town, som fått sitt namn på grund av de många gator som börjar på bokstaven "K". Jag sitter bakom Kase på hans HD, medan Gérard tar ledningen på sin Norton Commando. På de slitna gatorna åker slitna bilar, bland slitna hus och slitna människor. Man ser spår av gängen överallt. Taggar, graffiti, blod, skotthål. Drogförsäljningen sker öppet och de flesta bär synliga vapen.

Medan vi är på väg för att rädda min bror, håller Anita på att samla folk för att skydda Stuart och min far. I bästa fall blir det ett spaningsuppdrag, för att se till att ingen närmar sig dem, men i värsta fall måste Anita försvara dem. Hon har lovat mig att vara diskret, så om inget händer får de förhoppningsvis aldrig veta vad som pågått i natt. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka henne.

Vi hittar en öde bakgård där vi ställer motorcyklarna och går sedan den sista biten till Wades Westside Warehouse. Det är en stor, orange, fönsterlös lagerbyggnad omgiven av parkeringsplatser, baracker, containrar och lastbilar. Byggnaden är upplyst av några få gatlampor, som fortfarande fungerar, och eldar som brinner i rostiga oljefat. När vi närmar oss håller vi oss gömda för att reka området. Vi rör oss i skuggorna och tar en loop runt lagret för att kontrollera om det är bevakat och vart ingångarna finns.

//Är lagret bevakat. Väldigt troligt. 17. Ja.

Står vakter utanför ingångarna? Väldigt troligt. 12. Exceptionellt Ja.

Det finns två ingångar förutom garageporten. Står det två vakter vid varje dörr? Väldigt troligt. 58. Ja.

Jag använder "Anarch Revolutionary" från avsnittet "Vampires" för Kase. Det funkar bra för en Gangrel. För gängmedlemmarna använder jag "Gangster" från "Antagonists".

Vi försöker smyga. Våra Dexterity+Stealth mot vakternas Wits+Awareness. Jag 3s, Kase 2s, Gérard 2s. Vakterna slår 2s, 1s, 1s och 2s. Vi är "acting characters" och klarar oss därför från upptäckt.//

På lagrets södra sida ser vi en stor, stängd garageport med en vanlig dörr till vänster. På en liten trapp, upp till dörren, sitter en kille och pillar med sin mobil. Bredvid honom står en annan som försöker rulla en joint. Det blåser fortfarande rejält och han har problem med att få marijuanan att hålla sig kvar i pappret. Båda ser ut att vara tagna direkt ur en gangstavideo och bär tunga automatvapen.

På den östra sidan upptäcker vi ytterligare en dörr. Utanför, på en gammal tvättmaskin, sitter en rund kille och käkar hamburgare medan en annan berättar någon lustig historia och gestikulerar. Båda garvar.

Vi bestämmer oss för att försöka ta ut dem, två i taget, utan att det låter förmycket.
"Vänta här", viskar jag. "Och håll er gömda. Jag ska försöka med ett gammalt filmtrick."
Jag tar av mig jackan och luvtröjan, men kepsen behåller jag på. Jag vill inte att gängmedlemmarna ska se förmycket av mitt ansikte. Min bror och jag liknar varandra och, även om jag tror att det är osannolikt, så kan Damien ha berättat hur jag ser ut.
"Du ska väl inte gå fram till dem själv?" säger Kase.
"Jo", säger jag självsäkert, fast jag vet att planer nästan alltid havererar. "Lita på mig."
Gérard rycker på axlarna.
"Var beredda", säger jag.

Medan jag går fram mot lagret drar jag av hårsnodden från min hästsvans och släpper ut håret. Jag koncentrerar mig och använder min vampyriska charm. //Awe.// Jag hoppas inte killarna är odöda, för människor är mer lättpåverkade. När killen på tvättmaskinen upptäcker mig lägger han ner hamburgaren, ställer sig upp och knackar den andre på axeln. Den andre kollar mot mig och båda höjer sina vapen.
"Yo!" säger hamburgerkillen. "Vem fan är du?"
"Förlåt", säger jag. Jag försöker tala så lågt att de på andra sidan huset inte ska höra mig. "Min bil pajade där borta." Jag pekar i samma riktning som Gérard och Kase gömmer sig. "Jag hörde röster härifrån, så jag gick hit. Kan ni hjälpa mig?"

//Manipulation+Subterfuge. Blood Surge för att öka Manipulation med 1. Rouse Check lyckas. Jag slår 2s, men spenderar en Willpower. 4s.//

Jag ser hur killarna checkar av mig med blicken. Sedan ler de och kollar på varandra.
"Vilken jävla babe du är", säger hamburgerkillen och skrattar till. Han har en bit majonäsig sallad på hakan. "Så din bil har pajat?"
Jag nickar och tittar ner i marken.
"Det fixar vi", säger den andra killen. Han är lång och smal med en bandana om huvudet. "Vi har verktygen som krävs!" Han klämmer sig om paketet och båda garvar.
"Ok", säger jag och ler blygt. "Här borta!"
När jag vänder mig om kan inte den långa killen låta bli att vissla.

Jag leder gängmedlemmarna in mellan en container och en lastbil. Kase och Gérard har gömt sig bakom dem, en på varje sida.

//Dexterity+Stealth mot Wits+Awareness. Kase 3s, Gérard 3s. Vakterna slår 1s och 0s.//

När vi går förbi kastar de sig fram och gör en överraskningsattack. De använder nävarna för att försöka knocka ut killarna, men slår hårdare än vad som är möjligt för vanliga dödliga.

//Kase: Strength+Brawl mot Dif:1 (då gängmedlemmarna blir överraskade). Prowess. Rouse Check misslyckas. 5s. 6 skada på hamburgerkillen (inkl. Prowess). Jag halverar skadan då den är "Superficial". Health 3/6.

Gérard: Strength+Brawl mot Dif:1. Prowess. Rouse Check misslyckas. 5s. 8 skada på bandanakillen. Health 4/6.//

Kase träffar hamburgerkillen på sidan av kinden så att huvudet svänger åt sidan. Salladsbiten och en tand flyger genom luften tillsammans med droppar av blod. Gérard kör en uppercut på bandanakillen, så han lättar från marken och faller ihop.

//Eftersom jag inte vill att gängmedlemmarna ska hinna kalla på hjälp eller använda sina högljudda skjutvapen, känner jag att det är viktigt att använda initiativ. Composure+Awareness.

Gérard: 6
Kase: 5
Jag: 4
Gängmedlemmar: 3

Gérard: Strength+Brawl mot Dexterity+Athletics. 3s. Bandanakillen 2s. 5 skada. Incapacitated.

Kase: Strength+Brawl mot Dexterity+Athletics. 6s, Messy Critical! Hamburgerkillen 3s. 5 skada. Halveringen avrundas uppåt. Incapacitated.//

Fransosen avslutar med att stampa på killens skalle så han slocknar.

Kase däremot verkar helt ha tappat fattningen. Han vrålar och fäller ut sina hörntänder, ansiktet skrynklas i vrede. Han ser ut som en vansinnig grizzly, då han våldsamt tar tag i hamburgerkillens huvud, med båda händerna, och drämmer det gång på gång mot containern. Snart återstår bara en köttig röra.

"Sluta!" väser jag, men förstår att det redan är försent. Kases skrik, och dunkandet från hamburgerkillens huvud, måste ha hörts av de andra vakterna.

//Vakternas Wits+Awareness, Dif: 2. 2s och 1s.//

Kase släpper killen som rasar död ihop på marken. Vampyrens ansikte är prickigt av rött och det droppar blod från hans händer. "Förlåt", flämtar han. "Jag blev så jävla förbannad på hur de behandlade dig!"
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig illamående av det brutala våldet, men samtidigt suktar besten inom mig efter blodet. Jag hinner inte fundera länge över mina motstridiga känslor, då vi allihop hör hur de kvarvarande vakterna talar upprört med varandra och skyndar sig hitåt.
"Upp på lastbilens tak!" väser jag till Kase och Gérard. "Snabbt! Och håll er gömda!"
Själv rycker jag tag i hamburgerkillens gevär, en M&P15, och följer efter de andra. Snart hör vi hur gängmedlemmarna går in mellan lastbilen och containern.

//Composure+Stealth mot Wits+Awareness. Jag 3s, Kase 3s, Gérard 2s. Vakterna slår 1s och 0s.//

"Vad fan var det för ljud?" säger den ena. Han har en fet guldkedja kring halsen.
"Och vart i helvete tog DeAndre och Tyrone vägen?" säger den andra.
Vi kikar ner över lastbilens kant, men det verkar inte som att killarna har upptäckt oss.
"Va fan!" säger den första när han ser högen av kroppar och pölarna med blod.
"Vad i helvete?" säger den andra. Han har dreads och en joint i mungipan.
"Fort! Hämta resten", säger guldkedjan. "Jag kollar läget här!"
"Ok", säger jointen.
Han ska precis vända sig om då vi hoppar ner och attackerar.

//Gérard: Strength+Brawl mot Dif:1. 9s, Messy Critical! 12 skada på killen i guldkedja.

Kase: Strength+Brawl mot Dif:1. 6s. 7 skada på killen med joint. Health 4/6.//

Nu är det Gérards tur att tappa fattningen. Det är blod överallt, som lockar bestarna inom oss, och han är hungrig. Mycket hungrig. Jag ser hur han landar framför guldkedjan med röda, lysande ögon och utfällda hörntänder. Killen vrålar av fasa, men ljudet slutar abrupt då Gérard tar tag om hans skalle, vrider runt så att nacken knäcks och sedan sliter av huvudet.

Jag har aldrig sett något liknande, och känner hur hela min kropp börjar skaka av rädsla och chock. Röda strimmor målas över porslinsvita kinder, då jag inte kan hålla tårarna tillbaka.

Samtidigt landar Kase med fötterna på jointens nacke. Killen tappar balansen och faller hejdlöst framåt. Jag hör ett knak då hans näsben splittras mot asfalten.

//Kase försöker göra en bitattack. Dexterity+Brawl mot Dexterity+Athletics. 4s. Jointen 2s. 2 skada (bett gör alltid 2). Incapacitated.//

Kase böjer sig genast framåt och kör tänderna i hans hals. Han dricker sig mätt på jointen, medan Gérard kastar iväg huvudet och börjar käka på det som är kvar av bandanakillen.

Jag backar av fasa, men kan inte dra ögonen från blodet. Det är en massaker, men besten inom mig vill att jag ska delta. Jag förstår Kase och Gérard, jag har själv känt smak av hur det är när besten tar över. Jag vet vad vi är kapabla till. Det är bara så svårt att se sanningen i vitögat.
"C'est la vie", säger Gérard med ett blodigt leende när han är klar och torkar av munnen med rockärmen.


SCEN 16
Primära Threads: Rädda Michael
Sekundära Threads: Stalker, Skuld till Jesse Tucker, Bror, Crooks Boon
Chaos Factor: 4 //Förra scenen gick bra, men Natalie är chockad. CF ±0.//
Health: 5
Willpower: 4
Humanity: 7
Hunger: 1

Datum: 2019 11 10, Söndag
Tid: 00.37
Plats: Wades Westside Warehouse

//Modifieras scenen? 7. Nej.//

Månen lyser blekt genom grå moln som tävlar över himmelen. Vinden viner. Långt borta hörs skottlossning och polisens sirener. En skabbig, grå katt vågar sig fram till de döda gängmedlemmarna så fort vi har lämnat dem. Nöjt börjar den lapa i sig det färska blodet från marken.

Jag, Kase och Gérard skyndar oss nedhukade fram till den östra dörren. Det är en gedigen metalldörr. Inifrån hörs dova bastoner. Jag trycker försiktigt ner handtaget.

//Är det låst? Väldigt troligt. 93. Nej.//

Dörren är inte låst, så jag öppnar en liten springa och kikar in.

//Upptäcker någon att dörren öppnas? 50/50. 91. Nej.

Kan jag se Michael i lagret? 50/50. 42. Nej.//

Jag ser ett stort lagerutrymme med lagerhyllor, truckar och lådor. Två innerdörrar finns längs den norra väggen och två längst den västra. De verkar leda till kontor och toaletter. I taket hänger lysrörsarmatur som skänker lagret ett vitt, kallt ljus. Flera av lysrören är döda, medan andra surrar och blinkar. En Boombox står på ett bord och spelar "Gangsta rap made me do it" med Ice Cube.

Jag ser inte skymten av Michael, men vid garageporten står en lastbil som några gängmedlemmar tömmer på bruna, inplastade paket. Det är en transportbil för färsk frukt enligt loggan på sidan.

//Hur många gängmedlemmar finns i lagret? Är det färre än fem? Inte troligt. 56. Nej.

Är det fem stycken? 50/50. 55. Nej.

Är det sex stycken? 50/50. 24. Ja.

Är någon vampyr? Jag gissar att Damien lejt gänget för att hitta Michael och sedan hålla honom tills prinsen behöver honom, så inte troligt. 39. Nej.

Är alla gängmedlemmar ute i lagret? 50/50. 45. Nej.

Är en av dem på toaletten eller i kontorslokalerna. 50/50. 64. Nej.

Är två av dem på toaletten eller i kontorslokalerna. 50/50. 49. Nej.

Är tre av dem på toaletten eller i kontorslokalerna. 50/50. 45. Nej.

Är fyra av dem på toaletten eller i kontorslokalerna. 50/50. 10. Ja.//

De två killarna har pistoler instoppade i byxlinningarna, och går fram och tillbaka mellan lastbilen och en av lagerhyllorna.

Jag vänder mig mot Kase och Gérard och viskar: "Jag ser bara två stycken därinne. Vid en lastbil." Jag pekar ut riktningen. "Inga spår efter Michael. Men det finns kontor också. Ska vi försöka smyga oss in och ta ut de två i lagret på samma sätt som dem härute?"
Båda nickar.

//Dexterity+Stealth mot Wits+Awareness. Jag 2s, Kase 2s, Gérard 3s. Gängmedlemmarna slår 1s och 2s.//

Jag öppnar försiktigt dörren och vi smyger in. Vi rör oss så tyst vi kan, samtidigt som våra ljud döljs av musiken. Vi håller oss gömda bakom en hög med lårar, sedan en truck, och tillslut står vi på sidan av grönsaksbilen. Gängmedlemmarna vekar inte ha sett oss.

När båda killarna är på väg uppför lastbilens ramp gör Gérard tecken åt oss att attackera. Vi springer in i lastbilen. Förhoppningsvis skyddar lastutrymmet lite mot insyn och ljud.

//Gérard: Strength+Brawl mot Dif:1. Blood Surge. Rouse Check lyckas. Prowess. Rouse Check misslyckas. 6s. Använder 1 Willpower. 8s. 11 skada på första killen. Incapacitated.

Kase: Strength+Brawl mot Dif:1. Blood Surge. Rouse Check lyckas. Prowess. Rouse Check misslyckas. 7s. 8 skada på andra killen. Health 4/6.

Jag: Strength+Brawl mot Dif:1. Blood Surge. Rouse Check lyckas. 3s. 2 skada på andra killen. Health 5/6.//

Gängmedlemmarna svänger runt, men hinner inte reagera innan vi hoppar på dem. Några välriktade nävar senare ligger den första utslagen på golvet.

//Gérard: Strength+Brawl mot Dexterity+Athletics. 5s. Andra killen slår 2s. 7 skada. Incapacitated.//

Den andra försöker rycka upp sitt vapen, men Gérard hinner före och knockar honom.

"Vi binder dem", säger jag och håller upp en näve buntband som jag hittar i en låda i lastbilen. "Vi behöver inte döda alla!"
Jag vet inte om varken Gérard eller Kase håller med, men de nickar i alla fall och hjälper mig att binda killarna. Vi ser till att sätta silvertejp för munnarna.
Praktiskt, tänker jag och plockar på mig buntband och en rulle tejp.

När vi är klara smyger vi fram till den första dörren till vänster. "Konferensrum" står det på en plastskylt.

//Har någon inne i lokalerna hört oss? Det spelas hög musik och vi tog ut gängmedlemmarna inne i lastbilen, så inte troligt. 68. Nej.

Finns det personer i konferensrummet? 50/50. 98. Exceptionellt nej.

Är dörren låst? 50/50. 46. Nej.//

Jag lägger örat mot dörren och försöker höra om det är någon därinne. Det är svårt att avgöra då rapmusiken stör mina sinnen.
"Que?" säger Gérard.
Jag rycker på axlarna.
Kase och Gérard höjer sina vapen mot dörren, medan jag håller geväret redo i min vänstra hand. Sedan försöker jag snabbt rycka upp dörren med min högra. Dörren är olåst och flyger upp. Det är tomt och jag andas ut. Det enda jag kan se är ett avlångt, nedsläckt rum med ett långbord i mitten.
"Nästa", säger jag och pekar mot den andra dörren.

Jag läser "Matsal" på skylten när jag kommer fram och försöker sedan höra om det finns någon där.

//Finns det personer i matsalen? Väldigt troligt. Jag kan inte tänka mig att alla hänger på kontoret eller på toaletten som de resterande dörrarna leder till. 41. Ja.

Är alla där? 50/50. 66. Nej.

Är tre av dem där? Ganska troligt. 24. Ja.

Är den sista på kontoret? Väldigt troligt. 50. Ja.

Är Michael på kontoret? Troligtvis. 69. Nej.

Då är han i matsalen antar jag? Säkert. 41. Ja.//

Jag trycker örat mot trädörren och koncentrerar mig. //Wits+Awareness, Dif: 4. 7s, Critical Success.// Jag hör definitivt röster. Efter att ha lyssnat lite till, lyckas jag särskilja tre olika individer. Jag håller upp tre fingrar för Kase och Gérard att se. De nickar och ställer sig sedan på den sidan av dörren där handtaget sitter. Kase trycker sig mot väggen för att få lite skydd, och Gérard ställer sig strax bakom. Själv tar jag tag i handtaget och ber till gud att dörren är olåst.

//Är den det? Inte troligt. 41. Nej.//

Jag rycker till och ramlar nästan bakåt när dörren flyger upp. Innanför finns ett matrum med kökshörna, bord och soffgrupp. Det är rökigt i rummet. Vid bordet sitter tre gängmedlemmar och käkar burgare från påsar som det står "Kahuna Burger" på. Två ser ut som steroidstinna bodybuilders, medan den tredje är slank och har tatueringar i ansiktet. På soffan ligger Michael utslagen med ett gummirör knutet runt överarmen och med blodstrimmor som läcker från ett hål i armvecket.
"Michael!" skriker jag förskräckt och sedan börjar kulor att vina.

//Gängmedlemmarna kastar sig ner bakom bordet och välter det sedan framåt för att få skydd. Gérard och Kase skjuter mot var sin bodybuilder.

Gérard: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics. 6s, Critical Success. Bodybuilder 1 slår 3s. 7 skada. Död.

Kase: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics. 3s. Bodybuilder 2 slår 2s. 5 skada. Health 5/6.//

Gängmedlemmarna hoppar till när dörren öppnas, men handlar snabbt och försöker kasta sig ner bakom bordet. Gérard lyckas bränna av ett hagelskott, rätt i bröstet, på ena bodybuildern, innan han hinner ta skydd. Bröstkorgen exploderar och han flyger in i den bortre väggen. Det hamnar blod överallt. De två andra välter bordet så att maten landar på golvet och läsken rinner ut. Kase siktar mot den andra bodybuildern, och lyckas sätta några skott i hans ben innan han gömmer sig.

//Rusar gängmedlemmen på kontoret ut när han hör skottlossning? Väldigt troligt. 94. Ja.

Nu börjar gängmedlemmarna skjuta tillbaka. Jag slumpar fram vem de skjuter mot. Det blir bodybuildern mot Gérard och tatueringen mot mig. Vi båda skjuter mot dem som riktar sina vapen mot oss. Kase fortsätter skjuta mot bodybuildern. Vi använder väggen bredvid dörrkarmarna som skydd. Alla har cover -1.

Gérard: Composure+Firearms -1 mot Composure+Firearms -1. 3s. Bodybuildern 1s. 6 skada. Död.

Jag: Composure+Firearms -1 mot Composure+Firearms -1. 3s. Tatueringen 3s. Jag tar 5 skada, med den halveras till 3. Tatueringen tar 5 i skada. Health 5/6.//

Bodybuildern skriker av smärta och rycker fram sitt gevär. Men när han visar sitt fula anlete över bordskanten, blir han träffad av Gérards hagel i ansiktet. Medan han faller träffar Kase bodybuildern med några kulor till och får kroppen att svänga runt innan den landar.

Samtidigt vrålar den tatuerade killen på hjälp, och avlossar några skott mot mig. Jag får själv iväg några kulor, men blir träffad i axeln och bröstet. Det gör svinont. Jag har aldrig blivit skjuten förut och det är inget jag kan rekommendera. Jag håller nästan på att falla bakåt av trycket från kulorna och hela min överkropp blir som förlamad. Jag vill skrika, men det gör så ont att jag inte får ut ett ljud.

Jag tror att jag träffade killen med tatueringarna, för droppar av blod skvätter omkring honom och han dyker väsandes ner bakom bordet. Bakom mig hör jag springande steg och någon som skriker: "Vad i helvete!?"

//Jag slumpar fram vem gängmedlemmarna skjuter mot. Tatueringen skjuter denna gång mot Kase. Killen som kommer från kontoret skjuter också mot kase. Gérard och Kase skjuter mot tatueringen och jag mot kontorskillen.

Gérard: Composure+Firearms -1 mot Dexterity+Athletics. 3s. Tatueringen 3s.

Kase: Composure+Firearms -1 mot Composure+Firearms -1. 2s. Tatueringen 2s. Kase tar 5 skada, med den halveras till 3. Tatueringen tar 5 i skada. Död.

Jag: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics. 3s. Kontorskillen 3s.

Kontorskillen: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics. 2s. Kase 5s.//

Jag flyger runt och avlossar några skott mot en man som ser ut som Gus Fring i Breaking Bad. Men han rör sig snabbt, och jag lider av fruktansvärda smärtor, så kulorna missar. Hans slips flaxar över ena axeln, då han höjer en pistol och skjuter åt vårt håll. Dock missar skotten och slår istället upp flera, djupa hål i väggen bakom mig.

Jag vet inte längre vad som händer i matsalen, men jag hör tunga smällar och ett dödsskri från den tatuerade killen.
"Hjälp!" väser jag så att Gérard och Kase svänger runt. Vi riktar våra vapen mot Gus.
"Ge dig!" skriker Kase.

//Ger han sig? Han är ensam kvar, så ganska troligt. 94. Nej.

Kontorskillen skjuter mot mig: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics. 2s. Jag 0s. 5 skada, men halveras till 3. Impaired.

Gérard: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics. 3s. Gus 1s. 6 skada. Incapacitated.

Kase: Composure+Firearms mot Dexterity+Athletics (-1 för att det är den andra i ordningen han försöker undvika). 2s. Gus 1s. 5 skada.//

"Aldrig!" vrålar Gus och skjuter mot mig.
En brännande smärta i magen får mig att falla omkull i en pöl av mitt eget blod. Röda tårar rullar över mina kinder. Jag flämtar med korta, snabba andetag. Ovanför mitt snurriga huvud hör jag dova, avlägsna smällar, och sedan ser jag skuggan av Gus falla ihop.

Jag står inte ut med smärtan och koncentrerar mig för att flytta det kvarvarande blodet i min kropp till skadorna. Vi vampyrer läker fort. //3 Vampiric Mending. 1 av 3 Rouse Check lyckas. Hunger 3.// Jag känner genast hur det onda avtar när mitt odöda kött börjar dra ihop sig och hela. Däremot gnager hungern inom mig. En smärta som byts mot en annan.

Kase springer fram och slänger sig ner vid min sida.
"Lever du?" frågar han oroligt och smeker mitt hår.
Jag nickar. "Skit i mig. Kolla om det finns några andra kvar."
"Du kan få dricka av mig", säger han.
"Nu!" väser jag mellan blodiga, hopbitna tänder.
"Ok, ok!"

Kase och Gérard börjar springa runt i lagret, medan jag stapplar upp på fötter. Jag är fortfarande inte fullt helad, men vågar inte bränna mer av mitt blod. Det finns inte en kvinna i närheten som jag kan äta av. Snurrig vacklar jag in i matrummet och fram till min bror. Jag sätter mig flämtandes på soffan bredvid honom.
"Michael?" säger jag försiktigt och stryker hans svettiga panna.
Han är så vacker. Han hade kunnat bli supermodell om han inte knarkat sig smal och utmärglad. Gängmedlemmarna har inte ens bundit honom. Förmodligen har han följt med frivilligt efter löften om gratis droger.

//Lever Michael? Väldigt troligt eftersom Damien behöver honom. 28. Ja.

Ligger han risigt till? Också väldigt troligt eftersom det finns god tillgång till droger. 73. Ja.//

Michael känns kall, rör inte på sig och reagerar inte när jag talar till honom. Jag blir orolig och försöker ta hans puls. //Intelligence+Medicine. 3s.// Den är svag och jag hör knappt några andetag.
"Michael!" säger jag igen och ger honom små, lätta örfilar.
Ingenting händer. Oron växer inom mig. Vi borde ta honom till ett sjukhus, men de närmsta ligger långt härifrån. Dessutom är vi alldeles blodiga. Sjukhuspersonalen skulle ringa polisen direkt. Samma gäller för en ambulans.

Utan att tänka över saken gör jag ett snabbt val. Jag fäller ut mina hörntänder och biter upp ett hål i min underarm. Tjockt, mörkt blod rinner ut, och jag låter dropparna falla ner i Michaels mun. //Rouse Check misslyckas. Hunger 4. Hunger Frenzy, Dif: 3. 5s, Critical Success.// Smaken av mitt eget blod, och lukten av blodet i rummet, får min best att komma upp till ytan.
"Ät honom, Natalie. Stilla din hunger. Vad har han för liv, ändå? Du skulle göra honom en tjänst! Sug honom tom till sista droppen."
"Nej!" mumlar jag och biter ihop. Jag får sluta ögonen och anstränga mig till det yttersta.
"Natalie?" säger Michael med svag och bräcklig röst. Mitt blod har redan börjat hela honom.
Jag tittar ner och ser hans öppna, glansiga ögon. Pupillerna är stora och svarta.
"Vad gör du här?" säger han. "Du är alldeles blodig."
Jag börjar gråta. "Jag är här för att hämta dig, Michael. Jag ska ta hand om dig. Inget ont ska någonsin få hända dig igen."

Kase kommer in i rummet. "Det är tomt", säger han. "Men vi borde sticka. Skottlossningen kan locka hit andra."
Jag nickar.
"Jag tar lastbilen", fortsätter han. "Om knarket är borta kanske resten av Lunatics tror att det har varit en gänguppgörelse. Vi kan lägga Michael därbak."
"Ok", säger jag. "Hjälp mig att stötta honom."
Kase tar tag om Michael och hjälper mig att få honom på fötter. Han kan knappt gå.
"Du får ta min hoj", säger Kase till mig.
"Ehm", säger jag. "Jag vet inte hur man kör motorcykel."
"Shit! Ok. Då får du ta lastbilen. Jag ville helst inte sätta dig i den situationen, men jag vet inte hur vi ska göra annars. Vet du hur man kör lastbil?"
Nej, tänker jag men nickar. Hur svårt kan det vara? Jag har ju körkort.
"Bra!" säger Kase.

När vi kommer ut i lagret håller Gérard på att bära tillbaka knarket till lastbilen och lägga in alla Lunatics vapen.
"Parfait!" säger han och håller upp tummen, men jag vet inte om han menar att min bror är räddad eller om han bara är glad att han har kommit över massa knark.
Tillsammans hjälper vi Michael in i lastbilen och lägger honom försiktigt på golvet bland alla droger. Han får ett paket knark som kudde.
"Är jag i paradiset?" säger min bror och tittar drömskt omkring sig.


EFTERSPEL
Jag vet inte vad för slags hållhake Anita Wainwright har på Prins Jackson, eller vad hon har sagt, men plötsligt är jag tillbaka i mitt gamla hem igen. Kanske hotade hon att sprida historien om mig. Att Jackson tvingar vampyrer som inte lyder att bindas av blod? Att han kidnappar familjemedlemmar och utpressar sina undersåtar? Att han straffar dem som inte låter sig våldtas? Kanske har hon hotat med krig mellan Anarchs och Camarilla? Något hon vet att Jackson inte vill ha. Eller så har hon gjort något annat.

I vilket fall som helst tillhör jag tydligen fortfarande Camarilla, och min familj är säker igen. Jag har mycket att tacka Anarchs för. Jag har kvar mitt hem i Fulton River District, alla mina saker och min domän där jag får jaga. Där slutar dock likheterna med mitt förra liv som vampyr. Camarilla har skurit av mig från det sociala livet och den inre kretsen som jag en gång hade insyn i. Jag är inte längre inbjuden till fester och tillställningar. Charlene har klippt alla band och jag behandlas inte längre som hennes ägodel. Jag vet att hon är arg på mig, och jag vet att hon skäms, men trots att jag inte kan låta bli att känna ett visst band till min sire, mår jag mycket bättre nu när jag blir lämnad ifred.

Pulitzer är hemma igen och Michael räddades av blodet jag gav honom. Han har återhämtat sig helt. Dock vägrade min bror att lyssna då jag åter försökte få honom att sluta med droger. Jag blev desperat, och som en sista utväg band jag honom med mitt blod för att tvinga honom att sluta. Jag gjorde honom till min ghoul och berättade vem jag egentligen är. Hans kärlek till mig är nu större än någonsin och han ser upp till mig som en gudinna. Jag kan styra honom helt.

Är allt bra då? Nej. Mina nätter är fulla av ångest. Vad är det jag har gjort? Visst, jag fick Michael att slutat knarka, men till vilket pris? Jag har bundit honom likt en viljelös slav. Bundit honom på det sätt som jag själv aldrig ville bli bunden. Jag är inte bättre än Prins Jackson, inte bättre än min sire, inte bättre än Camarilla. Dessutom borde jag på en gång ha förstått att Michel har en beroendeproblematik. Nej, han är inte längre beroende av droger. Han är beroende av vampyrblod…

//Natalie får en Stain av Michaels Blood Bond. Jag slår för Remorse. 1s. Hon ångrar sig djupt och behåller sin Humanity. Jag ger Natalie 2 Experience Points.//

 

[Munkholt]

En fan skabte faktisk et Bloodsworn-hack til at spille Vampire (man må dog selv tænke sig til officiel lore). Desværre er det taget ned fordi han planlægger en rigtig udgivelse

Og så er Kickstarteren oppe:
https://www.kickstarter.com/projects/jais-p/bloodsworn

 

[Skymning]

Äventyret fortsätter här med del 2, "En Sabbat ibland oss":
https://www.rollspel.nu/threads/75167