SVÄRDETS SÅNG - MÖRKRETS SVARTA HJÄRTA

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
Framsida.jpg

SVÄRDETS SÅNG - MÖRKRETS SVARTA HJÄRTA

Mörkrets svarta hjärta är en hex crawl som utspelar sig i en mörk fantasyvärld som är starkt inspirerad av världsbygget i Svärdets Sång och Tolkiens klassiska sagor. Världen skapas fortlöpande av spelledaren med hjälp av spelarnas idéer, och spelarna får även hjälpa till att hitta på lore, personer, namn, platser, folkslag och annat som kan fylla världen. Äventyret utgår från ett grunduppdrag som löper genom hela kampanjen som en röd tråd, samt några personliga uppdrag som passar varje spelares bakgrund. Dock får spelarna göra precis vad de vill, gå vart de vill och göra alla uppdrag i den ordning de själva väljer. När spelarna kommer till en ny hexagon slumpas händelser fram på en mängd olika tabeller och spelledaren vet precis lika lite som spelarna vad som väntar härnäst. Välkommen till Mörkrets svarta hjärta …


Varning för vuxet innehåll!


VÄRLDEN

Här följer en kortfattad beskrivning av världen, kalendern och de viktigaste gudarna. För er som vill hoppa direkt in i berättelsen, se ”Prolog” längre ned.

Världens namn: Urd

Ravland: Det område rollpersonerna lever i (området som kartan vi spelar på innefattar).

Styrelseskick: Många byar har eget styre, men vissa områden styrs av lokala hövdingar.

De förstfödda: Alver och dvärgar

Skapelsesägen: Från början var Urd bara en liten stenkula, men dvärgarna arbetade med den och ökade dess massa. De skapade bergen och grävde ut flodfåror och havsdjup. Alverna gjorde Urd grön och levande. De spred växtlighet och fyllde dvärgarnas utgrävningar med klart vatten.

Men allt var inte gott. Det uppstod även ondska på Urd i form av demoner och monster. I långa, svåra krig kämpade ondskan och godheten mot varandra. Alver och dvärgar skapade tillsammans en slavras av dumma, men starka och farliga varelser, som kallades orcher. Med orchernas och gudarnas hjälp lyckades de fördriva ondskans makter djupt ner i underjorden och låsa dem inne. Orcherna var de som fick fösa ner demonerna, men eftersom dvärgarna och alverna inte längre tyckte orcherna hade någon plats på Urd, låste de in dem tillsammans med ondskan.

När Urd åter var en säker och vacker plats kom människan för att bosätta sig bland de övriga släkterna. Människorna blev snabbt fler och har kommit att bli det släkte som dominerar världen.

Bifur och Aelion: Urds två stora månar. De representerar en dvärg och en alv som skyddar Urd. När Domedagsstjärnan faller mot Urd träffar den Aelion. Halva månen krossas.

Stjärnebron: Bitarna av den krossade månen Aelion bildar ett asteroidbälte kring Urd. Detta lyser på nätterna likt en glittrande väg i skyn och kallas därför Stjärnebron.

Mörkret: För ca femton år sedan slog Domedagsstjärnan ner i Ravland och fick Urd att spricka. En ondskefull, mörk dimma sipprade upp ur marken och täckte Ravland. I dimman rör sig främmande och onda varelser. De döda får inte alltid längre vila och djur kan ändra skepnad. Demonerna som har varit inlåsta under jorden har börjat kräla sig ut.

Det är en svår tid, där man bara vågar vara ute på dagen. Man kan endast leva på det som finns i det närmaste området. Varelser och djur svälter och världen är grå. Man ser aldrig himmelen och solen är bara en disig skiva. Naturen tar över och alla vägar växer igen.

De som ger sig ut i Mörkret kommer för det mesta aldrig tillbaka, men om de gör det är de världsfrånvända och tystlåtna. De blir aldrig sig själva igen och talar aldrig om sina upplevelser.

Mörkret ligger tätt i 15 år, men sedan börjar dimman att lätta…

Nattvandrare: Ett fåtal, modiga personer som kan motstå dimmans fasor och vågar röra sig ute i den mörka, farliga världen. De kommer någon gång ibland till byarna med nyheter, berättelser och lite varor att byta med.

Marodörer: Gäng av stråtrövare som lever ute i Mörkret. De har alla blivit galna av dimman. De gör ibland räder mot byar och samhällen.

Uppfattningar:
  • Dvärgar tycker alverna är lata och fina i kanten.
  • Alverna tycker dvärgarna är gnetiga och sträva.
  • Ingen är speciellt förtjust i människorna, och människorna är rädda för allt de inte förstår eller känner till.
  • Halvlingar är glada, trevliga och har stark gemenskap. De är inte så farliga ensamma, men bråkar du med en så bråkar du med alla. Men är de inte lite för glada? Vad är det de döljer? Har de skatter gömda i sina små hålor?
  • Orcherna hatar alver och dvärgar djupt. Mot människor är de likgiltiga.

Kuriosa:
  • De magiska föremål som finns i Ravland är alla tillverkade av gudarna (eller demonfurstarna) och har givits till deras hjältar i krigen.
  • Dvärgar har bara fyra fingrar.
  • Svartalfer är halvlingar som råkade bli instängda under jorden tillsammans med ondskan. Under århundradena blev de påverkade, mörka och förändrade.
  • Skymningsört är en drog som röks i pipa. Används ibland av druider eller shamaner.


KALENDER
(Inspirerad av idéer från Erik Granström och Fenhorn)

Tideräkning: När Mörkret äntligen lättar efter 15 långa år påbörjas en ny tideräkning. År 0 EM (Efter Mörkret).

Månader:
Midvinter (Januari)
Åldervinter (Februari)
Ungvår (Mars)
Midvår (April)
Åldervår (Maj)
Ungsommar (Juni)
Midsommar (Juli)
Åldersommar (Augusti)
Unghöst (September)
Midhöst (Oktober)
Ålderhöst (November)
Ungvinter (December)

Veckodagar:
Soldag (för att förbereda, läsa omen, tala till himlen)
Måndag (för magi, hemligheter, mysticism)
Bloddag (när du går ut i krig eller slaktar djur)
Jorddag (för odling, gödsling, sex)
Växtdag (för prestation, utbildning, byggande)
Skördedag (för att samla, byta, äta gott)
Stilledag (för begrundande, bön, rening, omvärderande, råd, beslutande)


GUDAR

Korp: Den äldste och visaste guden. Krigets och skaldekonstens gud.
Åska: Åskans och styrkans gud.
Räv: Slughetens gud. Skojaren. Upptågsmakaren.
Katt: Kärlekens, sexualitetens och det magiska helandets gudinna.
Nåd: Fredens, nådens och läkekonstens gudinna.
Pil: Jaktens gudinna.
Fjellhakker: Dvärggud. Bergsskaparen. En av de förstfödda dvärgarna som skapade Urds bergsmassiv.
Sten: Grottformaren. Stenvättarnas stengud. Ärkefiende till Fjellhakker.


HUVUDPERSONERNA

EMBLA RÖLLEKA
(Spelas av Kim)
Släkte: Alv
Yrke: Druid
Kön: Kvinna

Beskrivning: Embla är liten, har honungsblont hår, fräknar och melerade ögon. Hon är pragmatisk, har ett gott hjärta och vill gärna hjälpa andra. Embla suktar efter kunskap.

Bakgrund: Se prolog.

Familj & Vänner
  • Aska: Dvärg. Adoptivmor. Medelålders. Förtjust i byns smed Sven. Blev tagen som slav av stråtrövaren Varg.
  • Sven: Dvärg. Smed. Medelålders. Embla ser upp till Sven, han är snäll mot henne. Sven är förtjust i Aska. Blev tagen som slav av stråtrövaren Varg.
  • Tova: Dvärg. Druid. Emblas lärare.
  • Vidda: Dvärg. Emblas assistent i Stenbro. 16 år. Hon är väldigt ny som helare. Okunnig och lite virrig.


DOVUS SAKFINNARE (Spelas av Pontus)
Släkte: Dvärg
Yrke: Nasare
Kön: Man

Beskrivning: Dovus är robust med en tjock näsa, ett mindre rödbrunt skägg och sparar ut håret till en hästsvans. Han är en mycket uppfinningsrik hantverkare och håller på att lära sig nasarkonsten av sin far. Dovus har näsa för guld och kan nästan alltid nosa fram skatter där ingen annan hittar dem. Han är mycket girig och i hemlighet hatar Dovus att pengar gör honom svag.

Bakgrund: Se prolog.

Familj & Vänner
  • Bjalfy: Far. Sniken och strikt kuriosahandlare. Gammal. Driver en liten kuriosa- och diversehandel tillsammans med Ylva.
  • Ylva: Mor. Snål. Kuriosahandlare. Medelålders. Blev tagen som slav av stråtrövaren Varg.
  • Modulf: Bror. 10 år äldre än Dovus. Gruvarbetare. Har blivit arbetsledare i gruvorna. Har fru och två barn. Modulf och Dovus tävlar/tränar ofta knivstrid. Vinnaren får äran att ha den fina dvärgdolken "Snabb" med bronsskaft och dvärgiska symboler.
  • Svanhild: Dvärg. Gyllene hår, blå ögon, bastant. Ler ofta. Bagare. Har en mycket gammal mormor som kan allt om goda bakverk. Dovus flickvän, men förhållandet är ansträngt och de bråkar mycket. I hemlighet har Svanhild strulat med Skade.


SKADE (Spelas av Dennis)
Släkte: Alv
Yrke: Tjuv
Kön: Kvinna

Beskrivning: Skade är slank med kolsvart hår och blek hy. Hon är mycket smidig, fingerfärdig och är en expert på gifter. Skade har en sval yta, men gör allt för att skydda dem hon tycker om.

Bakgrund: Se prolog.

Familj & Vänner
  • Tjatse: Far. Samlare. Blev tagen som slav av stråtrövaren Varg.
  • Idun: Mor. Äppelodlare, före detta jägare. Lugn och samlad, men drar sig inte för att plocka fram bågen om det behövs.
  • Njord: Bror. 2 år äldre än Skade. Fiskare. Drömmer om att få ge sig ut på havet och fånga storfångsten.
  • Ulv: Människa. Nattvandrare. Medelålders. Tidigare tjuv. Skade och Ulv finner varandra. Ulv lär henne om dyrkar, tjuvknep och om människornas kultur och seder.


STEINAR TORSTENSSON (Spelas av Leo. Kommer in senare i spelet.)
Släkte: Människa
Yrke: Krigare
Kön: Man

Beskrivning: Steinar har långt, brunt hår, blå ögon och renrakat ansikte. Han är reslig, stark och vältränad trots att han är den yngste i gruppen, bara 17 år. Steinar vet inte mycket om världen, men han är modig och inte sen med att rusa in i en strid. Steinar har ett glödande hat mot orcher.

Bakgrund: Steinar föddes i en liten by nära Älvsjö som hette Ekvik. När han var liten blev byn först överfallen av stråtrövaren Varg och senare, under Mörkret, av orcher som ödelade byn och dödade alla. Steinar lyckades fly till Älvsjö där vakten Bram Hranfastsson tog sig an honom. Sedan dess har Steinar tränat till byvakt under Bram.

Familj & Vänner
  • Svein Torstensson: Äldre bror. Blev tagen som slav av stråtrövaren Varg.
  • Bram Hranfastsson: En äldre man som bor ensam i Älvsjö. Jobbar som vakt och hittade Steinar när han vandrade blodig från Ekvik. Hård och sträng.


RAGNVALD DUNDERSON (Spelas av Emil. Kommer in senare i spelet.)
Släkte: Människa
Yrke: Ryttare
Kön: Man

Beskrivning: Ragnvald är reslig, mörkhårig och har alltid hakan täckt av tredagarsstubb. Han är eftertänksam och ständigt på vakt. Ragnvald är en mycket skicklig bågskytt, spejare och hästförare. Hans bästa vän är den vita hästen Gasten, vars sida Ragnvald sällan lämnar, och då han inte får vara nära sin vän blir han snabbt ängslig.

Bakgrund: Ragnvald kommer från Dahoman slätt där ryttarfolket föder upp sina dahomanhästar. Byn styrs av ett äldsteråd och försörjer sig på jordbruk, hästuppfödning och träning av hästar.

Familj & Vänner
  • Dahomanhästen Gasten
  • Ulvar Dunderson: Far.
  • Reidun Dunderson: Mor.
  • Hilda Hansdotter: Ragnvalds Kusin. Dotter till en i rådet. Skulle gifta sig med en nära vän till Ragnvald. Blev tagen som slav av stråtrövaren Varg.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
STENBRO (24C, Dovus, Emblas & Skades hemby)

Vår berättelse börjar i Stenbro, en liten, oansenlig by vid foten till Ravlands väldiga bergsmassiv i väster. Här följer en beskrivning av byn och dess viktigaste invånare.

Beskrivning: Stenbro ligger vid foten av en stor bergskedja och vid Dåraforsens början. Stenbro är skyddad av berg som omsluter byn från alla håll utom från öster. Hälften av byn ligger inne i berget och hälften utanför. Strax intill Stenbro ligger en mindre skog. Inne i berget finns grottsalar och gruvverksamhet, utanför finns enkla trähus med grästak.

Invånare: Ca 40. De var 80 stycken innan Varg tog många av invånarna som slavar. Huvudsakligen dvärgar, men i skogen bor en stam halvnomadiska alver som deltar i bygemenskapen.

Näring: Gruvverksamhet. Opaler.

Styre: Gammelrådet som består av byns fem äldsta invånare. 3 dvärgar och 2 alver.

Intressanta personer i Stenbro:
  • Grimolf: Dvärg. Byns viktigaste man. Äger gruvan och sitter i rådet. Gammal och tvär.
  • Tova: Dvärg. Druid. Tar helst hand om sina får på slätterna utanför byn och slår i sina ben för att sia om allt och inget. Sitter i rådet men orkar nästan aldrig delta. Mycket gammal, mjuk, omhändertagande. Kutryggig och nästan tandlös.
  • Bolfy: Dvärg. De andra barnen körde med honom då han var minstingen. Nu är han byns charmör och har tre barn med olika kvinnor.
  • Tant Trinhilde Grus: Dvärg. Ledsen, gammal dam som inte ingår i bygemenskapen. Hon håller sig för sig själv med sina krämpor och pysslar helst med sin rabatt utanför huset.


PROLOG, MIDVINTER (15 år tidigare)

Domedagsstjärnan
: En ny, stor stjärna har dykt upp på himmelen. De vuxna kallar den Domedagsstjärnan och det ryktas att den kommer med olycka. Druiden Tova har slagit i sina ben och ser en fruktansvärd framtid.

Byn samlas: Det är en av vinterns kallaste dagar och de flesta i byn har till kvällen samlats i långhuset för att hålla värmen tillsammans, dricka mjöd, spela spel och umgås. Tova sitter med de yngre barnen runt elden och berättar om skapelsehistorien, Domedagsstjärnan och de stora krigen mot ondskan. Barnen Dovus, Embla och Skade lyssnar intresserat med stora ögon och gapande munnar.

Överfall: När rollpersonerna (RP) ska smyga ut för att titta på Domedagsstjärnan hör de vargar yla och ser en vakt falla ihop. De springer in för att berätta vad de sett, men de vuxna tror att det bara är fantasier tills byns varningsklocka börjar slå.

Stråtrövare med dresserade vargar anfaller byn för att ta deras arbetsföra invånare som slavar och stjäla deras vapen och rikedomar. Rövarnas ledare är den grymma rövarhövdingen Varg (Människa. Stor och bredaxlad. Har ett ärr snett över ansiktet och vässade tänder. Han bär ett vargskinn över axlarna med vargens huvud över sitt eget.).

Då rövarna och deras vargar bryter sig in i långhuset gömmer sig Skade med Embla och Bolfy, men Dovus tar modigt upp sin kniv och slänger på rövarhövdingen. Varg lyfter ilsket upp honom, skrämmer den lilla dvärgen och kastar sedan iväg Dovus så han rullar över golvet. När Varg lämnar långhuset ser RP att Tova och Bjalfy är skadade. De skrämmer iväg vargarna genom att kasta saker på dem, och medan Tova tar hand om Bjalfys skador springer Embla ut för att hitta Aska eller Sven.

Sven är inbegripen i en hopplös strid mot två stråtrövare, men Embla kastar sten mot dem och lyckas göra en av rövarna arg och springa mot henne istället. Hon sätter en sten i rövarens skrev och får honom att vika sig. Han tappar sitt svärd och Embla springer fram för att ta det. Men rövaren hinner före och ska precis hugga Embla när Dovus och Skade kommer utspringande och träffar honom i ansiktet med ett äpple och en iskocka. Rövaren får näsan bruten och ger upp.

Det tar dock inte lång tid innan Varg och hans stråtrövare segrar. Rövarna binder slavarna och lassar upp dem på stora vagnar dragna av oxar. När de lämnar byn är många av invånarna döda eller sårade. Man samlas i långhuset för att sörja och ta hand om de skadade. Barnen somnar så småningom vid brasan.

Planering: När RP vaknar nästa morgon har de överlevande samlats i långhuset. Alverna har kommit utrustade med vapen och packning, och de vuxna diskuterar planer för att spåra stråtrövarna och rädda de kidnappade bymedlemmarna. Idun har tagit på sig läderrustning och hämtat sin båge. Det är första gången Skade ser henne på detta sätt. Barnen är ledsna, förvirrade och har många frågor, men de vuxna försöker trösta och lugna dem.

Dovus får i uppgift att leta upp vapen som kan ha hamnat under snön efter gårdagens strid, de andra barnen hjälper honom. Skade hittar en dolk som hon gömmer för att spara till sig själv, resten lämnar barnen in. På himmelen lyser Domedagsstjärnan stor och syns även fast det är dagtid.

Domedagsstjärnan faller: Till kvällen ska alverna ge sig av för att spåra stråtrövarna. Skade och Embla vill följa med, men Idun säger åt dem att stanna hemma för att vakta byn. Skade tar sin uppgift på allvar, men Embla tänker följa efter. Då hon rusar ut springer de andra barnen efter för att stoppa henne. Dock kommer alverna aldrig iväg för att rädda de kidnappade bymedlemmarna. Gudarna verkar ha andra planer …

I skyn ser RP hur Domedagsstjärnan träffar månen Aelion på sin väg ner mot Urd. Halva månen exploderar i en fruktansvärd smäll och natten blir till dag när månen brinner. Dånet ekar över Urd och får världen att skaka. Domedagsstjärnan fortsätter mot Urds yta. Byborna rusar ut för att se vad som händer, och RP försöker varna dem, men byborna kan inte höra deras skrik då ljudet är öronbedövande.

I nästa stund träffar Domedagsstjärnan Urds yta. Det dånar och ett svampliknande rök- och eldmoln syns i fjärran. Världen skakar och spricker. Stora raviner bildas och lava sprutar upp ur marken och ut ur bergen likt vattenfall. Fjällen går sönder och stora bumlingar faller ner. En stark hetta fyller atmosfären och får is och snö att smälta. Floderna kokar och skvätter. Skogarna börjar brinna.

RP försöker ta skydd i byns grottsystem när de blir träffade av tryckvågen. Embla faller men får hjälp av Dovus och Skade att resa sig. En mörk, ond dimma börjar sippra upp ur marken. Sakta men säkert börjar den täcka Urd. Otäcka skuggor rör sig i dimman och ur den hörs demoniska skrianden och monstruösa vrål.

RP springer in i grottan och blir instängda av fallande sten och snö, men när mullrandet börjar lägga sig gräver barnen sig ut och börjar hämta byns invånare, boskap, föda och betydelsefulla ägodelar. Skade springer till skogen och räddar alvernas viktiga bok med nedskrivna iakttagelser om Urd, dess kulturer och invånare. Alla gömmer sig sedan i berget och väntar på att det obehagliga Mörkret ska försvinna …
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, MÅNDAG DEN 20E, UNGVÅR

Under åren som gått har byborna i Stenbro blivit misstänksamma och försiktiga mot utomstående. Man har flyttat in i berget och satt upp vassa stockar kring byn som försvar. Nästan alla tränas för strid och man vaktar byn i pass.

Då Dovus far börjar bli gammal och svag är det upp till sonen att ta hand om Stenbros logistik, förråd och handel. Hans bror Modulf har utökat grottsystemen så att invånarna lättare ska få plats, och bröderna övar ofta knivstrider tillsammans med Skade. Dovus börjar bli riktigt skicklig med sitt vapen.

Skade i sin tur har lärt sig att smyga av alverna, om gifter av Tova och om tjuvkonster av nattvandraren Ulv. Hennes arbete har blivit att bevaka Stenbros utkanter som spejare. Skade är lite av byns bråkmakare och hamnar ofta i slagsmål.

Embla har under åren blivit Stenbros främste helare. Hon har lärt sig av Tova om helandets konst, druidernas magi och om örter och växter. Hon suktar hela tiden efter mer kunskap, och världen utanför Stenbro lockar.

RP har varit instängda hela sina liv och det kliar i dem för att få ge sig ut i världen och utforska allt de inte har kunnat ta del av under Mörkret. Dessutom drivs de av en vilja att försöka hitta sina kidnappade vänner och familjemedlemmar. Första steget torde bli att höra sig för i den närmaste trakten om någon känner till stråtrövaren Varg och som kan veta vart han har tagit vägen.

Det RP inte känner till är att den lilla tjänst de snart kommer åta sig att göra åt den gamla gumman Trinhilde, kommer leda till ett episkt äventyr fullt av utmaningar och faror…

Första uppdraget: Våren har kommit till Stenbro och snön håller på att smälta bort. De första groddarna spränger upp ur marken och fåglarna kvittrar. Mörkret har sedan några månader börjat lätta och för första gången på länge är himlen blå och världen fylld av färg. Folk testar att ta sig längre bort från sina byar och märker snart att Ravland har blivit lite tryggare.

Tant Trinhilde Grus och hennes man Aremund hade sparat i många år för att kunna köpa en arbetshäst. En vecka innan Domedagsstjärnan föll begav sig Aremund till den närmaste byn Älvsjö, för att köpa hästen. Men han och hans fru blev separerade av Mörkret. Nu undrar Trinhilde om RP kan tänka sig att resa till Älvsjö och ta reda på om Aremund fortfarande lever. Hon har en fläta med tvinnat hår från sig själv och Aremund sedan de gifte sig för 140 år sedan, och undrar om RP kan ta med sig den till honom. RP tar ivrigt på sig uppdraget och får några kopparmynt som tack för hjälpen. Dovus köper sig en enkel läderrustning av en alv som är garvare, och sedan packar RP ihop sina saker och gör sig redo för avfärd.

Vägen som en gång gick mot Älvsjö har vid det här laget växt igen, men Embla gör sitt bästa för att leda RP rätt på deras färd. Dock är alla ovana vid att färdas till fots och druiden lyckas slita sönder sina kläder när hon faller ner i ett slånbärssnår. I övrigt går färden norrut längs bergskedjan bra, men till eftermiddagen drar en tjock dimma in över nejderna och RP bestämmer sig för att slå läger för att inte gå vilse. De hittar en klippskreva där Embla gör iordning en lägerplats, medan Skade håller utkik och Dovus söker föda.


ÅR 0, BLODDAG DEN 21A, UNGVÅR

Svartnissar
: På bloddagens morgon är dimman borta. RP fortsätter följa bergen och slättmarken övergår till kullar. När Skade spejar ifrån kulltopparna hör hon plötsligt ljudet av tuggandet på kött och sugandet på ben och märg. När hon smyger närmare kanten ser hon en vagn sticka ut bland träden i ett skogsparti längre ner. Något rör sig men hon kan inte urskilja vad det är.

Utsvultna på äventyr bestämmer sig RP för att undersöka platsen. Dovus vill se om det finns något värdefullt och Embla vill hjälpa till ifall någon är skadad. RP lägger upp en plan där Dovus går rakt fram till platsen och drar uppmärksamheten till sig, medan Embla och Skade smyger fram och flankerar.

En död människa ligger på marken bredvid en liten vagn som dragits av en get. Geten är död. Tre svartnissar äter på personen, medan en fjärde kalasar på geten. När de små, förvridna varelserna upptäcker Dovus, rycker de till sig enkla spjut och säger att maten är deras. RP skräms av de otäcka varelsernas utseende, men biter ihop och vägrar visa sin rädsla.

”Låt honom vara!” skäller Dovus, men svartnissarna tänker inte låta sitt skrovmål förgås och attackerar under vildsinta skrin. Dovus lyckas sticka ner en svartnisse medan Skade smygattackerar en annan i ryggen. Embla har dock otur och slår av sin stav samtidigt som en av de andra svartnissarna sticker ner henne. Men modet sviker de små monstren, och när två av svartnissarna är ute ur spel flyr de andra iväg.

Skade dödar kallblodigt de utslagna svartnissarna, medan Dovus tar hand om Emblas skada. Det visar sig att den döde människan är en man med svart hår och mörka ögon. Han har en penningpung med lite mynt i och ett läderrör med en porträttmålning i bältet. På målningen står han tillsammans med en kvinna och tre barn utanför en enkel butik med en stor sytrådsrulle som skylt. I vagnen ligger rullar med ylletyg i olika färger, en sovfäll, facklor, lite mat, vatten och ett kortsvärd. Dovus kopplar loss den döda geten, flår den och drar med sig den lilla, tvåhjuliga vagnen.

När RP fortsätter sin resa bearbetar de händelsen. Ingen av dem har någonsin sett så otäcka varelser och ingen av dem har någonsin varit tvungen att döda. De förstår nu att de hela tiden måste vara på sin vakt, och att Ravland kanske inte är så ofarligt som de väntat sig. Om det finns sådana här varelser så nära deras lilla hemby, vad kan då vänta därute…
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, BLODDAG DEN 21A, UNGVÅR, EFTERMIDDAG

Gabba Gabbas torn (20E):
Sent på eftermiddagen ser RP rök stiga från toppen av en trädklädd kulle. Åldersspruckna, mosstäckta stentrappor leder upp till toppen. Skade smyger upp för trapporna och finner ett gammalt, slitet vakttorn. Hon känner lukten av mat, men ser ingen person i närheten. Däremot hör hon knarrande ljud inifrån tornet.

Tjuven smyger tillbaka till de andra för att berätta vad hon sett, och efter en lång diskussion som handlar om RP ska undersöka tornet eller inte, bestämmer sig Dovus surt för att gå dit själv. De andra är tveksamma sedan de stötte på svartnissarna förra gången de lät nyfikenheten ta överhand, men den naiva dvärgen kan inte hålla sig.

När Dovus kommer upp till tornet och knackar på blir han nästan träffad av en urinstråle från tornets topp och hör ett fryntligt, ringade skratt. Uppe på taket står Gabba Gabba, en väldig, baröverkroppad människa med rött hår i tofs, blå krigsmålning och svällande muskler. Gabba Gabba skriker att alla smutsiga dvärgfän och fisförnäma alver måste visa sig undergivna och kyssa hans fötter, annars kommer Mörkret tillbaka igen. Gabba Gabba menar att det är han som har fått Mörkret att försvinna genom att tvinga alla förstfödda han stött på att kuva sig under gudarnas vilja, och det genom att förnedra sig inför Gabba Gabba. Han säger att han är guden Åskas högra hand och att han kommer straffa alla som inte gör som han säger. Gabba Gabba är påtagligt galen.

Människans tirader gör Dovus irriterad och dvärgen vägrar ta emot någon skit. Det sista han tänker göra är att kyssa Gabba Gabbas fötter. Men då Dovus fnyser och vänder sig om för att gå, börjar Gabba Gabba förnedra dvärgen och kalla honom ynkrygg. ”Slåss mot mig då!” skriker Gabba Gabba. ”Men om du förlorar visar du dig underdånig och kysser mina fötter som en duktig, liten dvärg!”

”Hoppa ner från tornet, då!” skriker Dovus för att försöka lura Gabba Gabba att göra sig illa. ”Om du nu är utsänd från gudarna borde det vara en småsak!”

”Ha, ha!” skrattar Gabba Gabba och slänger sig ner mot dvärgen med en dragen yxa i varje hand. Mirakulöst nog överlever människan hoppet och en vildsint strid utbryter. Gabba Gabba kallar sina yxor "Slakta" och "Stycka", och njuter av glädjen att slåss och risken att bli skadad.

Samtidigt kommer Embla och Skade springande, då de har hört Gabba Gabbas skrik, och slänger sig in i striden. Människan försvarar sig skickligt mot sina tre motståndare, och det blir en hård kamp. Då RP skadar honom skrattar han högljutt och berömmer dem. Men när Dovus får en kritisk skada i halsen bestämmer sig Skade för att uppfylla människans önskningar. ”Om du lovar att tvätta dina fötter”, säger tjuven, ”så ska jag kyssa dem. Men då måste du lova att kyssa mina också!”

Det tycker Gabba Gabba är en underbar idé, och när RP kysst hans fötter visar Gabba Gabba in dem i sitt torn och bjuder på nygrillad hare. Han skrattar och säger att detta var en bra dag. ”Ni borde glädjas”, påpekar han, ”nu när ni har hjälpt till att rädda Ravlands framtid!”

Under kvällen lagar Dovus Emblas kläder och stav, och under natten vakar Gabba Gabba över RP så att alla får sova gott utan att behöva hålla vakt.


ÅR 0, JORDDAG DEN 22A, UNGVÅR

Nåds Port (18E):
Jorddagen börjar med en solig och fin morgon, och när RP ger sig av står Gabba Gabba i dörröppningen och vinkar av dem. ”Ni är alltid välkomna tillbaka!”

Kullarna blir sakta lägre och ersätts sedan av öppna fält. Vid lunchtid hör RP ett svagt, flöjtliknande ljud och finner två resta megaliter med en tredje ovanpå så att de bildar en port. Porten är 10 meter hög, urgammal, och täckt av mossa och växtlighet. Det förtrollande, flöjtliknande ljudet uppstår när vinden blåser genom hål i stenen. Platsen är sakral och när Embla undersöker porten hittar hon gamla runor som berättar att detta är en helig, druidisk plats tillägnad gudinnan Nåd. Hit har folk vallfärdat i århundraden för att be sin gudinna om hjälp för deras sjuka och döende.

Dovus börjar genast leta efter offergåvor i jorden, och finner några ärgade kopparmynt och en grön agattärning formad som en pyramid. Skade samlar vitmossa från porten till Embla, som Embla använder i en magisk ritual för att hela Dovus halsskada. Druiden känner gudarnas krafter strömma starkare på denna heliga plats. RP passar på att äta vid Nåds port och vila en stund, och innan de ger sig av ber Embla en bön till Nåd. Dovus lämnar ett vattenskinn som tack.

Mantikoraskelettet: Till eftermiddagen övergår fälten till sumpmark. När Skade spanar finner hon en sänka med bubblande dy och gulaktig dimma som rullar över marken. Nyfiket undersöker hon platsen och hittar ett gulnat skelett av en mantikora. Upptäckten är illavarslande, men RP bestämmer sig för att behålla kraniet, toppen av skorpionsvansen och delar av en vinge. När kvällen närmar sig ordnar Embla ett läger på den torraste platsen hon kan hitta, medan Dovus letar örter och Skade håller vakt.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÄLVSJÖ (15F)

Inför RPs ankomst till Älvsjö kommer här en beskrivning av byn, dess intressanta platser och några av de viktigaste personerna.

Beskrivning: Älvsjö ligger i ett myrområde där två floder flyter samman i Nejdaren. I närheten finns både skog och berg. Byn är byggd på tre stora kullar där ett antal halvlingar har bosatt sig i hålor under jorden, medan människornas hus är byggda på höjderna. En träpalissad skyddar byn.

Invånare: Ca 130 människor och ett 20-tal halvlingar.

Näring: Sandsten, virke och lite fiske.

Styre: Byn styrs av Bymäster Omstar Björnnäve. Styret har gått i arv i hans familj i generationer.

Intressanta personer i Älvsjö:


  • Bymäster Omstar Björnnäve: Människa. 72 år. Gråhårig. Smal. Kutig. Dyster. Plikttrogen. Säger "vi" och "oss" om sig själv.
  • Handelsman Ulifinn Silvervåg: Halvling. Älvsjös viktigaste och mest framgångsrika handelsman. Driver handelsgillet. Arrogant. Tycker livet ska levas. Pengar är allt. Söker ära och berömmelse. Rädd för insekter.
  • Egot: Människa. Mycket gammal. Älvsjös läkekunniga man.
  • Korpbroder Ragvald: Människa. Stor och grov. Ärrad veteran. Bär ett svartsmitt slagsvärd som han kallar "Svart". Har ett korpöga tatuerat i pannan. Trogen sekten Korpens öga.

Korpens öga: Korpens öga är en tempelriddarorden och inkvisition, som tillber guden Korp och som ofta tar hand om lag och ordning som domare och bödlar. Korpens öga reser runt mellan olika samhällen för att utreda brott och helgerån. Deras mål är att åtminstone ha en korpbroder placerad i varje by.

Intressanta platser i Älvsjö:

  • Värdshuset Magra pigan: Ett upp-och-nedvänt fiskeskepp ligger på toppen av en av kullarna och utgör övervåningen av värdshuset. Undervåningen är utgrävd i kullen. Magra pigan drivs av Ingegärd (Halvling. Rundlagd. Fräknig. Tjocka flätor.) Hon har många, små barn som hjälper henne att ta hand om värdshuset. Magra pigans specialitet är en mustig fiskstuvning, och den snälla Feulamarks-varghunden (Irländsk varghund) Bork springer fritt omkring bland gästerna.
  • Skrädderiet: Drivs av Levia Tråcklare (Människa. 28 år. Mörkt hår. Mörka ögon.) Hon har tre barn. Pelio (12), Revina (8) och Terenia (6).
  • Orvolds diversehandel: Orvold (Människa. 43 år. Finlemmad. Är väldigt förtjust i öl.) är byns handlare. Hans butik är full av saker från golv till tak, men det mesta är begagnat.
  • Smedjan: Elvir (Halvling. 29 år. Äppelkindad. Muskulös. Ena sidan på huvudet är rakad. Gråtmild.) Hon är Älvsjös smed och läderarbetare.
  • Altaret: Norröver, bland växtligheten närmast palissaden, ligger ett stenaltare för att be och offra till gudarna. Älvsjös heliga plats.

Annat:

  • Knölrova: En stärkelserik rotfrukt som påminner om en blandning mellan rova och potatis. Odlas i Älvsjö.
  • Dryck: Då säd saknas i Älvsjö dricker man sprit gjord på knölrova och jäst getmjölk för att berusa sig.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, VÄXTDAG DEN 23E, UNGVÅR

Domherren
: Växtdagen är varm och fuktig. Små insekter surrar överallt. RP fortsätter genom sumpmarkerna och Skade hittar en domherre som har fastnat med vingen i ett gammalt, bortglömt fiskenät som hänger på tork. Hon skär loss fågeln, låter den vila och ger den lite mat och vatten. Några timmar senare mår den bättre och flyger iväg.

Älvsjö: Till eftermiddagen kommer RP fram till forsen utanför Älvsjö. Några fiskare står på andra sidan med metspön i händerna. RP undrar om det finns en bro där man kan komma över floden, och fiskarna pekar åt öster. RP passar på att tvätta av sig själva och sina kläder innan de närmar sig byn.

Uppe på stockpalissaden står den gamle Leif och fyra unga pojkar som byavakter. De reguljära vakterna har skickats ut för att vakta karavaner, i ett försök att återuppta handelslederna mellan byarna i närheten, men de flesta har blivit dödade eller kommit tillbaka sårade. Byn har även varit hårt ansatt av marodörer.

Leif är vaksam och ber RP lämna alla sina vapen innan de får komma in i byn. Han letar också igenom deras vagn och frågar vad de har i Älvsjö att göra. RP säger att de vill handla, men att de har fler ärenden i byn. Leif förklarar att byn har varit helt avskuren och går på knäna utan import. Ingen i Älvsjö har varken sett frukt eller säd på åratal. När Skade ger honom ett äpple blir han tårögd och ytterst tacksam, men barnen verkar inte veta vad äpplen är. Skade berättar om hennes mors äppelodling, och Leif föreslår att hon talar med Handelsman Ulifinn Silvervåg om möjliga handelsförbindelser. När RP kommer in i Älvsjö är byborna avståndstagande och försiktiga.

Familjen Tråcklare: RP börjar med att leta efter ett skrädderi med en sytrådsrulle som skylt som på målningen de fann. De finner skrädderiet under högljudda diskussioner som handlar om ifall de ska behålla vagnen och tygerna, eller om de ska ge dem tillbaka till skräddarfamiljen. Dovus ser dem som sina nu när han riskerat livet för dem, och tänker att han kan tjäna en hacka på att sälja tygerna. Levia öppnar dörren när hon hör rösterna utanför och RP förklarar vad som hänt med hennes make Eskander.

Embla bjuder på örtte för att trösta Levia, medan frun i huset tårögt berättar om sin älskade make. Hon säger att Eskander ville skaffa nya tyger trots faran att ge sig iväg. De sista åren har skrädderiet bara lappat och lagat, och Eskander längtade efter att sy upp nya kläder igen. Han gav sig av mot Levias vilja. RP talar med henne om möjlig handel av kläder med Stenbro så fort det upprättats en handelsrutt.

Plötsligt hör RP bråk i byn utanför, och Levia suckar och förklarar att Älvsjö delats i två läger och att stämningen är upprörd. Bymäster Omstar Björnnäve vill helt stänga ner byn igen och leva som de gjorde under Mörkret så att inga fler vakter behöver dö. Men Handelsman Ulifinn Silvervåg vill istället återupprätta handeln, och tycker man ska samla ihop de krigsföra män som finns kvar och leta upp marodörerna som plågar byn för att stoppa dem.

Då RP frågar vart dvärgen Aremund från Stenbro finns, berättar Levia att de kan hitta honom hos bymästern. Embla säger också att hon gärna hjälper till om någon i byn behöver vård, och att de iså fall kan hitta henne på värdshuset. Som tack för att RP gett Levia tygerna tillbaka får de vagnen som Dovus suktat efter.

Aremund Grus och bymäster Omstar Björnnäve: RP hittar bymäster Omstars residens på toppen av Älvsjös högsta kulle. Det är ett stort, men förfallet hus, som en gång i tiden varit fint. När RP knackar på öppnar Aremund Grus dörren (Dvärg. Gammal. Skallig på toppen av huvudet. Har mycket långt, flätat skägg. Gnällig.). Han är klädd som en hovmästare, men kläderna är trådslitna och blekta.

När RP undrar vad som hänt med honom sedan han och Trinhilde separerades av Mörkret, suckar dvärgen och berättar sin historia. Han har problem med spelmissbruk, och när han kom till Älvsjö för att köpa en arbetshäst spelade han bort alla sina pengar på tärning. För att inte behöva komma tillbaka tomhänt tog han ett lån av Omstar, men då även de pengarna försvann på spel behövde han arbeta av sin skuld som hovmästare åt bymästern. Sedan kom Mörkret och Aremund har blivit kvar hos Omstar. Dessutom är det många år kvar innan dvärgen har betalat av sin skuld.

Aremund minns inte Trinhildes fläta, och till RPs bestörtning erkänner den gamle dvärgen att han faktiskt inte saknar henne. Hon var för gnällig och RP kan hälsa att han inte vill resa hem. ”Å andra sidan trivs jag inte särskilt bra här heller”, suckar dvärgen. ”Men det är väl min lott i livet. Jag är gammal och har ont överallt och bymäster Omstar är en plåga!”

”Jaså, minsann!” säger bymästern som har hört RP och vacklar ner för trapporna med svårighet. Han är gråhårig, gammal och fragil. ”Så vi är inte uppskattade längre. Du är inte heller så mycket att ha, Aremund. Vad ska vi med en hovmästare till som inte ens kallar på sin herre när det kommer fint besök?”

Omstar och Aremund småbråkar retligt en stund och RP förstår att de är två gnetiga gubbar som gnäller om allt och grälar mest hela tiden. Dock verkar de ha vuxit ihop under åren och har utvecklat en slags hatkärlek. Dessutom klarar sig inte Omstar utan sin trogna betjänt som vet precis hur han vill ha det.

När RP frågar om läget i Älvsjö förklarar Omstar att han inte vill offra fler bybor och tycker det är dags att stänga ner byn igen. Om man klarade sig på det sättet under Mörkret kan man fortsätta att klara sig nu. Han älskar sina undersåtar och känner stark skyldighet inför byn. När RP föreslår att de kanske kan stoppa marodörerna i utbyte mot att avskriva Aremunds skuld, går Omstar tveksamt med på det, men bara om deras attack inte på något sätt kan kopplas till Älvsjö. Han vill inte ha några repressalier.

Embla upprepar att hon kan ta hand om de sjuka i byn och Omstar berättar om sin onda rygg och sina dåliga knän. Han börjar få ålderskrämpor, så Embla brygger en helande dekokt och föreslår en käpp. Men Omstar vill inte använda käpp eftersom han måste framstå som stark och viril inför sitt folk. Embla försöker övertala bymästern genom att föreslå en käpp med en klinga i. Han muttrar att han ska fundera på saken.

Handelsman Ulifinn Silvervåg: I dalen mellan Älvsjös tre kullar ligger ett litet, stenlagt torg med en brunn i mitten. Här finns Handelsgillet Silvervåg där halvlingen Ulifinn bor med sin mänskliga fru Suvil. Ulifinn blir glad över att få träffa folk utifrån och som dessutom verkar vara intresserade av att idka handel. Han bjuder på sprit tillverkad av knölrova. Ulifinn berättar att han vill ta över ledarskapet i byn och styra upp den igen. Han säger att Omstar driver byn i fördärvet.

När RP tar upp marodörerna berättar Ulifinn att han i hemlighet har skickat ut en spejare för att spåra dem. Han vet att de befinner sig åt nordost, men inte exakt var, då spejaren aldrig kom tillbaka efter sin senaste utfärd. Ulifinns önskan är att samla ihop alla som kan strida i byn och utrota marodörerna, och när RP erbjuder sig att försöka stoppa dem säger han att han är villig att betala 5 silvermynt per huvud.

Dovus vill prata affärer och Ulifinn säger att han gärna vill återupprätta handeln med Stenbro, men när dvärgen vill sälja RPs mantikoraskelett uppstår gräl när resten av gruppen vill behålla det. Det blir ingen affär, men Dovus säljer i alla fall sitt getskinn, och Skade och Embla går ihop och köper geten Doris för att dra vagnen.

Korpbroder Ragvald: Korpbroder Ragvald spikar upp anslag på torget med texten: "Rädda Älvsjö! Öppna handeln och stoppa marodörerna!" Han har på sig en svart rock och en korpmask med näbb. Dovus presenterar sig och Ragvald hälsar med frasen: "Korp hälsar dig", och korsar sina armar över bröstet med fingrarna utspända likt vingarna på en korp. Då Dovus frågar vad korpbrodern gör åt problemen i byn, svarar han att han är för att stoppa marodörerna, men osäker på sin egen delaktighet. Han ska meditera på saken. Förmodligen är det hela ett test från Korp och byn måste klara sig själv. Antingen är den värd att överleva, eller dömd att gå under.

Orvolds diversehandel och smedjan: Vid torget ligger också diversehandeln och smedjan. Dovus handlar lite i diversehandeln och Embla tar hand om ett varigt sår på Orvolds arm. Han ger dem alla rabatt i butiken. Sedan går Dovus till smedjan och köper en rävsax, som han pressar priset på rejält, och får sin läderrustning lagad.

Värdshuset Magra pigan: Den stora varghunden Bork hoppar på Embla när RP närmar sig värdshuset och slickar henne i ansiktet. Druiden gosar med hunden och de blir genast bästa vänner. Magra pigan består av ett upp-och-nervänt fiskeskepp som ligger på toppen av en kulle. Värdshusvärden Ingegärd bjuder på sprit tillverkad av knölrova för att hälsa de nya gästerna välkomna. Det är inte ofta värdshuset får besök utifrån. RP äter fiskstuvning medan de lyssnar till sagor som den lokale historieberättaren Movid förtäljer vid elden.

Dovus berättar om RPs historia för Movid, och han och de andra gästerna i värdshuset lyssnar intresserat. Då Dovus frågar om de vet något om stråtrövaren Varg, får RP veta att Vargarna även ansatt Älvsjö en gång i tiden och att de förmodligen höll till i skogen Feulamarken i öster.

Kväll på Magra pigan: Dovus betalar för ett eget rum på värdshuset och får det rum hans fader alltid använde och som Dovus sovit i när han följde med på faderns handelsresor. Skade och Embla betalar för att sova i sovsalen. Rummen ligger i kullen en trappa ner under värdshuset. Under natten drar ett fruktansvärt oväder in, och det åskar och blixtrar så mycket att RP vaknar.

Magra pigan.jpg
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, SKÖRDEDAG DEN 24E, UNGVÅR

En regnig morgon i Älvsjö
: Det ösregnar på morgonen och åskan mullrar på avstånd. RP äter frukost på värdshuset bestående av barkbröd, getost och getmjölk. Embla passar på att ta emot några patienter på värdshuset och får färdkost och ett rep i utbyte.

Dovus ber om ursäkt för att han surade om mantikoraskelettet dagen innan. Därefter tar han av sig på överkroppen, njuter av ösregnet och går ner till brunnen på torget där han fyller sitt vattenskinn.

Pant hos Ulifinn: Dovus behöver pengar och frågar Ulifinn om han kan tänka sig att ta Dovus agattärning i pant. Ulifinn går med på detta trots att han egentligen inte gör så små affärer, och det på grund av att han vill ha kvar Dovus som handelspartner i framtiden. De förhandlar och Dovus får 18 koppar. När han hämtar ut tärningen ska han betala 3 silver.

Slagsmål: Till lunch möts RP upp på värdshuset där de äter en köttgryta och diskuterar. De kommer fram till att det är dags att ge sig av från Älvsjö trots regnet. Medan de äter hör de hur en diskussion mellan två bord eskalerar.

Bagaren Resgar menar att han inte har haft något riktigt mjöl att baka med på åratal, att hans affärer lider och att familjen har det dåligt då folk börjar tröttna på barkbröd. Vid det andra bordet sitter snickaren Vergmar som Resgar menar aldrig haft några motgångar då tillgången till virke alltid har varit god. Resgar tycker att man borde öppna handeln oavsett vilka konsekvenser det får.

Vergmar, å sin sida, menar att det i så fall blir sådana som han, som kan hantera en yxa, som måste sätta sina liv på spel mot marodörerna och andra potentiella fiender. Veklingar som bagaren kan tryggt gömma sig bakom palissaden.

Smädelsen gör bagaren vansinnig och männen rusar upp och börjar slåss. Resgars fru skriker och en vän till Vergmar ställer sig upp men verkar tveka. Dovus försöker genast stoppa slagsmålet genom att slå näven i ett bord och skrämma bråkstakarna. Det resulterar dock bara i att bordet går sönder och att dvärgen skär upp sin hand. Männen vrålar åt Dovus att främlingar inte ska lägga sig i byns egna angelägenheter, och Vergmar blir riktigt otrevlig.

Skade sitter och småler åt situationen och väntar på ett tillfälle att lägga sig i. När bråkstakarna är otrevliga mot Dovus ser hon sin chans. Tjuven rusar fram och hon och Vergmar utdelar några slag.

Dovus och Embla försöker tala bråkstakarna till rätta, men när ingenting fungerar smackar Embla till Vergmar i huvudet med sin stav. Tillslut lyckas Dovus övertala Resgars fru och Vergmars vän att hjälpa till, och tillsammans lyckas de dra isär bråkstakarna och få slagsmålet att upphöra.

Dovus ber Ingegärd om ursäkt för det trasiga bordet, och säger att han kan betala ett nytt, men Ingegärd är bara glad för att de stoppade bråket. Dovus erbjuder sig att laga möbeln istället, och då vädret inte verkar bli bättre beslutar sig RP trots allt för att stanna i Älvsjö ännu en natt. Dovus reparerar bordet under kvällen och Embla tar hand om de tjurande bråkstakarnas skador.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, STILLEDAG DEN 25E, UNGVÅR

Krater.jpg

Kratern (14G): På stilledagens morgon bjuds RP på getkorv, barkbröd och barkgröt till frukost på värdshuset. Ovädret har övergått till duggregn, och då det börjar bli dags att ge sig av packar de ihop sina saker och förbereder sig inför resan. De får tillbaka sina vapen av Leif vid stadsporten och ger sig sedan av åt nordost dit de fått höra att Ulifinns spion tagit sig. En ranglig stockbro sträcker sig över den breda forsen på andra sidan Älvsjö, och RP lämnar byn bakom sig och hamnar snart på vidsträckta, gulgröna fält.

Mitt på dagen hör Skade skrovliga röster när hon spejar åt gruppen, och RP bestämmer sig för att undersöka saken. De smyger närmare platsen genom att huka sig långt ner i det höga gräset och smyga från den ena vindpinade busken till den andra. Snart hör gruppen de grova rösterna tydligare och Embla inser att språket de talar låter om en fördärvad blandning av alviska och dvägiska. Hon kan bara tyda några ord här och där.

När RP kommer närmare ser de att en stor sten har slagit ner från skyn och bildat en krater i fältet. Tre grova, gråhudade orcher arbetar med att gräva upp stenen i mitten. RP har bara hört talas om de skräckinjagande varelserna i gamla sagor, och synen av orcherna får rysningar att spela längs ryggraden. De vet hur mycket orcherna hatar de förstfödda.

Embla råkar trampa på en kvist så att orcherna blir misstänksamma och börjar spana åt RPs håll. Skade försöker rädda situationen genom att göra en avledningsmanöver och kasta en sten åt ett annat håll. Det lurar två av orcherna som går ditåt för att kontrollera, men den tredje låter sig inte bli lurad. Den går åt RPs håll och stannar precis bredvid Skade som ligger och håller andan i det höga gräset någon halvmeter bort.

Embla däremot har inte Skades träning och lyckas inte hålla sig gömd. När orchen upptäcker henne får hon panik och försöker fly, men snubblar över geten Doris och slår huvudet i marken. Dovus i sin tur ser hur Doris och den lilla vagnen försvinner med hans ägodelar och har inga problem att springa efter då orchen skrämt livet ur honom.

Orchen roas av spektaklet och börjar skratta. "Fly!" vrålar han på bruten ravländska. "Fly inför Gotmoogs makt!"

Skade bestämmer sig även hon för att ge sig av, och när tjuven springer upp ur sitt gömställe hoppar orchen till då han inte är beredd. Skade skrattar och pinnar iväg över fältet med alla tre orcher efter sig, men lyckas efter en halsbrytande jakt skaka av sig dem.

Under tiden passar Embla på att krypa iväg från kratern, och tillslut har hon kommit så långt bort att hon vågar bygga ett litet regn- och vindskydd att vila sig under. Skade och Dovus möts upp vid Älvsjös bro, men då Embla inte dyker upp beslutar de sig för att ge sig ut och leta efter henne. De pressar sig hårt och letar till långt in på natten. Till slut finner de dock druiden, och RP bestämmer sig för att vandra en bra bit till innan de slår läger. De vill inte att orcherna ska kunna hitta dem. När RP äntligen får gå och lägga sig har det redan börjat bli morgon, och då alla är utpumpade bestämmer de sig för att inte hålla vakt.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, SOLDAG DEN 26E, UNGVÅR

Bork:
RP vaknar av att något prasslar ute i gräset. De smyger vaksamt ut ur tältet då något stort, grått och hårigt kastar sig över dem. Det visar sig snart vara varghunden Bork som på något sätt tagit sig ut från Älvsjö och förföljt sina nya vänner. Embla skämde bort hunden med både mat och klappar, och nu har den bestämt sig för att följa efter. Bork är mycket glad att se dem alla och får mycket kärlek tillbaka.

Fällan: Soldagen är grå och RPs läger plågas av spridda skurar. När gruppen äntligen fått vila ut kommer deras mod tillbaka och RP börjar tala om gårdagen. Embla minns att hennes lärare Tova hade en bit ovanlig metall som hon ofta talade om. Tova berättade att metallen kom från en del av månen Aelion som slagit ner efter att Domedagsstjärnan krossade den. Små mängder silverliknande metall kan hittas i månstenarna, och den är både lättare, starkare och mer värdefull än vanligt järn. Tova sade att den kallades månjärn eller alvjärn, och att bara de skickligaste smederna kan forma metallen. Den är väldigt vacker och föremål som skapas av den blir överlägsna andra material. Embla gissar att det är denna metall som orcherna är ute efter och att de vill skapa vapen och rustningar av månjärnet.

Dovus blir genast sugen på att anfalla orcherna och ta stenen, men Skade är tveksam. Det är mycket farligt, och ska de verkligen riskera sina liv när de inte ens vet om stenen innehåller månjärn? Embla menar att RP inte kan låta en så viktig metall hamna i orchernas händer, och Dovus är inte sen att stötta henne.

Det blir en lång diskussion, men till slut går Skade med på ett anfall om det är genomtänkt och noga planerat. RP bestämmer sig för att gillra en fälla för orcherna. Då orcherna sprang efter Skade dagen innan, misstänker Embla att de kommer göra det igen. Därför sätter RP upp en fälla en bit bort från kratern. Skade kokar gifter, och stryker ett dödligt på sin dolk och ett paralyserande på den rävsax som Dovus köpte i Älvsjö. De gömmer rävsaxen i det höga gräset och spänner upp en snubbeltråd. Sedan gömmer sig Dovus, Embla och Bork i närheten, medan Skade smyger iväg för att locka till sig orcherna.

Planen fungerar utmärkt och när orcherna ser Skade drar de sina vapen och följer efter hack i häl. En av orcherna trillar över snubbeltråden och faller till marken, och en annan trampar rakt i rävsaxen. De ende som klarar sig är Gotmoog, men han blir snart omringad av RP och får Skades förgiftade dolk mellan revbenen.

Efter en kortare strid slår Embla ut Gotmoog med en välriktad stav i tinningen och Dovus kör sin kniv i halsen på orchen som fallit till marken. Under tiden binder Skade den orch som blev paralyserad när den fastnade i rävsaxen.

RP tar fiendens vapen och rustningar, och letar igenom deras kroppar. De finner ett halsband av brons, en visselpipa av ben och en bärnsten. De bestämmer sig för att slå läger vid kratern, och medan Embla gör upp ett läger undersöker Dovus månstenen. Precis som RP gissat är stenen värdefull. Den innehåller en hel del vanligt järn, men Dovus kan även se spår av månjärn.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, MÅNDAG DEN 27E, UNGVÅR

Orchen:
Nästa morgon är fortfarande regnig och grå. Orchens paralysering har släppt, men när RP försöker förhöra sin fiende skriker orchen bara obsceniteter åt dem. Den hotar med att Runbensklanen kommer att hitta RP och hämnas på ett sådant grymt sätt att det kommer talas om det i 100 år. Dovus väljer då att döda orchen så att den inte kan hämta hjälp. Han får ett gift av Skade som han tvingar ner i orchens hals, men det tär på dvärgen att se sin fiende dö. Månstenen är för tung för att ta med sig, så innan RP ger sig av gömmer de stenen i en buske och bestämmer sig för att hämta den senare.

Sprickan (12G): RP fortsätter norrut över slättmarkerna, men deras resa hindras av en väldig spricka i marken som måste ha uppstått då Domedagsstjärnan föll. Sprickan är ca 10 meter bred, mycket djup och sträcker sig så långt ögat kan nå åt båda hållen. När RP vågar sig fram till kanten och spejar ner mot botten, ser de hur en dunkel dimma sipprar upp ur skrevan. Mörkret. De får kalla kårar när de upptäcker svartrökiga tentakler som hungrigt rör sig i diset.

RP följer kanten österut och kommer efter en halvtimma till ett ställe där sprickan är något smalare och där en klippelare bildar en ö i mitten. De skulle möjligtvis kunna komma över här, men sprickan skrämmer dem och efter en kortare överläggning bestämmer de sig för att gå runt den trots att det kommer ta längre tid.

Feulamarken: Det visar sig att sprickan fortsätter en bra bit in i Feulamarken. Feulamarken en mycket stor och gammal skog där träden är knotiga och har täta lövverk som bildar ett tak över RPs huvuden. Marken är full av mossbeklädda stenar, rötter och tät buskvegetation. Det är svårt att ta sig fram i den mörka skogen och Dovus får ständigt hjälpa geten Doris att dra fram vagnen. Det är utmattande, men varghunden Bork verkar känna sig som hemma och försvinner långa stunder för att jaga. Kanske har han vilda släktingar i skogen?

Tillslut lyckas ändå gruppen runda sprickan och till kvällen slår de upp ett läger i skogskanten. Medan Embla gör upp en eld och Dovus håller vakt, tar Skade en promenad i skogen. Tjuven hittar ett åldrat skelett som sitter lutat mot ett träd. Det har blivit övertaget av vegetationen och nästan växt ihop med naturen. I handen ligger några ärgade kopparmynt.

Natten smyger sig långsamt på med obehagliga ljud och prasslanden från skogens mörkare djup. RP är trötta och påtagligt påverkade av närheten till sprickan. Mörkret ger dem dåliga minnen. Under Dovus nattvakt råkar han höra Skade mumla något om hans flickvän Svanhild i sömnen. Dvärgen smyger närmare och får höra Skade säga att hon önskar att Svanhild var här och att hon vill hålla henne nära. Dovus blir mycket förgrymmad, men väljer att inte säga något för stunden.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, BLODDAG DEN 28E, UNGVÅR

Oväder
: Vädret blir bara värre. RP vaknar av åska och ihållande regnskurar. Det är kallt och blåsigt, och RP väljer att gå in i skogen igen för att vänta ut ovädret. De bygger ett lite stadigare regn- och vindskydd, och lyckas med hjälp av Dovus facklor få igång en liten eld. Dovus konfronterar Skade om Svanhild, men Skade skyller på att det bara var en dröm. Dovus är inte säker på att han tror Skade, men har inga bevis och lägger ner samtalet.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, JORDDAG DEN 29E, UNGVÅR

Bondgården (10G):
På jorddagens morgon har vädret blivit något bättre, men det är fortfarande grått och regnigt. RP fortsätter sin resa norrut. Längre än så här hade Ulifinns spejare inte kommit sista gången han rapporterade in, men då spejaren färdades norrut antar RP att de ska fortsätta åt samma håll.

Skade spejar i förväg och smyger upp på en höjd där hon kan spana ner över en ovårdad bondgård. Överallt ligger trasiga hjul, lådor, tunnor och annat skräp. Åkermarken är överväxt och på en trasig fågelskrämma sitter kråkor. Vanskötta hönor och en svulten gris går fritt omkring. Huset är rangligt och gammalt. Vid dörren står en tärd kvinna som klappar på en sten och säger att allt kommer att bli bra. Nedanför höjden står tre smutsiga tält. En maläten man i läderrustning sitter på marken och skär sig i armarna med en kniv. "Ta bort dem!" skriker han. "De är under huden! Ta bort dem!"

Marodörernas näste.jpg

En galen marodör: Medan Skade berättar för de andra vad hon sett stöter RP på en förvirrad, naken man. Han talar osammanhängande och växlar mellan att vara hotfull och rädd. Han säger att RP ska vända om, här finns inget annat att hämta än död. Han säger att Hagar Halvtunga inte vill ha folk här, men när RP inte lyssnar börjar mannen springa mot gården. Dock hinner varghunden Bork snabbt ikapp och hugger mannen i benet, och strax efteråt dödar Dovus marodören med sin dolk.

Hagar Halvtunga: RP smyger upp på höjden och spejar ner över marodörernas bondgård. Efter en stund slås dörren upp och Hagar Halvtunga kommer ut. Han är lång, bred och mycket muskulös. Huden är sjukligt grå och Hagar är klädd i läderrustning och heltäckande hjälm. I ena handen håller han en väldig yxa och med den andra sliter han ut en marodör ur huset. Han släpar mannen efter sig som en trasdocka.

Marodören fäktar omkring sig och skriker: "Jag ville bara kika lite genom springan när hon tog av sig för att bada! Jag ville bara få en liten blick! Jag menade inget illa! Hon är din! Förlåt! Förlåt!"

Hagar säger ingenting. Han andas tungt genom hjälmen och rör sig kallt och bestämt mot en huggkubbe. Han lägger mannens huvud mot kubben med ansiktet uppåt, tittar på yxans egg, vänder på den och börjar krossa marodörens huvud med yxans platta baksida. Han slår och slår tills bara mos återstår. Kvinnan med stenen betraktar händelsen och fortsätter klappa den medan hon gråter och säger att allt kommer att bli bra. När marodören är död vänder Hagar stelt på sig och går tillbaka in i huset som om ingenting har hänt.

RP spanar på bondgården i några timmar och ser att två marodörer går vaktrundor runt gården. Ytterligare en finns i huset, som hämtar vatten ur brunnen till matlagning, och efter ett tag kommer en hysteriskt skrattande kvinna ut från ett av tälten och byter av med vakterna. Alla på gården verkar obotligt sinnessjuka.

RP bestämmer sig för att vänta till kvällen innan de anfaller. De sätter upp ett tält en halvtimmes färd bort, och Embla täcker det med buskar och gräs. Men när druiden vill göra upp en eld kommer Skade och sparkar ut den. Det är för stor risk att upptäckas, menar tjuven. RP är genomblöta och frusna, och sitter och huttrar medan de äter sin kalla och fuktiga mat.

Tillbaka till bondgården: I skymningen går RP tillbaka till höjden vid bondgården. En hink står vid brunnen och Skade bestämmer sig för att smyga dit och lägga gift i hinken för att förgifta marodörerna som dricker av vattnet de tar upp. Tjuven blir dock upptäckt av den galet skrattande kvinnan när hon klättrar ner för höjden. Kvinnan riktar hotfullt en pilbåge mot Skade, men istället för att fly eller slåss bestämmer sig Skade för att försöka charma kvinnan. Planen funkar inte, men kvinnan säger att det är bäst att Skade talar med Hagar. Med en pil mot ryggen börjar Skade följa med mot huset.

På vägen dit går Skade förbi den gråtande kvinnan med stenen som säger att hennes vän Esvald, som ligger död vid huggkubben, är trasig. ”Kan du hjälpa mig att laga honom?” frågar hon tjuven.

Skade puttar förfärat bort den gråtande kvinnan. I röran som uppstår passar hon även på att fälla den skrattande marodören. Tjuven tar sin chans och flyr.

Embla och Dovus ser från höjden hur kvinnan springer in i huset för att hämta Hagar. Hagar sparkar upp dörren och kommer ut. Med händerna visar han att marodörerna ska sprida ut sig och leta efter Skade. Själv stannar han utanför huset.

RP tar tillfället i akt och smyger sig på två av marodörerna som lämnat bondgården. Bakhållet fungerar som RP tänkt sig och snart ligger marodörerna döda. RP tar fiendens läderrustningar och kortbågar, gömmer kropparna och går sedan tillbaka till lägret. Den ena läderrustningen är trasig, men den andra syr Dovus om så att den passar Embla. Rustningen är smutsig och sammansatt av läderbitar och päls i en salig röra, men den är bättre än ingenting alls.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, VÄXTDAG DEN 30E, UNGVÅR

Anfall
: Efter en orolig natt bestämmer sig RP för att attackera marodörerna. De tar som tidigare plats uppe på höjden och gömmer sig. Ett bål brinner på åkermarken då marodörerna bränner sina döda. Tre vakter går rundor på gården.

Dovus förbereder anfallet med att lägga ut sin rävsax på kullen och dölja den. Därefter stryker Skade hallucinogent gift på en pilspets och skjuter den fnissande kvinnan när hon går förbi. Kvinnan lyckas påkalla de andras uppmärksamhet, men tappar sedan all sans. De andra vakterna tar fram sina bågar och ropar på Hagar som stormar ut ur huset. Hagar går stelt mot höjden och börjar klättra upp för sidan. Embla rusar fram och skjuter en pil som sätter sig djupt i Hagars ena öga. Men Hagar verkar inte reagera och inget blod flödar från såret. Sekunden senare blir Embla träffad av en pil i axeln från en av marodörerna och stapplar bakåt.

Hagar tar sig upp över kanten och måttar ett yxhugg mot Embla som kastar sig undan och hamnar på marken. Hagar hugger ännu en gång mot den liggande druiden och lyckas träffa hennes hals. Bork ger sig på marodören för att hjälpa sin vän, men Hagar slår lätt bort hunden med bredsidan av yxan och hugger sedan av en bit av dess tass. En annan av marodörerna springer upp på kullen för att kunna flankera RP, men råkar fastna med foten i Dovus rävsax.

Embla misstänker vid det här laget att Hagar skulle kunna vara odöd, och hon har sett att han bär ett halsband runt nacken. Symbolen på hänget är en triskele bestående av tre sammanvävda horn. Druiden känner till att detta står för liv, död och återfödelse, och försöker få de övriga att förstå att de ska slita av halsbandet. Det är svårt när hon knappt kan prata på grund av skadan i halsen.

Medan Skade sätter en pil genom hjälmen i pannan på Hagar, passar Dovus på att springa fram till Embla för att stoppa blodflödet. Han skyndar sig att hjälpa henne, men när Hagar närmar sig drar dvärgen kvickt dolken och hugger marodören från sin halvsittande ställning. Hagar börjar svinga yxan mot sin nya motståndare. Första attacken träffar Dovus axel, medan den andra hugger av en bit av dvärgens långfinger då han sätter upp handen i försvar.

Skade duckar pilar från marodörerna nedanför kullen samtidigt som hon ser att hennes vänner är i knipa. Tjuven kastar sin dolk mot Hagar. Vapnet sätter sig i halsen och får Hagar att falla baklänges nedför höjden. Han landar med en hård smäll och slutar röra på sig. När de andra marodörerna ser att deras förkämpe är besegrad ger de upp. Alla flyr utom marodören i rävsaxen som gråtande förklarar att han ger sig.

Då Embla går ner till Hagar för att undersöka den odöda kämpen, tycks marodören vakna till liv igen. Ihåliga, skrapande andetag hörs inifrån hjälmen, men när han sätter sig upp rusar Embla fram och rycker av halsbandet. Hagar faller då äntligen död till marken och inifrån huset hörs ett ilsket skrik. För säkerhets skull skriver Embla runor i marken runt Hagar och lägger en besvärjelse som ska förinta odöda. Runorna börjar brinna och när de slocknat är druiden säker på att Hagar aldrig kommer att resa sig igen.

Dovus tar av Hagar Halvtungas rustning och hjälm. Under är Hagar ett ruttnande lik. Hans ansikte påminner mest om en dödskalle, med torrt, åtsittande skinn, hans näsa saknas och läpparna är långt uppdragna över svartgula tänder. Likmaskar rinner ut genom hål i det gråaktiga skinnet. Gapet ligger öppet och Dovus kan se att Hagars tunga är avklippt.

Marodören i rävsaxen behöver hjälp att komma loss och Dovus lovar att hjälpa honom om han svarar på några frågor. Dvärgen får veta hur många skurkarna är och att den som skrikit inifrån huset är en häxa vid namn Orunn Olyckskorp. När marodören berättat vad han vet släpper Dovus honom lös och marodören springer iväg.

RP letar igenom marodörernas smutsiga tält. I ett av dem sitter kvinnan med stenen och snyftar. Hon tror inte att Esvald går att laga längre och är utom sig av sorg. Skade frågar henne om Orunn. Kvinnan berättar att Hagar brukade vara snäll mot henne innan Orunn kom. Marodörerna hade överfallit ett annat rövarband i skogen och under attacken hade Hagar fallit. Marodörerna trodde deras ledare var död och lämnade honom, men kvinnan hade velat ha ett minne från Hagar och återvänt. Från ett gömställe bakom några träd hade hon sett häxan närma sig och göra något med Hagar. Han hade blivit hel igen och kommit tillbaka till marodörerna, men han hade inte längre varit som innan.

I tälten finner RP mest skräp, men Dovus hittar en glansig sten av rosenkvarts och Skade en öppningsbar silverberlock med en välbärgad familjs sköldmärke inuti. När RP går mot huset plockar tjuven på sig en yxa som sitter i huggkubben.

Orunn Olyckskorp: RP går in i huset och möts av ett större rum med bord, stolar och en hemmabyggd tron. I taket hänger ruttnande styckningsdetaljer och överallt surrar flugor. Till vänster finns en dörr som leder in till ett förråd för mat och jordbruksredskap, och rakt fram en annan där ljud kan höras ifrån andra sidan. Det låter som att någon försöker skrika genom näsan.

När Embla öppnar dörren blir hon genast anfallen av en flock kråkor som kraxande flödar ut genom dörröppningen. Överraskat slänger sig druiden in under bordet med viftande armar. Innanför dörren finns ett rum tapetserat med fjädrar, täckt av fågelspillning och utrustat som en häxas laboratorium. Mitt bland de yrande fåglarna står Orunn. Häxan är blek och sval, klädd i svart läder med benbitar, kråkfjädrar och fågelfötter. På hennes ena axel sitter en stor korp, och i handen har hon en stav som hon håller mot halsen på en bunden och munkavlad man. RP gissar att mannen är den spion som Ulifinn skickade ut men som aldrig kom tillbaka. Mannen ser tagen ut, och otaliga sår på hans kropp får RP att tro att marodörerna har övat knivkastning på honom.

Kråkflocken fortsätter mot resten av RP och medan de försvarar sig mot huggande näbbar och rivande fötter säger häxan att om RPs liv är dem kärt, och om de vill rädda mannen, så ska de genast vända om och lämna gården. Skade försöker diskutera med Orunn, men häxan vill inte lyssna. Istället skriker korpen: "Döda dem! Döda dem!"

När RP inte vänder om använder Orunn sin svartkonst mot Skade. Häxan utropar: "Natten är kall, vintern är kallare, men kallast är kylan i den frusna norden. All denna kyla är nu din!" Skade blir fruktansvärt kall och börjar huttra och hacka tänder. Iskristaller bildas på huden och känslan i Skades tår och fingrar försvinner.

Samtidigt som Orunn är upptagen med att slänga sin besvärjelse, passar den bundne mannen på att sparka bort hennes fötter. Häxan är inte beredd och faller handlöst till golvet. Innan hon hinner göra något mer, rusar Skade in i rummet och hugger av hennes huvud med yxan. Kråkflocken slutar genast attackera RP och flyger snabbt ut ur huset.

Bore Bryggmästare: Dovus hjälper den bundne mannen av med rep och munkavle. Mannen tackar och presenterar sig som Bore Bryggmästare. Han är en stilig man i trettioårsåldern med brunblont hår i flätor, rakade sidor och halvlångt skägg. Skade tycker sig känna igen mannen och inser att det är för att han liknar Ulifinns mänskliga fru Suvil. När tjuven frågar förklarar Bore att de är syskon och tillsammans äger Älvsjös bryggeri. Ulifinn lyckades övertala honom att följa efter marodörerna för byns och hans systers skull, och Bore kände sig tvingad att gå med på detta trots att han egentligen varken är spion eller krigare. Embla förstår att Bore har lidit hos marodörerna och mår mycket dåligt. Hon ber därför till sina gudar och använder sitt magiska själaljus för att lätta hans sinne. När allt släpper gråter Bore ut i hennes famn.

Orunns skatt: Dovus ser ett låst skrin på Orunns bord och finner nyckeln till det i en halskedja som rasat av häxans avhuggna hals. I skrinet ligger en penningpung med två sällsynta guldmynt och några silver- och kopparmynt. Dovus blir knäsvag vid anblicken av guldet och smyger på sig ett av guldmynten.

I kistan ligger också ett läderrör med en fjäder, ett pulver och ett pergament. Läderrörets lock består av metall. På pergamentet står det "Flaug" längst upp, och sedan finns instruktioner om hur man ska bränna fjädern och pulvret i locket, tillsätta blod och sprit, tända eld på allt, dricka blandningen och sedan läsa en obegriplig text som står längst ner på sidan. Dvärgen hittar även en igenkorkad lerflaska med inskriptionen "Ósýnilegur", och en ask med myntadoftande salva som det står "Læknandi" på.

RP plockar på sig tingestarna, hjälper Bore ut ur stugan och lämnar marodörernas näste bakom sig så fort det går.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, SKÖRDEDAG DEN 1A, MIDVÅR

Midvårens första dag är fuktig och varm. Solen lyser klar på himmelen, fåglar kvittrar och insekter börjar vakna till liv. Det känns som om ondskan försvann med regnet och rusket, som att RP gjort världen lite bättre.

Dovus frågar Bore hur han tog sig förbi den stora sprickan som hindrar vägen till Älvsjö, och bryggmästaren svarar att marodörerna rundade skrevan bland kullarna i väster sedan de tagit honom till fånga. RP bestämmer sig för att gå tillbaka mot Älvsjö den vägen för att slippa den täta Feulamarken. Medan de färdas frågar Embla Bore om han har hört något om orcher i närheten. Han berättar att de verkar komma från bergen i nordväst, att de ständigt attackerar byar och samhällen, och att marodörerna var rädda för dem.

Fångarna vid tempelplatsen:

Tempelruinen.jpg

Landskapet blir kulligare under eftermiddagen och uppe på en av höjderna ser RP en gammal tempelplats tillägnad gudarna, med ruinpelare och ett trasigt, överväxt altare. Överallt ligger stora, spruckna stenbumlingar som en gång varit väggar och tak till det imponerande templet.

Medan Embla leder gruppens färd, råkar hon plötsligt fastna med foten mellan två tempelstenar som ligger delvis begravda i marken. Hon stukar foten illa, faller och rullar ner för halva kullen. Dovus och Skade springer snabbt fram för att hjälpa henne, men medan de närmar sig ser Embla hur en grupp personer anländer mellan kullarna. Det är fyra soldater i enhetliga nitläderrustningar som eskorterar två fångar; en kvinna med brunblont hår i en blomlindad fläta, som ser ut som en druid, och en blek pojke i elvaårsåldern med tjockt, brunt hår. Båda har bundna händer och bär munkavle. En av vakterna håller ordning på dem med ett rep.

Dovus och Embla håller sig gömda, men Skade går fram till soldaterna med händerna i luften. Deras befälhavare frågar vad hon gör ute i vildmarken och berättar att de själva är på väg mot Kumleklint med två fångar. Han säger att kvinnan är en häxa som har kidnappat pojken. Befälhavaren misstänker att Skade är en rövare och är tydlig med att soldaterna inte har något att stjäla.

När Skade frågar vad som kommer att hända med fångarna förklarar soldaterna att både kvinnan och pojken ska brännas på bål. Soldaterna går guden Korps ärenden och arbetar för korpbroder Sturkas i Kumleklint som ska döma fångarna. Det gör Dovus fundersam, det var ju kvinnan som var kidnapparen, pojken borde vara oskyldig. Dvärgen kliver barskt fram och ifrågasätter. Soldaterna blir överraskade av att Dovus plötsligt dyker upp, men ger svaret att kvinnan har förhäxat pojken och att pojken därför också ska brinna.

Alla är upprörda och situationen nära att brista, men Skade försöker vara diplomatisk och lovar att soldaterna ska få passera utan problem. Den fängslade druiden ser desperat ut och ber RP om hjälp med blicken. Embla klarar inte av att låta det hela gå, så när soldaterna börjar passera smyger hon upp bakom dem och väljer att skina starkt från händerna med sitt själaljus. ”I Nåds namn!” skriker Embla. ”Släpp era fångar fria!”

Soldaterna är fanatiska korpanhängare och när de ser Emblas sken, och förstår att hon också är druid, skriker de "häxa!" De anklagar RP för att skydda häxor och strid utbryter. Den fängslade druiden lyckas slita sig loss från sitt koppel under tumultet, men för att inte druiden ska fly, slår en soldat ner henne med baksidan av sitt spjut. Den unge pojken slänger sig över henne och skyddar henne med sin kropp.

Bork hoppar på en av soldaterna och drar ner honom till marken, men blir själv skadad i sidan. Embla använder snabbt sin pilbåge mot den fällda soldaten och ser till att han blir liggande. Två fiender med speciella korpspjut attackerar Skade, men tjuven har turen med sig och lyckas ducka. Istället för att slå tillbaka springer hon fram till korpsoldaternas befälhavare och får in en träff. En av soldaterna hon lämnade kastar då sitt spjut och träffar Skade i bröstet. Tjuven faller till marken i smärtor.

Dovus får in några hugg med sin kniv, men går sedan ner av en allvarlig skada i handen. Han tappar kniven nära den unga pojken, och uppmanar honom att använda den till att skära av repen. Pojken lyder och när fångarna är fria säger druiden åt honom att springa iväg. Själv helar hon Dovus så att dvärgen kan komma på fötter igen.

Bork anfaller de återstående soldaterna och Embla pepprar dem med pilar. Samtidigt ger sig Dovus på befälhavaren och besegrar honom. Den yngsta soldaten tappar då modet och flyr, medan Embla och Bork tar ut de övriga. Dovus binder sedan de skadade soldaterna noga.

Druiden och lärjungen: Druiden presenterar sig som Aslög och pojken som Finn. Aslög berättar att soldaterna är fanatiska korpanhängare som aldrig kommer att ge sig. Soldaterna, i sin tur, försvarar sig och kallar RP för häxsympatisörer. De säger att Urd kommer att gå under om inte Aslög och sådana som henne stoppas.

Aslögs berättelse: RP beger sig långt bort innan de trötta slår läger för natten. När alla sitter runt brasan får de höra Aslögs historia. Druiden berättar att hon letar efter Nåds Port och RP säger att de vet var den finns. Nåds kraft är stark vid den heliga platsen och där ska Aslög stanna för att träna upp Finn.

”Pojken har gåvan", säger hon. ”Han är en av de få som kan använda kraften inom sig för att lägga magi, istället för att dra kraft från gudarna genom naturen.”

Aslög tillhör en druidsekt som kallar sig Nåds döttrar och som håller till djupt inne i Feulamarken. Nåds döttrar har svurit på att skydda Urd från Mörkret och ondskan. De letar efter barn som har gåvan för att träna dem till en ljusets armé som i framtiden ska stå emot Mörkret i det avgörande slaget.

Korpbröderna, i sin tur, anser att druidernas magi strider mot naturens ordning. De tycker att druiderna leker med krafter som de inte förstår sig på, och att det är stjälandet av kraft från naturen som gjort Urd porös. Det är druidernas fel att sprickor uppstod i marken så att Mörkret kunde sippra ut och ondskan återvända. Korpbrödernas lösning på problemet är att hitta alla druider och avrätta dem innan det blir värre. Deras historia stämmer inte alls enligt Aslög.

Aslög skänktes en syn utav Nåd som visade henne att Finn hade gåvan, och druiden gav sig ut för att hitta honom. När Sturkas förstod vem pojken var låste föräldrarna in sig med sin son i jordkällaren, men när korpsoldaterna försökte röka ut dem dog både fadern och modern. Aslög lyckades rädda Finn, och tillsammans flydde de från Kumleklint. Dock hann soldaterna så småningom ikapp dem. Aslög berättar att Kumleklint är en by byggd i skydd av murarna till en gammal gravplats där döda från demonkrigen ligger, och förklarar ungefär var byn finns. Hon ber också Embla att fundera på om hon vill bli en av Nåds döttrar.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, STILLEDAG DEN 2A, MIDVÅR

Tillbaka i Älvsjö:
RP fortsätter sin resa mot Älvsjö och Aslög och Finn gör dem sällskap. Druiden
är rädd att korpbrodern i Älvsjö ska upptäcka henne, så medan hon och Finn stannar utanför, går Skade och Embla till skräddaren Levia och köper kläder att förklä dem med.

Dovus och Bore går direkt till Ulifinn. Halvlingens fru Suvil öppnar dörren och ser ut som ett spöke när hon ser sin bror vid liv. Då Bore aldrig kommit tillbaka från sitt spejaruppdrag, har Ulifinn trott att han är död och därför ljugit för Suvil och sagt att Bore drunknat under en fisketur. Suvil blir så arg att hon handgripligen ger sig på Ulifinn. Halvlingen säger skräckslaget att allt var för Älvsjös och Suvils skull, men Suvil tycker att han utnyttjat hennes bror för att Bore är snäll och aldrig säger nej. Bore och Dovus bestämmer sig för att lämna paret ifred. Grälet fortsätter och är så högljutt att det hörs långt ut på gatan.

Kalabalik på värdshuset: Varghunden Bork är glad att vara hemma, men Ingegärd berättar att han inte ägs utav henne utan att han nog stannat för att han fått mat. Om han vill följa med RP är det okej. Han är en trogen vän.

RP ordnar mat och husrum på Magra pigan, och Aslög och Finn gömmer sig i ett av rummen. Det är mycket folk på värdshuset då Stilledag är veckans sista dag. RP bjuds på fläsk med löksås och knölrova, och medan de beställer dryck kommer Ulifinn in genom dörren. Han är på konstigt humör. Halvlingen bjuder på sprit och säger att RP är hjältar som har räddat Älvsjö. Han ställer sig på ett av borden och börjar höja sig själv och RP till skyarna. Alla i värdshuset vill höra vad de gjort och Dovus berättar med nöje. Knölrovespriten flödar och fler bybor kommer till värdshuset för att höra vad som skett. Historieberättaren Movid sitter vid brasan och tar anteckningar. Plötsligt hissas Ulifinn upp på en stol och folk börjar skrika: "Ulifinn till bymästare! Ulifinn till bymästare!"

Ulifinn är inte sen att skandera med i hyllningarna. Tilltaget gör att hälften av besökarna blir vansinniga; den halvan som menar att bymästarskapet alltid gått i Björnnäves släkt och att det är så det ska fortsätta. Stämningen trissas upp. Någon av Ulifinns motståndare går till handgripligheter och börjar slita ner halvlingen från stolen. Skade försöker stoppa det hela genom att kasta ett stop mjöd mot personen, men missar och träffar istället någon i folkhavet. Denne tror att det var personen bakom och slagsmål utbryter.

Dovus har vid det här laget blivit drängfull, och är så inne i sitt skrävlande att han inte riktigt uppfattar vad som händer. Tillslut tappar dock hans publik uppmärksamheten och börjar titta mot bråket istället. Dovus blir först irriterad, men rusar sedan fram då han ser hur Ulifinn faller av stolen och försvinner i folkhavet. Den arga gruppen av motståndare skriker: "Ulifinn till graven! Ulifinn till graven!"

Dovus klämmer sig då emellan för att skydda halvlingen. Dvärgen vrålar, så att han blir röd i ansiktet, och skrämmer bråkstakarna så att de låter Ulifinn vara.

”Fly genom fönstret!” uppmanar han halvlingen, och så fort Ulifinn är borta bjuder han motståndarna på sprit för att stilla deras heta känslor. Sakta avtar bråket i värdshuset och folk börjar ge sig av.

Embla och Skade går och lägger sig, men Dovus stannar uppe med de sista gästerna. Korpbroder Ragvald dyker upp och talar med Ingegärd om bråket, och sedan med Dovus om kvällens händelser. Ragvald har hört hur Embla gått runt i byn för att hjälpa folk med deras krämpor, och frågar dvärgen rakt ut om alven är en häxa. Dovus bedyrar att hon bara är en vanlig helare. Ragvald verkar lita på honom, men säger lite skämtsamt: "Det var tur det. Annars hade jag varit tvungen att bränna henne på bål."
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, SOLDAG DEN 3E, MIDVÅR

Affärer
: Dovus börjar soldagens morgon med att gå till Ulifinn för att hämta betalningen för uppdraget RP gjort åt halvlingen. Suvil öppnar dörren och berättar att Ulifinn ligger utslagen sedan gårdagen och inte kan komma till dörren, men att hon kan betala det handelsmannen är skyldig. Suvil säger också att hon inte längre tror att hon kan leva med Ulifinn, men tackar Dovus för att RP räddat hennes bror. Hon ger tillbaka Dovus agat utan pant som en liten hämnd mot Ulifinn. Dvärgen klagar inte.

Dovus fortsätter till Elvir i smedjan där han säljer lite saker, köper en sköld och en läderrustning, lämnar in sin dolk för reparation och ber smeden sy om en av marodörernas rustningar så att den passar Skade. Han passar också på att fråga Elvir om månjärn, och smeden säger att hon hört talas om metallen, och möjligtvis kan utvinna den, men att hon nog inte är tillräckligt skicklig för att kunna smida något av den.

Finn & Embla tränar: Då Korpbroder Ragvald ställt frågor, blir Embla orolig för att korpbrodern ska få nys om att Aslög och Finn befinner sig i Älvsjö. Embla uppmanar dem därför att lämna värdshuset tidigt och ser till att Bork följer med som skydd. Senare lämnar hon själv byn och möter upp dem vid en dunge utanför Älvsjö.

När hon kommer dit ser hon hur Aslög hjälper Finn att koncentrera sig. Hans händer glöder gröna, och en till synes död nyckelpiga i hans handflata börjar röra på ett av sina ben. Men så falnar ljuset och nyckelpigan blir stilla igen. Finn tappar tålamodet, börjar gråta och springer frustrerad bort i skogen. Aslög suckar och berättar för Embla att hon inte vet hur man hanterar barn, att hon inte har någon erfarenhet. Finn är en stor utmaning, och Aslög vet inte om hon är stark nog för att klara av den. Embla stöttar henne.

Då Aslög är mer erfaren än Embla, frågar hon om Aslög kan träna henne i druidernas konster. Aslög säger att hon ser styrka och beslutsamhet i Embla, och att hon kommer bli en bra druid. Kanske en av Nåds döttrar? De spenderar förmiddagen tillsammans med att träna i skogen.

Omstar och Aremund: Dovus äter lunch på värdshuset, och när han berättar för värdshusvärden Ingegärd att han ska gå till Omstar, undrar hon om han kan ta med sig hennes dotter Märta med hyran som ska betalas till bymästern. Märta är nyfiken och pratsam, och pepprar Dovus med frågor på vägen dit.

När Dovus knackar på hör han hur Omstar och hans betjänt Aremund grälar om vem som ska öppna, om vem som har mest krämpor och vem det faktiskt är som bestämmer. När betjänten till slut öppnar berättar Dovus för Aremund att dvärgen äntligen är fri från sin skuld och kan lämna Omstar eftersom RP fullgjort sitt uppdrag. Men Aremund vill inte lämna sin husbonde. Om inte betjänten tar hand om Omstar, vem ska i så fall göra det då? Dessutom vill dvärgen inte resa hem till sin fru igen. Dovus övertalar Aremund om att åtminstone skriva ett brev till Trinhilde som RP kan ta med sig, vilket dvärgen motvilligt går med på. När Omstar hör att betjänten vill stanna lovar han att ge Aremund en skälig lön i framtiden.

Innan Dovus lämnar huset påminner han bymästern om avtalet de slutit, och Omstar letar fram ett frihandelsavtal mellan Älvsjö och Stenbro som han förberett. Till kvällen hämtar Dovus ut sina beställningar hos Elvir innan han lämnar byn för att möta upp med de andra.

Finns sorg: Embla sätter upp ett läger medan hennes vänner tränar och Aslög letar efter Finn i skogen. Han har varit borta länge och druiden börjar bli orolig. Hon finner honom sittande mot en trädstam. Aslög försöker tala med pojken och säger att han kommer att bli duktig på magi så småningom, men Finn bara gråter och säger att han saknar sina föräldrar. När de kommer tillbaka sätter sig Embla med Finn och tröstar honom. Hon berättar att hon själv förlorat sina föräldrar och att dvärgarna som hittade henne blev en fantastisk familj. ”Man kan bygga sig en ny familj”, säger hon och lugnar pojken. ”Allt kommer att bli bra ska du se.”
 
Last edited:

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, MÅNDAG DEN 4E, MIDVÅR

Nåds port
: Det ösregnar på måndagsmorgonen när RP ger sig av tillsammans med Aslög och Finn mot Nåds port. Marken är blöt och färden omständlig, men till eftermiddagen är de äntligen framme efter en lång och händelselös dag. Platsen ser ut precis som RP minns den, och Aslög och Finn gläds åt att äntligen vara framme vid sitt mål. Båda två undersöker fascinerat den heliga platsen och stenkonstruktionen, och när Finn lägger sina händer mot Nåds port bryter solens strålar igenom det tjocka molntäcket.

Farväl: Aslög och Finn ska stanna kvar på denna heliga plats under Finns träning och tar farväl av RP. För att de ska kunna klara sig ger RP bort sitt tält och flera dagars färdkost. Aslög tackar RP för allt de har hjälpt till med, och innan RP ger sig av tar Finn tag i Dovus hand. Han koncentrerar sig, ber till gudarna och ett varmt, grönt, skimmer börjar skina kring hans händer. När skenet avtar kollapsar Finn av utmattning, men Dovus har mirakulöst fått tillbaka sitt förlorade finger. Aslög berättar att detta är något stort, något andra druider inte kan göra.

Kryptan (20E): RP ger sig av och när Skade spejar under eftermiddagen hittar hon en gammal, sprucken stendom på toppen av en kulle. Hon ser att en trappa leder upp till sidan av domen och beslutar sig för att invänta de andra.

Embla undersöker domen och kommer fram till att det är en gammal alvisk begravningsplats. RP bestämmer sig för att låta gravplatsen vara i frid, men när de passerar toppen på kullen upptäcker de att stendörren till domen är sönderslagen och nerkletad med träck. Inuti är den tunga, runda gravplattan, i mitten av golvet, öppnad. RP diskuterar om de ska utforska, och Dovus blir irriterad då Embla fäller en kommentar om att dvärgar inte är välkomna i en alvisk begravningsplats. De bestämmer sig trots allt för att gå ner tillsammans för säkerhets skull.

Elfindels krypta.jpg

En lång, mörk trappa leder ner under hålet och slutar i en hall med två dörrar. På de välbyggda stenväggarna finns vackra alviska motiv och golvet är täckt av brunt, lerigt vatten. RP tänder facklor och Skade går in i rummet för att undersöka ett rytmiskt bankande som hörs ifrån den ena dörren. Av misstag råkar hon gå på ett rep som sitter spänt strax under vattenytan och utlöser en fälla. Stenbumlingar rasar från ett nät i taket och Skade slås till golvet och får några tänder utslagna.

Efter att Skade blivit helad av Embla, går hon in genom dörren. Där finns en korridor, med ytterligare två dörrar, som leder till ett upplyst rum längst bort. Från dörrarna hörs bankandet högre. En mullrande röst skriker: "Spela snabbare! Spela hårdare! Dansa! Dansa!"
Skade smyger fram till det upplysta förrummet och ser två svartalfer som steker en hel grävling, med hår och allt, över en öppen eldstad. Den ena säger att människor gör så och att det blir smaskens. En staty, föreställandes en naken alvman med en dolk i handen, står i rummet. Även den är kletig av träck.

RP diskuterar länge om de ska stanna eller inte. Embla vill gå. Även om den alviska graven blir skändad, är de som ligger där ändå döda. Skade vill stanna och Dovus påpekar att man kanske inte vill ha svartalfer så nära hembyn Stenbro. Medan de talar kommer en svartalf gående ner för trappan. Han bär på Bork, som han överrumplat och bundit när hunden väntade på RP utanför domen. Dovus springer snabbt uppåt och skär hälsenan av alfen, därefter sätter han kniven i varelsens strupe. Embla skär loss hunden och RP bestämmer sig för att stanna.

Grägg: RP smyger fram för att attackera de två svartalferna i förrummet och besegrar dem lätt. Den ena får pulsådern i benet uppskuren och håller på att förblöda. Det är en feg alf vid namn Grägg. Han ber ynkligt RP att rädda honom, och säger att han i så fall kommer att tjäna dem. Skade kauteriserar såret genom att bränna det med ett glödande vedträ från eldstaden. Grägg tackar, kramar Skades ben och börjar slicka det i uppskattning. När Dovus frågar berättar Grägg hur många alferna är och säger att det är deras store ledare Urag som håller fest i kryptan. Han säger att de är här för att förstöra, stjäla och råna. De har hittat gravar tillhörande en alvkvinna och några barn, men inte huvudgraven.

Skade blandar gift i Dovus medhavda spritflaska och ber Grägg att gå in till de andra och övertala dem att dricka. Grägg lyder, men har svårt att själv hålla sig från den lockande drycken. Det finns flera sarkofager i rummen som har använts som sovplatser av inkräktarna. Resen Urag dansar vilt med det mumifierade kvinnoliket och två svartalfer svänger runt med de döda barnen. Några andra alfer sitter och trummar på kittlar och sarkofager. Grägg får två av dem att dricka, men när den ena av dem faller ihop blir de andra misstänksamma. De skvallrar för Urag som bestämmer sig för att ta itu med Grägg på samma sätt som han tar itu med allting, nämligen genom att dra sitt väldiga, hackiga bredsvärd.

Grägg flyr ut ur rummet och gömmer sig bakom Skade. Urag kommer strax efter och ser överraskat på RP, men välkomnar dem sedan skrattande till sin fest. Därefter svingar han sitt svärd och skär upp Skades mage. Strid utbryter. Alla ger sig på Urag, till och med Grägg, och Dovus springer ut i korridoren och igenom rummen för att kunna anfalla Urag bakifrån. Resen skriker åt svartalferna att släcka elden så att det blir mörkt. En försöker, men fastnar i en rävsax som Dovus gömt under vattenytan utanför en dörr, och en annan går ner för Gräggs slunga. Embla helar Skade samtidigt som Bork slänger sig över Urag och får ner honom på marken. Dovus sticker snabbt sin dolk i ryggen på resen och Urag är ute för räkning.

Skade lovar att hjälpa alfen i fällan att komma loss om den lägger ner sina vapen. Den släpper dem, men så fort Skade fått bort dess fot hoppar svartalfen på alven och försöker peta ut hennes ögon. Skade undviker attackerna och Bork hugger alfen i strupen.

Elfindel: Dovus går in i hustruns gravkammare och ser en vacker, öppnad sarkofag med en kvinna på locket. Liket ligger slängt på marken. Södra väggen täcks av en väv som föreställer en naken alv som dödar en demon med sin dolk. Spår av Urags fest syns överallt. Dovus drar försiktigt undan väven och finner en dold dörr bakom. När Embla kommer sätter han tillbaka den och låtsas som om ingenting har hänt. Embla undersöker väven och känner igen motivet, men kan inte minnas legenden om Elfindel. Hon frågar Skade som inte heller minns. Då hör RP en spöklik röst som talar på alviska.

”Kom in i min gravkammare, tappra alver”, säger den utomvärldsliga stämman.

Embla drar undan väven, öppnar dörren, och RP kommer in till Elfindels gravkammare. Den är rund och upplyst av ett magiskt sken. En stor sarkofag, men en naken alvman på locket, står mitt i rummet. På dess sidor står legenden om Elfindel med uråldriga alvtecken.

"Under demonkrigen fanns det en demonfurste som ingen kunde komma åt. Han kallades Bath'taron den fege. Han gömde sig längst inne i ett ointagligt fort och tillät inga besökare, då han var paranoid och ständigt rädd för att bli utsatt för mordförsök. Hur än godhetens krafter försökte, lyckades de inte komma åt honom, inte förrän guden Räv kom på en listig plan. Räv tillverkade en magisk ring som kunde gömma ett vapen från denna värld, och gav den till alven Elfindel. Elfindel var alvkungarnas diplomatiska sändebud och vida beryktad för att inte kunna hantera ett endaste vapen, och det var därför härskare vågade låta honom komma med bud. Räv tog en lönnmördares högra arm och bytte sedan ut Elfindels mot den i en magisk ritual. Det gav alven förmågan att döda. Alvkungarna skickade honom sedan med bud om fred till Bath'taron. Detta erbjudande kunde Bath'taron inte tacka nej till, men villkoren behövde diskuteras och han var tvungen att släppa in Elfindel. Bath'taron var dock finurlig och tvingade alvdiplomaten att ta av sig allt innan han kom in så att han inte skulle kunna dölja några vapen. Men Elfindel och Räv var finurligare, och när den nakne alven fick sin chans, frammanade han en dolk ur ringen och dödade demonfursten."

Den spöklika rösten berättar att den är alvdiplomaten Elfindel. Elfindel har förstått att marken har spruckit och att ondskan har börjat leta sig tillbaka till Ravland. Han ber RP om att åter lägga hans fru och barn till vila och sedan öppna hans egen sarkofag för att ta hans ring och dolk. Elfindel kan inte längre använda dem och önskar att RP ska bruka dem i kampen mot ondskan. Ringen kan lagra ett vapen i en annan dimension, och dolken är magisk och kan inte gå sönder.

Medan Skade och Embla gör i ordning gravarna passar Dovus på att i smyg leta runt efter skatter. Han hittar barnens tre silverhalsband med symboler för gudarna Korp, Räv och Katt på, och hustruns silverspegel och silverkam. Han undanhåller de dyrbara skatterna från de andra.

Skade släpper svartalferna fria med Grägg som deras nya ledare, och försöker övertala dem att vara snälla och hjälpa folk istället för att stjäla och döda. Grägg verkar inte helt med på noterna, men lovar ändå att försöka. Svartalferna hjälper varandra upp ur kryptan och linkar bort i natten.

Garm: Det är sent och RP är dödströtta efter en lång och slitsam dag. De bestämmer sig för att övernatta under domen. Stjärnebron glittrar på den nattsvarta himmelen. När Skade tar en vaktrunda under sitt nattpass, ser hon ett rostigt svärd sitta nedkört i en överväxt jordhög på andra sidan kullen. Hon tar loss svärdet och läser inskriptionerna på hjaltet. Vapnet visar sig vara drakdödarsvärdet Garm som tillhörde Sigurd Drakdräparen, en människa som visat sig värdig inför gudarna och därför blivit upphöjd till halvgud. En stor strid utspelades en gång i tiden på den här platsen, och när Garm flög ur handen på den döende Sigurd fick det sitta kvar i marken som en påminnelse om bataljen. Skade väljer att sätta tillbaka svärdet på sin plats för att hedra dess bärare.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, BLODDAG DEN 5E, MIDVÅR

Stenbro.jpg

Stenbro: RP vaknar upp till en varm och fuktig dag. De packar ihop och ger sig av. Vägen hem till Stenbro går utan svårigheter, men för att hinna hem innan dagen är slut pressar de sig hårt.

Vid midnatt möts de av dvärgvakten Odde vid bron, som är glad att se dem, men som tydligen förlorat pengar på ett vad om de skulle komma tillbaka eller inte. Samtidigt som dvärgen släpper in RP meddelar han att han har dåliga nyheter. Dovus far Bjalfy ligger förmodligen för döden.

Medan de övriga går in i Stenbro svänger Skade av till den lilla skogen som ligger strax bredvid och letar upp sin mor som sitter på en sten utanför sitt djurhudstält med en tår på kinden. Stjärnhimlen påminner henne alltid om Skades far Tjatse. Hon säger att hon är glad att Skade är hemma och de sitter tysta tillsammans ens stund.

Embla går raka vägen hem till sin lilla stuga och stupar i säng. Dovus däremot går in genom de stora portarna i berget och hem till sin broders bostad där han knackar på. Modulfs fru Daga öppnar och berättar att brodern vakar vid Bjalfys sida.

Dovus springer då genast till sitt och faderns hem som ligger i byns enda affär. Där möts han av Modulf som kramar om sin bror och som skämtsamt säger att han är glad att se sin dolk igen. Sedan blir han dock mer allvarlig och berättar om fadern. Bjalfy är gammal, saknar sin fru Ylva och har tappat orken att leva. Bröderna talar över lite knölrovesprit, som Dovus tagit med sig hem från Älvsjö, och efter ett tag vaknar fadern till. Han är svag och snurrig. Bjalfy undrar, halvt sarkastiskt och halvt på riktigt, vilka affärer som Dovus nu har förstört på sin resa.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, JORDDAG DEN 6E, MIDVÅR

Svanhild
: På jorddagsmorgonen går Skade till Dovus flickvän Svanhild i bageriet och ger henne ett armband som alven köpt i Älvsjö. Svanhild blir belåten och tycker det ser mycket dyrt ut. Hon är glad över att Skade är hemma och lämnar sina uppgifter för att få höra mer om RPs resa.

Lite senare kommer Dovus in i bageriet. Svanhild blir sur för att dvärgen inte kom till henne på natten, det första han gjorde, men skäms när Dovus berättar att han var tvungen att besöka sin dåliga far först. Hon berättar kvittrande för Dovus om armbandet hon fick av Skade. Dovus blir svartsjuk och hans misstankar om Skade och Svanhild förstärks. För att rädda situationen ger han Svanhild ett kopparhalsband som han hittat under sin resa, men tror inte alls att det är en lika dyrbar gåva som Skades. Han lovar att han ska ge Svanhild något finare senare.

Förmiddagssysslor: Emblas assistent Vidda har skräpat ner i Emblas helarstuga och ställt alla hennes saker i oordning. De spenderar morgonen med att städa tillsammans, och sedan gör Embla återbesök hos alla de patienter Vidda försökt hjälpa för att rätta till felen. Efter det har Embla mottagning och det blir snabbt en lång kö. Druiden har varit hemskt saknad.

Skade går tillbaka till alvskogen och börjar skriva om RPs nya kunskaper och äventyr i alvernas stora bok, och Dovus tar hand om sin far.

Tova: Emblas gamla lärare Tova besöker Embla och vill höra allt om RPs resa. När Embla nämner att hon stött ihop med Aslög från Nåds döttrar skrattar Tova och säger att hon visste att Nåd skulle visa Embla vägen. Tova knäpper upp sin tröja och visar Embla en halvmåneformad tatuering över sitt högra bröst och berättar att hon själv i hemlighet är en av Nåds döttrar. Den gamle druiden skryter över att hon måste ha utbildat Embla väl och att Nåd därför funnit Embla och visat henne i rätt riktning. Hon säger att om Embla själv vill bli en dotter av Nåd måste hon ta sig till skogen Feulamarken och hitta platsen där Nåds döttrar håller till för att bli invigd.

Dana Gyllenvåg: Varningsklockan på torget ringer plötsligt och en byavakt skriker att beväpnade personer närmar sig Stenbro. RP rustar sig och skyndar till bron som deras by har blivit uppkallad efter. På andra sidan rider två dvärgar närmare på stora, sadlade vildsvin. De presenterar sig som Dana Gyllenvåg, dotter till Bolfur Gyllenvåg, av klan Silverbete (Dvärg. 27 år. Nasare. Mörkrött, yvigt hår i tofsar. Grönblå ögon. Ser stark och självsäker ut.) och Dvorin Silverbete, son till Durin Silverbete, av klan Silverbete (Dvärg. 90 år. Krigare. Kalt, ärrat huvud. Långt, gyllene skägg. Mumlar obegripligt. 5:e son i ordningen till Kung Durin Silverbete.). Dvärgarna kommer från bergsområdet Nidhöggs Bo (46K) där deras hem Silverhallarna ligger.

Det visar sig att RP minns Dana sedan de var små, då hon var där med sin far Bolfur för att göra affärer några gånger innan Mörkret. Dana förklarar att hon har ouppklarade affärer med Bjalfy. RP släpper in dvärgarna och bjuder på dricka i familjen Sakfinnares affär. Dovus vill inte riktigt säga att fadern ligger döende och rådfrågar Modulf. Brodern säger att det är lika bra att säga sanningen. Det är ändå Dovus som ska ta över allting när Bjalfy dör, själv är han inte intresserad. Han vill bara hålla på med sin gruvverksamhet.

Dovus förklarar för Dana hur allt ligger till, och Dana erkänner honom som sin nya kontakt; både som arvtagare av faderns affärer, men också av faderns skulder. Hon berättar att klan Silverbete ligger dåligt till efter Mörkret och behöver reda pengar för att kunna bygga upp ett fungerande samhälle igen. Därför rider hon runt till gamla kontakter och samlar in skulder som skulle ha betalats för länge sedan men som hindrats av Mörkret. Dvorin följer med som livvakt på den farliga resan. Dana visar ett dokument på en skuld på 22 guldmynt som Bjalfy skulle betalat för varningsklockan på Stenbros torg. Klockan beställdes på den tiden Bjalfys affärer gick bra, och Bjalfy ville ställa upp klockan som en påminnelse om hur inflytelserik familjen Sakfinnare är i Stenbro. Klockan är ett skrytverk med stor, dekorerad varningsklocka i fina metaller och ett tungt, vackert klocktorn.

Dovus säger att han tyvärr inte har möjlighet att betala tillbaka och Dana får skicka ett brev med en pilgrimsfalk till sin far för att fråga om det finns något annat sätt att lösa problemet. Hon är trevlig och charmig mot Dovus, och undrar om det finns någonstans för dem att sova i väntan på svar. Den svartsjuka Dovus erbjuder henne genast sitt hem som en hämnd på Svanhild.

Festförberedelser: Då Dovus tycker att Stenbro borde fira sina nyss hemkomna bybor som hjältar börjar han ordna en fest i RPs egen ära. Han bestämmer att alla i byn ska samlas i stora salen vid mörkrets inbrott och ta med sig mat och dryck. Skade sätter upp mantikoraskelettet som RP hittade över portarna till stora salen så att alla kan se vad för faror som lurar ute i vildmarken.

Dovus går förbi Svanhild igen och överraskar henne med den dyrbara, alviska silverkammen han hittade i Elfindels grav. Svanhild blir överlycklig, men det gör ont i Dovus att behöva ge bort något som är så dyrbart. Däremot känns det bra att överträffa Skade.

Trinhilde och Ture: Embla går till tant Trinhilde med Aremunds brev ifrån Älvsjö. Det är första gången Embla ser den gamle dvärgkvinnan le. Trinhilde kramar brevet kärleksfullt när hon tar emot det, men när hon börjar läsa ändras genast hennes humör då hennes make Aremund i brevet avfärdar henne helt. Utan att säga något knölar hon ihop brevet och slänger det på marken, börjar gråta och slår igen dörren framför Emblas ansikte.

Embla tycker synd om den gamla kvinnan och tänker snabbt ut en plan för att hjälpa henne. Druiden känner till att den gamle gruvarbetaren Ture en gång i tiden var förtjust i Trinhilde, något han berättat medan Embla tagit hand om hans krämpor, men att Aremund alltid stod i vägen. Dessutom dog hans fru för många år sedan, och sedan dess har Ture varit ensam.

Embla går dit och hittar honom sittande på en pall utanför sitt hus där han tillverkar leksaker som han brukar göra för skojs skull sedan han gick i pension. Ture är kraftig och rund, med vitt skägg och kal hjässa med en liten vit lock i pannan. När Embla visar honom Aremunds brev blir Ture överlycklig. "Dags att bada för första gången på flera år!" säger han glatt och börjar ta fram sina finaste kläder. Embla hjälper honom genom att plocka en bukett som han kan ge till Trinhilde.

Fest: Musikanter och dignande långbord står redo i stora salen i berget till kvällen. Nästan alla samlas. RP och deras dvärggäster sitter på hedersplatserna. Byns viktigaste man, gruvägaren Grimolf, surar för att RP inte kom till honom med nyheter först, och för att de inte talat med honom om festen.

När gästabudet tagit fart börjar Dovus skrävla om RPs äventyr och Skade berättar för alla om mantikoraskelettet och försöker varna dem om den farliga världen utanför Stenbro. Embla kikar hela tiden mot Ture och Trinhilde och ser att det går framåt för dem. Spriten flödar och alla blir fulla.

Svanhild är lycklig för sina fina presenter och drar med sig Dovus upp på dansgolvet, men efter bara en dans vill Dovus sätta sig igen och fortsätta berätta sina historier. Svanhild dansar med Skade istället, som dansar många danser och ger henne den uppmärksamhet hon önskar.

Till natten ber Dana Dovus att följa henne hem. Hon säger att hon inte hittar och krokar hans arm. Skade gör genast Svanhild uppmärksam på detta, och bagaren blir sur och hämnas genom att dansa ännu mer intimt med Skade.

Emblas syn: Embla är så full att Vidda får hjälpa henne hem och stoppa druiden i säng. En stund senare vaknar Embla av att hon svävar mot taket, men när hon tittar ner ser hon sin kropp ligga kvar i sängen. Hon färdas snabbt över ängar, skogar och berg, fram till en by och ner i ett hus. Hon ser en baröverkroppad man stå på knä framför en staty av guden Korp och piska sig själv blodig på ryggen. Blodet stänker över statyn och golvet. Mannen har en korpmask över ansiktet.

Plötsligt knackar det på dörren och en flämtande pojke kommer in. Embla känner igen honom som Vergond, en av korpsoldaterna som hade fångat Aslög och Finn, men som kom undan striden med RP. Han kallar mannen för Korpbroder Sturkas. Vergond säger att Aslög och Finn befriades av en här ledda av RP. Han berättar hur RP ser ut och att de hade en häxa med sig. Vergond säger att han slogs väl, men att han inte hade en chans mot deras stora antal och var tvungen att fly. Han vet dock inte vart Aslög och Finn tog vägen.

Sturkas säger att Aslög, som kommit utifrån, måste ha fått hjälp av någon i byn att hitta Finn. Någon som känner till byn och dess invånare, och förmodligen en annan av Nåds döttrar som gömt sig där under längre tid. Sturkas gör Vergond till general över sina korpsoldater och ger honom order att vända ut och in på byn tills förrädaren är funnen. Sedan ska Sturkas tortera henne för att få svar om vart Aslög och Finn skulle ta vägen.

Embla förflyttas igen och hamnar i en liten stuga som uppenbart tillhör en helare. Örter hänger på tork i taket och grytor puttrar över elden. Vid ett bord sitter en gammal, grå kvinna. På väggen bredvid hänger teckningar av Aslög och Finn, och kvinnan är fullt upptagen med att teckna ett porträtt av Embla. Embla försöker varna kvinnan, men vaknar just då i sin egen säng där hon skriker ut varningen till ingen alls.
 

Skymning

Nattens barn
Joined
3 Feb 2020
Messages
144
ÅR 0, VÄXTDAG DEN 7E, MIDVÅR

Gräl
: Dovus vaknar av att Svanhild bultar på dörren. Hon har fått höra att Dana sovit över i hans hus och undrar om det stämmer. Dovus försöker förklara att han sovit på golvet, men Svanhild är rasande och tror inte på honom. Då ilsknar Dovus till och undrar vad som pågår mellan henne och Skade, han såg dem dansa och undrar varför Skade ger henne presenter. Vad har de ihop, egentligen? Svanhild säger att Skade åtminstone bryr sig och ger henne uppmärksamhet. Mitt i allt kommer Dana ut med rufsigt hår och täcket lindat om kroppen.

”Vad är det som pågår?” undrar hon.

Svanhild håller på att gå i taket, och när Dovus försöker förklara att ingenting hänt, stjälper Dana genom att tacka Dovus för hans gästvänlighet. Svanhild skriker att hon aldrig mer vill se Dovus och Dovus säger detsamma. De vrålar så högt att grannarna börjar kika ut genom sina fönsterluckor. När Svanhild rusat iväg tröstar Dana honom och ordnar frukost.

Lite senare kommer Skade och Embla förbi, och Dovus undrar vad Skade har ihop med Svanhild. Skade erkänner att de har träffats och berättar att de tycker om varandra. Dovus blir då så arg att han slår Skade till marken och knäcker tjuvens näsben. Dana springer genast fram för att linda om Dovus hand som han gjort illa mot Skades ansikte.

Orcher: RP blir avbrutna av att klockan på torget plötsligt ringer igen. En svettig, flämtande dvärg kommer springande över bron och skriker: "Orcher! Det är orcher ute på Vidanland!" Byvakterna samlar snabbt alla innevånare innanför palissaden, stänger portarna och börjar förbereda sig för anfall.

RP letar upp dvärgen som varnade alla, och det visar sig att det var Gundolf, en av byns jägare. Han berättar att medan RP var borta på sin långa resa, har flera av Tovas får blivit tagna av varg. Gundolf spårade vargarna, som visade sig vara mycket större än vanliga vargar, till Katts tunga (26G). Katts tunga är en utstickande bergsformation som delas av Dåraforsen. Där såg han flera orcher som var på väg mot Stenbro. Vargarna tycktes vara deras. Gundolf tror att han lyckades undvika att bli upptäckt och har sprungit i nästan ett dygn för att varna byn.

Dana Gyllenvåg föreslår att hon, hennes livvakt Durin och RP ska ta sig ut för att möta orcherna innan de hittar till Stenbro. Dovus gillar idén, men istället för att slåss mot dem rekommenderar han en undanmanöver för att lura orcherna åt ett annat håll. Skade vill vara försiktig och ta reda på så mycket information de kan om orcherna först, och tjuvens bror Njord säger att han kan låna RP sin fiskebåt om de vill fara längs forsen. Det går snabbare.

Avfärd: Dovus talar med Grimolf om att få med sig några av byns vakter, men gruvägaren är fortfarande sur och säger att alla vakter behöver stanna för att skydda byn om RPs plan inte går som planerat. Efter det packar RP ihop sina saker och ger sig av tillsammans med Bork, Dana och Dvorin ner för Dåraforsen.

Dovus klarar sig bra men Dvorin, Embla och Skade blir sjösjuka. Sent på eftermiddagen skådar Dovus en flock stora, svarta fåglar på himmelen. Först njuter dvärgen av naturupplevelsen, men när flocken svänger ner mot båten och börjar närma sig snabbt förstår Dovus att något är fel.

Vittrorna: Plötsligt inser RP att forsen har spärrats av med stora stenblock och RP hör fåglarna skria: "Mat har fastnat i fällan! Mat har fastnat i fällan!" Fåglarna visar sig vara en flock med stora vittror som attackerar. Deras överkroppar ser ut som nakna kvinnor med vassa huggtänder, men deras armar är vingar och deras fötter har klor.

Skade försöker styra båten mot land men krockar med en sten som repar sidan samtidigt som Dana och Embla skjuter ner flera av vittrorna. De kvarvarande vittrorna försöker riva ut Dovus ögon, men dvärgen lyckas skydda sig med sin sköld. Han slänger en tänd fackla mot en av vittrorna som fattar eld och dör.

Vittrorna häcklar RP och berättar detaljrikt om hur de ska döda dem. RP blir skrämda men ger inte upp. Skade får tillslut in båten till stranden och några av RP hoppar av. Dana, Embla och Skade skjuter ner flera av vittrorna men de otäcka varelserna hämnas genom att dra upp Embla i luften och släppa henne mot marken. Dovus kastar sin dolk mot dem och efter fler pilregn är vittrorna snart besegrade. Dana slänger sig över Dovus och kramar honom. Hon är glad att han fortfarande lever.

Embla undersöker vittrorna. Hon vet att de är onda väsen som brukar stjäla små barn, men när hon undersöker dem närmare ser hon blekta halvmånar tatuerade över deras bröst. Vittrorna är förvridna döttrar av Nåd. Detta gör Embla förfärad. Vem har gjort denna ondskefulla handling? Hade hon kunnat rädda dem på något sätt? Har hon dödat sina egna? Embla går bort och sätter sig för sig själv och grubblar.

Nattligt oväder: RP bär båten till andra sidan av stenblocken och Embla försöker ordna ett läger. Hon är dock så upprörd att ingenting fungerar. Skade spejar medan Dana och Dovus sätter sig vid flodkanten i solnedgången. Dana frågar mer om Svanhild och Dovus berättar om hur skakigt deras förhållande har varit.

"Om man bara hade en sån som du", säger han tillslut.
"Det har du", svarar hon och de två nasarna kysser varandra. Det börjar regna och de drar en filt över sig som ett litet tält.

Regnet förvandlas under natten till ett skyfall och åskan börjar gå över himmelen. RP har inte något bra skydd, då Embla inte fick till en ordentlig lägerplats, och blir genomvåta och frusna. Blixtar dundrar ända till morgonen och RP får inte sova en blund.
 
Top