Nekromanti [Stål och Skugga] Ny tråd

[Svarte Faraonen]

[OFF: Den gamla tråden blev väldigt lång, så jag stängde den.]

Med lådan i famnen och vapnen redo rör ni er kvickt ned mot kanalen. Vid den kajplats som utvisats ser ni först ingen, men snart lösgör sig en låg båt ur skuggorna. Rorsmannen gestikulerar åt er att bege er ned, och ni följer kvickt hans anvisningar. Han är en lång, blek figur, iförd en tung kappa. Det är inte utan att ni tänker på vad som sägs om dödsrikets flod när ni ser på honom, något som bara understryks av hans obehagliga tystnad. Han skjuter sig ut från kajen, och ni rör er snabbt mot stadens inre.

 

[Kendofarfar]

"Är det en lång färd?" frågar jag "herr Karon".
Om han svarar jakande tar jag och lägger mig ner för att försöka fånga en minuts sömn innan vi är framme.
Annars sätter jag mig bara halvt liggande och vilar lite emedan jag spanar ut över den spegelblanka ytan.

 

[Svarte Faraonen]

Mannen skakar på huvdet, och mycket riktigt når ni snart ett valv, vilket leder in under en stor byggnad. Ni finner där en inbyggd liten kaj. Ljus strömmar in från en öppning i taket. Er färjkarl angör båten och knycker med huvudet för att visa att ni ska upp på kajen. Med sin långa åra slår färjkarlen an en klocka, och inom kort ser ni ett ansikte dyka upp i öppningen. En stege skjuts ned, och tillsammans med färjkarlen klättrar ni upp mot ljuset och de avlägsna ljuden av musik.

 

[Markehed]

Onder färden har jag haft tankar på att se vad som finns i lådan men insett att det förmodligen är bäst att inte veta. Troligen är det bara pengar.

Då jag håller i lådan väntar jag på de andra innna jag stäcker upp lådan så att jag kan häva mig upp över kanten in i ljusskenet.

 

[Kendofarfar]

Jag följer lådan misstänksamt med blicken när den lyfts upp och kontrollerar så att den itne försvinner eller bytas ut.

 

[Lange]

[jag är passiv]

 

[Svarte Faraonen]

Ni kommer upp i en murad gång, knappt hög nog att stå raklång i. En flicka som knappast kan vara äldre än tolv år, med en lykta i handen, väntar er där uppe.

"Nikoleta tar emot nu."

Ni följer henner genom gången, vilken snart mynnar i en trappa uppåt. Ni kommer upp i ett stort kök, där matlagning tycks vara i full gång. Hettan är intensiv, doften av stekt kött och fisk hänger i luften och tjänstefolk rusar fram och åter. Ni inser att det var ett bra tag sedan ni åt något. Till sist förs ni ut i ett stort skänkrum, öppet mot en trädgård. Trädgårdens mitt är upplyst av lyktor, och skådespelare framför vad som tycks vara slutakten i en tragedi. Nikoleta beskådar det hela med intresserad blick. Flickan uppmanar er att vänta tills det är slut, och slinker sedan tillbaka till köket.

 

[Kendofarfar]

Jag tänker inte väcka anstöt på något sätt utan ställer mig helt sonika där vi blivit anvisade att stå och anstränger mig för att se vaken och alert ut och inte säcka ihop. Jag borstar också av kläderna och mig själv något i ett försök att se någotsånär anständig ut.
Om någon erbjuder oss mat eller dryck tackar jag och tar emot, annars är det bara att hålla sig, förhoppningsvis är det ju inte så lång tid kvar nu till ett rejält mål mat och en ordentlig sömn.
Annars tar jag bara och håller käften och tittar på pjäsen.

 

[Svarte Faraonen]

Pjäsen löper snart mot sitt slut, och artisterna övergår till mer lättviktig underhållning. Pantheras, med den tränade soldatens förmåga att tillgodogöra sig sömn så snart tillfälle ges, vaknar från den tupplur han tagit, och ni presenterar er för Nikoleta.

"Så, jag ser att ni skaffade fram lådan. Jag har hört om den där... incidenten ni provocerade fram på tavernan. Ni inser vad som sker om ni rör er allt för öppet nu. Jag har skaffat er en sovplats på teaterns vind, så kan vi talas vid när ni vilat upp er. Tala med Gregorios, så visar han er dit."

Gregorios är välbekant för er -- en gemytlig äldre teaterägare med en smak för stiliga skådespelare och ett skarpt sinne för affärer, legala som illegala. Ni kan utan bekymmer se honom sittandes vid ett bord, ätandes kanderade apelsinskal med någon nyinskaffad ganymed.

 

[Lange]

Jag bugar och tackar Nikoleta för hennes godhet.

Jag har inget mer att säga till henne så jag tar två steg bakåt vänder mig om och går bort till Gregorios.

"Godkväll på er gamle Greger." säger jag med ett pillemariskt leende medan jag sätter mig vid hans bord. Ur mina dukar och klädestyger plockar jag fram en liten påse... Hasch.

"Här är lite röka, fin röka. Jag behöver pengar så därför vill du ha det." Mina tänder blottas med mitt leende.

"Men om du inte har stålar så kan jag ta det i mer fast valuta, det vill säga smycken, guld, silver, juveler, inget brons eller koppar, tack."

Jag tittar på hans manliga ”vän” och lägger armen om honom.
"Hämta mig lite utspätt vin är du snäll… seså spring."
När han reser sig smackar jag på honom så som man brukar göra med en häst. Jag flinar lite åt mitt sinne för komik.

Lutad tillbaka i min stol, lätt gungandes och med ett självgott leende säger jag som den ungtupp jag är.
"Så vad säger du, Greger."

 

[Svarte Faraonen]

Gregorios verkar först lite överraskad av denna frimodighet, men återvinner kvickt sitt vanliga jämnmod.

"Jovisst, om det är fina saker, så. Du har säkerligen inget emot att vi delar en pipa medan vi tänker på saken. Apelsinskal?"

 

[Markehed]

Med ett trött tonläge säger jag "Kan ni ta affärerna senare jag behöver sömn. Visa oss till rummet.".

Det märks att jag är riktigt trött då jag inte ens låter irriterad eller bars. Mina dimmiga tankar vilar nu på det möte jag haft tidigare under kvällen. Hur har han hamnat i samma situation som jag befinner mig i. Olyckligtvis befinner vi oss på olika sidor i en konflikt som förmodligen inte kommer att vara löst förren en stor mängd blod färgat gatstenarna röda. Tiden har förflutit och vänskapen har förändrats, men den finns fortfarande där. Han hade en chans att göra sig av med en fiende, men skonade istället en vän.

 

[Lange]

"Javisst kan vi smaka lite men inte förmycket för min del, jag behöver ut och springa lite till innan jag kan gå och lägga mig."

Jag tar några apelsinskal och tuggar eftertänksamt.

"Helst av allt guld, gärna med någon liten sten i. Tänker mig ringar eller halsband, går bra med armband också."

 

[Svarte Faraonen]

Gregorios tillkallar en tjänare som för de som vill sova till deras kvarter, samtidigt som han meckar en pipa.

"Hur mycket av det här har du?"

[OFF: Jag slår för din Handel mot Gregorios Integritet.

Du:
Gregorios: ]

Efter lite förhandling, och en tids rökande och konversation tillsammans med Gregorios och hans gosse har du lyckats byta ditt hash mot en tunn guldring med en liten delfin i turkos på. Den exakta renheten är du osäker på, men den är i vart fall inte någon förgylld koppar eller liknande bluffmakeri.

 

[Kendofarfar]

[OFF: Ingen bleckplåt alltså? ]

Jag nickar åt Nikoleta och följer Pantheras mot rummet och sömnens rike.

[OFF: Sista posten innan påsk. Trevlig helg grabbar så hörs vi sen]

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Jo, påskuppehåll här känns som en god idé, alla är ju upptagna med konvent och lajv.]

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Okej, då sätter vi igång igen! Ni valde verkligen rätt väder att lajva i. Det är nog Samuel som bör skriva något nu.]

 

[Lange]

"Tackar hjärtligast, men nu måste jag gå. På återseende."

Lite lätt avslappnad av pipan skakar jag liv i mina lemmar. Min natt är inte över än.

Jag täcker över mitt ansikte med mina dukar och "lånar" ett draperi på vägen ut som jag sveper om mig för att hålla nattkylan borta.

Ute på gatan vandrar jag planlöst en stund för att samla mina tankar och minnas vägen till mitt mål. Min gudomligt vackra nattfjäril, min gyllenstrålande soluppgång, mitt allt, min mening, min eviga och enda kärlek.

Jag huttrar bort kylan och sätter iväg längs stadens gränder och bakgator med ringen hängandes runt min hals i en av mina halskedjor...

 

[Svarte Faraonen]

Tyst tar du dig upp på taket och knackar lätt på fönsterluckorna. De glider upp, och du möts av ett varmt leende och en kyss så snart du kommit in. Ringen passar, om inte utmärkt, så åtminstone bra nog. Hon vet bättre än att fråga om varifrån du fått den, och talar i stället som vanligt om sin dag. Den vanliga rutinen, men det håller svälten och hemlösheten borta. Om ni en dag kunde få en chans att betala tillbaka era skulder och börja något nytt... men hur skulle det ske? Du kan mycket väl dö i morgon -- striden mot Ögonen hänger fortfarande i ditt minne. Just nu är natten allt du kan bry dig om.

 

[Lange]

Samtidigt som de första livgivande strålarna bryter genom gardinerna och dansar över hennes nakna, silkelika kropp stiger jag försiktigt och ljudlöst upp.

Hon sover så tryggt, så vackert.
En tår faller ner för min kind, en bitter tår över vårt öde, men jag skall ändra på det.
"...sanna mina ord..." viskar jag lätt samtidigt som jag klättrar åter ut på hustaken för att ta mig tillbaka till Nikoleta och mina vapenbröder för en ny händelserik dag.