Speltimmen v15–16 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag tog just tag i att spela klart The Shivah.

Det visade sig att spelet var kortare än jag trodde och att jag gett upp ganska precis innan slutet förra gången. Oh well. Jag behövde totalt två hints – en förra gången jag spelade spelet, en den här gången. Lite pinsamt är det att båda hintarna har med datoranvändning att göra: Jag fattade först inte att "Ethan G" och "E Goldberg" var samma person som man därmed kunde söka efter, och så gången misslyckades jag tydligen med att fatta att man kunde kolla Zeligs visitkort och testa att logga in som honom.

Och sen eftersom det var så få achievements så såg jag till 100%:a dem också, med hjälp av en guide.

The Shivah är ett mycket kort men ganska trevligt spel.

Vi får se om jag går vidare med The Unavowed härnäst, det är ju det sista av Dave Gilberts spel jag inte spelat, eller om det blir Norco först, i peka-klickagenren.

 

[Mundo]

Jag har spelat en hel del (och knäckt!) Disco Elysium.

Jag är på min andra omgång av spelet nu. Det är ett point-and-click spel där du tar dig an rollen som en detektiv i en fiktiv värld, med den lilla twisten att du har upplevt något som gjort att du mer eller mindre helt har tappat minnet. Det är väldigt tacksamt för world building i nya världar som är någorlunda komplexa. Det hjälper också när deras artstyle och voice acting båda är helt amazing.

Spelet saknar egentligen riktig svårighetsgrad då allting görs med skill-checks likt när man sitter och spelar rollspel. Du rullar 2T6+ värdet i en förmåga, kommer du över svårighetsgraden så lyckas du. Därav utmanas spelaren inte med att behöva sikta, klara av en stealth-section och QTE, etc. Istället fokuserar spelet på din karaktärs psykologi och såklart fallet som du måste lösa, likt klassiska point-and-click adventures fast utan tidigt 2000-tals-sjukan där du måste kombinera tvålen med en ballong på rätt plats för att hitta nyckeln som du måste googla fram för du varit fast på samma ställe i en halvtimme nu.

Eftersom din karaktär lider av total minnesförlust (minns inte vad du heter, var du är, vad ditt fall är, etc) så vill jag inte avslöja alltför mycket mer om spelet. Gillar du point and click-utredning så är Disco Elysium ett utmärkt val. Utredningen har många bra twists, det finns mycket skoj man kan göra (eller helt låta bli!) vid sidan av utredningen och spelet har en djupt politisk dimension - utan att avslöja alltför mycket så pågår det en storstrejk i området där du rör dig.

Är Disco Elysium det bästa spelet i sin genre? Jag säger detta som någon som har spelat point and click spel sen jag var gammal nog att förstå hur min storebrors Amiga fungerade.

Ja, det är det.

Utan tvekan.

95 enligt Krankometern.

 

[krank]

Jag har spelat 66 minuter av Rain of Reflections.

Tyvärr är det här bara första episoden och svenska spelstudion Lionbite Games verkar inte så aktiva. Senaste tweeten 2020… Så jag tror inte det blir så många fler.

Vilket är jävla synd, alltså. För det här spelet ser ut att vara en absolute banger. Snygg cyberpunk, och gameplay är lite hybrid mellan peka-klickaäventyr och X-com, med fokus mer på smygande än pangpang. Och så en del småkluriga pussel för olika sorters hacking. Ännu så länge är allt ganska lätt, men jag tänker mig att jag ju bara är i början av spelet ännu – då är det OK att det är lätt, och att jag lär mig hur allt funkar.

Lite mindre bra är vissa delar av manus (styltigt) och voice actingen (svengelsk, konstig rytm/hastighet ibland). Men det är sånt jag kan ha överseende med. Människo-3dmodellerna är inte jättesnygga. Plotten verkar ännu så länge ganska, öh, dum, men det kan jag också leva med. Mänskligheten har, berättar introtexten, blivit steril och är nära att utplånas. Och så finns det en massa wildlands kring städerna, och så finns det ett sista barn som föddes på naturlig väg. Jag vet inte vartåt det är på väg, men… Jaja. Jag har spelat dummare.

Jag är väldigt sugen på att spela vidare. De turbaserade taktiska elementen, pusslen och peka-klickaelementen passar mig som hand i handske, och framför allt miljöerna är väldigt, väldigt snygga.

BETYG: 90+

 

[krank]

Jag har spelat över en timme av Shadow Man Remastered.

Det här är ett tredjepersons-actionspel från vad vi kanske kan kalla "Voodoo2-eran". 1999. 3D var fortfarande primitivt och spelföretagen hade ännu inte riktigt bestämt sig för hur de ville ha sina kontroller. Följaktligen är Shadow Man ett spel som det normalt sett är svårt att komma tillbaka till. Ingen mouse look, till exempel. Nightdive Studios har gjort den här remastern, och… jodå, den är bra. Mouselook är med, till exempel. Även om man fortfarande inte kan skjuta uppåt eller neråt annat än när spelets temperamentsfulla auto-aim-system bestämmer sig för det. Och även om man inte kan svänga kameran vänster eller höger medan man hoppar. Överlag märks det fortfarande att det här är ett gammalt spel. Mer exakt att det är från en jobbig övergångstid. Innan den här tiden var ju allt 2D, och funkade bra. Efter den här tiden hade 3Dn satt sig.

Men Shadow Man är ett ambitiöst spel. Mycket mer ambitiöst än vad teknologin medger. Animationerna är sådär Quake-stela, och spelets ambitioner om en cinematisk kamera och berättande faller ganska platt. Det hjälper inte att manuset är krystat nonsens eller att den som regisserat mellansekvenserna bara haft en ganska vag aning om hur filmregi funkar. Spelet har mycket voice acting, och röstisarna gör väl så gott de kan, men jag kan inte nog understryka hur mycket nonsens manuset är. Jag vet inte om serietidningen är annorlunda, men jaja.

Spelet är ganska icke-dödligt, men håller en inte i handen vad gäller funktionalitet – man får i ganska hög grad själv räkna ut vad saker är och hur de funkar. Kanske är det såpass gammalt att man faktiskt förväntas läsa i manualen innan, och se hur allt hänger ihop? Jag vet inte.

Vet ni vad jag gillar? Jag gillar kartor. Framför allt i metrodivania-spel, som ju det här åtminstone hittills ger intryck av att vara. Har spelet karta? Nej, speltillverkare fick för sig nånstans när de gick över till 3D att kartor, det pysslar vi inte med.

Men OK. Man spelar Michael LeRoi, som är en Shadow Man vilket betyder att han har en cool mask inflätad i sina revben och kan hoppa mellan dödsriket och vår värld. Nu har demonen Legion med hjälp av Jack the Rippers ande byggt ett stort citadell i dödsriket, där han tänker samla en massa "Dark Souls" och ta deras kraft in i sig. Och så nånting nånting fem seriemördare som jag antar blir något slags bossar.

Man springer, hoppar, klättrar, skjuter med världshistoriens minst tillfredsställande vapen, och svär och går vilse. Ibland pusslar man lite lätt.

Positiva saker med spelet är att en del av de visuella designerna var ganska snygga innan de manglades in i ful lågpoly-form. Spelet ger också ändå något slags mersmak; jag spelade ungefär 20 minuter längre än jag tänkt. Men bristen på karta och de vindlande banorna gjorde att jag till slut gav upp.

Jag skulle vilja återvända till det här spelet. Trots nonsens-plotten och trots de märkliga kontrollerna så finns det något här, och jag uppskattar alltid en metroidvania med samlar-element. Men bristen på karta gör nog att det här blir ett spel jag drar mig för att återvända till.

BETYG: 85+