Rollspel som kollektivt skapad konst

[Genesis]

Okej, jag vet att jag har en tendens att länka till material som inte är på amerikanska. Och ja, ibland gör jag det på pin kiv, som mitt lilla sätt att göra uppror mot den globala anglokratin. Men den här gången är det verkligen en video jag fann otroligt intressant, och relevant för rollspel. Den är på franska, och är inte textad. Den är från den briljanta YouTube-kanalen Fouloscopie, som handlar om den vetenskapliga studien av folkmassor. MEN, jag ska försöka förklara videon lite och berätta om de saker som jag finner intressant i den så att förhoppningsvis även ickefrankofoner kan delta i tråden. Men först videon:

Ämnet som tas upp är skapandet av kollektiva konstverk. Ingen AI här, utan konstverk skapade av grupper av människor. Mehdi talar om olika klassificeringar av kollektiv konst, och jag tänkte att det kunde vara intressant att hitta bordsrollspelen här. Klassificeringen är inte komplett, utan han färdas ned på olika grenar av den och utforskar de förgreningar som finns där. Men ändå.

Så den första förgreningen är om konsten är centraliserad eller inte. Det första exemplet av centraliserad kollektiv konst är en symfoni. Utförandet är kollektivt, men författandet är centraliserat. Dock, inom den centraliserade grenen påpekar han att det finns olika grad av individuell frihet hos utövarna. Ett teaterstycke är också centraliserat, men skådespelarna har mer individuell frihet. Som ett experiment gör han här ett konstverk där individer får måla av en existerande del av en bild. Biten med aporna, som ni kan se i videon.

Här är det såklart frestande att tala om spelledare, och det kanske är en del av det, men jag tänker spontant mer på äventyrskonstruktörer. Att spela igenom ett färdigskrivet äventyr kan säggas vara ett centraliserat verk med relativt stor individuell frihet (om det inte är hårdrälsat). Egentligen har vi ju här flera olika nivåer av centralisering. Först från spelskaparen, sedan av scenarioskribenten, sedan av spelledaren, och till sist spelarnas individuella utförande.

Därefter utforskar Mehdi den decentraliserade delen av kategoriserandet. Här frågar han om verket är kumulativt. Ett kumulativt verk är ett där deltagarna bygger på varandras bidrag, men inte kan radera tidigare bidrag. Som exempel låter han folkmassan skriva några berättelser, där varje deltagare lägger till en mening på berättelsen de föregående redan skrivit, utan att få radera. Detta är ju rakt av textrollspel. Den faktiska metodiken att turas om att lägga till en mening i berättelsen är en mekanik som vi använt i Hantverksklubben, som jag använder i vissa scener i Se och göra i Aliatra, och som också används i Happy Birthday, Robot och säkert flera andra spel. Så detta är ju rakt av ett decentraliserat, spelledarlöst rollspel. I vissa rollspel har man ju fler begränsningar, som att vissa spelare bara får hitta på info om vissa personer (sina rollpersoner), men så är det inte här, och heller inte i Hantverksklubben, Aliatra eller Happy Birthday, Robot.

Sedan utforskar han verk som inte är kumulativa. Här får deltagare ändra på tidigare deltagares bidrag. Detta är generellt något ovanligt i bordsrollspel (men sker i tidigare nämnda Happy Birthday, Robot). Ett berömt exempel är Reddits pixelgrej. Vi ser här först ett bildkonstverk där flera deltagare turas om att måla på bilden, men man får radera saker som tidigare deltagare målat. Sedan kör han en annan grej, som jag finner absolut fascinerande och skulle vilja prova någon gång: Han låter grupper av personer samtidigt redigera ett och samma dokument, och de ska skriva en berättelse i det. Alla skriver samtidigt, de får radera varandras bidrag, de kan skriva var som helst i dokumentet och de bygger gemensamt ihop berättelsen. I början är det totalt kaos och alla slänger in allt möjligt, men efter ett tag slutar de lägga till ny infromation och börjar jobba med koherensen. Det här är något man absolut kan kalla för rollspel, eller något relaterat, men som jag inte sett förut.

Till sist tittar han på huruvida deltagarna tillåts ha social kommunikation med varandra eller inte. Han ger dem en uppgift där de ska kollektivt måla en bild på ett visst tema, men nu får de fritt samtala och koordinera sig. Resultatet blir att det snart uppstår en sorts ledare som koordinerar och bestämmer arbetet. Detta är såklart intressant från ett rollspelsperspektiv, då vi genast börjar tänka på spelledare. Mehdi menar att i en social gruppering som ska utföra ett gemensamt arbete uppkommer en ledare naturligt. En del av procedurerna i spelledarlösa rollspel är ju till för att motverka den tendensen och sprida auktoriteten jämnare. Saker som roterande scensättning, individuella rollpersoner eller att ge enskilda spelare auktoritet över vissa aspekter i spelvrlden, som i Archipelago eller Dream Askew. Jag har inte tänkt på det från den vinkeln förut, men nu känner jag att det stmmer rätt väl, och det är ju en gammal insikt att även när man spelar spelledarlöst tenderar det att finnas en "informell spelledare".

Det sista experimentet är inte riktigt ett konstverk, utan han pratar om Wikipedia och låter folkmassan författa Mehdis egen biografi baserat på vad de olika deltagarna vet om honom. Han utför en del sådana här kollektiva experiment och deltagarna är generellt folk som följer honom på YouTube, Patreon och liknande, så de vet ju en del om honom, och lyckas hyfsat författa en text, även om den har en hel del misstag.

I alla fall, det är en kort sammanfattning av videon. Efter att ha läst den kan nog den som är intresserad snabbkolla igenom videon och se en del av experimenten, även om man inte kan franska.

Jag fann det här väldigt intressant, och ett försök att klassificera "kollektivt skapande" och sedan se var någonstans bordsrollspelen passar in, och vad man kan göra om man flyttar lite på dem till andra grenar av klassificeringen tycker jag är ett superspännande designutrymme.

Tankar och kommentarer?

 

[Genesis]

Första expertimentet börjar vid 4:06.
Andra 7:06.
Sedan 9:50.
11:20
14:33
Sista 15:58.

 

[Man Mountainman]

Här är det såklart frestande att tala om spelledare, och det kanske är en del av det, men jag tänker spontant mer på äventyrskonstruktörer.

Man kan kanske jämföra äventyrsskribenten med kompositören, spelledaren med konduktören. (I Electric Bastionland heter SL "conductor")

 

[Genesis]

Man kan kanske jämföra äventyrsskribenten med kompositören, spelledaren med konduktören. (I Electric Bastionland heter SL "conductor")

Ja, det är såklart en bra jämförelse. Eller om man jämför med teater, som väl ligger närmare, så är äventyrsskribenten författaren och spelledaren den som sätter upp pjäsen. (Kan för lite om teater för att veta titeln.)

 

[RasmusL]

Jag nöjer mig med ditt referat och tittar inte men jag skulle nog säga att "rollspel" och troligen "bordsrollspel" kan landa nästan var som helst här. Framför allt på lajv-sidan finns skapare som Nina Essendrop m fl som gör en massa som kanske gränsar till "experiment" eller "performance art" eller vad det nu kan heta som leker med just de där parametrarna i större skala. Just "bordsrollspel" har ju sina begränsningar i och med att kroppen inte kan användas som verktyg i lika stor utsträckning men det är ju en utmaning snarare än en begränsning!

 

[olaberg]

Detta är såklart intressant från ett rollspelsperspektiv, då vi genast börjar tänka på spelledare

Eller "caller".

 

[RasmusL]

Jag tänker över lag att det, kanske (?) är "lättare" att uppnå det där tillståndet av kollektivt konstskapande när saker sker utan att alla är medvetna om allt som sker. Runt bordsrollspelsbordet är all information (typ) öppen och symmetrisk men lajv, även mindre historier i slutna rum, har ofta parallella skeenden som spelare kan flyta mellan och jag tycker att det händer något spännande när input kan komma oväntat och från en oväntad/oinformerad vinkel. Sen är det också något i att kommunicera med kroppen som lyfter det där ännu en nivå, finns ju många lajv där kommunikationen sker overbalt, via rörelse eller dans eller masker eller ritualer på något sätt, och det introducerar mer osäkerhet/otydlighet när skeenden tolkas helt olika utan att för dens skull behöva kollidera. Jag kan tänka mig att ökad asymmetri och otydlighet i information och tolkning av denna ger en ökad känsla av "konstnärlighet" i spel.

Frågan är då hur det kan överföras till spel med begränsningarna "sitta runt ett bord" och "alla har all information från spel"?

 

[Genesis]

Jag tänker över lag att det, kanske (?) är "lättare" att uppnå det där tillståndet av kollektivt konstskapande när saker sker utan att alla är medvetna om allt som sker. Runt bordsrollspelsbordet är all information (typ) öppen och symmetrisk men lajv, även mindre historier i slutna rum, har ofta parallella skeenden som spelare kan flyta mellan och jag tycker att det händer något spännande när input kan komma oväntat och från en oväntad/oinformerad vinkel. Sen är det också något i att kommunicera med kroppen som lyfter det där ännu en nivå, finns ju många lajv där kommunikationen sker overbalt, via rörelse eller dans eller masker eller ritualer på något sätt, och det introducerar mer osäkerhet/otydlighet när skeenden tolkas helt olika utan att för dens skull behöva kollidera. Jag kan tänka mig att ökad asymmetri och otydlighet i information och tolkning av denna ger en ökad känsla av "konstnärlighet" i spel.

Frågan är då hur det kan överföras till spel med begränsningarna "sitta runt ett bord" och "alla har all information från spel"?

Dold information går ju att föra in i spel, och det finns en del spel som jobbar med detta. Jag är själv inte så förtjust i att jag som spelare inte får uppleva hela berättelsen, utan bara en del av den. Det är lite en grej jag har svårt för med lajv (säger jag utan att någonsin ha testat). Men det finns gott om spel där de enskilda deltagarna har information som inte är offentlig.

Jag vet inte om det ger upphov till ett mer "kollektivt" skapande. Du menar att det blir svårare för en spelare att ta kontrollen över narrativet?

 

[RasmusL]

Dold information går ju att föra in i spel, och det finns en del spel som jobbar med detta. Jag är själv inte så förtjust i att jag som spelare inte får uppleva hela berättelsen, utan bara en del av den. Det är lite en grej jag har svårt för med lajv (säger jag utan att någonsin ha testat). Men det finns gott om spel där de enskilda deltagarna har information som inte är offentlig.

Jag vet inte om det ger upphov till ett mer "kollektivt" skapande. Du menar att det blir svårare för en spelare att ta kontrollen över narrativet?

Ja, eller att det i varje inte givet tillfället inte är någon över huvud taget som har kontroll, när ett stort antal vitt skilda tolkningar av samma situation får utlopp och uttra sig i spel. Jag säger inte att alla lajv är så, far from it (senaste handfull jag spelat kunde lika gärna ha varit ett bordsrollspel där jag och några bra medspelare vävde vår berättelse i mediumet av "lajvet som helhet" men där vi hade rätt tight kontroll över "vårt" skeende), men jag ser nog att det är lättare att uppnå vad jag personligen är en känsla av "konstskapande" när vi går från verbal till icke-verbal kommunikation, typ dans eller bygga/fixa med fysiska saker eller bara att inte ha ett talat språk eller för dens skull kroppsspråk (även om det finns runt bordsrollspelsbordet är det såklart lättare/tydligare när en står upp och har ytor att röra sig på). Typ lajv där det arbetas med fysiska material som snören, plast eller något så enkelt som toalettpapper för att förändra rummet, kommunicera känslor eller mening eller så. Det är kanske bara att det känns lättare att vara "flummig" när det inte är explicit i tal, och det kanske beror på någon form av förutfattade meningar eller så.

Ett lajv kan ju vara likt teaterexemplet ovan men med än mindre "kontroll", även mer så än improv i och med att det aldrig finns någon publik som behöver tas hänsyn till.

Och ja, det finns ju sätt att göra det kring bordet, men det är svårt med assymetrisk kommunikation utan att det ska bli klunky (tycker jag). Att skicka lappar till varandra är inte lika flow-igt för mig som att faktiskt smyga undan i ett skrymsle och ha den där "hemliga" scenen. Samt att alla andras "hemliga scener" påverkar min berättelse indirekt i och med hur de formar andra spelares historier och hur de kolliderar. Men det är ju ett "vanligt lajv" liksom, lägg till det en faktisk intention att "skapa konst" så tror jag att det är lättare som lajvskapare än som bordsrollspelsskapare.

 

[RasmusL]

Så ja, det där kolliderandet av många deltagares idéer som aldrig kan göras helt explicit (i och med att det sker samtidigt och på olika stället i rummet) och sker oavsett en vill det eller ej kan jag nog tycka är en lätt väg till att nå "kollektivt skapande" om det finns en sådan intention bakom och lajvet är designat för det.

Det kanske är en dum parallell men bordsrollspel kan vara lite som författarskap och poesi (det som skapas i mötet med verket är synligt för mottagaren och det sker i sekvens) och lajv mer som skulptur/måleri (mötet sker med en helhet som förvisso kan utforskas men allt som "sker" i konstverket sker samtidigt och parallellt och upplevelsen kan vara helt olika beroende på vilken vinkel någon kommer in från)? Om jag får fortsätta med den dumma liknelsen så tänker jag att det liksom är lättare att måla tillsammans eller skulptera tillsammans samtidigt än det är att skriva tillsammans samtidigt då det senare naturligt sker i en sekvens?

 

[RasmusL]

...och liksom, när en står i ett rökigt och UV-upplyst klassrum fyllt av människor som dansar runt okoordinerat iklädda konstiga masker och det ändå är ett sorts berättelseskapande så ligger det nära till hands att tycka att det är konst(igt)

 

[Genesis]

Och ja, det finns ju sätt att göra det kring bordet, men det är svårt med assymetrisk kommunikation utan att det ska bli klunky (tycker jag). Att skicka lappar till varandra är inte lika flow-igt för mig som att faktiskt smyga undan i ett skrymsle och ha den där "hemliga" scenen. Samt att alla andras "hemliga scener" påverkar min berättelse indirekt i och med hur de formar andra spelares historier och hur de kolliderar. Men det är ju ett "vanligt lajv" liksom, lägg till det en faktisk intention att "skapa konst" så tror jag att det är lättare som lajvskapare än som bordsrollspelsskapare.

Jag menade framförallt att det är vanligt och enkelt att ta med sig hemlig information in i bordsrollspelet, snarare än att man har hemlig kommunikation under spelets gång. Dock, senaste gången vi spelade Plommonkrönikan så var scenariot en enda lång scen, med mekanik som är helt ickeverbal, och det hände ett par gånger att några gick iväg och talade med varandra i ett annat rum. Men där kommer man ju in på var man drar gränsen mellan bordsrollspel och lajv, såklart.

I vilket fall som helst så finns ju både bordsrollspel och lajv på lite olika ställen i den där klassificeringen av "kollektivt skapad konst".

Men det är absolut en intressant grej att fundera på, det där med att en del av skapandet sker utan att man ser varandras bidrag. Som sagt, det är ju ganska vanligt i setupen i bordsrollspel, men mindre vanligt under spel. Att gå iväg och ha en del av spelet i ett annat rum är en grej, men jag kan också tänka mig att man har ett avbrott under spel och gör en del simultanskapande, typ att man skriver ner saker på lappar som sedan används under nästa "fas".

Dragonfly Motel (spelet som gör att Prosopopée inte längre är känt som "det knarkiga franska spelet" i Indierummet) börjar med att man skriver ned en massa grejer på lappar, utan att berätta för varandra. Därefter blandar man lapparna och alla drar ett gäng, som de sedan använder under spelets gång. Jag kan tänka mig exakt samma mekanik, fast man gör det då och då under spel. Man avbryter spelet, skriver lite lappar, baserat på vad som hänt hittills, slumpar ut lapparna till varandra, och sedan använder man de lappar man fick under nästa fas i spelet. Lappskrivandet blir då ett sorts omedelbart och dolt skapande.

Det är såklart inte samma sak som det du talar om, men en aspekt av samma grej, överförd till bordsrollspel. Vore intressant att testa.

Den här sortens diskussioner är sådant som gör mig så jäkla pepp på att skriva rollspel 2022. Det känns som att vi fortfarande har utforskat så otroligt lite av vad det här mediet kan göra!

 

[Genesis]

Den här sortens diskussioner är sådant som gör mig så jäkla pepp på att skriva rollspel 2022. Det känns som att vi fortfarande har utforskat så otroligt lite av vad det här mediet kan göra!

Eller ja, lajvare har säkert utforskat mycket mer, men jag är lyckligt ovetande där.

 

[RasmusL]

Eller ja, lajvare har säkert utforskat mycket mer, men jag är lyckligt ovetande där.

Det har de inte! De har utforskat andra saker! Du borde komma på Knutpunkt (nu är det förvisso sent att anmäla sig till årets som går nu i helgen i Linköping men det kommer ju fler!), ur vissa aspekter är det helt nytt tänk och på andra sätt är det som att de precis kommit igång och är hopplöst efter ens Forge-tänket. Stor potential för korspollinering!

 

[Genesis]

Det har de inte! De har utforskat andra saker! Du borde komma på Knutpunkt (nu är det förvisso sent att anmäla sig till årets som går nu i helgen i Linköping men det kommer ju fler!), ur vissa aspekter är det helt nytt tänk och på andra sätt är det som att de precis kommit igång och är hopplöst efter ens Forge-tänket. Stor potential för korspollinering!

Det riktigt löjliga är att jag kommer att vara i Linköping onsdag-fredag. Riktigt illa att jag inte hade koll på detta!

 

[RasmusL]

Det riktigt löjliga är att jag kommer att vara i Linköping onsdag-fredag. Riktigt illa att jag inte hade koll på detta!

PM!

 

[RasmusL]

Men över lag känns det som att det finns en nisch för "rollspel som konst"-spel i mer eller mindre konkret bemärkelse. Estimated Prophet av Ron Edwards eller rollspelsdikterna av Mathijs Holter är det närmaste jag kan tänka på!

 

[Genesis]

Men över lag känns det som att det finns en nisch för "rollspel som konst"-spel i mer eller mindre konkret bemärkelse. Estimated Prophet av Ron Edwards eller rollspelsdikterna av Mathijs Holter är det närmaste jag kan tänka på!

Med "konst" här menade jag nog att allt rollspelande är konstskapande. Det var att klassificera rollspelandet bland andra konstformer som är skapade kollektivt jag tänkte.

Sedan är det klart att vissa spel är mer konstska än andra. Men det är ju ett berömt svårdefinierat ord.

 

[RasmusL]

Med "konst" här menade jag nog att allt rollspelande är konstskapande. Det var att klassificera rollspelandet bland andra konstformer som är skapade kollektivt jag tänkte.

Sedan är det klart att vissa spel är mer konstska än andra. Men det är ju ett berömt svårdefinierat ord.

Ja, absolut. Rollspel närmar sig ju konst från någon riktning men det går ju också att medvetet närma sig rollspel från en konst-riktning. Jag tänker att det är skillnad att ha intentionen att göra konst som är ett rollspel eller att göra rollspel som är konst, och Holters spel känns som att de medvetet närmar sig från konst-hållet.

 

[RasmusL]

...för liksom på frågan "är rollspel konst?" så svarar jag alltid ett emfatiskt "ja!" Inte böckerna dock, det som sker runt bordet.