Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v13

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,536
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v13. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Jag har sett Fury Road (jag tror titeln egentligen börjar med 'Mad Max', och jag tycker nog egentligen det är roligt att döpa saker efter bifigurer, men ser inte helt och hållet poängen här). Den var bra. Det var ett par grejer jag tyckte var litet överflödiga, men jag är rätt nöjd med flera andra.

Det är som en actionfilm för folk som tröttnat på dålig action. Och som tycker biljakter är det sämsta som finns. Äntligen någon som förstår att för att en biljakt ska vara intressant ska man se vad som händer och folk ska göra annat än att ropa NEEEEJ. De gånger de ropar NEEEEJ i Fury Road görs det ändå mer kreativt, samt på sätt som ger litet hittepå-kulturinfo. De gånger de skjuter vilt omkring sig händer det grejer. Superbra. Jag var mycket underhållen. Knappt någon stund för uttråkat telefonfipplande!

Stort, enormt plus för att folk som har cancer, amputerade lemmar medmera inte defineras av dessa egenskaper utan bara gasar på i biljakten som och med alla andra. En kille med cancer är litet ledsen över det, men mer över dumheterna Mad Max pysslar med. Minus för att nästan alla är vita. Plus för att alla bilar och fordon faktiskt är roliga.

4/5
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,536
Location
Rissne
Innan jag skriver något annat vill jag bara klaga på att någon antingen hos filmbolaget eller på den svenska marknaden behöver skaffa bättre översättare till textningen. "Somewhere in the..." blir "någonstans i..." inte "nånstans i..." Vaddå "nånstans" liksom, vad är det för slags stil?!

Nå; jag har varit och sett Läderlappen mot Stålmannen: Rättvisans Gryning.

Det finns ett par viktiga grejer att veta för att mina åsikter ska bli begripliga här:
  • Jag är helt oengagerad i båda huvudkaraktärerna. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att jag är helt oengagerad i hela DC's serieuniversa. De har liksom ingen superhjälte eller superhjältegrupp jag bryr mig om. Alls. Och stålmannen och läderlappen är verkligen super-duper-oengagerande. I vanliga fall, åtminstone. Stålis är lite för mycket övermänniska för mig, och läderlappen helt enkelt för... fjantig. Ja, jag fattar, han är en psykopatmiljönär som ger sig ut för att slåss mot andra psykopater, big deal.
  • Jag har aldrig, såvitt jag minns, varit intresserad av "vs"-stories. "Vem skulle vinna, Hulken eller Stålmannen" har liksom aldrig attraherat mig som koncept. Det blir typ alltid poänglösa, trista och krystade stories.
  • Som typ ingen lär ha missat vid det här laget så är jag ett stort fan av effektfilmer. Jag gillar när det är mycket som händer, mycket action, mycket specialeffekter, när ord som "rim" och "reson" slängs ut genom fönstret. Ju orimligare desto bättre, så länge det är MYCKET och SNYGGT. Znyder, regissören som gjorde den här och även t.ex. gjort 300, Sucker Punch och Watchmen, passar mig som hand i handske vad gäller den biten.
Men okej. Läderlappen mot Stålmannen är en helt okej film. Den försöker göra väldigt mycket - Läderlappens bakgrundsstory och hans antipati mot stålmannen, Lex Luthor och hans märkliga plan, Mirakelkvinnan knappt finns med, Stålmannens tvivel, Doomsday... Det är många rörliga delar och de passar inte jättebra ihop. Det blir lite hattigt, men jag tyckte helheten trots allt funkade ganska bra.

Den svagaste länken är nog Mirakelkvinnan. Alltså, jag är asglad över att DC har med en kvinnlig karaktär som faktiskt har balla krafter och sådär, men hon känns väldigt inkrystad i plotten. Jag hade behövt en film om henne innan, kände jag.

Konflikten mellan Läderlappen och Stålmannen sköts faktiskt rätt bra. Förvånansvärt bra. Läderlappen ges en bra, mänsklig och begriplig motivation att ogilla Stålis, och Stålis är ju väldigt helylle i sin egen fantasivärld (där stora krafter inte leder till stort ansvar utan till att man kan skita i allt utom superskurkar och katter i träd) så han ogillar såklart läderlappens fascistmetoder. Jag tycker att Ben Affleck gör ett helt okej jobb med att spela Christian Bale. Och det är kul att se Jeremy Irons som Alfred, det måste jag erkänna.

Filmen lägger såklart rätt lite tid på varje karaktär, men så är det med ensemblefilmer. Men jag gillar att den porträtterar Läderlappen som en emotionellt inkapabel vråldåre och Stålmannen som ett hycklande emo som vägrar ta ansvar för sina handlingar.

Lex Luthors plan känns inget vidare och jag är rätt oförtjust i den här versionen av Lex också. Nog för att Stålmannen alltid handlat om att slå intellektuella på käften, men andra Lexar har åtminstone haft någon form av värdighet. Den här är bara en skrikig, osäker fjant.

Men ja, om man inte tycker att det är så viktigt hur stålmannen och läderlappen porträtteras, och om man gillar effekter och inte bryr sig så mycket om att en viktig vändning i handlingen bygger på att de både huvudprotagonisternas mammor har samma förnamn, så tycker jag att man bör se den här filmen.

Två andra grejer som störde mig lite:
Ni vet när alla spelare har hört en bit information, men deras rollpersoner befinner sig på olika ställen och inte kan kommunicera, men spelarna agerar som om alla fått infon? Det lider den här filmen av. De diskuterar om att de vill använda spjutet på Doomsday, och dels vet plötsligt Lois att det är planen, och dels vet Stålmannen plötsligt exakt var spjutet kastats. OK, han tog sig dit för att rädda Lois, men spjutet var inte direkt synligt...

Och för i helvete, om de nu inte vågar ta livet av Stålis ens till nästa film, varför ens bry sig om de låååååååångdragna sorgescenerna? Skaket från kistan var ju för fan den minst överraskande och mest telegraferade "överraskningen" någonsin. Buuuh.

BETYG: 4/5
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,889
Location
The Culture
krank;n170552 said:
Och det är kul att se Jeremy Irons som Alfred, det måste jag erkänna.
Jag har inte sett den här filmen ännu, men jag har ett önskemål inför kommande Läderlappsfilmer: Jag vill att det någon gång under min livstid ska komma en Läderlappsfilm där Alfred spelas av en man som ser ut litelitegrann som Alfred i serien.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,536
Location
Rissne
Tillägg till ovanstående recension: Jag skrev några reflektioner i tråden om filmen också.

Och så vill jag lägga till att jag verkligen gillade den förra Stålmannenfilmen.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Som en del av det där Lone Wolf and Cub-temat som började med Shogun Assasin har jag sett Sword of Vengence.


Ogami Itto (Tomisaburo Wakayama) är shoguns skarprättare. Hans jobb är att hugga huvudet av folk som shogun är sur på. Han är den officiella grenen av shoguns rättvisa: de andra två är klanen Yagyu som är shoguns hemliga polis, och klanen Kurokuwa som är shoguns spioner. Eftersom Ogami har den coola titeln ådrar han sig en klase avundsjuka, i synnerhet från klanen Yagyus överhuvud Retsudo (Yunosuke Ito), och eftersom han officiellt hugger huvudet av folk så blir han dessutom fiende till en hel massa folk. Och det slutar med en konspiration för att få honom och sonen Daigoro (Akihiro Tomikawa) smutskastad och avrättad.

Fast konspirationen snyter sig en smula, då Ogami är en riktig varg! (Därav tvetydigheten i titeln: namnet låter hejjans likt "okami" eller varg) Ogami väljer att inte begå seppuku och istället bli en demon som vandrar den vita vägen mellan eld och vatten för att få hämnd. Han har ihjäl alla soldater som är där för att gripa honom, och blir istället utmanad på en duell om sin frihet så länge det är utanför shoguns domän. Ogami är ju superbäst och lurig och vinner duellen. Och nu driver ensamvargen och valpen omkring på vägarna och säljer sina tjänster som hyrsvärdet med barnvagnen.

---

Det här är den första filmen i den berömda film-serien, och en bit av Shogun Assassin. Det är också två filmer i en: dels en origin story som berättar ensamvargens ursprung, mestadels som återblickar, och dels ett ganska rakt uppdrag som inte har så mycket med metaståryn att göra.

Tomisaburos gestaltning av Ogami skiljer sig en smula från mangan som den bygger på: lönnfet och ungefär lika omtyckbar som en tegelsten och med ungefär samma minspel. Precis alla andra gör något ballare och försöker i alla fall imitera Toshiro Mifune. Så jag är väl inte jätteimponerad av rollgestaltningen. Inte heller är jag väl sådär jätteförtjust i hanteringen av kvinnorollerna: en blir våldtagen, en är galen, och en är prostituerad vars enda roll är att ha sex med Ogami och presentera lite mer backstory. Jag antar att man får ta det som en del av tiden då den spelades in.

Men våldet är precis så kladdigt som jag förväntar mig av en jidaigeki exploitation-film från sjuttitalet! Det sprutar blod, folk får ben och huvuden avhuggna och kluvna, och de dör i högar i förvånansvärt välkoreograferade fajter.

Så, jo, jag tycker om den. Den är inte bra, men jag tycker om den, och får fett med rollspelsinspiration. Och den är milsvitt bättre än Shogun Assassin!
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,536
Location
Rissne
Nu har jag sett Deadpool också.

Kort bakgrund även här: Jag hatar Deadpool. Han är den absolut sämsta Marvelkaraktären. Han är inte och har aldrig varit rolig. Han har förstört varje sammanhang han stoppats in i. Han är Rob Liefields största brott mot serievärlden, och det vill inte säga lite. Det gör mig alldeles deprimerad att inse hur många som tycker att han är "rolig". Att det finns något charmigt i hans pubertala toaletthumor och något fräscht i att bryta den fjärde väggen.

Den här filmen var relativt medioker. Den hade bra delar och dåliga delar...

Musiken var okej, men kommer inte ens i närheten av till exempel Guardians of the Galaxys klockrena användning av musik. och det märks att det var lite den sortens semi-ironiska musikanvändning de siktade på. Och det handlar inte om budget; nejdå, det var bara inte lika snyggt gjort.

Fighterna var okej, men kom igen, jag såg BvS igår, på bio, och den här såg jag hemma på min TV med ungerska inbrända undertexter. Plus att budgeten är mycket mindre. Plus att den här regissören inte är ens i närheten av lika bra på actionscener som Znyder.

Storyn var verkligen sub-par. Kanske färre plothål än BvS, men i gengäld är det ju i grunden en aptråkig kliché: Deadpool vill ha hämnd mot den som gjorde honom till ett monster med superkrafter, sen ska han rädda sin damsel som blivit in distress? Blegh.

Humorn... Det fanns väl kanske 6-8 roliga skämt i hela filmen. Alla var av metakaraktär, som när Deadpool pratar om de olika X-men-tidslinjerna. Det var också lite kul att se slembollen Stan Lee på porrklubb.

Filmen är inte riktigt tillräckligt blodig för att kunna kallas "blodig" och stoppar in tuttar och slafs mest för att visa att den kan. Precis som Deadpool som karaktär så är filmen liksom en femtonårings uppfattning av vad som är coolt och vuxet och "vågat".

Det bästa med filmen är Negasonic Teenage Warhead. Dels för att hon får vara med och vara tjej och inte blir sexualiserad, men också för att jag älskat henne som karaktär ända sedan hon först var med i serietidningen (där hon introducerades som död, visserligen). Hennes namn kan vara den enda punkt där jag och Deadpool är överens: Det är awesome. Och jag hade helt missat att hon skulle vara med. Jag vill se mer av henne! Ge henne en egen film!

Men, jag fattar verkligen inte vad andra ser som så fantastiskt roligt eller bra med den här filmen. Med 3D kanske den hade kunnat dra upp sig till en fyra, men inte ens det har den.

BETYG: 3/5
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,333
Location
Malmö
Jag såg Enemy Mine i veckan.

I framtiden utkämpar mänskligheten ett krig mot Drac, som är "totally not human guise". Huvudpersonen kraschar på planet typ mindre än en 1 AU från sin hembas tillsammans med en fiendesoldat, sedan är de fast där i tre år för båda sidor bryr sig inte ett jota om sina förlorade soldater trots att de torde vara enkla att hitta.

Sedan får vi typ två timmar "glorious Robinson human" (spoiler: han är inte särskilt kompetent) och utomjording som knappt gör något, lite religionssnack, lite "we're not so different, you and I".

Alltså, missförstå mig rätt - filmen ser bra ut, den har en schysst story och så. Men det är 2+ timmar på en ganska liten planet, ingenting verkar utforskas i större utsträckning och slutet känns tillhastat.

Betyg: 4 av 5. Bristfälligt mästerverk?


För övrigt gillar jag Deadpool som jag såg på bio, 4 av 5. Schysst Colossus och Negasonic var trevlig. :p (Och har inget intresse av att se varken Man of Steel eller BvS - överlag verkar recensionerna luta åt "typ man of steel fast sämre", och man of steel missar helt supermanpoängen)
 

roboman

Veteran
Joined
18 Nov 2006
Messages
159
Location
Motala, bor i Stockholm
Jag fortsätter den fula ovanan att berätta efter veckans slut vad jag såg förra veckan!
Det blev 4 filmer varav 3 maffiafilmer och 1 annan kriminalare. Jag är inne i ett maffiarace och betar av alla världens stora maffiarullar nu en gång för alla. Är uppe i 6 sedda och 11 återstående. Vissa har jag sett förr, andra ser jag för första gången. Men nu ställs de hur som helst mot varandra för första gången.



Den andra kriminalaren:

Marshland (2014)
Handling: Två poliser sänds till en spansk håla för att lösa fallet med två försvinnanden.
Kommentar: Grymt vackra flygbilder och snygg cinematografi i övrigt också. Jag applåderade åt stämningen i den korta sekvensen där detektiverna åkte förbi en kvinna som promenerade längs en väg i mörkret, otroligt mystisk och kuslig scen trots att inte ett dugg hände, det är ett gott tecken.
Men filmen gör mig lite besviken. Ja, det finns klara likheter med True Detectives första säsong, vilket många påpekar och vilket vad anledningen till att jag velat se den här sedan den kom på bio i Sverige i ett par veckor förra året. Jag gillar likheterna.
Det som däremot är lite dåligt i filmen är att historien nästan uteslutande drivs framåt av att olika personer kommer fram till detektiverna och säger "kom med här" och sedan tar dem till någon person som har något halvkryptiskt att säga, eller att detektiverna bara råkar se något som gör att de tar nästa steg. Det är inte så mycket detektivarbete som det är att liksom snubbla sig nerför en trappa som leder dem närmare gåtans lösning. Ramlar de ända ner till botten eller slutar de snubbla på vägen ner? Det tänker jag förstås inte avslöja.
En annan sak som jag noterar är att vissa tycker att filmen har ett lågt tempo, men jag kunde inte hålla med mindre. Varje scen är bärande och ingen scen tar längre tid än absolut nödvändig, det är snabb klippning. Filmen är över på 85 minuter men borde ha varit åtminstone 120 tycker jag. För ovanlighetens skull en film som är för kort.
Betyg: 3 av 5 (ja nu har jag börjat med femgradig betygsskala igen), rankad som #18 av 35 nysedda filmer i år.



Maffiafilmerna:

Once Upon a Time in America (1984)
Handling: Noodles och hans vänner växer upp i fattiga kvarter i New York och drar in pengar på att råna alkoholister. Men gänget växer upp till fullfjädrade maffiosos.
Kommentar: Första timmen är guld, det är fantasiskt bra. De tre följande timmarna mindre intressanta, tyvärr. Såklart en storslagen filmskapelse pga 4 timmar maffiafilm i en läcker New York-miljö signerad Sergio Leone, men jag blev ändå lite besviken, aldrig riktigt engagerad i dramat under filmens sista tre timmar. Musiken ett plus, förstås, det är ju Morricone.
Betyg: 3 av 5, rankad som #12 av 35 nysedda filmer i år.

The Godfather (1972)
Handling: Första delen i trilogin om maffiafamiljen Corleone.
Kommentar: Fantastiskt. Jag är förvånad över att jag kunde sitta i tre timmar som klistrad utan att ens zoona ut för att kolla mobilen, men den här filmen trollband mig. Dels vill jag ge beröm åt hur tät den är och att det alltid ligger en hotfull, spännande stämning över scenerna. Dels vill jag berömma de långa bågarna, där minspel av en karaktär i periferin av en scen kan vara något jag som tittare reagerar på, men det är inte förren flera scener senare som jag förstår varför personen reagerade sådär tidigare. Grymt bra sammahållet liksom, bra koll på hela ensembeln under filmmakandet. Dels vill jag berömma den ändå mysiga Fanny och Alexander-jul-stämningen som man lyckas skapa i filmens inledningsskede. Det här är väl ändå en av få hyllade maffiafilmer där jag kan hålla med om att en viss glorifiering finns, ofta (tex Goodfellas eller Donnie Brasco) är det ju bara glatt på ytan men misär därunder, men här verkar det ganska mysigt. I inledningen i alla fall! Även om det blir mer och mer mörker och elände även i den här filmen när den pågår. Och pågår det gör den ju, ett bra tag.
Kan väl på samma tema säga att jag hade önskat ännu mer speltid med Vito i spetsen, för det är en väldigt fascinerande del av filmen också men den utforskas lite för lite kan jag tycka.
Med allt detta sagt: fantastiskt bra film. Jag var ett barn när jag såg den sist och jag tror inte att jag förstod hantverket då. Det gör jag nog knappt nu heller. En film att se om många gånger.
Betyg: 5 av 5, rankad som #1 av 35 nysedda filmer i år... fast den inte alls är nysedd egentligen. Men den räknas inte som sedd när jag var barn när jag såg den sist.

The Godfather: Part II (1974)
Handling: Andra delen i trilogin om maffiafamiljen Corleone.
Kommentar: Många säger att den här filmen är lika bra som den första delen, vissa säger rentav att den är bättre. Jag tycker tyvärr inte att den är lika bra som den första delen, och jag kan peka på varför den inte var för mig:
Jag har vissa koncentrationssvårigheter och den här filmen är väldigt komplex. Det är många sicilianska maffiagubbkockar som ska ha ett finger med i den här soppan. Det blir massor av maffiagubbnamn, massor av svikna löften och massor av möten som sker runt stora bord för att förhindra att maffiagubbar sviker löften framöver, osv. Jag förstod inte allt som hände, och 3½ timme av att inte förstå hälften är svårt. Jag stannade och läste på wikipedia ibland för att hänga med men det förtar förstås en del av stämningen och kan inte jämföras med att hänga med i alla filmens skeenden. Det här är alltså till skillnad från första filmen som också var ganska komplex men som ägnade sig åt mer presentationer och inte blandade in fullt så många maffiagubbar i betydande roller.
Därtill är jag ganska kräsen när det kommer till vilka miljöer mina filmer utspelar sig i och jag är mer förtjust i New York-maffia än Havanna-maffia, hellre tegelbyggnader och ångande skorstenar än solhatt och kortärmade skjortor.
Med allt detta sagt: Filmen har en fantastisk ensemble, är snygg och bra på de flesta sätt, och för den som inte har fullt så svårt att koncentrera sig när det börjar bli rörigt förstår jag att denna kan mäta sig med den första delen. Antar jag. På något sätt. Det blir väl att se om den igen någon gång.
Betyg: 3 av 5, rankad som #13 av 35 nysedda filmer i år.
 
Top