Jag hade också ett fantastiskt FjällCon! Jag tänkte inte lägga ut orden så mycket, och hoppar därför över alla "småsaker" som gjorde att stämningen var på topp så gott som hela tiden – som bad i Trollsjön, diskussioner på vandringsleden osv. Men jag ska skriva något om varje spel jag spelade i alla fall.
Första kvällen var det som sagt Dream Askew. Jag är riktigt nöjd. Jag ser absolut vad GnomviD menar med att ett pass är för kort; att historien som byggs ber om att fortsättas, men det är också mitt enda klagomål. Jag kan inte skryta så mycket som spel-demare, mer än att mitt standard-ingrepp fungerar bra: berätta för alla i början att Malströmmen riskerar att bli over-the-top, och välj bort Digital Realm som spelledaransvar. Det ger en bra stämning som är lite mer low-key, och handlar mer om vad vi gör när världen går under, än vad vad vi gör med våra psykiska krafter när världen går under. Gissa vilken som ger mer intressant spel, liksom. För det senare borde en väl spela PSI*RUN instället, tänker jag.
GnomviD gjorde en väldigt fin Raksha, som lyckades med det Brainers (eller ja, Iris heter det ju här) sällan gör: hon var läskig ibland, på ett personligt och intimt sätt, men oftast bara lite konstig, förvirrad, och ganska fin. Brainers riskerar annars att vara läskiga mest hela tiden. Här satt jag och tyckte lite synd om Raksha tills dess att jag skulle spela en scen mot henne själv, och då blev det jobbigt! Och synd om henne, eftersom min roll Keegan bara kunde svara med våld.
Själv spelade jag alltså Keegan, the Tiger (gängledaren), och uppfyllde lite av en dröm: att spela V eller en liknande vigilante/maskerade "superhjälte" i Apocalypse World. Jag brukar ofta skämta om att det går att göra Faceless till det: ditt vanliga ansikte är inte egentligen groteskt och äckligt, du är bara svag utan din mask. Keegan var en tillbakadragen tjej i en hoodie, men när det var dags för gänget att ge sig ut och räda Juggalo-enklaven så dök Bossen upp på ett hustak: en cool androgyn varelse i street gear och en röd-svart hockeymask. Roligast var att rekrytera the Arrival (spelad av en icke-forumit), en timid 30-årig f.d. försäkringsagent, till att ha gängsminkning och köra bil rakt igenom en barrikad. Hon ville så gärna passa in och hjälpa till att hon gjorde saker hon aldrig hade trott om sig själv; saker som säkert inte var värt det hon fick tillbaka.
Vi hade också DeBracy i rollen som en lite egenartad fixare, f.d. protes- och cybertechimplantatkirurg. Stackarns första uppdrag var en bybo som kom in med en faktisk foliehatt och sa "den fungerar inte" – de försökte förgäves värja sig mot Rakshas delade drömmar.
Andra kvällen spelade jag Dread, med Ymir. Han skrev bra om det, och han verkar inte vilja att jag avslöjar för mycket. Jag kan dock säga att jag är riktigt imponerad av Tova och Anna som spelade en fantastisk trasig relation. Själv dog jag först (offrade mig för att köpa de andra lite mer tid i säkerhet, i slutändan förgäves), och jag är också imponerad av hur spelet (såklart mycket tack vare de andra spelarna) fick mig att sitta uppe i säkert två timmar till för att se hur det gick!
Tredje kvällen spelade jag Under vårt skinn, spellett av två icke-forumiter. Det var coolt att de delade på spelledarrollen – eller ja, M var spelledare och N spelade en väldigt viktig NPC vid namn Terra, men hade mandat att svara på lite spelledarfrågor också. Så ibland när jag pratade i telefon med Terra kunde de andra två spelarna göra annat under tiden, så att vi faktiskt spelade helt parallallt bitvis.
Scenariot var extremt traditionellt jämfört med var jag är van vid. Följande saker hände som inte har förekommit i ett spel jag spelat på... jag vet inte hur länge, många år:
- Information som visades för "publiken" men beskrevs i termer av vad rollpersonerna förstod (så att spelaren inte nödvändigtvis skulle lista ut)
- Helt färdigskrivna roller
- Helt slumpmässig utdelning av rollerna
- Helt systemlöst för spelarna – fråga spelledaren, hon säger vad som händer. Hon slog tärning för inspiration ibland, men det fanns inget hårt system.
- Fokus på problemlösning som helt kunde abstraheras till spelarnivån (jag behövde inte tänka "hur ska jag, som min roll, lösa detta" utan kunde tänka "hur skulle jag lösa detta" och låta min roll implementera lösningen; rollen var såpass mycket av en everyman att det kändes okej)
Det var coolt, och nyttigt att spela något jag inte är van vid! Jag gav en del respons efteråt, och tänkte att jag kanske hade öppnat några ågon genom att föreslå att spelarhemligheter osv kan spelas helt öppet, den typen av "indie-visdomar" som det kändes som att scenarioförfattaren inte tänkt på. Men i efterhand har jag insett att jag lärde mig lika mycket åt andra hållet: alla saker som för mig går emot "det bästa sättet att göra det på" kan ses som medvetna val, och istället får jag fundera på vad det får för effekt att ha spelarhemligheter, att ha den typen av problemlösningsfokus, att dela ut roller slumpmässigt, osv. Om M och N läser det här, förlåt om jag satte mig på en hög häst! Jag borde helt klart spela mer spel som skiljer sig från det jag brukar spela.
Fjärde dagen föreslog DeBracy att vi skulle utnyttja tiden mellan bastu och middag till att spela Mumins Värld, så det gjorde vi. Vi använde mitt situations-orakel, och fick "En busunge förargar hela bygden med sina spratt ... just när farmor blivit sjuk!" Tova spelade busungen, och kände sig nog väldigt taskig när det till slut kom fram att farmor inte bara var lite dålig – hon skulle nog inte bli frisk igen. Trots den bakomliggande situationen var det inte överdrivet dystert hela tiden – det var liksom bara en sak som var på gång.
I det här spelet måste jag nämna en av de bästa Mumins Värld-rollpersonerna jag sett: hemulen Hemulus, som var trädgårdsmästare hos familjen. Han var stark och modig, och bra på att:
- Gräva djupa hål
- Lyfta tunga saker
- Kasta saker långt
- Sjunga
Men dålig på att
- Inte hjälpa till
Han fick nytta av alla sina färdigheter, utom att sjunga, stackarn. Han hjälpte Toomi, pappan i familjen, med att hålla igång hushållet när farmor var dålig; han hjälpte busungen att gömma sig för Toomi; och han hjälpte turisterna att hitta ner till sjön där de skulle fiska. Han var verkligen dålig på att inte hjälpa till!
DeBracy spelade Luva, ett mumintroll. Luva hade en stor huva, men folk sa ofta tvärtom. Det hände alltså att folk kallade honom Luva – han hade en luva, och hette Huva! Eller om det var tvärtom. DeBracy försökte förklara hur roligt det skulle bli när folk tog fel på hans namn och hans huvudbonad, men jag förstod inte. Eller, alltså, jag tror att han försökte förvirra mig som spelledare när han förklarade, för att illustrera sin poäng. Det var... roligt? Tror jag.
När jag först spelade Mumins Värld, på NärCon för ett par år sedan, så skämtade vi mycket om hur spelet hade en oskriven regel om att alla måste prata finlandssvenska. Jag har tappat bort det lite grann de senaste gångerna jag spelade, så det var extra roligt att se hur de här spelarna föll in i det helt oombedda på samma sätt som NärCon-folket gjorde! Jag känner mig dock lite skyldig som inte lyckades prestera en brytning jag blev nöjd med, så jag struntade i det istället.
På kvällen spelade vi Den yttersta domen, och jag är så himla glad att slumpen föll sig så att jag fick spela det! Jag fick åka på FjällCon på en reservplats till att börja med, och när vi skulle prioritera olika spel satte jag DYD lågt eftersom jag inte vågade spela med GnomviD (jag trodde han var läskig). Över de föregående dagarna insåg jag att det passet skulle bli guld, och blev mer och mer ledsen över att jag inte skulle vara med. Så sade en spelare efter middagen att hen inte mådde så bra, och jag fick hens plats! Så det var sammanträffanden hela vägen fram. Och guld blev det! Både själva spelet och chansen att sitta och prata scenariodesign med GnomviD till 5 på morgonen. Återigen är jag mest imponerad av de två som spelade ett kärlekspar. Flera oväntade vändningar vad gäller vad de gjorde tillsammans och vad som fick fokus, och slutet var passande nog (till ett sådant epos) en gråtande kyss-och-en-kniv-i-ryggen. You had to be there.
