God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,467
Världens nuvarande åldern, Telceska, är en där människor kan leva. Det är en värld där vi kan bygga städer och slott. En ålder där vi kan lära oss läsa och fäktas. En värld med familjer och boskap.
Telceska är inte bra. Men vi vet vad den är. Det är en ålder där människor kan leva. Trots sina monster, sin mörka magi, sitt förfall, sin sorg, sin brutala ångest, sotet som faller från himlen och den krypande entropin som krossar världen som en egen sorts gravitation.
Telceska borde ha slutat, skulle ha slutat, när den sista alven mördades. I kriget mellan två riken vars namn vi inte kan minnas där de släppte loss memetiska, ontologiska, magiska, telepatiska och relativistiska vapen. Efter Telceska kommer Telkairn. Vi vet inget om denna nya tidsålder. Telceska är inte bra men är känd. Telceska måste fortsätta!
Magiker som aldrig fanns med namn som inte går att minnas skapade ritualen och Oubliette. Under Oubliette vilar Telkairn. Om någon stiger in i Oubliette och kämpar till döden för att nå botten kommer Telkairn fortsätta sova... Under ytterligare en liten stund. Att nå botten eller vinna krävs inte, bara kampen är nog.
1: Det finns ett ansikte som täcker en hel vägg. Det är inte av sten, glas, guld eller trä. Det är ett ansikte av kött. Det har ingen kropp, inte ens ett huvud, och inget hår faller från dess saknade hjässa. Det är ett ansikte som sjunger och driver de med rena själar till vansinne med sin falska sång. Vår hjälte är en sådan som ser ansiktet, hör dess sång och drivs bortom sina sinnes gränser. Hans svärd förstör hans ögon innan han ylande vandrar iväg in i mörkret för att möta sitt oförtjänta och sorgliga öde. Det går inte snabbt.
2: Smutsgoblinerna bär rustningar så rostiga att de faller sönder om man undersöker deras utrustning efter de fallit. Deras svärd är långa tänder eller betar från något sorts djur. De har ingen mat någonstans. Äter de ens? Andas de ens? Eller är de bara här nere för att Oubliette hatar oss drivna som maskiner av världens hat? Vår hjälte försökte tända eld på de smutsiga trasorna de bodde i och sedan dräpa dem när de flydde röken. Mot normala varelser hade det varit en bra plan, men de fortsatte komma obrydda av röken. Övermannad och nedstucken blev hon lite mer än smuts själv.
3: Munkarna bad inte för henne påväg ner i Oubliette. De bad bara för att Telkairn inte skulle komma. Hon var inte som de som kommit före, en balanserad själ van vid att överleva själv. Nej, hon var hyperfokuserat tungt infanteri i många år innan hon steg ned i Oubliette. Hon krossade smutsvarelser och en askdemon. Blod täckte hennes rustning och hon kunde känna segerns sötma i sin mun. Problemet? Rustningar kan inte skydda dig mot ett fall, svärd kan inte dräpa gravitationen och är man inställd på att dräpa allt missar man den gömda falluckan. Som tur är var spjuten vid botten vassa nog att hon var död när råttorna började äta henne.
4: Magi är bra. De magiska konsterna är utmärkta om man vill kunna dräpa något HÅRT men också kunna hantera många fiender på en gång. Men det är en konst man måste vara försiktig med. Eller måste och måste… Man kan alltid dö. Har du sett vad som händer när man träffar en levande maskin gjord av glas fylld med alkemiska pulver med en smärtformel? I ett litet rum? Med varelsen så, så nära? Vår hjälte hade blott frammanat den magiska formeln innan hans spruckna insidor målade väggarna. Han hade kommit så långt också med sina böcker och sin stav, längre än någon innan honom.
5: Vår hjälte litade till sin spådom för att ta sig igenom fällorna. Gudarna må vara döda men magin de skänkte till människorna finns kvar. Det var en fungerande taktik ett tag men det hade ett stort problem. Hur frågar du om det du inte ser? Så efter att de synliga fällorna inspekterats och undvikits vandrade vår hjälte rakt in i ett rum som fylldes med gas. Det var inte slutet men det var början på slutet. Den ödleliknande humanoiden som kastade in en fackla var slutet. Gasen exploderade och dödade vår hjälte som en fluga. Han såg inte det komma!
6: Vår hjälte såg statyer som var omöjligt realistiska avbildningar av lidande äventyrare. Vissa hade svärd eller stav i hand, som om de avbildats i strid. Vår hjälte var listig och kunnig så hon kom till en slutsats: Monstret är så vidrigt att om man såg det så skulle man förvandlas till sten! Hon undvek området tills hon hade en spegel. Med denna tänkte hon att hon inte skulle se monstret direkt och därför skulle hon inte förvandlas till sten. Så hon spände fast spegeln på insidan av sin sköld och gav sig in för att konfrontera monstret. Tyvärr var det inte något så fult att man blev förvandlads till sten utan istället en tjur vars andedräkt förvandlade en till marmor. Så hon blev stångad, trampad och sedan förstenad.
7: Bara för att man vet att monstret är en tjur som kan förvandla en till sten betyder det inte att man är kapabel att besegra den. Kanske skulle vår hjälte inte bara rusat in med en brandbomb i en hand och ett svärd i den andra? Han lyckades bränna tjuren och han lyckades sticka den men sedan stångade tjuren honom. Han stannade på fötterna och trodde det var en seger. Men det är som de säger: Om du bråkar med tjuren får du hornen. Så de utbytte stick, svärd mot horn, tills vår hjälte sargats så illa att han blödde ut.
8: ”Vad äter tjurar?” Tänkte vår hjälte innan han började experimentera. Det visar sig att typen som förvandlar människor till sten med sina lungor föredrar monsterkött. Med det upptäckt grävde vår hjälte en stor grop, fyllde den med olja och dolkar satta som spikar i botten innan han täckte den med en en duk plundrad från ett smutsgoblin näste. Sedan lade han ut ett spår av tjurmat och lockade tjuren till gropen. Där lurade han den att rusa mot honom så den föll i gropen. Han kastade ner en eldbomb och såg en dö! Segern avslöjade en trappa ner till nästa våning! Vår hjälte missade dock giljotinfällan i dörren till trappan och dog.
9: Den andra våningen visade sig vara hem till varelser som bara kunde uppfattas av det första sinnet man märkte dem med. De såg ut som vidriga fasor om man såg dem, men det gjorde dem ganska lätta att slåss mot. Inte värre än en orch eller zombie. Men om man bara hörde dem? Om man bara luktade dem?! Det var en som bara kunde uppfattas genom doft som dräpte vår hjälteälte med en spjutliknande tentakel i levern. De svärmade och oavsett hur mycket vår hjälte slogs kunde han inte dräpa dem. Han borde flytt men han var för paranoid över fler varelser i mörkret som han inte kunde se.
10: De var två den här gången. Båda krigare. En man och en kvinna. En av dem kunde lite helig magi och en av dem var lite listig. Med taktik och list rörde de sig längre in i den andra nivån. Enade var de omöjliga att stoppa. Så det var väldigt oturligt att hon föll i lava. Det enda bra med att dö genom att falla i lava att man inte hinner drunkna. Han kom inte ens ett rum längre innan han klampade in i en fälla och drunknade i slem och blodigt var. Han hade en massa tid att drunkna.
11: En tjuv och en magiker vandrade in i ett rum fyllt med slemfällor. En duckade de här, en duckade de där, den tredje slog ner magikern i ett dike där slemvarelser började äta hans insidor medan han levde. Tjuven, en nobel kämpe dedikerad till ideal och sådan skit, sprang därifrån medan monstren var distraherade. Hon sprang hela vägen till det sista monstret på våningen, en odöd varelse bestående av hundratals skallar formade som en man i en sal fylld med mosaiker. Man skulle tro att det här skulle vara hopplöst, att tjuven inte skulle kunna hitta den hemliga spaken bakom den rätta mosaiken innan den odöda halvguden åt henne. Och det skulle man ha rätt i! Hon tuggades sakta till döds av hundratals skallars tänder.
12: Med mosaikpuslet löst drog den blodtörstiga barbaren i spaken som öppnade dörren ned till den tredje våningen. Prästen lyckades lura iväg monstret från den och de rusade in till trappan som ledde ner till den lägre våningen. Här stannade plötsligt barbaren, ”Tänk om det finns fällor i trappan?”, han vägrade fortsätta innan han letat efter fällor, oavsett hur mycket prästen skrek på honom att skynda sig. Detta lät det enorma monstret av skallar sträcka sig in och dräpa prästen som inte kunde komma förbi barbaren. Detta fyllde barbaren med panik så han rusade ner för trappan utan att fortsätta leta efter fällor. Han missade falluckan precis nedanför trappan. Spjuten på botten var inte vassa nog att döda honom direkt så han levde när råttorna började äta honom.
Telceska är inte bra. Men vi vet vad den är. Det är en ålder där människor kan leva. Trots sina monster, sin mörka magi, sitt förfall, sin sorg, sin brutala ångest, sotet som faller från himlen och den krypande entropin som krossar världen som en egen sorts gravitation.
Telceska borde ha slutat, skulle ha slutat, när den sista alven mördades. I kriget mellan två riken vars namn vi inte kan minnas där de släppte loss memetiska, ontologiska, magiska, telepatiska och relativistiska vapen. Efter Telceska kommer Telkairn. Vi vet inget om denna nya tidsålder. Telceska är inte bra men är känd. Telceska måste fortsätta!
Magiker som aldrig fanns med namn som inte går att minnas skapade ritualen och Oubliette. Under Oubliette vilar Telkairn. Om någon stiger in i Oubliette och kämpar till döden för att nå botten kommer Telkairn fortsätta sova... Under ytterligare en liten stund. Att nå botten eller vinna krävs inte, bara kampen är nog.
1: Det finns ett ansikte som täcker en hel vägg. Det är inte av sten, glas, guld eller trä. Det är ett ansikte av kött. Det har ingen kropp, inte ens ett huvud, och inget hår faller från dess saknade hjässa. Det är ett ansikte som sjunger och driver de med rena själar till vansinne med sin falska sång. Vår hjälte är en sådan som ser ansiktet, hör dess sång och drivs bortom sina sinnes gränser. Hans svärd förstör hans ögon innan han ylande vandrar iväg in i mörkret för att möta sitt oförtjänta och sorgliga öde. Det går inte snabbt.
2: Smutsgoblinerna bär rustningar så rostiga att de faller sönder om man undersöker deras utrustning efter de fallit. Deras svärd är långa tänder eller betar från något sorts djur. De har ingen mat någonstans. Äter de ens? Andas de ens? Eller är de bara här nere för att Oubliette hatar oss drivna som maskiner av världens hat? Vår hjälte försökte tända eld på de smutsiga trasorna de bodde i och sedan dräpa dem när de flydde röken. Mot normala varelser hade det varit en bra plan, men de fortsatte komma obrydda av röken. Övermannad och nedstucken blev hon lite mer än smuts själv.
3: Munkarna bad inte för henne påväg ner i Oubliette. De bad bara för att Telkairn inte skulle komma. Hon var inte som de som kommit före, en balanserad själ van vid att överleva själv. Nej, hon var hyperfokuserat tungt infanteri i många år innan hon steg ned i Oubliette. Hon krossade smutsvarelser och en askdemon. Blod täckte hennes rustning och hon kunde känna segerns sötma i sin mun. Problemet? Rustningar kan inte skydda dig mot ett fall, svärd kan inte dräpa gravitationen och är man inställd på att dräpa allt missar man den gömda falluckan. Som tur är var spjuten vid botten vassa nog att hon var död när råttorna började äta henne.
4: Magi är bra. De magiska konsterna är utmärkta om man vill kunna dräpa något HÅRT men också kunna hantera många fiender på en gång. Men det är en konst man måste vara försiktig med. Eller måste och måste… Man kan alltid dö. Har du sett vad som händer när man träffar en levande maskin gjord av glas fylld med alkemiska pulver med en smärtformel? I ett litet rum? Med varelsen så, så nära? Vår hjälte hade blott frammanat den magiska formeln innan hans spruckna insidor målade väggarna. Han hade kommit så långt också med sina böcker och sin stav, längre än någon innan honom.
5: Vår hjälte litade till sin spådom för att ta sig igenom fällorna. Gudarna må vara döda men magin de skänkte till människorna finns kvar. Det var en fungerande taktik ett tag men det hade ett stort problem. Hur frågar du om det du inte ser? Så efter att de synliga fällorna inspekterats och undvikits vandrade vår hjälte rakt in i ett rum som fylldes med gas. Det var inte slutet men det var början på slutet. Den ödleliknande humanoiden som kastade in en fackla var slutet. Gasen exploderade och dödade vår hjälte som en fluga. Han såg inte det komma!
6: Vår hjälte såg statyer som var omöjligt realistiska avbildningar av lidande äventyrare. Vissa hade svärd eller stav i hand, som om de avbildats i strid. Vår hjälte var listig och kunnig så hon kom till en slutsats: Monstret är så vidrigt att om man såg det så skulle man förvandlas till sten! Hon undvek området tills hon hade en spegel. Med denna tänkte hon att hon inte skulle se monstret direkt och därför skulle hon inte förvandlas till sten. Så hon spände fast spegeln på insidan av sin sköld och gav sig in för att konfrontera monstret. Tyvärr var det inte något så fult att man blev förvandlads till sten utan istället en tjur vars andedräkt förvandlade en till marmor. Så hon blev stångad, trampad och sedan förstenad.
7: Bara för att man vet att monstret är en tjur som kan förvandla en till sten betyder det inte att man är kapabel att besegra den. Kanske skulle vår hjälte inte bara rusat in med en brandbomb i en hand och ett svärd i den andra? Han lyckades bränna tjuren och han lyckades sticka den men sedan stångade tjuren honom. Han stannade på fötterna och trodde det var en seger. Men det är som de säger: Om du bråkar med tjuren får du hornen. Så de utbytte stick, svärd mot horn, tills vår hjälte sargats så illa att han blödde ut.
8: ”Vad äter tjurar?” Tänkte vår hjälte innan han började experimentera. Det visar sig att typen som förvandlar människor till sten med sina lungor föredrar monsterkött. Med det upptäckt grävde vår hjälte en stor grop, fyllde den med olja och dolkar satta som spikar i botten innan han täckte den med en en duk plundrad från ett smutsgoblin näste. Sedan lade han ut ett spår av tjurmat och lockade tjuren till gropen. Där lurade han den att rusa mot honom så den föll i gropen. Han kastade ner en eldbomb och såg en dö! Segern avslöjade en trappa ner till nästa våning! Vår hjälte missade dock giljotinfällan i dörren till trappan och dog.
9: Den andra våningen visade sig vara hem till varelser som bara kunde uppfattas av det första sinnet man märkte dem med. De såg ut som vidriga fasor om man såg dem, men det gjorde dem ganska lätta att slåss mot. Inte värre än en orch eller zombie. Men om man bara hörde dem? Om man bara luktade dem?! Det var en som bara kunde uppfattas genom doft som dräpte vår hjälteälte med en spjutliknande tentakel i levern. De svärmade och oavsett hur mycket vår hjälte slogs kunde han inte dräpa dem. Han borde flytt men han var för paranoid över fler varelser i mörkret som han inte kunde se.
10: De var två den här gången. Båda krigare. En man och en kvinna. En av dem kunde lite helig magi och en av dem var lite listig. Med taktik och list rörde de sig längre in i den andra nivån. Enade var de omöjliga att stoppa. Så det var väldigt oturligt att hon föll i lava. Det enda bra med att dö genom att falla i lava att man inte hinner drunkna. Han kom inte ens ett rum längre innan han klampade in i en fälla och drunknade i slem och blodigt var. Han hade en massa tid att drunkna.
11: En tjuv och en magiker vandrade in i ett rum fyllt med slemfällor. En duckade de här, en duckade de där, den tredje slog ner magikern i ett dike där slemvarelser började äta hans insidor medan han levde. Tjuven, en nobel kämpe dedikerad till ideal och sådan skit, sprang därifrån medan monstren var distraherade. Hon sprang hela vägen till det sista monstret på våningen, en odöd varelse bestående av hundratals skallar formade som en man i en sal fylld med mosaiker. Man skulle tro att det här skulle vara hopplöst, att tjuven inte skulle kunna hitta den hemliga spaken bakom den rätta mosaiken innan den odöda halvguden åt henne. Och det skulle man ha rätt i! Hon tuggades sakta till döds av hundratals skallars tänder.
12: Med mosaikpuslet löst drog den blodtörstiga barbaren i spaken som öppnade dörren ned till den tredje våningen. Prästen lyckades lura iväg monstret från den och de rusade in till trappan som ledde ner till den lägre våningen. Här stannade plötsligt barbaren, ”Tänk om det finns fällor i trappan?”, han vägrade fortsätta innan han letat efter fällor, oavsett hur mycket prästen skrek på honom att skynda sig. Detta lät det enorma monstret av skallar sträcka sig in och dräpa prästen som inte kunde komma förbi barbaren. Detta fyllde barbaren med panik så han rusade ner för trappan utan att fortsätta leta efter fällor. Han missade falluckan precis nedanför trappan. Spjuten på botten var inte vassa nog att döda honom direkt så han levde när råttorna började äta honom.