afUttermark
Swashbuckler
- Joined
- 17 Oct 2011
- Messages
- 2,005
I forntiden långt innan skapelsen var fullbordad i ett av de otaliga krig som fördes över Athos och dess systerplaneter i multiversum så utsattes de gamla gudarna för en skymf. Genom att en av deras härförare, en kosmisk intelligens från en angränsade värld i de yttre dimensionerna, svek sina herrar och lät sig duperas av fienden. Vilket ledde till att Marduk, stomarnas fader kunde fångas in och begravas levande i Mots riken. Och först efter att alverna låtit sig läras hur elden kan tämjas blev Marduk fri. Det kom an på Nergel att straffa den som svikit och Nergel lät forma en klippa som han slängde ut i havet strax bortanför horisonten, sett från Melukhas strand. Dit förvisades härföraren. Härförarens trupper spikades upp på himlavalvet och de bildar nu de stjärnor som lyser på Athos värld.
Nergel satte sen sin drake Grynna och dennes avkommor att vakta himlavalvet och med hjälp av sin syster Anxalis skapade Nergel en malström kring klippan, så härföraren omöjligt kunde lämna klippan i lönn genom vattnet.
De första folken byggde så en helgedom till Nergel på en ö i närheten av klippan där den förvisade härföraren satt och strax följde andra nyfikna. De slog sig ner på öar i närheten. Anxalis blev vred av de nyfikna som kullkastade hennes planer och bad sin bror om råd och så dränkte de gemensamt de södra öarna i en fasansfull storm så att landet där för evigt blev ofruktsamt och jorden sköljdes bort. Kvar blev ändå ett folk och Anxalis visade sig då givmild och förtäljde dem om att deras fisknät alltid skulle bära fångst så länge de inte nyttjade flytetyg utan stannade där de var satta.
På klippan i havet satt så Jayahira, den svekfulla härföraren. Icke bitter utan förnöjd. Av Nergels kast hade en liten reva i skapelsen bildats, inte större en ett barns fingernagel, men ändock en reva. På andra sidan skådade Jayahira Grå Hallarna, platsen mellan världarna, där skulle hen kunna undkomma Gudar och deras nycker. Tiden förflöt och Jayahira grävde ut klippan, då och då landsteg folk och fä. De liksom Jayahira förundrades över revan och hjälpte till att gräva ut klippan och skapa en kunskapens palats. De som kom kunde aldrig lämna, ty drakarna lät ingen lämna ön för så hade Nergel befallt. Det som hamnar i Malströmmen fångas upp av klippans invånare. Även nattetid skönjs klippan av Jayahiras ljus som drar till sig de äventyrslystna, sökarna och dess gelikar.
Men Grynna kunde inte motstå Jayahiras stjärnljus och fångades in och blev så en av Jayahiras budbärare. Härföraren var skicklig att med sitt ljus blidka och lugna och lova. Och Grynna for bort över världen och återkom med en havande dvärgkvinna. Men när Nergel såg hur Grynna svikit honom sände han sina mest lojala undersåtar och kuvade drakarna. Grynna själv, slet Nergel vingarna av och dränkte sen besten i vattnen utanför ön Belas. Men Anxalis tog ej emot en förrädare och blåste liv i besten och lät den för evigt plågas av tidvattnet där.
Nergel satte sen sin drake Grynna och dennes avkommor att vakta himlavalvet och med hjälp av sin syster Anxalis skapade Nergel en malström kring klippan, så härföraren omöjligt kunde lämna klippan i lönn genom vattnet.
De första folken byggde så en helgedom till Nergel på en ö i närheten av klippan där den förvisade härföraren satt och strax följde andra nyfikna. De slog sig ner på öar i närheten. Anxalis blev vred av de nyfikna som kullkastade hennes planer och bad sin bror om råd och så dränkte de gemensamt de södra öarna i en fasansfull storm så att landet där för evigt blev ofruktsamt och jorden sköljdes bort. Kvar blev ändå ett folk och Anxalis visade sig då givmild och förtäljde dem om att deras fisknät alltid skulle bära fångst så länge de inte nyttjade flytetyg utan stannade där de var satta.
På klippan i havet satt så Jayahira, den svekfulla härföraren. Icke bitter utan förnöjd. Av Nergels kast hade en liten reva i skapelsen bildats, inte större en ett barns fingernagel, men ändock en reva. På andra sidan skådade Jayahira Grå Hallarna, platsen mellan världarna, där skulle hen kunna undkomma Gudar och deras nycker. Tiden förflöt och Jayahira grävde ut klippan, då och då landsteg folk och fä. De liksom Jayahira förundrades över revan och hjälpte till att gräva ut klippan och skapa en kunskapens palats. De som kom kunde aldrig lämna, ty drakarna lät ingen lämna ön för så hade Nergel befallt. Det som hamnar i Malströmmen fångas upp av klippans invånare. Även nattetid skönjs klippan av Jayahiras ljus som drar till sig de äventyrslystna, sökarna och dess gelikar.
Men Grynna kunde inte motstå Jayahiras stjärnljus och fångades in och blev så en av Jayahiras budbärare. Härföraren var skicklig att med sitt ljus blidka och lugna och lova. Och Grynna for bort över världen och återkom med en havande dvärgkvinna. Men när Nergel såg hur Grynna svikit honom sände han sina mest lojala undersåtar och kuvade drakarna. Grynna själv, slet Nergel vingarna av och dränkte sen besten i vattnen utanför ön Belas. Men Anxalis tog ej emot en förrädare och blåste liv i besten och lät den för evigt plågas av tidvattnet där.