DnD 5 i ungefär Chronopia. Sett ur en henchmans ögon.
Del ett.
Kära mor, om du läser detta är jag död.
Jag har efter år av slit förtjänat min plats som ledare för en trupp tungt infanteri. Vi har hyrt ut våra tjänster i Gigantua och levt ett gott liv. Men för några månader sedan spelade ödet oss en nyck.
Jag kontaktades av en okänd kvinna som erbjöd en ansenlig summa pengar för ett så kallat ”enkelt jobb”. Vi skulle bilda kärnan i ett nystartat fritt kompani kallat Ulven och Örnens brödraskap. Anställningen förde oss till en länge förlorad del av staden, en plats där ondskan en gång visat sig, en plats där kalifen visat sin makt, en plats som legat i karantän i över 30 år. Kanalstaden.
Nu var karantänen lyft och brödraskapet skulle för någons räkning säkra både position och plats i området.
Vi mötte upp våra befäl vid en förfallen hangar. Redan här borde jag ha anat oråd, redan här borde jag ha flytt för mitt liv.
Ulven var en gigantisk Orch som jag snabbt misstänkte var en skepnadsskiftare av något slag. Örnen var en mäktig mänsklig kämpe med en förvånande stark känsla för rätt och fel. Vid deras sida fanns även en halvdemon vid namn Reita och en vildsint Alv vars blick ingen vågade möta.
Vår första uppgift visade sig vara ett nedsligt bakhåll mot den nystartade stadsvakten. Vi överföll en betydande del av deras styrka när dessa förfriskade sig på ett av de få värdshusen i området. Jag kan fortfarande minnas skriken och skräcken i deras ögon. Därefter brände vi deras bas till marken och drev dem på flykt.
Brödraskapet manövrerade sig snabbt in i stadsvaktens stövlar och tog över deras arbete och ansvar. Vi arbetade nästintill uteslutande med att beskydda områdets högstbjudande invånare samt handelshuset Frakturia.
Det första bakslaget kom redan efter några dagar. I en av hamnarna hade några fiskare försvunnit. Brödraskapet ryckte in, vi patrullerade och försökte lugna befolkningen. Vår ledning pressade folket i hamnen på ytterligare beskyddarpengar. Ve och fasa, en gigantisk krokodil visade sig ha börjat jaga i hamnen. Efter en fruktansvärd batalj drevs den på flykt av våra ledare, som nu visade sig besitta magiska och oheliga krafter. De posterade några av mannarna i hamnen för att lugna befolkningen... dessa såg vi aldrig igen.
Ledningen blundade för mina rapporter om att någon eller något kanske var ute efter vårt kompani. De påstod sig ha viktiga ärenden att uträtta på annan ort och lämnade mig med ansvaret. Mannarna var i upprorsstämning. Ledningen var försvunnen i flera dygn. När de återvände saknades den skrämmande alven och Örnens ena arm var utbytt mot en ohelig skrot-tingest.
Jag började få känningar av buksmärtor.
Ledningen rekryterade nu unga och otränade män och kvinnor från området. De utrustades och fyllde ut kompaniet. På mig föll ansvaret att träna upp dessa. Det kom även till min kännedom att de ur kompaniet som vaktade Frakturias lokaler förväntades rapportera om de såg ”intressanta” eller ”annorlunda” laster passera.
Kort därefter kom en order om att vakterna vid Frakturia skulle hålla blicken mot marken under en specifik natt. Den följande dagen var Frakturia bestulet på okända ting, och husets ledare, Maximilia var rasande. Hon ställde ledningen mot väggen och krävde svar. De lovade dyrt och heligt att undersöka brottet och inte vila innan den skyldige var funnen. Så vitt jag kunde se lyfte de sedan inte ett finger.
Min buksmärta blev värre.
Ledningen meddelar att de åter har brådskande affärer på annan ort. Men att det är väldigt viktigt att bevakningen av stadsdelen fortsätter som vanligt, samt att träningen av de nya rekryterna gör snabba framsteg. Jag ombeds även försöka finna och stoppa en lokal legend, någon som kallas Benmannen och tydligen äter de hemlösa och svaga i staden. Det går nästan en vecka innan ledningen återvänder. Nu i sällskap med en vildsint Halvling vars blodtörst tycktes sakna gränser, en alvisk ädling och krigsmagiker samt en skrämmande präst vars symbol jag av någon anledning ej vågar fästa min blick på. De viftar bort min oro och beordrar mig att börja befästa ett område för förvaring av svaga och utsatta. Jag vet inte om det skall bli ett fort eller ett fängelse.
Del ett.
Kära mor, om du läser detta är jag död.
Jag har efter år av slit förtjänat min plats som ledare för en trupp tungt infanteri. Vi har hyrt ut våra tjänster i Gigantua och levt ett gott liv. Men för några månader sedan spelade ödet oss en nyck.
Jag kontaktades av en okänd kvinna som erbjöd en ansenlig summa pengar för ett så kallat ”enkelt jobb”. Vi skulle bilda kärnan i ett nystartat fritt kompani kallat Ulven och Örnens brödraskap. Anställningen förde oss till en länge förlorad del av staden, en plats där ondskan en gång visat sig, en plats där kalifen visat sin makt, en plats som legat i karantän i över 30 år. Kanalstaden.
Nu var karantänen lyft och brödraskapet skulle för någons räkning säkra både position och plats i området.
Vi mötte upp våra befäl vid en förfallen hangar. Redan här borde jag ha anat oråd, redan här borde jag ha flytt för mitt liv.
Ulven var en gigantisk Orch som jag snabbt misstänkte var en skepnadsskiftare av något slag. Örnen var en mäktig mänsklig kämpe med en förvånande stark känsla för rätt och fel. Vid deras sida fanns även en halvdemon vid namn Reita och en vildsint Alv vars blick ingen vågade möta.
Vår första uppgift visade sig vara ett nedsligt bakhåll mot den nystartade stadsvakten. Vi överföll en betydande del av deras styrka när dessa förfriskade sig på ett av de få värdshusen i området. Jag kan fortfarande minnas skriken och skräcken i deras ögon. Därefter brände vi deras bas till marken och drev dem på flykt.
Brödraskapet manövrerade sig snabbt in i stadsvaktens stövlar och tog över deras arbete och ansvar. Vi arbetade nästintill uteslutande med att beskydda områdets högstbjudande invånare samt handelshuset Frakturia.
Det första bakslaget kom redan efter några dagar. I en av hamnarna hade några fiskare försvunnit. Brödraskapet ryckte in, vi patrullerade och försökte lugna befolkningen. Vår ledning pressade folket i hamnen på ytterligare beskyddarpengar. Ve och fasa, en gigantisk krokodil visade sig ha börjat jaga i hamnen. Efter en fruktansvärd batalj drevs den på flykt av våra ledare, som nu visade sig besitta magiska och oheliga krafter. De posterade några av mannarna i hamnen för att lugna befolkningen... dessa såg vi aldrig igen.
Ledningen blundade för mina rapporter om att någon eller något kanske var ute efter vårt kompani. De påstod sig ha viktiga ärenden att uträtta på annan ort och lämnade mig med ansvaret. Mannarna var i upprorsstämning. Ledningen var försvunnen i flera dygn. När de återvände saknades den skrämmande alven och Örnens ena arm var utbytt mot en ohelig skrot-tingest.
Jag började få känningar av buksmärtor.
Ledningen rekryterade nu unga och otränade män och kvinnor från området. De utrustades och fyllde ut kompaniet. På mig föll ansvaret att träna upp dessa. Det kom även till min kännedom att de ur kompaniet som vaktade Frakturias lokaler förväntades rapportera om de såg ”intressanta” eller ”annorlunda” laster passera.
Kort därefter kom en order om att vakterna vid Frakturia skulle hålla blicken mot marken under en specifik natt. Den följande dagen var Frakturia bestulet på okända ting, och husets ledare, Maximilia var rasande. Hon ställde ledningen mot väggen och krävde svar. De lovade dyrt och heligt att undersöka brottet och inte vila innan den skyldige var funnen. Så vitt jag kunde se lyfte de sedan inte ett finger.
Min buksmärta blev värre.
Ledningen meddelar att de åter har brådskande affärer på annan ort. Men att det är väldigt viktigt att bevakningen av stadsdelen fortsätter som vanligt, samt att träningen av de nya rekryterna gör snabba framsteg. Jag ombeds även försöka finna och stoppa en lokal legend, någon som kallas Benmannen och tydligen äter de hemlösa och svaga i staden. Det går nästan en vecka innan ledningen återvänder. Nu i sällskap med en vildsint Halvling vars blodtörst tycktes sakna gränser, en alvisk ädling och krigsmagiker samt en skrämmande präst vars symbol jag av någon anledning ej vågar fästa min blick på. De viftar bort min oro och beordrar mig att börja befästa ett område för förvaring av svaga och utsatta. Jag vet inte om det skall bli ett fort eller ett fängelse.