Förra spelmötet hade vi en situation där jag inte riktigt fick ihop det med reglerna utan fick improvisera. (Alla namn är ändrade för att skydda karaktärer och monster.)
Hyggelmonstret Hilda ligger i godan ro under en gran i ett snötäckt Genrio. På åsryggen ovanför färdas inkvisitorn Ingves med sitt bolda manskap. I sällskapet finns missdådaren Martin som misslyckas med sitt Rida-slag i den djupa snön så till den milda grad att både häst och Martin rider över kanten och dråsar ned inte långt från Hilda. Som tur är för Martin drömmer Hilda hårt och upptäcker inte Martin, som dock ser Hilda och gör sig redo att smyga sig bort illa kvickt. Men, en av hans kamrater, Tornet från Tisa, börjar driva sin häst nedför krönet under ett högljutt deklamerande om annalkande hjälp. Nu vaknar Hilda och blir varse Martin, som i Hildas ögon är både brunch och lunch.
Strid inleds och det är Kort avstånd mellan Hilda och Martin. Båda får slå reaktionsslag, Martin vinner och har för avsikt att illa snabbt ta sig upp i en tall. Som SL låter jag Martin slå ett Klättra-slag som misslyckas. Då Hilda var den enda med intention att anfalla låter jag hyggelmonstret göra ett närstridsanfall i runda ett efter att Martin misslyckats med sitt Klättra och Hilda tuggar rätt ordentligt på Martins ben och Martin flyger iväg omkull i terrängen (Faller).
Till frågorna - hur ska man hantera situationer där en aktiv person inte vill göra ett anfall utan en handling, men det är viktigt att den får göra det först? Jag tolkar det att hamna i Närstridsfasen, men by the book så om bara ena parten vill anfalla blir denne automatiskt anfallare. Nu lät jag Martin slå reaktionsslag för att få göra sin handling först, men lät samtidigt Hilda vara anfallare (men attacken efter Martins Klättra-slag och om detta lyckats hade det inte kunnat bli ett anfall). Jag höftade en del här och är nog rätt nöjd med hanteringen, men det vore kul att höra andras funderingar kring såna här fall.
/ Phelan
Hyggelmonstret Hilda ligger i godan ro under en gran i ett snötäckt Genrio. På åsryggen ovanför färdas inkvisitorn Ingves med sitt bolda manskap. I sällskapet finns missdådaren Martin som misslyckas med sitt Rida-slag i den djupa snön så till den milda grad att både häst och Martin rider över kanten och dråsar ned inte långt från Hilda. Som tur är för Martin drömmer Hilda hårt och upptäcker inte Martin, som dock ser Hilda och gör sig redo att smyga sig bort illa kvickt. Men, en av hans kamrater, Tornet från Tisa, börjar driva sin häst nedför krönet under ett högljutt deklamerande om annalkande hjälp. Nu vaknar Hilda och blir varse Martin, som i Hildas ögon är både brunch och lunch.
Strid inleds och det är Kort avstånd mellan Hilda och Martin. Båda får slå reaktionsslag, Martin vinner och har för avsikt att illa snabbt ta sig upp i en tall. Som SL låter jag Martin slå ett Klättra-slag som misslyckas. Då Hilda var den enda med intention att anfalla låter jag hyggelmonstret göra ett närstridsanfall i runda ett efter att Martin misslyckats med sitt Klättra och Hilda tuggar rätt ordentligt på Martins ben och Martin flyger iväg omkull i terrängen (Faller).
Till frågorna - hur ska man hantera situationer där en aktiv person inte vill göra ett anfall utan en handling, men det är viktigt att den får göra det först? Jag tolkar det att hamna i Närstridsfasen, men by the book så om bara ena parten vill anfalla blir denne automatiskt anfallare. Nu lät jag Martin slå reaktionsslag för att få göra sin handling först, men lät samtidigt Hilda vara anfallare (men attacken efter Martins Klättra-slag och om detta lyckats hade det inte kunnat bli ett anfall). Jag höftade en del här och är nog rätt nöjd med hanteringen, men det vore kul att höra andras funderingar kring såna här fall.
/ Phelan