Aron Ambrosiani
Veteran
Med risk för ytterligare en låst tråd 
har ni här de artiklar från Fortasse som på något sätt har med nedanstående två trådar att göra. Kommentera gärna. Rent kronologiskt tror jag att det ligger till så här:
1. (nov '99) Fortasse bellum IV med Che Guevara på
2. (maj '00) Runan 32 med recension av Fortasse bellum IV
3. (jun '00) Fortasse bellum VII med recension av Runan 32
4. (aug '00) Alter Ego 9 med artikel om Runan
5. Alter Ego 10 med svar från Niklas
6. (i år) Forumdebatten bryter ut.
Om jag inte har helt fel har dessutom Johan skrivit något i Runan däremellan, eller hur? I vilken Runan och när?
Nåväl, till artiklarna:
--------ur Fortasse bellum IV-------------------
Betydelsen av att leka med tennsoldater
av Anton Bonnier
Av artikelrubriken att döma kommer nog de flesta tro att jag ska ta upp temat Warhammer eller något annat strunt från GW, men ack så fel ni alla har! Det är istället DBx-spelsystemen jag ska skriva några rader propaganda om.
De flesta har som barn, av någon konstig anledning, varit fascinerade av våld, vapen och krig. Några släpper aldrig denna fascination och leker vidare i Sveriges tyvärr fortfarande befintliga armé, vi andra som har för klen fysik (dvs samtliga man möter på ett konvent) och lite mer intelligens (hoppas alla behöriga känner sig kränkta) genom det elaka multinationella företaget Games Workshop – ett företag under vilket jag själv var förslavad tills ganska nyligen. Sedan hittade jag DBA (De Bellis Antiquitatis), ett historiskt figurspel där man kan välja arméer från forntid till sen medeltid. Spelet är producerat av de ganska seriösa Wargames Research Group som också producerar DBM, en större och mer detaljerad variant av DBA och DBR (renässansslag). Alla tre spelen följer ett liknande system, dock anpassat efter storlek och tidsperiod. Det finns många stora skillnader mellan DBx-spelen och GW-spelen:
A: DBx-arméer kostar betydligt mindre (förutsatt att man spelar på 15mm-skala – det är möjligt att spela på andra skalor, t ex 25mm.) En DBA-armé kostar under 200 kr, DBM allt från 300 och uppåt beroende på storlek. En spelbar GW-armé ligger runt 1000 kr.
B: Mer realistiskt stridssystem.
C: Bättre spelkänsla.
D: Bättre kampanjer.
E: Man kan spela romare!!!!!!
F: DBA är ett bättre konventsspel.
Tennsoldater är som sagt en oerhört viktig företeelse i vårt moderna samhälle och hittar definitivt sin rätta plats genom de system jag beskrivit ovan.
Övrig smygreklam:
Figurer och spelregler går att köpa på affären Tennsoldaten, som ligger på Rörstrandsgatan vid S:t Eriksplan i Stockholm.
-----------ur Fortasse bellum VII-------
RUNAN #32, april t 60 sidor A5, pris 20 kronor t Runan, Bromsbodavägen 33:nb, 192 42 Upplands Väsby, <a href=”mailto:runan@hotmail.com”>runan@hotmail.com</a>
Runan är Sveriges för tillfället största fansin. Innehållet behandlar till största delen rollspel, även om en del annat slinker med här och var. I höstas drog man ner utgivningstakten från ett nummer i månaden till mer överkomliga sex tjocka nummer om året. Helt okej, alltså. Inget annat rollspelsfansin har så vitt jag vet lyckats spränga trettio-gränsen, och Runan kommer av allt att döma fortsätta ett bra tag till.
Runan är dessutom en åsiktsmaskin. Sedan formatbytet kallar sig Runan numera för en ’speltidning’. Det låter ju finare än ’fansin’, eftersom det senare anspelar på helt andra ideal än de man så ivrigt förespråkar. Visst blir det fel i resonemangen ibland, men på det stora hela intar Runan en konsekvent politisk hållning – en hållning där konkurrens och marknad frälser världen (och fansinen) från allt ont.
I sin recension av Fortasse bellum IV skriver Pontus Löf, Runans fansinrecensent och layoutare: ”tendenser finns även i tidningen till politisk bundenhet (…) Artikelförfattaren får givetvis uttrycka sin politiska åsikt, men jag personligen tycker att det är trevligare att läsa politiskt obundna och objektiva spelartiklar.” Artikeln i fråga var ’Betydelsen av att leka med tennsoldater’ (av Anton Bonnier), och jag misstänker att Pontus Löf fastnade för formuleringen ”det elaka multinationella företaget Games Workshop”. Games Workshop säljer många tennfigurer för överpriser; alltså är företaget bra och ska inte kallas elakt.
Vad är då objektivt enligt Runan? Jag bläddrar vidare till nästa uppslag i fansintidningen. Där hittar jag en intervju med Claes Sundström, konventsgeneral på GothCon i år och de kommande tre åren. Konventsgeneralen säger att han ser de andra konventen som kollegor, inte konkurrenter. Pontus Löf lägger ut texten: ”Faktum kvarstår dock att rollspelare inte är så rika, då de flesta går i skolan. (…) Därför är det även konkurrens på denna ideella marknad enligt min mening. (…) Visserligen är de kollegor emotionellt, men knappast reellt. Jag vill dock inte kritisera Sundströms ideella syn på verksamheten, men i verkligheten så finns konkurrens även på denna marknad, enligt mig.” Snacka om politisk objektivitet!
Förutom propagandasidorna i början av tidningen innehåller Runan inte så mycket intressant. Två rollspelsäventyr, en bunt monster till diverse spel (denna Runan har nämligen monstertema), några alternativa historieskrivningar till Neotech, allmänna fantasy-religionsbeskrivningar – kort och gott en massa rollspelsmaterial. Vilket inte är så konstigt, Runan är ju ett rollspelsfansin. Titeln ’speltidning’ känns fortfarande avlägsen, men det innebär knappast att Runan inte skulle vara läsvärd – är du ute efter rollspel med mycket attityd är det här tidningen för dig.
har ni här de artiklar från Fortasse som på något sätt har med nedanstående två trådar att göra. Kommentera gärna. Rent kronologiskt tror jag att det ligger till så här:1. (nov '99) Fortasse bellum IV med Che Guevara på
2. (maj '00) Runan 32 med recension av Fortasse bellum IV
3. (jun '00) Fortasse bellum VII med recension av Runan 32
4. (aug '00) Alter Ego 9 med artikel om Runan
5. Alter Ego 10 med svar från Niklas
6. (i år) Forumdebatten bryter ut.
Om jag inte har helt fel har dessutom Johan skrivit något i Runan däremellan, eller hur? I vilken Runan och när?
Nåväl, till artiklarna:
--------ur Fortasse bellum IV-------------------
Betydelsen av att leka med tennsoldater
av Anton Bonnier
Av artikelrubriken att döma kommer nog de flesta tro att jag ska ta upp temat Warhammer eller något annat strunt från GW, men ack så fel ni alla har! Det är istället DBx-spelsystemen jag ska skriva några rader propaganda om.
De flesta har som barn, av någon konstig anledning, varit fascinerade av våld, vapen och krig. Några släpper aldrig denna fascination och leker vidare i Sveriges tyvärr fortfarande befintliga armé, vi andra som har för klen fysik (dvs samtliga man möter på ett konvent) och lite mer intelligens (hoppas alla behöriga känner sig kränkta) genom det elaka multinationella företaget Games Workshop – ett företag under vilket jag själv var förslavad tills ganska nyligen. Sedan hittade jag DBA (De Bellis Antiquitatis), ett historiskt figurspel där man kan välja arméer från forntid till sen medeltid. Spelet är producerat av de ganska seriösa Wargames Research Group som också producerar DBM, en större och mer detaljerad variant av DBA och DBR (renässansslag). Alla tre spelen följer ett liknande system, dock anpassat efter storlek och tidsperiod. Det finns många stora skillnader mellan DBx-spelen och GW-spelen:
A: DBx-arméer kostar betydligt mindre (förutsatt att man spelar på 15mm-skala – det är möjligt att spela på andra skalor, t ex 25mm.) En DBA-armé kostar under 200 kr, DBM allt från 300 och uppåt beroende på storlek. En spelbar GW-armé ligger runt 1000 kr.
B: Mer realistiskt stridssystem.
C: Bättre spelkänsla.
D: Bättre kampanjer.
E: Man kan spela romare!!!!!!
F: DBA är ett bättre konventsspel.
Tennsoldater är som sagt en oerhört viktig företeelse i vårt moderna samhälle och hittar definitivt sin rätta plats genom de system jag beskrivit ovan.
Övrig smygreklam:
Figurer och spelregler går att köpa på affären Tennsoldaten, som ligger på Rörstrandsgatan vid S:t Eriksplan i Stockholm.
-----------ur Fortasse bellum VII-------
RUNAN #32, april t 60 sidor A5, pris 20 kronor t Runan, Bromsbodavägen 33:nb, 192 42 Upplands Väsby, <a href=”mailto:runan@hotmail.com”>runan@hotmail.com</a>
Runan är Sveriges för tillfället största fansin. Innehållet behandlar till största delen rollspel, även om en del annat slinker med här och var. I höstas drog man ner utgivningstakten från ett nummer i månaden till mer överkomliga sex tjocka nummer om året. Helt okej, alltså. Inget annat rollspelsfansin har så vitt jag vet lyckats spränga trettio-gränsen, och Runan kommer av allt att döma fortsätta ett bra tag till.
Runan är dessutom en åsiktsmaskin. Sedan formatbytet kallar sig Runan numera för en ’speltidning’. Det låter ju finare än ’fansin’, eftersom det senare anspelar på helt andra ideal än de man så ivrigt förespråkar. Visst blir det fel i resonemangen ibland, men på det stora hela intar Runan en konsekvent politisk hållning – en hållning där konkurrens och marknad frälser världen (och fansinen) från allt ont.
I sin recension av Fortasse bellum IV skriver Pontus Löf, Runans fansinrecensent och layoutare: ”tendenser finns även i tidningen till politisk bundenhet (…) Artikelförfattaren får givetvis uttrycka sin politiska åsikt, men jag personligen tycker att det är trevligare att läsa politiskt obundna och objektiva spelartiklar.” Artikeln i fråga var ’Betydelsen av att leka med tennsoldater’ (av Anton Bonnier), och jag misstänker att Pontus Löf fastnade för formuleringen ”det elaka multinationella företaget Games Workshop”. Games Workshop säljer många tennfigurer för överpriser; alltså är företaget bra och ska inte kallas elakt.
Vad är då objektivt enligt Runan? Jag bläddrar vidare till nästa uppslag i fansintidningen. Där hittar jag en intervju med Claes Sundström, konventsgeneral på GothCon i år och de kommande tre åren. Konventsgeneralen säger att han ser de andra konventen som kollegor, inte konkurrenter. Pontus Löf lägger ut texten: ”Faktum kvarstår dock att rollspelare inte är så rika, då de flesta går i skolan. (…) Därför är det även konkurrens på denna ideella marknad enligt min mening. (…) Visserligen är de kollegor emotionellt, men knappast reellt. Jag vill dock inte kritisera Sundströms ideella syn på verksamheten, men i verkligheten så finns konkurrens även på denna marknad, enligt mig.” Snacka om politisk objektivitet!
Förutom propagandasidorna i början av tidningen innehåller Runan inte så mycket intressant. Två rollspelsäventyr, en bunt monster till diverse spel (denna Runan har nämligen monstertema), några alternativa historieskrivningar till Neotech, allmänna fantasy-religionsbeskrivningar – kort och gott en massa rollspelsmaterial. Vilket inte är så konstigt, Runan är ju ett rollspelsfansin. Titeln ’speltidning’ känns fortfarande avlägsen, men det innebär knappast att Runan inte skulle vara läsvärd – är du ute efter rollspel med mycket attityd är det här tidningen för dig.
