Här är min egen visuella tolkning av det ovan:
- Du har skapat en uppfattning (mental modell) av vad som försiggår,
- du agerar på detta,
- i ett gemensamt rum med andra deltagare
View attachment 26853
Du har med andra ord:
- Tagit ett ställningstagande baserat på din mentala modell,
- ditt agerande har skapar en effekt i det gemensamma rummet
- och du får respons baserat på ditt agerande...
...och så fortsätter loopen, med en ständigt uppdaterad mental modell.
View attachment 26855
Notera kommentaren med "fler deltagare". Du är inte ensam, men du är ensam om att skapa din egen mentala modell. Det vi delar, i rollspel, är vad vi beskriver i fiktionen.
View attachment 26854
Fast är detta att bygga en historia i huvudet? Näe, det är något som saknas.
Ah, nu närmare vi oss det jag jobbar med på dagarna: förändringsledning och att odla olika typer av nya samspel i organisationer!
Du talar om det dopaminerga i att utforska ett stycke verklighet (även påhittade verkligheter är verkliga för de delar av hjärnan som aktiveras här) för att uppdatera sin mentala modell. Det kräver frihet att välja, och att man känner trygghet till sin egen (och gruppens, om man inte är ensam) förmåga.
Det är EN stark motivator och källa till glädje för människor. Särskilt för de människor som gillar att bygga mentala modeller (semantiskt minne) och som både har stor tilltro till sin kognitiva förmåga och som gärna är i sammanhang där den kognitiva förmågan utmanas lite lagom så att man blir ännu bättre.
Men vi människor har andra motivationssystem. Vi drivs till exempel till att skapa starka relationer med människor. Både med riktiga människor, men också med karaktärer i fiktionen. Vi gillar att känna att relationen bär oss även när vi fallerar, vi gillar att känna att vi har inflytande över andra (oftast på ett prosocialt sätt: att folk lyssnar på oss med glädje, men för vissa duger även antisocialt inflytande, att få vår vilja igenom med tvång), och vi gillar att andra behandlar oss rättvist.
När vi förlorar relationer reagerar hjärnan på ungefär samma sätt som när vi får riktigt ont i kroppen. Att undvika social smärta är en superstark motivator för många av oss, och att känna glädje och framförallt trygghet i relationer. Ju tryggare vi känner oss i en grupp, desto modigare blir vi, generellt.
Vi är dock olika drivna av dessa olika motivationssystem, av födsel, uppväxt, erfarenheter och vana. Det är väl det här som gör att vissa av oss främst spelar för att utforska, andra för att vinna (=känna oss kompetenta), och många helt enkelt för att ha det kul ihop.
Ytterligare ett motivationssystem som spelar roll (och som jag tror motsvaras av ytterligare en spelartyp/spelstil) är längtan efter mening. Den är relaterad till alla de övriga motivatorerna fast på ett djupare sätt: Vi vill inte bara känna oss bra genom att vara kompetenta, vi vill känna oss meningsfulla och goda för världen och samhället. Människor ska inte bara gilla oss och vi dem, vi vill hitta människor att vara meningsskapare tillsammans med. Världen som vi utforskar, den mentala modellen, är inte bara en inre karta som berättar om var saker finns på ett fysiskt sätt utan även om ont och gott. Vi vill ha en meningsfull relation med Gud (eller motsvarande: Livets Mening, Makterna, Moder Jord, Universum osv).
(Jag drivs starkt av det här, och det är därför jag gillar hjälte-fantasy mer än att spela grottplundrare.)
Längtan efter mening är starkt kopplat till vår sociala sida, det är samma längtan efter tillhörighet, men också att det är svårt för oss att se mening i sådant som våra närmaste ser som meningslöst och tvärtom. Vi behöver vår stam, vår sangha, vår församling. Antingen ger vi upp vår tro och ansluter oss till medmänniskornas tro, eller så ger vi upp medmänniskorna och försöker hitta nya.
Och det här är centralt tror jag för din fråga
@Rickard : om utforskandet av tankevärldar är kopplat till vårt semantiska minne, så är sökandet av mening och relationer kopplat till vårt episodiska. Det semantiska minnet bryr sig bara om hur saker hänger ihop. Det berättar inte för oss vem som sa något till oss, eller när det hände.
Men det episodiska minnet håller ordning på vem och när och hur, och försöker mönstermatcha sig till en meningsfull berättelse av detta. Att uppleva berättelsen är att skapa den, gärna tillsammans, och där finns en stark motivator som kopplar till både sagoberättandet vid elden, det rituella återskapandet av en episod (nattvarden till exempel) och förstås till rollspelsbordet.
Om ni vill kolla mer på något av detta så rekommenderar jag att ni googlar på:
Semantic memory och Episodic memory.
Social Pain Naomi Eisenberger och Matt Lieberman två neurologer som utforskat smärta och myntat begreppet social smärta
Self Determination Theory Edward Deci Richard Ryan forskning om människans inre drivkrafter
Daniel Pink sammanfattade deras teorier i boken Drive, men tonade upp den individuella längtan efter mening och tonade ner sökandet av relationer
David Rock är neurolog och ledarskapsforskare. Boken Your Brain at Work och modellen SCARF.