Nekromanti Ett öppet berättarspel

Zappelina

Swordsman
Joined
22 Oct 2006
Messages
447
Location
Göteborg
Jag tänker på diskussioner här på forumet nyligen som handlat om vem vi skriver rollspel för och hur vi kunde nå en större publik, där en av frågeställningarna var typ: Hur kan vi minska det sociala kravet på de medverkande? Alltså på att samma personer skall vara med från gång till gång och behålla samma roll (eftersom de spel vi oftast spelar ändå tjänar en del på ett sådant upplägg, kanske framförallt berättelserna, som ju tenderar att bli ganska tunna om de bara byggs och spelas för en enda kväll).

Mina förutsättningar är:

1. Att inte låta spelarna vara huvudpersoner i berättelsen. Alltså, naturligtvis skulle de vara vad fokus låg på under själva berättandet, men de skulle inte vara bärande i själva berättelsen och de skulle inte ta berättelsen från A till B egentligen. Istället skulle de förklara hur det kom sig att huvudpersonerna i berättelsen tog sig från A till B.

2. Att ha en spelledare eller berättare, som reglerar de enskilda rollpersonernas makt utifrån hur många de är (naturligtvis med hjälp av regler definierade i spelet).

3. Att ha ett formulär där lägsta gemensamma nämnare för berättelsen antecknas (vid många spelare, eventuellt en sekreterare).

4. En värld som är enkel och flytande nog för att alla medverkande ska kunna modifiera den, men tillräckligt bestämd för att ge alla en idé och något att skapa utifrån.


Min lösning är (och jag har varit inne på liknande tankar förut om någon känner igen det jag skriver):

1. Huvudpersonerna och de som för berättelsen i mål är kavaljererna på Ekeby (alltså Selma Lagerlöfs bipersoner i Gösta Berlings saga). Alla spelare spelar älvor, knytt och/eller tomtar och andra sagoväsen med mindre makt i adertonhundratjugotalets Värmland. Spelarna förklarar hur det kommer sig att kavaljererna överlever de fantastiska äventyr de i sagan utför (se t.ex. http://runeberg.org/berling/k08.html , eller: http://runeberg.org/berling/k30.html ). Vad eller vem ledde skogens konung förbi Gösta? Eller varför var bondfolket så väl inställt mot mor Elisabet? Ledaren berättar inledningen till ett lämpligt kapitel, naturligtvis modifierad så det lämpar sig att berätta muntligen, sätter en scen och sedan börjar spelet.

2. Till varje scen finns ett visst antal makter, dessa delas upp på rollpersonerna, kanske i form av kort, kanske i form av tid varje enskild spelare har att påverka scenen innan berättaren återigen tar över. Eller på något annat sätt, idén är hursomhelst att spelarna var för sig har lika stor makt att påverka scenen, och gemensamt alltid har möjlighet till lika stor påverkan på grundmaterialet, oberoende av hur många de är.

3. För att hålla alla spelare nöjda bör lägsta gemensamma nämnare för vad som är okej och vad som inte är det inom berättelsens ramar definieras under spelets gång. Är det många spelare tänker jag mig att det kanske skulle behövas någon som sammanförde vad spelarna accepterar och ej. Jag är inte helt hundra på den här funktionen i förlängningen, men tror det skulle vara bra att ha någon som ser spelet utifrån i alla fall under en utvecklingsfas.

4. Artonhundratjugotal: dvs bondesamhälle. Värmland, med karta. Folksägner=sanna. Jag tror de flesta skulle kunna köpa en sådan setting.

På ett sätt liknande detta kanske man skulle kunna introducera rollspel till folk som inte känner till det. Man skulle kunna ha öppna kvällar, typ på biblioteket eller ett café, där folk kunde droppa in, lyssna litegrann och sedan skapa den älva eller tomte som hjälper grevinnan att övertyga gamla farbror Eberhard att låsa in sin förskräckliga bok ( http://runeberg.org/berling/k31.html ). Kanske besitter de makten att försköna den unga grevinnans ögon, eller också ställer de fram kistan? Kanske spelar de valthorn, eller gör de något helt annat?

Vad tror ni om en sådan här idé? Vad är mina svagheter och styrkor i detta? Är det överhuvudtaget rollspel jag skriver om?
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,378
Location
Helsingborg
Jag tycker det ser bra ut, men höjde ett ögonbryn över att du antar att 1800-talsvärmland borde vara lättillgängligt. Jag har spelat rollspel i fantasyvärldar och vet knappt själv vad som är typiskt svenskt 1800-tal. Fast när jag läste om tomtar och troll-vinklingen så kändes det mer tryggt. Alla har läst antagligen läst sagor.

Funderade på vad du skrev om att ha maktfaktorer nedskriva på ett papper. I spelet Danger Patrol (ett coolt spel i övrigt) så skriver man ned maktfaktorerna på lappar och slänger fram på bordet. Då kan spelare lättare gripa tag om någon lapp och kolla närmare på vad det var för något, än om allt är nedskrivet på ett A4-papper.

Det är nog ett måste att ha färdiggjorda karaktärer med intuitiva regelmekaniker (om man behöver några) eller karaktärsblad där den nytillkomne spelaren bara kryssar för några alternativ och kanske svarar på en fråga. Rollspel är dumt i det fallet att man ska göra rollperson först och sedan få reda på vad rollpersonen är till för. Det är som att lära sig en matematisk formel i årskurs 1 och inte få reda på vad den används till förrän i årskurs 2.

Men det här är småsaker. Jag gillade annars tankarna i det jag läste.

/Han som hellre säger berättarspel än rollspel om det han pysslar med, då rollspel kan innebära lajv, CRPG och andra lustiga saker
 
Top