En Goblins Berättelse - Cauldron the Shackled city adventure path *SPOILERS*

[.113]

Äntligen framme! Cauldron, staden heter Cauldron. När jag ser mig omkring på alla illaluktande ytfolk så kan jag inte låta bli att förundras, de går omkring och sliter och njuter av sina vardagliga liv. Jag drar ner den stora trollkarlshatten som jag fick av Merzimus och går in i staden. Merzimus. Anledningen till att jag är här. Lustig typ, trodde verkligen han kunde vända oss allihopa. Jag lägger ena handen på min sida och mina fingrar försiktigt över en bok, så att inte mina långa naglar ska skada ytan. Min första bok, eller kopian av den som jag gjorde själv "BOken Åm en Jelte". Jag har den med mig som en påminnelse om mina nya mål, även om jag stavar mycket bättre nu, jag är trots allt 13 år nu och nästan en vuxen goblin.

Jag kanske borde presentera mig för framtida läsare, mitt namn är Snyxxis, jag är en goblin från Benknäckarklanen vid Röda bergen. Jag är nästan en hel meter lång! och jag är en äventyrare! Nu undrar ni så klart hur det kommer sig att jag blev en äventyrare? Jag förstår att det är märkligt, det började egentligen när jag var ganska liten och mina föräldrar kom tillbaka från en räd, bland bytet fanns det en liten bok. Det var en fin bok med bilder på en mäktig riddare och hans följeslagare, det var konstiga symboler i den men då kunde jag så klart inte läsa ordentligt så jag vet fortfarande inte vad det stod. Det tog heller inte lång tid innan någon märkte att jag stulit boken och efter lite spö så åkte den i elden. Men jag kunde inte sluta tänka på den. Efter några veckor så gjorde jag min egen bok, vid det laget hade jag lärt mig skriva lite mer, jag var mycket snabbare än alla de andra korkskallarna, även om de ofta retades och slängde dyngbaggar på mig. Men vem skrattar nu! De är alla döda och jag är här. Men jag hoppar visst lite nu.

Det var i alla fall början på det som senare skulle bli mitt nya liv. Jag har fortfarande med mig boken och håller den säker med magi, det känns viktigt, ett mål, mitt mål. Jag ska bli en hjälte.

 

[.113]

Det går rykten i staden, tydligen är det många som försvunnit här i Cauldron. Jag kan inte låta bli att tänka hur perfekt det är, ett första uppdrag! Nyligen är det dessutom några barn som försvunnit från ett barnhem, det är tydligen väldigt hemskt. Vet inte riktigt varför, barn är ju väldigt dåliga på det mesta. Nåja, jag tror aldrig jag kommer förstå mig på ytfolk.

Med hjälp av lite magi så ändrar jag mitt utseende för att kunna fråga ut folk om vad som hänt, först frågade jag utan magi men efter en jobbig jakt av stadsvakten har jag lärt av mina misstag.

Det tog inte lång tid att räkna ut vem som är inblandad, Keygan Ghelve, stadens enda låssmed. Vad har alla som försvunnit gemensamt? Inga spår av inbrott. Varför? De har så klart nyckeln, han måste vara inblandad. Det finns inga spår efter magi heller, så det finns ingen annan förklaring. Att ingen annan har räknat ut det är märkligt, men jag har alltid misstänkt att ytbor är korkade.

Jag beger mig dit och med lite magisk hjälp ser jag plötsligt ut som en äcklig dvärg, skulle inte vilja se mig i en spegel just nu. Väl där så vägrar han svara på frågor, jag trycker upp honom mot väggen och ryter åt honom att han ska berätta allt. Plötsligt kommer det ett helt gäng med något som bara kan vara äventyrare! En dum dvärg i rustning med en symbol av en sol från nån av de dumma ytgudarna, en elak människa som ser misstänksam ut, en sån där halv.. va de nu heter, de smakar gott i alla fall. Halvlängdsman. Och en sån där äcklig blandning av orch och människa, sämsta av två världar. De undrar vad jag gör där och jag förklarar att jag tänkt rädda barnen och att ingen kan stoppa mig, men det visar sig att de också tänkt samma sak så jag säger att de kan få följa med mig och de verkar gå med på det. Eller ja, vi kommer överens om att följas åt i vilket fall.

Jag kommer på att mina utseende magier håller på ta slut däremot så jag går ut för att förnya dem, men den dumma människan följer med! Han släpper mig inte ur siktet och ser mig förvandlas. De sliter in mig i affären igen och börjar fråga ut mig, jag förklarar modigt att jag tänkt rädda barnen för att bli en hjälte och jag bad bara för mitt liv två gånger!

De verkar gå med på att låta mig följa med ändå, och efter att de vilat en stund muntrar jag upp dem med en rolig barnvisa, en av dem kan tydligen goblin och gillade inte texten så jag får förklara mig igen men sedan beger vi oss ner under jorden!

 

[.113]

Min första äventyrsruin! Det är precis som i berättelserna Merzimus berättade! Smådvärgarna, eller gnomerna alltså, har tydligen byggt en underjordisk enklav under staden. Tydligen ska den ha blivit förbannad på något sätt, något med att folk bara försvann. Märkligt, men gnomer är ju inte kända för att vara särskilt smarta varelser, de har säkert klantat till någon formel eller något. Typiskt gnomer.

Vi går omkring där nere några timmar och letar, tydligen är det ganska viktigt att leta efter skatter samtidigt som man räddar folk. I ett av rummen ligger det en jättestor mask, död sen länge. Det ligger några rustningar en bit bort också och dvärgen börjar plocka på sig dem medan jag känner efter om det finns något magiskt i närheten, jag känner av något på en dörr men även i masken så jag går dit och sprättar upp den och hittar lite skatter! Jag är rik! Det är så roligt att vara äventyrare!

Tydligen måste man dela med sig av skatter när man äventyrar tillsammans. Jag är inte lika rik som förut.

Kortisen går fram och pillar på dörren så jag varnar honom om den magiska fällan, fattar ju vem som helst egentligen men de verkar inte särskilt klipska de här. Han fortsätter och de andra går ut ur rummet och tar skydd. Jag kryper in i likmasken. Luktar märkligt nog som hemma. Efter explosionen så kryper jag ut igen, hoppades att vi skulle ha lite mer skatter att dela på men den lilla halvlängdsmannen verkar ha klarat sig oskadd. Han påstår att han är låssmed också och visar några dumma papper men han verkar inte kunna öppna en dörr på ett vettigt sätt. Nåja, vi fortsätter.

Strax därefter kommer vi in i ett rum med någon metallstaty. Känns fel. De andra går in och den anfaller dem. HAH, sa ju det! I alla fall så vill jag ju inte att mina vänner ska dö, inte ens orchen. Eller. Ja, jag har inte tänkt på det så mycket. Men de är praktiska att ha med sig, de är ganska bra på bära saker t.ex... Men jag kastar en oljemagi så den dumma maskinen faller omkull. De andra slår snabbt sönder den och klappar sig glatt på axlarna, bra jobbat. Jepp. Det var inte alls tack vare mig alla gick oskadda. Nåja, jag vet åtminstone vem som gjorde det viktigaste.

Vi fortsätter och dvärgen säger att han känner av ondska i nästa rum. Så fånigt. Typiskt dvärgar tror jag. Människan som heter Robb verkar inte bry sig och går in, vi ser ingenting i rummet. Jag tror dvärgen har ätit för många svampar eller något när plötsligt Robb får ett svärd i magen. Dvärgen kan tydligen lukta sig till ondska. Huvva. Dvärgen blir helt galen och springer fram och det ser ut som att han snubblar till lite, jag är inte säker, men han hugger yxan rakt i Robb istället, som bara svimmar. Lita aldrig på en dvärg!

Orchen springer fram och någon ropar att han ska ta den levande, han greppar tag i nån genomskinlig varelse och börjar skalla den. Dvärgen ger någon dryck till Robb och han vaknar upp igen. Det är lite dålig stämning.

Varelsen ropar något på gnomiska, tydligen är det bara jag som kan det. Robb är jätte arg och vill bränna ihjäl den, eller dvärgen. Svårt säga. Kanske båda. Men jag säger att han ska vänta lite, sen tar jag fram kartan över ruinen vi har och säger att varelsen ska markera alla fällor och fiender han vet om, och alla gångar de grävt runt mellan rummen. Efter vi fixat till våran karta lite så flämtar jag till och säger att han tänker döda oss i sömnen. Ja, jag ljög. Fast det finns faktiskt en chans att han skulle försöka. Det hade jag gjort i alla fall. Jag blinkar lite förtroligt åt Robb och säger "Bränn honom" och det gör han.

Jag tänkte äta en bit av varelsen men de andra ser skeptiskt på mig så jag låter bli. De är så konstiga. Vi vilar en stund och äter torrt gammalt kött med vatten till. De är verkligen konstiga.

 

[.113]

Med de nya detaljerna på kartan, bland annat en väg ner, så blir det genast lättare. Vi beslutar oss för att vi kanske borde skynda oss, varelsen nämnde ju faktiskt något om en halvdvärg som var en slavhandlare som tydligen håller barnen fångna. Vi måste dit snabbt för att få ett bra pris tror jag.

Vi tar en sorts hiss neråt och kommer in i en stor sal, där står så klart en stor staty av kristall eller något. Dvärgen går fram och statyn rusar mot honom, jag gör det bara jag kan göra och ser till att den halkar omkring istället. Den glider mot oss och de två dumma krigarna slår ihjäl den snabbt.

Då hör vi något stort komma gåendes, en ogre! Den tornar sig över dvärgen och skrattar och säger något dumt, jag skrattar också och kastar en magi så dvärgen växer och blir lika stor. De hugger lite på varandra och jag kastar ännu mer olja på backen så den ramlar, vi gör processen kort med den korkade varelsen. Ogren alltså inte dvärgen.

Vi hittar lite mer pengar, det är roligt det här! Sen fortsätter vi. Hela stället är uppbyggt med hemliga dörrar. Jag hatar gnomer. Det tar sååååå långt tid att hitta dem, vad är det för fel på vanliga dörrar? Vi kommer tillslut fram till en smedja där några gobliner håller några halvländsmän som slavar som får smida vapen. De andra tycker det är en bra ide att jag går fram och låtsas vara med dem, jag tycker det är en korkad ide men de blänger på mig och jag ger med mig.. Jag får fram lite extra information och det slutar med att de andra stormar fram och slår ner allihopa. Jag ser till att alla är ordentligt döda med lite extra hugg när de fallit.

Sen släpper vi slavarna fria!!! Jag fattar ingenting. Det är ju våra slavar nu, men tydligen är det nån sån där konstig regel igen, man får inte ha slavar... Jag vet inte om jag gillar äventyrande just nu. Tydligen något med att eftersom vi räddade dem så måste vi släppa dem lösa.

Vi fortsätter framåt och dödar en väldans massa hobgoblins, om det är något jag gillar mindre än gnomer så är det hobgoblins, dumma bossiga typer som tror de är något. Jag ser till att alla är extra döda. Robb är väldigt bra på att bränna saker. Han verkar däremot inte kunna så mycket annat. Typiskt människor tror jag.

Vi kommer tillslut fram till slavmarknaden, vi råkar bara vara ganska utmattade när vi kommer dit. Hela stället är fyllt med vakter och den äckliga dvärgen, alltså inte våran, den andra. Det slutar med att Robb köper barnen till överpris, barn är värda betydligt mindre och jag försöker sänka priset, de orkar ju inte jobba ordentligen. De andra tittar på mig konstigt. Robb betalar och tydligen måste vi ÄNDÅ släppa dem lösa. Äventyrande är verkligen konstigt.

Men vi tar med barnen upp och plötsligt kommer det fram en kvinna och säger att hon vill ha ett av barnen. Innan jag hinner börja diskutera pris så kommer det fram en Beholder. Dvärgen svimmar. De tar ett av barnen med sig och ingen är dum nog att göra något. Tur det. Jag har läst om sånna och ja, vi lever, det är tur.

Väl där uppe lämnar vi barnen till en prästinna som heter Jenya och tydligen jobbar för något St. Cuthbert. De andra hade fått uppdraget att rädda barnen av henne och nu får vi en belöning! Älskar äventyrande! De går också med på att inte slå ihjäl mig vilket också känns ganska bra, de verkar tycka jag är ganska bra, resten av gruppen intygar hur jag räddat gruppen flera gånger.

Efter vi lämnat tillbaka barnen till barnhemmet så går vi till en magishop där något Skie ska göra en ring som bevis för att jag är en snäll goblin eller något sådant. När vi kliver in genom dörren ser jag den vackraste varelse jag någonsin sett. Med gyllene hår och ett vackert leende. Jag minns inte riktigt vad som hände sen men jag fick en magisk ring med mitt namn på och tydligen måste jag återaktivera den varannan vecka som bevis för att jag fortfarande är snäll. Men vi är hjältar nu! Och rika! Äventyrande är jätteroligt!