Emergens och avsaknad av kontroll

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Ytterligare en spinn off från alla dessa rälstrådar odyl.

Det som gör att jag numera har svårt att riktig acceptera teoretiska byggen som ex räls är att rollspelande är så komplext så jag tycker att det är väldigt svårt att peka på ett enskilt moment och säga att "detta är räls". Rollspel börjar i allmänhet med att man har några förutsättningar:
  • Spelgrupp
  • Rollpersoner
  • Spel
  • Äventyr/scenariostruktur/etc
  • Förväntningar
I allmänhet är flera av dessa processer omöjliga att känna till på förhand, "jag vill spela en avdankad köpman som spelat bort sin familjs förmögenhet och nu livnär sig som en 3:e klassens knarklangare, för att försörja min familj" eller vad det nu är. Alla punkter ovan skapar en dynamik, eller emergens, som innebär att vi inte riktigt vet vad det är för helhet vi skapar, även om varje enskilt moment på pappret ser enkelt ut, och går att analysera. Och då har vi inte ens börjat spela än!

Väl i spel har vi spelvärld, spelare, RP, SLP och SL som alla ska dra i berättelsen på olika sätt, för att inte nämna spelet där många spel driver spelandet mot ett visst håll.

Jag har spelat rollspel i över 30 år och jag blir överraskad varje gång vi spelar! Jag kan inte förutse något alls. Inget är givet. Oavsett hur rälsat äventyret jag råkar hålla i handen är.

Dessutom, jag har som sagt spelat rollspel i 30 år, och det med en massa olika människor, och jag upplever samma sak. Jag har i viss utsträckning varit SL på konvent, och varje speltillfälle blev unikt, även om det var samma äventyr.

Detta gör att jag kan tycka att försök att harmonisera den här spretigheten inte enbart är av godo, för mig vill säga. Jag skrev en liknelse för nästan 10 år sedan som jag tycker håller än idag, och som speglar min spelstil rätt väl:

Tänk dig att du och dina vänner åker bergochdalbana. En jävla tur, uppochner, brant, högt och allt. Det känns som att ni knappt sitter fast i rälsen. Du tittar ner. Ni sitter inte fast! Ni bara kör! Du skriker så att du blir hes på din vän som sitter längs fram. Det är ju hon som kör! "Gör något! Stanna!" Din vän vänder sig om, flinar och ropar "Jag kan inte! Jag vet inte heller vad jag gör!", och skrattar högt. I samma stund märker ni att om ni drar åt ungefär samma håll, om ni lutar er i svängarna och skriker i backarna så är det inte så farligt. Ni behöver inte sitta fast i rälsen! Det är liksom en attraktion på ett nöjesfält! Vad kan hända? Luta dig tillbaka och njut av åkturen!

Släpp kontrollen.


Bejaka rollspelens krumbukter, avigheter, skeva regler och allt vad det nu kan vara som skaver. Det finns ingen äventyrsstruktur som på egen hand kan förstöra spelandet.

Ps. Det här är inget försvar av suboptimala spelupplevelser. Givetvis ska man rätta till de fel man tycker skaver så det gör ont. Det handlar inte om att stå ut med avigheter. Det handlar om att man inte helt kan ta bort dem, och skulle man lyckas med det så skulle det nog vara svårt att spela rollspel.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,694
Location
Göteborg
Mm, det är en intressant poäng. Och jag blir ju lite avundsjuk. För mig är det definitivt så att väldigt många strukturer, däribland nära 100% av vad som spelas i traditionella rollspel och framförallt förskrivna scenarion, som tar bort det jag finner roligast i rollspel. Jag minns en spelomgång av Mutant City Blues (tror jag det var. Gumshoe, i alla fall) som jag spelade på SSK ett bra tag efter att jag blivit indiefrälst. @Möller var spelledare, och han var en bra spelledare! Toppenduktig. Och jag tror att de andra hade kul. Bra spel, välskrivet scenario, skickligt spellett. Och jag satt och hade tråkigt. Spelet gick ut på att försöka lista ut vem som hade mördat någon snubbe. Vi behövde undersöka brottsplatser, förhöra vittnen, utforma teorier, etc. Precis sådant som @krank tycker är jättekul.

Jag satt istället och kände mig frustrerad. Jag hade ingenting att säga till om. Vem som var mördaren var ju redan bestämt, vad som finns på de olika platserna hade någon redan hittat på. Vad fanns kvar för mig att göra? Ta reda på någon annans ståry. Gissa spelledaren. Jag var inte en del av skapandeprocessen. Visst, jag hade nog kunnat spendera energi på att försöka hitta på lite motivationer och ståry om min egen rollperson och spela på detta. Men de andra spelarna hade nog, med rätta, irriterat sig på att jag stör spelet istället för att spela det som det är tänkt.

Det här scenariot var ju inte rälsat, så som vi brukar använda termen. Det var jätteöppet. Men det var lite samma grej för mig. De viktiga sakerna var redan bestämda av någon annan. Det kändes som att ta sig igenom ett peka-klicka-spel. Jag skulle bara klicka runt tills jag hittade rätt grej. Och ja, när jag spelade igenom Monkey Island gjorde jag det med spelguiden i hand, för jag såg ingen poäng i att klicka runt tills jag hittade rätt.

Såhär har det varit varje gång jag har provat att spela traditionella spel de senaste 15 åren eller så. Jag sitter och är uttråkad och frustrerad. Förstår inte varför jag är här. Någon annan har redan hittat på berättelsen och jag är bara där som åskådare. Jag har en kompis som bor i en stad där han inte har möjlighet att spela samberättarlir för de enda andra rollspelarna där gillar traditionella rollspel. Då och då tänker han "Nå, det är ju bättre än inget spel alls" och hoppar in i en sådan grupp. Och han har alltid samma upplevelse som mig.

Så jag säger absolut inte emot din upplevelse, och jag tror att det är så för många, antagligen de allra flesta. Men inte för alla. Jag är helt med på att upplevelsen blir olika varje gång man spelar. Men de sätt upplevelsen blir annorlunda på är helt enkelt inte sätt som jag finner så intressanta. Det känns lite som att någon har skrivit ett översiktigt manus om vad som ska hända i en bok, och jag får skriva själva boken. Jag kan brodera ut, lägga till detaljer, sätta min prägel på den, och med säkerhet skulle vi få två olika böcker om du och jag fick samma manus. Men jag skulle inte känna att det var min bok. Att jag var medförfattare.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
@Genesis Det här innebär dock inte att allt spel är kul för alla. Det finns absolut aspekter av spelande som jag tycker är tråkigt, inte minst klurigheter, gåtor och deckarmysterier. Jag är mer intresserad av agendor, motiv och spelardriv.

Så någonstans måste man såklart hitta en gemensam botten och jobba uppåt utifrån den. Delarna bör ju sitta ihop hjälpligt iaf.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,004
@Genesis Såhär har det varit varje gång jag har provat att spela traditionella spel de senaste 15 åren eller så. Jag sitter och är uttråkad och frustrerad. Förstår inte varför jag är här.

Jag hade inte spelat rollspel om jag hade känt så, det är typ samma känsla som jag får av figurspel, eller typ diplomacy eller andra långa brädspel.
Är det någon som tvingar dig? Gå inte på dessa möten, de inte bra för dig,
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
6,420
Ja, det är väl inget konstigt i sig om man bara vill spela rena samberättarspel. Men jag tror inte det är det Måns skriver om.

Sen köper jag inte riktigt att allt skulle vara satt i sten bara för att du har en SL och ett skrivet äventyr. Min erfarenhet är att spelarnas val, etableringar och hur spelet fortlöpper kan fullständigt transformera vad som händer i spel. Mördaren är kanske densamma, men berättelsen blir helt annorlunda. Även det mest noggranna äventyr etablerar inte mer än vissa fakta...
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,694
Location
Göteborg
Jag hade inte spelat rollspel om jag hade känt så, det är typ samma känsla som jag får av figurspel, eller typ diplomacy eller andra långa brädspel.
Är det någon som tvingar dig? Gå inte på dessa möten, de inte bra för dig,
Tack för omtanken! Jag har gjort det kanske fem gånger under dessa femton år. I övrigt spelar jag icke-traditionella spel och har superkul.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,569
Jag välkomnar trådar som försöker gå lite längre än att definiera och diskutera rälsning. Tack!

Min senaste upplevelse är när jag och min vän L (som bor på ett berg på Södermalm i Stockholm) diskuterar rollspel. Vi har spelat länge, men nu pratar vi mer om spelet än vi spelar det tyvärr.

Han menar ofta att mina äventyrsideer är usla, för att de sällan tar fram det potentiella dramat och/eller tillåter det hjältespel han vill se. Jag menar att protagonistvandringen är jätterolig och laddar spelarna med en känsla av "Nä nu jäklar ska de få se!".

Har det med rälsning etc att göra?

Nja, kanske. Möjligen långskott.

Men, jag inser när jag och L sitter och diskuterar att en viktig ingrediens i rollspel för mig är att jag dels kan känna mig smart och dels känna att jag uträttar något. Jag vill döda monster, rädda stackare undan faran, hitta skatter, identifiera konspirationer innersta krets, mm mm - för att ha uträttat och åstadkommit något. Det är därför jag är så svag för xp och levels som så tydligt belönar mig.

Lite luthersk arbetsmoral med andra ord.

Min vän däremot återkommer ofta till Berättelsen med stort B. Han vill känna och uppleva det storslagna. Han vill dricka (rollspels)livet i djupa klunkar. Han vill också åstadkomma storverk, men för att en berättelse förtjänar epik a la Star Wars, inte vardag som i Lyxfällan.

(Och givetvis vill jag påminna honom om att han är skådis och manusförfattare och att det nog påverkar honom...)

Okej, epilog. Vart vill jag komma?

Jo, strukturer för rollspel passar sådana preferenser olika.

Jag blir sällan besviken på tydlig struktur, lite emergens eller agens, så länge jag känner att jag åstadkommer något vettigt: klarar äventyret, hittar skatterna, räddar stackarna mm. Men så är jag också en som gillar det där. Andra vill uppnå annat.

Så om vi kanske uppmärksammar annat än den mest ytliga stukturen (räls/icke-räls) kanske vi får andra nycklar att förstå varför våra preferenser ser ut som de gör.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,694
Location
Göteborg
@Genesis Det här innebär dock inte att allt spel är kul för alla. Det finns absolut aspekter av spelande som jag tycker är tråkigt, inte minst klurigheter, gåtor och deckarmysterier. Jag är mer intresserad av agendor, motiv och spelardriv.

Så någonstans måste man såklart hitta en gemensam botten och jobba uppåt utifrån den. Delarna bör ju sitta ihop hjälpligt iaf.
Okej, då hänger jag nog med lite bättre. Jag brukar ju ta Montsegur 1244 som exempel. På en övergripande nivå är spelet superrälsat. Man har högläsning av förskrivna texter som säger precis vad som händer i varje fas av spelet, liksom. Rälsigare än så blir det inte. Det enda rollpersonerna kan göra är att prata med varandra om vad de känner relativt det som händer. I @Basenanjis termer ovan kan de inte åstadkomma någonting. Ingen kan räddas, ingen kan besegras, allt är dömt på förhand. Ändå har jag spelat det dussintals gånger, dessutom med precis samma rollpersoner (eftersom de är förskrivna) och det är ett av mina favoritspel. Så där tror jag att vi har ett bra exempel på det du talar om. Samma rollpersoner, samma superrälsade scenario, markant olika berättelser varje gång. Och det är ju för att det som är intressant och viktigt i spelet – rollpersonernas känslor inför varandra, inför Montsegur och inför deras religiösa tro – inte står i beskrivningarna av rollpersonerna eller i de rälsade högläsningstexterna. Det finns massor att utforska och att spela med här.
 

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,289
Jag satt istället och kände mig frustrerad. Jag hade ingenting att säga till om. Vem som var mördaren var ju redan bestämt, vad som finns på de olika platserna hade någon redan hittat på. Vad fanns kvar för mig att göra?
Men är det inte roligt att försöka lista ut vem som är mördaren? Är det alltid roligare att bestämma det själv?
För att fortsätta liknelsen till böcker och författarskap låter det som att du är helt ointresserad av att läsa andras böcker och att du enkom är intresserad av sådant du författat själv.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,569
Okej, då hänger jag nog med lite bättre. Jag brukar ju ta Montsegur 1244 som exempel. På en övergripande nivå är spelet superrälsat. Man har högläsning av förskrivna texter som säger precis vad som händer i varje fas av spelet, liksom. Rälsigare än så blir det inte. Det enda rollpersonerna kan göra är att prata med varandra om vad de känner relativt det som händer. I @Basenanjis termer ovan kan de inte åstadkomma någonting. Ingen kan räddas, ingen kan besegras, allt är dömt på förhand. Ändå har jag spelat det dussintals gånger, dessutom med precis samma rollpersoner (eftersom de är förskrivna) och det är ett av mina favoritspel. Så där tror jag att vi har ett bra exempel på det du talar om. Samma rollpersoner, samma superrälsade scenario, markant olika berättelser varje gång. Och det är ju för att det som är intressant och viktigt i spelet – rollpersonernas känslor inför varandra, inför Montsegur och inför deras religiösa tro – inte står i beskrivningarna av rollpersonerna eller i de rälsade högläsningstexterna. Det finns massor att utforska och att spela med här.
Jag förstår precis vad du är ute efter och gillar @Genesis så bra beskrivet!

Samtidigt blir jag nyfiken på vad det är för outcome du vill ha? Vad tycker du är så är roligt med att utforska känslor i spel?

Och, skulle du och @afUttermark säga att något "står på spel"?

Min okunniga tolkning av era preferenser är att det inte är så viktigt att något ställs på spel, utan snarare vad som händer _när_ något händer.

Fattar jag trögt? 😀
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Okej, då hänger jag nog med lite bättre. Jag brukar ju ta Montsegur 1244 som exempel. På en övergripande nivå är spelet superrälsat. Man har högläsning av förskrivna texter som säger precis vad som händer i varje fas av spelet, liksom. Rälsigare än så blir det inte. Det enda rollpersonerna kan göra är att prata med varandra om vad de känner relativt det som händer. I @Basenanjis termer ovan kan de inte åstadkomma någonting. Ingen kan räddas, ingen kan besegras, allt är dömt på förhand. Ändå har jag spelat det dussintals gånger, dessutom med precis samma rollpersoner (eftersom de är förskrivna) och det är ett av mina favoritspel. Så där tror jag att vi har ett bra exempel på det du talar om. Samma rollpersoner, samma superrälsade scenario, markant olika berättelser varje gång. Och det är ju för att det som är intressant och viktigt i spelet – rollpersonernas känslor inför varandra, inför Montsegur och inför deras religiösa tro – inte står i beskrivningarna av rollpersonerna eller i de rälsade högläsningstexterna. Det finns massor att utforska och att spela med här.
Ja, och på samma sätt hade man nog kunnat hitta en eller annan aspekt i det där Mutant City Blues-scenariot som hade kunnat utvecklats åt annat håll. En av de mest intressanta sakerna med att spela lagväktare tycker jag är att det rätt ofta blir luddigt vilka rättigheter man har och vilka man anser sig ha "nej, vi kan inte använda sådana förhörstekniker, det strider mot alla protokoll!"

Och det är sådant jag tänker på. Helt plötsligt berättar vi en historia om plikt och moral och om målet helgar medlen.

Jag känner f.ö igen mig i att sitta och ha tråkigt och inte veta vad jag ska göra. Det har hänt mig med. Oftast sker det när jag har en RP som jag inte riktigt förstår, vars motiv är oklara eller inte tycks få plats i spelet.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,569
Även om jag oftast gillar andra sätt att spela på så kan jag förstå och sympatisera med @Genesis vilja att få skapa och bidra själv.

Jag kan se att den emergens han vill åt inte erbjuds i mer traddiga spel.

Men hur gör man det spännande? Det skulle jag vilja förstå bättre.

Om jag prövar tanken:

Vi har ett morddrama. Vi vet vem som är mördaren. Spelarna ska besitta tydlig emergens.

Vad är spännande/oväntat/utvecklar berättelsen?

Hur åstadkommer man det?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Hur åstadkommer man det?
Asså, jakt på mördare kan ju ta hur många intressanta vägar som helst. Rosens namn eller Seven? Korrupta snutar eller skinande hjältar? Vad händer om man inte hittar mördaren? Vem blir nästa offer? Hur reagerar media och befäl? Finns ju hur mycket som helst!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,694
Location
Göteborg
Men är det inte roligt att försöka lista ut vem som är mördaren?
Nej, inte särskilt.
Är det alltid roligare att bestämma det själv?
Nja, det är inte nödvändigt att det är jag som hittar på det. Men att det skapas i gruppen, det är verkligen det jag gillar med rollspel. Att vi hittar på något tillsammans.
För att fortsätta liknelsen till böcker och författarskap låter det som att du är helt ointresserad av att läsa andras böcker och att du enkom är intresserad av sådant du författat själv.
Det är definitivt mycket roligare att författa något själv, eller tillsammans med andra, än att läsa något som någon annan har skrivit. Att skapa är roligare än att konsumera. Men att läsa en bra bok eller se en bra film kan vara underhållande, såklart. Inte lika kul som rollspel, men kul, och mindre ansträngande. Och de berättelser som kommer av färdigskrivna scenarion är ju i princip alltid rätt kassa jämfört med dem man hittar i böcker och film. Ett scenario som är förskrivet och välplanerat kommer alltid att ge en otroligt mycket sämre berättelse än ett som är improviserat. Hade jag tittat på en film där huvudpersonerna harvade runt som vi gjorde i Mutant City Blues så hade jag stängt av direkt. Vi pratade med folk som inte hade med mordet att göra, vi diskuterade helt felaktiga teorier, och så vidare. Slösade bort en massa tid. Hade vi skapat berättelsen tillsammans hade det gått mycket smidigare och vi hade inte spenderat en massa tid på ointressanta sidospår.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,004
Jag och Måns har ju spelat ihop i 25år så jag är väl hyfsat partisk i hans tankebanor. Men jag är nog mer BRP egentligen tycker inte det behövs så mycket mer än %chans på färdigheter, slump, skadeslag på vapen och kp.
Däremot är jag trött på att vara dålig och bli bättre.
Jag vill vara jävligt bra på nåt från början. Och Kopparhavets Hjältar ger mig just nu alla jag behöver med råge.

@Basenanij Min vän däremot återkommer ofta till Berättelsen med stort B. Han vill känna och uppleva det storslagna. Han vill dricka (rollspels)livet i djupa klunkar. Han vill också åstadkomma storverk, men för att en berättelse förtjänar epik a la Star Wars, inte vardag som i Lyxfällan.

Så som din vän spelar är precis min kopp te och det handlar mycket om tiden. Hade vi spelat en till två ggr i veckan hade jag kunnat spela någon slags bli bättre kampanj i lågmäldhet.
Men nu spelar vi 3-4 timmar i månaden och då vill jag fan påverka världar.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,694
Location
Göteborg
Ja, och på samma sätt hade man nog kunnat hitta en eller annan aspekt i det där Mutant City Blues-scenariot som hade kunnat utvecklats åt annat håll. En av de mest intressanta sakerna med att spela lagväktare tycker jag är att det rätt ofta blir luddigt vilka rättigheter man har och vilka man anser sig ha "nej, vi kan inte använda sådana förhörstekniker, det strider mot alla protokoll!"

Och det är sådant jag tänker på. Helt plötsligt berättar vi en historia om plikt och moral och om målet helgar medlen.

Jag känner f.ö igen mig i att sitta och ha tråkigt och inte veta vad jag ska göra. Det har hänt mig med. Oftast sker det när jag har en RP som jag inte riktigt förstår, vars motiv är oklara eller inte tycks få plats i spelet.
Jag håller med! Men det var inte det vi sysslade med. Det var inte aktiviteten. Och jag tror som sagt att de andra hade blivit irriterade på mig om jag hade börjat slänga in en massa drama i deras deckargåta. Och hade vi fokuserat på dramat vill jag påstå att det hade varit i vägen att vi skulle behöva hålla på och fundera på vem som var mördaren. Super att våra rollpersoner gör det, men jag ser inte varför spelarna ska behöva göra det. Jag kan absolut gilla att spela poliser, och utforska de teman du nämner, men jag ser inte hur det blir bättre av att jag samtidigt ska lösa ett pussel.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,004
Även om jag oftast gillar andra sätt att spela på så kan jag förstå och sympatisera med @Genesis vilja att få skapa och bidra själv.

Jag kan se att den emergens han vill åt inte erbjuds i mer traddiga spel.

Men hur gör man det spännande? Det skulle jag vilja förstå bättre.

Om jag prövar tanken:

Vi har ett morddrama. Vi vet vem som är mördaren. Spelarna ska besitta tydlig emergens.

Vad är spännande/oväntat/utvecklar berättelsen?

Hur åstadkommer man det?
Mördaren är en av dina rollpersoners son/dotter/fru/älskare.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,694
Location
Göteborg
Jag förstår precis vad du är ute efter och gillar @Genesis så bra beskrivet!

Samtidigt blir jag nyfiken på vad det är för outcome du vill ha? Vad tycker du är så är roligt med att utforska känslor i spel?
Det jag gillar i rollspel är inte så mycket att utforska känslor. Känslor gör ofta en bättre berättelse, men det är en bra berättelse jag vill åt. När jag spelar Nerver av stål fokuserar jag inte så mycket på känslor. Jag fokuserar på atmosfär, och på att väva en komplex väv av mysterier, vändningar och hemligheter som dras i ljuset. Deckargåtan är 100% där, men fokuset är inte på att lista ut ett svar som redan är givet, utan att skapa en berättelse.

Här är några saker som ger mig kickar i rollspel:
  • När vi har byggt upp en berättelse som känns spretig och svår att få ihop, och jag (eller du!) kommer på en scen som knyter ihop trådarna och gör att allt det där passar in så djävla snyggt.
  • När min rollperson hela sitt liv varit hunsad och nu för första gången reser sig upp och slår tillbaka.
  • När min rollperson hela sitt liv varit en vinnare och nu misslyckas och inser sin dödlighet.
  • När jag får till en riktigt bra dialog med vassa och kvicka repliker.
  • När en scen blir sådär stämningsfull och intensiv och alla spelare lutar sig fram och lyssnar på varje ord som sägs.
  • När jag tar någon grej som vi etablerade i början av spelet och väver in den i slutet.
  • När jag ser dig plocka upp en grej som jag hittade på och bygga vidare på den och skapa något som jag aldrig hade förväntat mig.
Lite exempel, inte en uttömmande lista. Men att väva ihop berättelsen, få det att klicka, skapa snygga, dramatiska och stämningsfulla scener, och utforska rollpersonerna, se vem de verkligligen är och se dem förändras.

Och, skulle du och @afUttermark säga att något "står på spel"?

Min okunniga tolkning av era preferenser är att det inte är så viktigt att något ställs på spel, utan snarare vad som händer _när_ något händer.

Fattar jag trögt? 😀
Jag är lite osäker på vad du menar. Om du menar att vi som spelare behöver anstränga oss för att klara av något som vi kan misslyckas med, så i allra högsta grad. Det som står på spel är berättelsen. Om vi inte tar till alla verktyg vi har, om vi inte använder vår känsla för dramaturgi, våra språkliga färdigheter, vår inlevelse, vårt minne av vad som etablerats och vad som är oklart, då riskerar vi att få en berättelse som är spretig, inkonsekvent, känslolös, ocharmig, full av plotthål, med sekvenser som inte bidrar. Det är vad som står på spel. Den berättelse vi berättar tillsammans. Ibland lyckas vi, och jag känner att fy fan vad bra det blev. Det där gjorde vi verkligen bra. Så sjukt sköna scener, intressant berättelse, tung tematik och en snygg dramaturgi. Ibland känner jag att det där gick inte toppen. Den där tråden vi satte igång med i början blev aldrig avslutad, vi hade scener som löpte på utan att leda någon vart, träiga rollpersoner som inte förändrades, oklar tematik, och så vidare.

Svarar det på frågan?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,999
Location
Ereb Altor
Det var inte aktiviteten. Och jag tror som sagt att de andra hade blivit irriterade på mig om jag hade börjat slänga in en massa drama i deras deckargåta. Och hade vi fokuserat på dramat vill jag påstå att det hade varit i vägen att vi skulle behöva hålla på och fundera på vem som var mördaren. Super att våra rollpersoner gör det, men jag ser inte varför spelarna ska behöva göra det. Jag kan absolut gilla att spela poliser, och utforska de teman du nämner, men jag ser inte hur det blir bättre av att jag samtidigt ska lösa ett pussel.
Fast det är nog det här jag pratar om. Pussel och drama, håll dörrarna öppna. Låt storyn leda dit den leder. Var lyhörda och generösa. Bli inte irriterad på dina medspelare och vice versa.
 
Top