Jag har i cirka tre månaders tid spellett en grupp bestående av barn och har under den tiden hunnit avverka två stycken äventyr.
Det första äventyret har spelats av främst två spelare, två flickor på 10 och 11 år. Jag tog mycket inspiration från första gången jag spelade rollspel och lånade friskt från drakar och demoner (trudvang). Världen blev en sagofantasyvärld och första spelpasset gjorde vi karaktärer.
Det de fick välja var ras, namn, ålder (med en gräns på hur gamla de fick vara då de för äventyrets skull behövde vara barn och för att jag trodde att det skulle vara lättare att gestalta), styrkor och svagheter (lika många styrkor som svagheter, max fyra) samt vilken vuxen i byn som de var lärling hos. En styrka kunde vara att de var bra på en specifik färdighet, väldigt smidiga eller starka och liknande. Svagheter kunde vara att de var dåliga på en specifik färdighet, klumpiga eller hade fobi för något. De yrken som de vuxna hade var de yrken som fanns i grundboken och de fick välja det som de ville att deras karaktärer skulle bli när de blev vuxna. I övrigt blev det inga färdigheter eller grundegenskaper (när jag föreslog att vi skulle införa grundegenskaper så ville de inte det) och de använde sig av en T20 för att avgöra hur bra det gick. Var de väldigt bra på att t.ex. klättra hade de lättare för att lyckas riktigt bra och tvärtom om de var riktigt dåliga på något.
Mina förberedelser för första äventyret bestod av att jag skrev upp vilka som bodde i byn, deras ålder, personlighet samt vilken uppgift de hade. Jag ritade också upp en karta så fick de välja i vilket hus deras karaktär bodde.
Äventyret var ganska enkelt. Det kretsade kring deras hemby, Svarteby, och den magiska förbannelse som lades över byn. Under de årliga tävlingarnas andra dag mot grannbyn Stenforsen så somnar alla vuxna, bara barnen klarar sig och spelarna (en alv och en halvlängdare) blir kontaktade av en talande katt och får då träffa magikern Berekk som råkade förbanna byn. Han bönar och ber om hjälp så det slutar med att spelarna provianterar, lämnar de vuxna i Stenforsbarnens händer, och tar sig in i Svarta skogen som deras by ligger granne med. De får sällskap av Tikk, den talande katten. I Svarta skogen hade jag tänkt mig att de skulle få möta på sagomonster av olika slag, men mina spelare var vid det här laget varma i kläderna och tog för sig mer så det blev mycket fiskande och prat med vättar istället. De kommer till slut fram till trollkvinnan Vinya (Berekks mästare och alv) och får där veta att hon kommer behöva Åskstenen för att kunna häva förbannelsen och också att den kommer sprida sig till andra byar om den inte stoppas. Spelarna vandrar till berget där Åskstenen finns och lyckas till slut, med viss hjälp av två kungstroll som är less på att deras stam och en stam gråtroll har till uppgift att bevaka Åskstenen, klä ut sig till den "Utvalde" som ska hämta Åskstenen. De får med sig Åskstenen och förbannelsen hävs.
Det var ett riktigt roligt äventyr att spelleda, mina två spelare var riktigt engagerade, glada och aktiva när de väl förstod hur de ville rollspela. Mycket fokus lades på saker som i äldre grupper säkert ses som oviktiga, som t.ex. fiske, bärplockande och matande av vättar. Alla konflikter de hamnade i löstes genom list eller genom att fly och jag försökte lägga mitt fokus på att få berättelsen att gå vidare samtidigt som jag ville göra varje spelpass roligt. Jag lade inget fokus på regler, jag tyckte det kändes viktigare att få mina spelare att spela sina roller och ha roligt. Jag hade under ett spelpass en tredje spelare, en storebror till en av mina spelare, men han var bara med en gång och jag måste erkänna att jag blev lite lättad över att han slutade, han var inte riktigt på samma nivå som de andra två och då blev det svårt att spelleda.
Mina spelare fick välja vad de ville spela härnäst och de var insnöade på fantasy, trots mitt prat om rymdäventyr, så det slutade med att de ville spela formskiftare i en fantasyvärld. De fick i uppgift att fundera på vilken "grundform" de ville ha och namn, medan jag fick i uppgift att bygga ett nytt äventyr och jag valde också att förändra världen.
Äventyret fick ett namn, Ikaros IV, och jag resonerade som så att om spelarna inte vill komma till rymden kan en del av rymden komma till spelarna. Jag gjorde en ny fantasyvärld, fast med långt många fler raser, och gjorde en ny karta. Det jag skrev om varje ras var väldigt lite och tjänade mer som en grund att utgå från. Jag föreställde mig att det skulle krascha ett rymdskepp på planetytan och att två rymdisar som inte alls fattade något av världen skulle ställa till med besvär och på något sätt skulle spelarna bli tvungna att barnvakta rymdisarna så att de inte skulle dö. Rymdisarna gjorde jag arroganta, otrevliga och riktigt dryga.
Mina spelare fick den här gången välja grundform, namn och något de är unika med. Tora är en minidrake i grundform och fick då flygteknik, att hon är duktig på att hantera vingar. Betta är en havsalv som går i lära hos mystikerna (typ deras stams schamaner, kan hela och sånt där) och kan använda sig av skyddsmagi. Havsalver kan andas under vatten och det är praktiskt när man vill fiska...
Återigen har jag valt att enbart använda mig av en T20 för alla slag, men jag har gjort det lite mer spännande. Då mina spelare kan skifta form till nästan vadhelst de vill rullar de tärning för hur bra de lyckas. Slår de 20 har de inte skiftat till den formen och jag skriver upp det på deras karaktärsblad eftersom de aldrig kommer kunna förvandla sig till det någonsin igen. Slår de 1 skriver jag upp det och de kan förvandla sig till den formen lika lätt som till deras grundform och de kommer aldrig behöva slå för det igen. En av mina spelare slog 20 två gånger under en kväll och för att hon inte skulle bli alltför arg och ledsen införde jag då att jag bara skriver upp ett fummel och ett perfekt per spelpass.
Det jag ville göra med den nya världen var att den skulle vara fylld med vidunder och monster av olika slag, men att inget är farligt så länge man vet hur man ska hantera det. T.ex. finns det svartbjörnar som drar mörker med sig varhelst de går och är livsfarliga, men tänder man en eld och stirrar in i den tills de har passerat klarar man sig.
Mina två rymdisar kraschlandade och förklarade för mystikern Lejonmannen att om de dog skulle hela planeten stryka med och det var inget som Lejonmannen ville riskera. Samtidigt var de så dryga att han själv inte ville ta hand om dom så han beordrar helt enkelt spelarna.
Under de spelpass vi har avklarat hittills har rymdisarna hamnar i krig med Vättarna, lurat en mäktig drowinna, dödat en blivnade drake som låg i sin kokong och hade de stött på fler raser hade de säkert gjort något fel där också. Naturligtvis har de inte bara varit dumma i huvudet och gjort fel, en av rymdisarna har fått veta vad det innebär att leka (de gör inte sånt därifrån de kommer, där måste man vara vuxen väldigt fort) och de tycker om sina formskiftarguider. Nu på tisdag blir det sista gången och då är tanken att rymdisarna ska bli räddade av sitt folk och de kommer tala för att planeten inte ska övertas och att befolkningen inte ska förslavas. Jag vill att äventyret ska sluta lyckligt, det känns viktigt när mina spelare är såpass unga.
De två senaste speltillfällena har jag fått nya spelare. Att spelleda fem barn är inte enkelt och att spelleda fyra gick mycket enklare, men då var de också de nya spelarna mer säkra på vad de gjorde och lugnare.
Min upplevelse av att spelleda barn är att det är otroligt roligt! Så länge man som spelledare är lyhörd för vad spelarna vill och accepterar att det kanske inte alltid går så fort för storyn att gå framåt så får man många roliga stunder och man blir tvungen att lägga sitt fokus på saker man vanligtvis inte bryr sig om. Mina spelare har hoppat, sprungit, krupit och verkligen använt sig av hela lokalen för att spela och det går bra då det är lätt att bära med sig en tärning istället för ett karaktärsblad. Mina spelare är mer engagerade som rollspelare än många andra vuxna spelare jag stött på och det är verkligen en kick att veta hur bra jag lyckats. De har roligt varje gång och längtar till nästa tisdag så snart vi har avslutat.
Nå, det här är ett diskussionsforum så därför tänker jag ställa några frågor.
Jag är nöjd med mitt upplägg, men det finns alltid sådant man kan förändra. Vad hade ni gjort annorlunda eller förändrat? Vad hade ni behållit av äventyrsuppläggen?
Finns det andra sätt man kan göra karaktärer på som kan passa yngre spelare?
Är det någon annan som har erfarenhet av att spelleda barn? Hur var det?
Jag är nyfiken eftersom jag gärna gör om det här någon gång, men då vill jag göra det ännu bättre!
Det första äventyret har spelats av främst två spelare, två flickor på 10 och 11 år. Jag tog mycket inspiration från första gången jag spelade rollspel och lånade friskt från drakar och demoner (trudvang). Världen blev en sagofantasyvärld och första spelpasset gjorde vi karaktärer.
Det de fick välja var ras, namn, ålder (med en gräns på hur gamla de fick vara då de för äventyrets skull behövde vara barn och för att jag trodde att det skulle vara lättare att gestalta), styrkor och svagheter (lika många styrkor som svagheter, max fyra) samt vilken vuxen i byn som de var lärling hos. En styrka kunde vara att de var bra på en specifik färdighet, väldigt smidiga eller starka och liknande. Svagheter kunde vara att de var dåliga på en specifik färdighet, klumpiga eller hade fobi för något. De yrken som de vuxna hade var de yrken som fanns i grundboken och de fick välja det som de ville att deras karaktärer skulle bli när de blev vuxna. I övrigt blev det inga färdigheter eller grundegenskaper (när jag föreslog att vi skulle införa grundegenskaper så ville de inte det) och de använde sig av en T20 för att avgöra hur bra det gick. Var de väldigt bra på att t.ex. klättra hade de lättare för att lyckas riktigt bra och tvärtom om de var riktigt dåliga på något.
Mina förberedelser för första äventyret bestod av att jag skrev upp vilka som bodde i byn, deras ålder, personlighet samt vilken uppgift de hade. Jag ritade också upp en karta så fick de välja i vilket hus deras karaktär bodde.
Äventyret var ganska enkelt. Det kretsade kring deras hemby, Svarteby, och den magiska förbannelse som lades över byn. Under de årliga tävlingarnas andra dag mot grannbyn Stenforsen så somnar alla vuxna, bara barnen klarar sig och spelarna (en alv och en halvlängdare) blir kontaktade av en talande katt och får då träffa magikern Berekk som råkade förbanna byn. Han bönar och ber om hjälp så det slutar med att spelarna provianterar, lämnar de vuxna i Stenforsbarnens händer, och tar sig in i Svarta skogen som deras by ligger granne med. De får sällskap av Tikk, den talande katten. I Svarta skogen hade jag tänkt mig att de skulle få möta på sagomonster av olika slag, men mina spelare var vid det här laget varma i kläderna och tog för sig mer så det blev mycket fiskande och prat med vättar istället. De kommer till slut fram till trollkvinnan Vinya (Berekks mästare och alv) och får där veta att hon kommer behöva Åskstenen för att kunna häva förbannelsen och också att den kommer sprida sig till andra byar om den inte stoppas. Spelarna vandrar till berget där Åskstenen finns och lyckas till slut, med viss hjälp av två kungstroll som är less på att deras stam och en stam gråtroll har till uppgift att bevaka Åskstenen, klä ut sig till den "Utvalde" som ska hämta Åskstenen. De får med sig Åskstenen och förbannelsen hävs.
Det var ett riktigt roligt äventyr att spelleda, mina två spelare var riktigt engagerade, glada och aktiva när de väl förstod hur de ville rollspela. Mycket fokus lades på saker som i äldre grupper säkert ses som oviktiga, som t.ex. fiske, bärplockande och matande av vättar. Alla konflikter de hamnade i löstes genom list eller genom att fly och jag försökte lägga mitt fokus på att få berättelsen att gå vidare samtidigt som jag ville göra varje spelpass roligt. Jag lade inget fokus på regler, jag tyckte det kändes viktigare att få mina spelare att spela sina roller och ha roligt. Jag hade under ett spelpass en tredje spelare, en storebror till en av mina spelare, men han var bara med en gång och jag måste erkänna att jag blev lite lättad över att han slutade, han var inte riktigt på samma nivå som de andra två och då blev det svårt att spelleda.
Mina spelare fick välja vad de ville spela härnäst och de var insnöade på fantasy, trots mitt prat om rymdäventyr, så det slutade med att de ville spela formskiftare i en fantasyvärld. De fick i uppgift att fundera på vilken "grundform" de ville ha och namn, medan jag fick i uppgift att bygga ett nytt äventyr och jag valde också att förändra världen.
Äventyret fick ett namn, Ikaros IV, och jag resonerade som så att om spelarna inte vill komma till rymden kan en del av rymden komma till spelarna. Jag gjorde en ny fantasyvärld, fast med långt många fler raser, och gjorde en ny karta. Det jag skrev om varje ras var väldigt lite och tjänade mer som en grund att utgå från. Jag föreställde mig att det skulle krascha ett rymdskepp på planetytan och att två rymdisar som inte alls fattade något av världen skulle ställa till med besvär och på något sätt skulle spelarna bli tvungna att barnvakta rymdisarna så att de inte skulle dö. Rymdisarna gjorde jag arroganta, otrevliga och riktigt dryga.
Mina spelare fick den här gången välja grundform, namn och något de är unika med. Tora är en minidrake i grundform och fick då flygteknik, att hon är duktig på att hantera vingar. Betta är en havsalv som går i lära hos mystikerna (typ deras stams schamaner, kan hela och sånt där) och kan använda sig av skyddsmagi. Havsalver kan andas under vatten och det är praktiskt när man vill fiska...
Återigen har jag valt att enbart använda mig av en T20 för alla slag, men jag har gjort det lite mer spännande. Då mina spelare kan skifta form till nästan vadhelst de vill rullar de tärning för hur bra de lyckas. Slår de 20 har de inte skiftat till den formen och jag skriver upp det på deras karaktärsblad eftersom de aldrig kommer kunna förvandla sig till det någonsin igen. Slår de 1 skriver jag upp det och de kan förvandla sig till den formen lika lätt som till deras grundform och de kommer aldrig behöva slå för det igen. En av mina spelare slog 20 två gånger under en kväll och för att hon inte skulle bli alltför arg och ledsen införde jag då att jag bara skriver upp ett fummel och ett perfekt per spelpass.
Det jag ville göra med den nya världen var att den skulle vara fylld med vidunder och monster av olika slag, men att inget är farligt så länge man vet hur man ska hantera det. T.ex. finns det svartbjörnar som drar mörker med sig varhelst de går och är livsfarliga, men tänder man en eld och stirrar in i den tills de har passerat klarar man sig.
Mina två rymdisar kraschlandade och förklarade för mystikern Lejonmannen att om de dog skulle hela planeten stryka med och det var inget som Lejonmannen ville riskera. Samtidigt var de så dryga att han själv inte ville ta hand om dom så han beordrar helt enkelt spelarna.
Under de spelpass vi har avklarat hittills har rymdisarna hamnar i krig med Vättarna, lurat en mäktig drowinna, dödat en blivnade drake som låg i sin kokong och hade de stött på fler raser hade de säkert gjort något fel där också. Naturligtvis har de inte bara varit dumma i huvudet och gjort fel, en av rymdisarna har fått veta vad det innebär att leka (de gör inte sånt därifrån de kommer, där måste man vara vuxen väldigt fort) och de tycker om sina formskiftarguider. Nu på tisdag blir det sista gången och då är tanken att rymdisarna ska bli räddade av sitt folk och de kommer tala för att planeten inte ska övertas och att befolkningen inte ska förslavas. Jag vill att äventyret ska sluta lyckligt, det känns viktigt när mina spelare är såpass unga.
De två senaste speltillfällena har jag fått nya spelare. Att spelleda fem barn är inte enkelt och att spelleda fyra gick mycket enklare, men då var de också de nya spelarna mer säkra på vad de gjorde och lugnare.
Min upplevelse av att spelleda barn är att det är otroligt roligt! Så länge man som spelledare är lyhörd för vad spelarna vill och accepterar att det kanske inte alltid går så fort för storyn att gå framåt så får man många roliga stunder och man blir tvungen att lägga sitt fokus på saker man vanligtvis inte bryr sig om. Mina spelare har hoppat, sprungit, krupit och verkligen använt sig av hela lokalen för att spela och det går bra då det är lätt att bära med sig en tärning istället för ett karaktärsblad. Mina spelare är mer engagerade som rollspelare än många andra vuxna spelare jag stött på och det är verkligen en kick att veta hur bra jag lyckats. De har roligt varje gång och längtar till nästa tisdag så snart vi har avslutat.
Nå, det här är ett diskussionsforum så därför tänker jag ställa några frågor.
Jag är nöjd med mitt upplägg, men det finns alltid sådant man kan förändra. Vad hade ni gjort annorlunda eller förändrat? Vad hade ni behållit av äventyrsuppläggen?
Finns det andra sätt man kan göra karaktärer på som kan passa yngre spelare?
Är det någon annan som har erfarenhet av att spelleda barn? Hur var det?
Jag är nyfiken eftersom jag gärna gör om det här någon gång, men då vill jag göra det ännu bättre!
Lycka till.
