Vad är roligt med rollspel?
- Thread starter PerW
- Start date
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Att slåss med orcher, stjäla guld från drakar, hitta balla magiska vapen*.
*eller motsvarande beroende på setting.
*eller motsvarande beroende på setting.
Björn den gode
Swashbuckler
Att leva sig in i en annan värld.
Att leva sig in i en annan roll.
Att berätta häftiga historier tillsammans.
Att lyckas få flow/fokus i något som inte är tävlingsinriktat.
Att leva sig in i en annan roll.
Att berätta häftiga historier tillsammans.
Att lyckas få flow/fokus i något som inte är tävlingsinriktat.
Rangertheman
Swashbuckler
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,122
Att tillsammans skapa en berättelse och bli överraskad över vart den tar vägen 
entomophobiac
Low Prep High Play
För att det är den enda spelform där det faktiskt går att göra vad som helst, och hur mycket jag än spelar så kommer jag ändå på fler saker jag vill göra.
Stämma
WC-zonmö i behov av IQ-hjälp
Jag gillar att uppfinna världar!
Varje gång jag läser en historiebok av enklare slag eller grottar ner mig i gamla sagor tänker jag: "Vad häftigt! Jag måste hitta på nåt eget med det här!" och sedan gör jag det. Jag dagdrömmer gärna om uppdiktade gudars fejder och dåd, om städer som byggts i overkliga djungler och om sagorna som berättas där. Jag älskar att sy samman inspirationen från ett dussintal källor till en ny helhet och brodera ut varje liten detalj.
När världsbyggandet håller sig på denna nivå, där bara jag har med världen att göra, tycker jag dock att det kan finnas något flyktigt, mållöst och i någon mån sterilt över det hela. Det är bara mina tankar som bubblar omkring i sin egen soppa; all variation är till syvende och sist begränsad av min personlighet och fantasi. Själva världsbyggandets uppfyllelse kommer inte förrän jag släpper in andra i världen, och då de inte bara tar den på allvar utan även fyller ut den med egna idéer, tolkningar och åsikter. Först då känns den mer konkret och verklig.
Rollspel funkar väldigt bra för detta, särskilt som spelarna kan styra berättelsen till olika delar och sidor av världen. Det gör det lättare för världsbygget att synas och låter dess intriger, konflikter och gamla sagor bli en del av berättelsen och därigenom lyfta den.
Sen är det ju också att man träffar vänner och improviserar berättande, vilket alltid är ju kul i sig!
Varje gång jag läser en historiebok av enklare slag eller grottar ner mig i gamla sagor tänker jag: "Vad häftigt! Jag måste hitta på nåt eget med det här!" och sedan gör jag det. Jag dagdrömmer gärna om uppdiktade gudars fejder och dåd, om städer som byggts i overkliga djungler och om sagorna som berättas där. Jag älskar att sy samman inspirationen från ett dussintal källor till en ny helhet och brodera ut varje liten detalj.
När världsbyggandet håller sig på denna nivå, där bara jag har med världen att göra, tycker jag dock att det kan finnas något flyktigt, mållöst och i någon mån sterilt över det hela. Det är bara mina tankar som bubblar omkring i sin egen soppa; all variation är till syvende och sist begränsad av min personlighet och fantasi. Själva världsbyggandets uppfyllelse kommer inte förrän jag släpper in andra i världen, och då de inte bara tar den på allvar utan även fyller ut den med egna idéer, tolkningar och åsikter. Först då känns den mer konkret och verklig.
Rollspel funkar väldigt bra för detta, särskilt som spelarna kan styra berättelsen till olika delar och sidor av världen. Det gör det lättare för världsbygget att synas och låter dess intriger, konflikter och gamla sagor bli en del av berättelsen och därigenom lyfta den.
Sen är det ju också att man träffar vänner och improviserar berättande, vilket alltid är ju kul i sig!
Last edited:
DanielSchenström
Swashbuckler
Jag gillar att samla på rollspel.
Jag gillar att köpa rollspel.
Jag gillar att läsa rollspel.
Jag gillar att skriva rollspelsmiljö och handling/äventyr/kampanj.
Jag gillar den enorma bredd och variation som finns inom mediet som gör det möjligt att på så många olika sätt uppleva saker.
Jag gillar att få utforska fiktiva miljöer.
Jag gillar att försöka gestalta andra personer.
Jag gillar att få förbättra mina alter egon.
Jag gillar att umgås med mina vänner och tillsammans lösa världsproblem.
Jag gillar när jag fått till en bra session.
Jag gillar när jag kan se framsteg i mitt spelledande.
Jag gillar att köpa rollspel.
Jag gillar att läsa rollspel.
Jag gillar att skriva rollspelsmiljö och handling/äventyr/kampanj.
Jag gillar den enorma bredd och variation som finns inom mediet som gör det möjligt att på så många olika sätt uppleva saker.
Jag gillar att få utforska fiktiva miljöer.
Jag gillar att försöka gestalta andra personer.
Jag gillar att få förbättra mina alter egon.
Jag gillar att umgås med mina vänner och tillsammans lösa världsproblem.
Jag gillar när jag fått till en bra session.
Jag gillar när jag kan se framsteg i mitt spelledande.
terje
xenomorf mystiker
Det är ett lätt sätt att umgås.
Det är roligt att fantisera om monster, övernaturligheter och sån skit.
Det är kul att utforska intressanta miljöer.
Det är roligt att försöka lösa problem med logik och kreativitet.
Det är kul att ställa spelare inför intressanta miljöer och problem.
Det är kul att ta del av (och vara del av!) en berättelse som växer fram utan att någon helt bestämmer hur det ska gå.
Det är kul att läsa rollspelsböcker.
Det är kul att prata om rollspel och läsa trådar där andra talar om det.
Det är kul att hitta på, planera och skriva saker inför spel.
Det är kul att skapa och publicera saker och visa upp för andra.
Det är roligt att fantisera om monster, övernaturligheter och sån skit.
Det är kul att utforska intressanta miljöer.
Det är roligt att försöka lösa problem med logik och kreativitet.
Det är kul att ställa spelare inför intressanta miljöer och problem.
Det är kul att ta del av (och vara del av!) en berättelse som växer fram utan att någon helt bestämmer hur det ska gå.
Det är kul att läsa rollspelsböcker.
Det är kul att prata om rollspel och läsa trådar där andra talar om det.
Det är kul att hitta på, planera och skriva saker inför spel.
Det är kul att skapa och publicera saker och visa upp för andra.
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Att utforska, berätta, utmanas och lösa problem samtidigt som du tillsammans med en grupp ser hur berättelsen tar sin form.
Det är vad det handlar om för mig, allt annat är bara stöd för att uppnå det målet.
Det är vad det handlar om för mig, allt annat är bara stöd för att uppnå det målet.
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Att tillsammans skapa och uppleva en berättelse , den sociala gemenskapen kring spelbordet , verklighetsflykt .
kaptendral
Warrior
- Joined
- 30 Dec 2016
- Messages
- 264
Att tillsammans skapa och uppleva världar och berättelser som är överraskande och helt unika för just den här gruppen och det här tillfället. Plus lite problemlösande på det.
Det är en fantastisk hobby; jag kan ägna mig åt det själv eller med kompisar, jag kan läsa om det eller diskutera allsköns aspekter i forum, jag kan ägna en hel dag åt det eller tre minuter i väntan på att mötet på jobbet skall börja, det finns inte en enda avdelning på biblioteket som inte har något som jag kan studera och senare använda, jag kan leta passande bilder, rita kartor, skriva stämningstexter eller torra faktatexter, jag kan hålla mig till fakta eller fabulera vilt.
Varje gång den här frågan dyker upp nämner jag Levi Kornelsens "Enjoyments"-lista, så jag citerar den pliktskyldigt här nedan:
För mig är Kenosis, Emergence och Expression de tre stora. Jag gillar att tillsammans få en snyggt ihopknuten berättelse, koppla ihop delar som inte verkade ha något att göra med varandra och få resultatet av en snygg och välskriven berättelse genom ren improvisation. Att "vi fick till det". Jag gillar att kunna uttrycka mig och skapa saker i en fiktiv värld (som kan vara rakt av "Sverige nutid", såklart). Jag gillar känslan av att skapa något som ingen annan skapat innan. Det är därför jag aldrig lyckats riktigt komma in i dataspelshobbyn, för där kan jag bara skapa saker som någon annan "tillåtit" mig att skapa. Till sist gillar jag dramaspel, att se karaktärsutveckling, testa rollpersonerna, se dem stå för eller upptäcka vem de är.
Så snygg intrig, kreativitet och drama.
Agon
"I beat you!"
This is the pleasure of beating someone else. It does not necessarily require that the process be challenging or interesting - the thrill here is being better, even if only for a moment, than another actual person. Many gamers are very wary of it, because hard pursuit can turn ugly fast without a permission structure to say when it's okay (such as in Amber, Capes, or Rune).
Alea
"I won! I won!"
The thrill of gambling and winning, straight out. Alea requires randomness which can be won or lost in the perception of the player. Alea is common almost across the board; it's one of the reasons that diceless games often don't do that well.
Catharsis
"That was... intense."
There’s a feeling of release that follows an intense or overwhelming experience. This may (or may not) be tied to character-identification by the player. Catharsis does not necessarily require a tragic or traumatic experience, but does require emotional content and investment. And, yes, there’s argument about whether catharsis (especially the strong-form versions, which *do* hit on the tragic or traumatic buttons) is a good idea in RPGs. That's an argument for a whole other day, if ever.
Closure
"And that's how it happened."
The feeling that there is nothing more that need be done, and that the thing is finished, is something many people enjoy out of games. Contentment requires closure and resolution to whatever the matter at hand may be. This does require that either in-character goals and end points be clear, or that everyone is actively listening and aware of the desire.
Emergence
"Hey, these go together!
The thrill of having a singular thing come together from apparently disparate pieces. In RPGs, this usually means that the fictional events of play come together into some roughly story- or plot-like fashion.
Expression
"My creativity matters!"
This one is tricky, because it covers a lot of ground. Some people want to create bits of world that surround a character, or create the world itself, or write fiction based on the game, or you-name-it. Each kind of creative impulse comes with different preferences on using the modes of play.
Fiero
"I have overcome!"
The feeling of winning, of defeating a challenge, or overcoming adversity. Fiero is lifted from serious game-study, and included here because I think it sounds awesome. Fiero. Go on, say it out loud. Anyhow, people looking for that feeling are on the lookout for adversity – and they tend to want adversity where they can be partisan for their characters and the GM is actually playing against them a bit. Fiero doesn't come easily if the challenge isn't challenging.
Humour
"*Gigglegiggle*thud*"
Games can be played for laughs, and often are. Amusement is served by all four of the modes. Notably, a player that really pushes for it will often end up pushing for collaboration, even to the point of attempting to dictate the actions of other player characters, because some of the humor that comes to mind most easily can step outside the specific boundaries of authority the other modes often lay down.
Kairosis
"Llew gets back up again. And he knows who he is, now."
This is the enjoyment of seeing (or experiencing, vicariously), the fullfillment or change that is natural to a character as pressure is exerted on them. Much of the time, this is about the character becoming who they 'ought' to be.
Kenosis
"I'm in the groove."
Some players seek the feeling of being deeply engaged in their character or in the fiction as a whole. Players looking for this (especially really serious kinds) often aim for a lot of characterisation. They also often (but not always) want to avoid types of action that will pull them “out of the groove”. Flow states are related to this; some are about getting deep into character, some are about other things.
Ludus
"I am the master of the rules!"
Some people also take their fun a little more seriously. The rules-tinkerers and the optimal-builders are chasing the fun that often sits on the opposite end of the spectrum from the people looking for paidial fun. To someone looking for ludus fun, the rules are the game, a toy that the group is here to play with. Wherever the mechanics of the game are, whatever modes they attach to, that’s where ludus-seekers go.
Naches
"You've come a long way, John."
This is a social pleasure - a parent seeing their child doing well feels naches. Taking pride in the accomplishements of others, sometimes in the form of "I taught them that!" is naches. Teaching people to play a game and seeing them love it is naches.
Participation
"I'm part of this!"
For most gamers, the game and the acts that make up “playing the game” are a way of being social. People looking to get especially significant gameplay-as-socialisation often try to match their other goals with the rest of the group. Participation is socialisation chanelled into play.
Paidia
"What would be awesome, right now?"
Paidia is free-wheeling player fun, where rules are a convenience. Players looking to get some Paidial fun would prefer winging the rules-calls, going for whatever feels right at the moment. Novelty and wonder are often, but not always, associated with this goal. Off-the-cuff characters are sometimes signals that someone wants this kind of fun.
Sensory Enjoyment
"There's something satisfying about a big handful of dice."
Miniatures, maps, game book illustration, tokens, and dice are all visual and tactile things that are enjoyable about RPGs. I haven’t yet met anyone that considers these things their number one priority, but they show up on a lot of lists.
Facsimile
"That's exactly it!"
Successful portrayal of a pursued idiom. E.g., a player saying a particularly Star Wars-appropriate thing in a Star Wars game ("I discovered the illusion by looking to the Force; the senses can be deceived."), or a group resolving a mission in said game in a particularly Star Wars-appropriate fashion (Good beats evil, the protagonists grow, not quite happily-ever-after but close enough to end on).
Protection
"This will not be broken!"
Defending a game's logic, function, continuity, or aesthetic from threatened violation. Example: "If trolls in this game are incinerated by sunlight, how did the troll statue get from A to B without any tracks heading off for shade?" GM looks uncomfortable, obviously having erred. "Maybe traveling trolls carry a shade tent with them so they can march during daytime." GM brightens at this player suggestion, and says, "You did notice some tiny lines in the dirt, which could be the dragging of tent stakes..."
Emotional Displacement
Actually feeling what your character feels in their current situation. I think there's some appeal to doing this regardless of exactly which emotion the character is experiencing, but I could be wrong.
Sensory Displacement
Achieving a degree of vivid imagination of the setting, in which you can almost see/hear/smell/taste/feel the setting. Again, I suspect there's an appeal to doing this regardless of what the setting holds, but maybe not.
Schadenfreude
"Ha ha!" (as in Nelson from the Simpsons)
Enjoying the misery of others. I don't see how enjoying deep and sincere misery could be acceptable in RPGs, but a little bit of chortling at someone else's tragic die roll or some such seems to play just fine.
"I beat you!"
This is the pleasure of beating someone else. It does not necessarily require that the process be challenging or interesting - the thrill here is being better, even if only for a moment, than another actual person. Many gamers are very wary of it, because hard pursuit can turn ugly fast without a permission structure to say when it's okay (such as in Amber, Capes, or Rune).
Alea
"I won! I won!"
The thrill of gambling and winning, straight out. Alea requires randomness which can be won or lost in the perception of the player. Alea is common almost across the board; it's one of the reasons that diceless games often don't do that well.
Catharsis
"That was... intense."
There’s a feeling of release that follows an intense or overwhelming experience. This may (or may not) be tied to character-identification by the player. Catharsis does not necessarily require a tragic or traumatic experience, but does require emotional content and investment. And, yes, there’s argument about whether catharsis (especially the strong-form versions, which *do* hit on the tragic or traumatic buttons) is a good idea in RPGs. That's an argument for a whole other day, if ever.
Closure
"And that's how it happened."
The feeling that there is nothing more that need be done, and that the thing is finished, is something many people enjoy out of games. Contentment requires closure and resolution to whatever the matter at hand may be. This does require that either in-character goals and end points be clear, or that everyone is actively listening and aware of the desire.
Emergence
"Hey, these go together!
The thrill of having a singular thing come together from apparently disparate pieces. In RPGs, this usually means that the fictional events of play come together into some roughly story- or plot-like fashion.
Expression
"My creativity matters!"
This one is tricky, because it covers a lot of ground. Some people want to create bits of world that surround a character, or create the world itself, or write fiction based on the game, or you-name-it. Each kind of creative impulse comes with different preferences on using the modes of play.
Fiero
"I have overcome!"
The feeling of winning, of defeating a challenge, or overcoming adversity. Fiero is lifted from serious game-study, and included here because I think it sounds awesome. Fiero. Go on, say it out loud. Anyhow, people looking for that feeling are on the lookout for adversity – and they tend to want adversity where they can be partisan for their characters and the GM is actually playing against them a bit. Fiero doesn't come easily if the challenge isn't challenging.
Humour
"*Gigglegiggle*thud*"
Games can be played for laughs, and often are. Amusement is served by all four of the modes. Notably, a player that really pushes for it will often end up pushing for collaboration, even to the point of attempting to dictate the actions of other player characters, because some of the humor that comes to mind most easily can step outside the specific boundaries of authority the other modes often lay down.
Kairosis
"Llew gets back up again. And he knows who he is, now."
This is the enjoyment of seeing (or experiencing, vicariously), the fullfillment or change that is natural to a character as pressure is exerted on them. Much of the time, this is about the character becoming who they 'ought' to be.
Kenosis
"I'm in the groove."
Some players seek the feeling of being deeply engaged in their character or in the fiction as a whole. Players looking for this (especially really serious kinds) often aim for a lot of characterisation. They also often (but not always) want to avoid types of action that will pull them “out of the groove”. Flow states are related to this; some are about getting deep into character, some are about other things.
Ludus
"I am the master of the rules!"
Some people also take their fun a little more seriously. The rules-tinkerers and the optimal-builders are chasing the fun that often sits on the opposite end of the spectrum from the people looking for paidial fun. To someone looking for ludus fun, the rules are the game, a toy that the group is here to play with. Wherever the mechanics of the game are, whatever modes they attach to, that’s where ludus-seekers go.
Naches
"You've come a long way, John."
This is a social pleasure - a parent seeing their child doing well feels naches. Taking pride in the accomplishements of others, sometimes in the form of "I taught them that!" is naches. Teaching people to play a game and seeing them love it is naches.
Participation
"I'm part of this!"
For most gamers, the game and the acts that make up “playing the game” are a way of being social. People looking to get especially significant gameplay-as-socialisation often try to match their other goals with the rest of the group. Participation is socialisation chanelled into play.
Paidia
"What would be awesome, right now?"
Paidia is free-wheeling player fun, where rules are a convenience. Players looking to get some Paidial fun would prefer winging the rules-calls, going for whatever feels right at the moment. Novelty and wonder are often, but not always, associated with this goal. Off-the-cuff characters are sometimes signals that someone wants this kind of fun.
Sensory Enjoyment
"There's something satisfying about a big handful of dice."
Miniatures, maps, game book illustration, tokens, and dice are all visual and tactile things that are enjoyable about RPGs. I haven’t yet met anyone that considers these things their number one priority, but they show up on a lot of lists.
Facsimile
"That's exactly it!"
Successful portrayal of a pursued idiom. E.g., a player saying a particularly Star Wars-appropriate thing in a Star Wars game ("I discovered the illusion by looking to the Force; the senses can be deceived."), or a group resolving a mission in said game in a particularly Star Wars-appropriate fashion (Good beats evil, the protagonists grow, not quite happily-ever-after but close enough to end on).
Protection
"This will not be broken!"
Defending a game's logic, function, continuity, or aesthetic from threatened violation. Example: "If trolls in this game are incinerated by sunlight, how did the troll statue get from A to B without any tracks heading off for shade?" GM looks uncomfortable, obviously having erred. "Maybe traveling trolls carry a shade tent with them so they can march during daytime." GM brightens at this player suggestion, and says, "You did notice some tiny lines in the dirt, which could be the dragging of tent stakes..."
Emotional Displacement
Actually feeling what your character feels in their current situation. I think there's some appeal to doing this regardless of exactly which emotion the character is experiencing, but I could be wrong.
Sensory Displacement
Achieving a degree of vivid imagination of the setting, in which you can almost see/hear/smell/taste/feel the setting. Again, I suspect there's an appeal to doing this regardless of what the setting holds, but maybe not.
Schadenfreude
"Ha ha!" (as in Nelson from the Simpsons)
Enjoying the misery of others. I don't see how enjoying deep and sincere misery could be acceptable in RPGs, but a little bit of chortling at someone else's tragic die roll or some such seems to play just fine.
För mig är Kenosis, Emergence och Expression de tre stora. Jag gillar att tillsammans få en snyggt ihopknuten berättelse, koppla ihop delar som inte verkade ha något att göra med varandra och få resultatet av en snygg och välskriven berättelse genom ren improvisation. Att "vi fick till det". Jag gillar att kunna uttrycka mig och skapa saker i en fiktiv värld (som kan vara rakt av "Sverige nutid", såklart). Jag gillar känslan av att skapa något som ingen annan skapat innan. Det är därför jag aldrig lyckats riktigt komma in i dataspelshobbyn, för där kan jag bara skapa saker som någon annan "tillåtit" mig att skapa. Till sist gillar jag dramaspel, att se karaktärsutveckling, testa rollpersonerna, se dem stå för eller upptäcka vem de är.
Så snygg intrig, kreativitet och drama.
Rickard
Superhero
Jag kan väl knyta an till min engagemangsteori:
Det finns fem WHY som man kan kombinera med fem WHAT. Alla 25 kombinationer är en procentsats mellan 0-100 i de element man föredrar att spela.
WHY - varför vi spelar
Competition: få vinna och kämpa mot andra, exempelvis backstabba, levla, komma på en jättebra plan, etc.
Destruction: känslan att kunna förstöra saker, exempelvis opta sönder ett system, skadeglädje, fuska, vara en mordmaskin, etc.
Exploration: viljan att utforska delar, exempelvis gruppens dynamik, världen eller dess bakgrund, få en aha-upplevelse av en historia, etc.
Expression: kunna få uttryck, exempelvis gestalta, få berätta, känna att vad du gör påverkat speltillfället, etc.
Sensation: uppleva någonting, exempelvis en historia som spelar ut sig inför en, bli kompis med gruppen, lära sig aspekter av spelet, etc.
WHAT - vad vi använder när vi spelar
Group: interaktionen mellan deltagarna i gruppen.
Fiction: vi lär oss något genom att sätta det i ett sammanhang. Fiktion är resultatet av spelandet.
Meaning: spirituell, filosofisk, etisk, social och kulturellt perspektiv av livet. Något spelet, deltagarna eller rollpersonerna ger.
Setting: var någonstans allting utspelar sig; inkluderar rollpersonerna och spelarens kunskap om världen.
Structures: spelmekanik, konventioner och tekniker - uttalade eller outtalade - som säger hur vi ska kommunicera med varandra.
Jag fortsätter spela för att kunna utforska nya kombinationer, så att jag kan dela med mig av mina erfarenheter till andra. Jag älskar att skapa spel som utmanar konventionerna och lära mig nya saker om vår hobby.
Det finns fem WHY som man kan kombinera med fem WHAT. Alla 25 kombinationer är en procentsats mellan 0-100 i de element man föredrar att spela.
WHY - varför vi spelar
Competition: få vinna och kämpa mot andra, exempelvis backstabba, levla, komma på en jättebra plan, etc.
Destruction: känslan att kunna förstöra saker, exempelvis opta sönder ett system, skadeglädje, fuska, vara en mordmaskin, etc.
Exploration: viljan att utforska delar, exempelvis gruppens dynamik, världen eller dess bakgrund, få en aha-upplevelse av en historia, etc.
Expression: kunna få uttryck, exempelvis gestalta, få berätta, känna att vad du gör påverkat speltillfället, etc.
Sensation: uppleva någonting, exempelvis en historia som spelar ut sig inför en, bli kompis med gruppen, lära sig aspekter av spelet, etc.
WHAT - vad vi använder när vi spelar
Group: interaktionen mellan deltagarna i gruppen.
Fiction: vi lär oss något genom att sätta det i ett sammanhang. Fiktion är resultatet av spelandet.
Meaning: spirituell, filosofisk, etisk, social och kulturellt perspektiv av livet. Något spelet, deltagarna eller rollpersonerna ger.
Setting: var någonstans allting utspelar sig; inkluderar rollpersonerna och spelarens kunskap om världen.
Structures: spelmekanik, konventioner och tekniker - uttalade eller outtalade - som säger hur vi ska kommunicera med varandra.
Jag fortsätter spela för att kunna utforska nya kombinationer, så att jag kan dela med mig av mina erfarenheter till andra. Jag älskar att skapa spel som utmanar konventionerna och lära mig nya saker om vår hobby.
Lemur
Chatbot som låtsas vara en lemur
- Joined
- 7 Sep 2015
- Messages
- 2,283
Jag tänkte skriva nått om "det är kul att rulla tärning" men det känns ju lite fattigt nu när andra presenterar avancerade teorier