Nekromanti SRR med DoD Roll20

crilloan

Swordsman
Joined
4 Jul 2017
Messages
577
Location
Uppsala
Till slut kom vi igång med en kort intro, kul!
Här kommer en kort och oredigerad resumé utifrån en av deltagarna.

Det sista värdshuset.
Passande, det kunde lika gärna heta sista chansen.

Som resultatet av ett diplomatiskt möte mellan två folk, en officer från Arthedain, gardeskapten Valandil, och Anaire, en Noldorin från Eregion, hade han aldrig riktigt passat in.
Döpt efter stora tänkare och stolta krigare, Finarfin Belag Cuthalion så var han tydligen en besvikelse hittills…

Den militära fostran i Fornost gav en grund att stå på, men det började gå rykten om ynglingen så efter det följde något år hos moderns släktingar. Det stilla livet där var en plåga och uttråkad var det lätt att förse sig med saker som var intressanta...
Oftast kunde vår yngling prata sig ur situationerna men till slut fördes åsikten fram att det kanske var bäst att gav sig ut för att finna sin plats.
Kutter blev det kombinerade smek/öknamnet av sin benägenhet att försöka prata sig ur situationer med fagert tal, helst mot diverse ungmöer, kuttra.

Två världar men inget hem, pengapungen skramlade inte längre. Återgå till den militära banan och dessa ständiga skärmytslingar mot Angmar lockade inte, det måste finnas en väg ut.

Cuthalion ser sig omkring på värdshuset, vad finns det för möjligheter här?
Två gäster står ut från mängden. En ärrad bjässe till krigare, den största människan han sett, sitter vid ett bord och äter kvällsvard med två tunga yxor lutade mot väggen. Vaksam och alert, inget offer där inte. Men som backup om något blir otrevligt? Hm, intressant.

En dvärg med en sköld lutad mot sitt bord sitter vid bordet snett emot. Skölden måste vara nästan lika stor som honom. Han har en stor ryggsäck som rasslar när han rör den. Knappast full med guld? O andra sidan, stjäla från en dvärg är en dålig idé. Förbaskat långsinta.
Vinet är slut o silvren likaså.

Värdshusvärden kommer mot honom från ett rum vid sidan av matsalen. Bara han inte vill ha mer betalt, då får jag lita till fagert tal, jag har inte gjort några närmanden mot hans döttrar så det borde gå att undvika otrevligheter.

”Ursäkta mig herrn, men en kvinna vill gärna träffa er för ett erbjudande”
Det tar sig, sällskap. ”Naturligtvis, det är förståeligt. Hälsa henne att jag står till tjänst”
När Cuthalion reser sig och börjar gå mot det enskilda rummet ser han i ögonvrån hur värdshusvärden går till dvärgen och krigaren och pratar med dem.
Innan han går in i rummet sträcker han på sig och förbannar att han inte har kvar sin sidenmantel från Gardet. En svart nitläderrustning avger inte samma elegans. Men hon kanske hör till dom som gillar de som ser lite ”farliga ” ut?
Hans funderingar avbryts då krigaren och dvärgen står bakom honom och ger tecken på att även de ska in i rummet.´
Väl därinne kommer verkligheten ikapp då de möts av en torr gammal gumma, Cigfa, med rött hår som spretar ut under en oformlig huvudbonad.
Gumman drar en berättelse om rövare och underjordiska sjöar och skatter, Hon vill åt ett föremål, ett vitt horn, och betalar 50 guld för företaget. Hittar man väl till skattgömman torde det finnas mer att ta för sig av. Ledtrådar till platsen ska gå att få fram ur en boskapstjuv Fulquin om bor i ett fort 1-2 dagsmarscher västerut.

Det här kan vara möjligheten Kutter har väntat på. Kompanjonerna verkar kompetenta, Kutter själv är ingen våldsam man, kan han prata sig ur en situation försöker han först med det, i annat fall utnyttjar han sin nästan övernaturliga snabbhet. Bättre fly och senare sätta en pil i ryggen på avstånd
 

Dubbelyxa

Warrior
Joined
1 Mar 2019
Messages
238
Äventyrare är bra för affärerna, tänkte Rubb Grumm medan han polerade ett av vinglasen som brukats den kvällen. Särskilt de som överlever ett tag och hinner samla på sig lite skatter innan trollen tar dem. Det här gänget såg dugliga ut, mer än några av de som passerat på sistone, men vi får se. Vem vet vart den där gamla gumman skickar dem.

Den rödhårige värdshusvärden kontrollerade glaset innan han ställde in det i skåpet. Han stängde skåpluckan och beundrade förnöjt dess vackra sniderier. Sista Värdshuset hade sitt namn därför att det var det sista gästgiveriet på Östra Landsvägen innan man kom över bergen, men idag kunde det lika gärna stå för att det var en av de sista byggnaderna som fortfarande stod i trakten. Krigen och pesten hade jämnat mycket av det som funnits häromkring med marken, men värdshuset hade stått här långt innan Häxmästarens arméer dragit härjande igenom Rhudaur för ett par hundra år sedan, och stod fortfarande nu när större delen av landet mer eller mindre låg under hans styre. Det var ett bastant och välbyggt hus, men inuti hade han och hans familj bevarat den hemtrevliga atmosfären, och det var rent, vilket var mer än man kunde säga om många av de som stannade här en natt eller två på sin färd. Vi får se om de kommer tillbaka, mumlade han och lade lite extra ved i den öppna spisen. Vintrarna tycktes vara längre för varje år, och våren var fortfarande kall.
 

Jobend

Veteran
Joined
2 May 2019
Messages
57
Location
Helsingborg
Session 2 ur Azoths synvinkel:

Värdhuset var tomt sånärsom på några spridda gäster. Dock var det var tre individer som stack ut om en röd vagel.
De verkade inte känna varandra och ändå verkade de ha något för sig.
-Kanske är detta chansen jag väntat på, tänkte Azoth.
Azoth satt i ett hörn i värdshuset och funderade över sitt nästa drag.
Han hade råkat i klistret några dagar tidigare i Tharbard och var lite på väg undan en het situation.
Att ligga lågt lät lite fegt, tyckte han. Att undvika en onödig konfrontation med lagen lät bättre.
Vad han nu ville var att lägga ett betryggande avstånd mellan sig själv och Tharbard och det innebar vildmark.
Azoth var uppväxt i staden och hade aldrig varit långt utanför, han hade ingen chans att klara sig ensam i vildmarken,
så mycket var han klar över. Men de här tre, bjässen, dvärgen och den där andre, de ser ut att ha vildmarksvana.

Efter att de kommit ut från ett sidorum och slagit sig ner vid samma bord, reser sig Azoth upp och går fram till dem.
Han var en gänglig yngling, strax över 20, trodde han, men han var inte säker.
Han hade blivit lämnad som barn och uppfostrad av Mäster. Mäster hade tidigt lärt honom hur man överlever i en stad.
Mäster hade också lärt honom...att jämna ut korten som getts dig vid födseln, så att säga.

De tre främlingarna tittar upp när han kommer fram till bordet. Bjässen tittar klentroget på honom.
-Ursäkta mig mina herrar, börjar Azoth.
Han möts av en tystnad som manar honom att fortsätta
-Mitt namn är Azoth och jag är botaniker, jag behöver samla in ett par ovanliga örter här omkring och jag kan inte bege mig ut i vildmarken på egen hand.
-Nåja, hälften var sant tänkte Azoth
Bjässen brummade fram att han var välkommen att slå följe med dem men att de inte kunde garantera säkerheten, det var var man för sig själv.
-Jag kan vara rätt händig med dolken svarade Azoth, och jag tackar för erbjudandet att slå följe med er.

Det var Mäster som hade lärt Azoth att hantera dolken, det var han som hade lärt Azoth nästan allt, Mäster och de andra barnen. Hos Mäster fanns det ett gradsystem där novis var det lägsta, man fick inte göra mycket annat än att sopa golv och agera lockbete till adepterna, Adepterna var nästa grad. Hade Azoth klarat sitt updrag hade han blivit adept, han skulle hjälpa en ovetandes köpman att donera en summa pengar till de mindre förmögna. Oturligt nog hade köpmannen sträckt sig efter sitt myntbälte precis som Azoth nästan obemärkt skar av det. Stadsvakterna var direkt runt honom som flugor på skit, han lade benen på ryggen, myntbältet hade han med sig. Silvermynt i byte mot ett liv, en trygghet hos Mäster, det var ett rejält nedköp tänkte Azoth när han obemärkt smet ur staden och satte av norrut.
 

Dubbelyxa

Warrior
Joined
1 Mar 2019
Messages
238
KAMPANJLOGG MIDGÅRD TREDJE ÅLDERN ÅR 1640


PLATS: Rhudaur, ett laglöst område som en gång var del av det forna kungariket Arnor. I norr ligger Häxmästarens rike Angmar, och dennes ande vilar nu tung över området. I Trollskogen och bergen strövar troll omkring, från högländerna ger sig de vilda bergsmännen ut på räder, och har man otur kan man på natten råka ut för Angmars orchpatruller. Hit har fyra äventyrare tagit sig för att söka lyckan.

MÅNAD: Gwirith (fjärde månaden på året och början på våren)


Rollpersoner:

Beleg Cúthalion, en halvalv som tjänat i Arthedains armé som spanare

Wulfgar, en 225 cm lång ambidextriös beorningkrigare som svingar två bredyxor

Azoth, en ung man som växte upp på Tharbads gator

Gal Tuck, en rödhårig dvärgkrigare från Blå Bergen som går omkring i full plåtrustning


3 / 4 Äventyrarna möts på Sista Värdshuset, där de får ett uppdrag av en gammal kvinna vid namn Cigfa Felon. De ska hitta en skatt efter Låga Vägens banditer, som härjade i Rhudaur för ett par hundra år sedan. De ska ha haft ett gömställe på Kallhedarna. Allt Cigfa begär är ett vitt oxhorn som ska finnas i skatten. Först ska de söka upp en herde och boskapstjuv vid namn Fuilcwian som bor i ett gammalt fort vid Trollvattnet söder om Östra Landsvägen för att få information om Kallhedarna samt försöka få tag på en dvärgnyckel som kan ha med skattgömman att göra. Cigfa ger äventyrarna 50 guldmynt var som förskott.

4 / 4 De ger sig av österut på Östra Landsvägen.

5 / 4 Vid middagstid passerar de avtagsvägen söderut till Tharbad.

6 / 4 Sen förmiddag kommer de fram till Trollvattnet och följer forsen söderut längs en stig. De ser en fortruin på en hög och brant kulle. Cuthalion hittar vadstället, de tar sig över men Gal får problem i det strida smältvattnet och Wulfgar får hjälpa honom upp ur forsen. De tar sig uppför kullen, vilken kröns av två gamla jordvallar, och fram till fortet. De ser att endast markvåningen är intakt, och ett grovt trätak har lagts över exponerade delar. De knackar på, och en lång, väderbiten nordman med draget svärd öppnar. Detta visar sig vara Fuilcwian. Äventyrarna ber om husrum för natten, och han släpper in dem. Han är misstänksam men bjuder på mjöd. Cuthalion berättar att de är på jakt efter banditskatten och ber om hjälp. Han ger Fuilcwian 40 guldmynt och erbjuder honom en andel om han följer med. Fuilcwian tar guldet men tänker inte följa med.Däremot ritar han en relativt noggrann karta över Trollbergen och ger lite allmänna råd. När Cuthalion nämner att banditerna skulle ha funnits vid en underjordisk sjö säger Fuilcwian att han ibland hörde fågelsång som tycktes komma ur marken nära Långklippan (som han markerade på kartan). Äventyrarna drar sig tillbaka till spiltorna där de ska bo medan Fuiclwian går till sitt rum. Cuthalion, som vill hitta dvärgnyckeln, börjar utforska byggnaden och finner ett kök och en källare. Azoth går till Fuilcwians rum och spelar full för att avleda uppmärksamheten. Fuilcwian blir misstänksam och ber dem lämna hans hem, vilket de gör.
 

Dubbelyxa

Warrior
Joined
1 Mar 2019
Messages
238
Fortsättning:

De ger sig av tillbaka till Östra Landsvägen, går över det stenlagda vadstället och följer stigen mot Cameth Brin norrut. Landskapet höjer sig framför dem i ändlösa rader av trädbeväxta berg och karga klippbranter. I öster står Dimmiga Bergen som en blånande vägg mot himlen. De följer en rad åsar till vänster, medan de till höger ser en mörk och tät skog som skiljer sig från de blågranar och björkar som annars är vanliga här. Efter några timmars vandring tar de rast, och både Wulfgar och Azoth har en olustig känsla av att vara förföljda. Gal Tuck berättar att han upplevt något liknande sedan de lämnade värdshuset. De fortsätter ett litet stycke, och sedan gömmer sig Azoth i skogen medan de andra fortsätter. Efter ett tag kommer en kortvuxen man i färgglada kläder gående på stigen. Han är obeväpnad. Azoth kliver ut tio meter bakom honom. Mannen vänder sig snabbt om med ett förvånat uttryck. Azoth frågar varför han följer efter dem, mannen svarar att han är skogvaktare och att han ville se vilka de var eftersom det skett en del tjuvskytte nyligen. Azoth frågar om mannen vill träffa de andra och det vill han. De fortsätter vägen fram tills de träffar på resten av gruppen. Han presenterar sig som Malm och säger att han bor i närheten och vaktar skogen åt kungen i Cameth Brin. De misstänksamma äventyrarna frågar om han vill visa dem sitt hus men han betackar sig. Efter ett tag lämnar han dem och går tillbaka söderut. Gruppen fortsätter en bit på vägen, men eftersom de enligt kartan börjar närma sig fortet Teregost, som Fuilcwian sa att de skulle undvika, bestämmer de sig för att gå av stigen och runda fortet på västra sidan, det vill säga i motsatt håll till deras egentliga färdriktning. Det börjar bli kväll och dags att slå läger.
 

Dubbelyxa

Warrior
Joined
1 Mar 2019
Messages
238
7/4 Under natten skyms månen av stora moln och det blir mycket mörkt, men den förflyter händelselöst. En mulen morgon gryr. Äventyrarna bakar sitt pinnbröd och tuggar på sitt torkade kött under tankfull tystnad innan de bryter upp och börjar ta sig in i vildmarken väster om skogsvägen. Snart når de åsarnas skogbeklädda och steniga sluttningar, och deras framfart saktar påtagligt in samtidigt som de första regndropparna börjar falla. Snart strilar regnet ner, och fastän äventyrarna får ett visst skydd av stora blågranar och aspar så bildas forsande rännilar längs bergets sidor, och de får kämpa för att inte bli genomdränkta. De beslutar sig för att söka skydd och invänta regnets upphörande, och den vildmarksvane Cúthalion finner en lämplig överhängande klippa att kura under. Wulfgar och Gal Tuck hugger lämpliga grenar med sina yxor och snart har de ett dugligt skydd. Där sitter de och lyssnar på regnets oupphörliga smattrande mot träd och stenar. Cuthalion inser att vädret blir ihållande och att de förmodligen inte kommer längre idag, så han ger sig ut för att gillra lite fällor och kanske dryga ut kosten lite. Det tar ett par timmar att hitta en lämplig plats och åstadkomma något som kan fungera. De blir kvar resten av dagen. Mot kvällen avtar regnet, och natten förflyter händelselöst.




8/4 Nästa dag gryr klar och frisk, luften är full av skogens dofter och morgonsolen får den ymniga marken att ånga. Cúthalion vittjar sin fälla och finner där en otursam hare. Den blir omgående nackad och rensad medan Gal Tuck gör upp eld med en dvärgs naturliga fallenhet, och snart sprids doften av grillat kött. Jämfört med vad äventyrarna ätit de senaste dagarna blir det en festmåltid. De ger sig sedan av lite senare än vanligt men stärkta av proteintillskottet, och tar sig vidare upp och över åsarna. Vid ett tillfälle kommer de till en mindre ravin, där den storvuxne Wulfgar använder ett rep för att rappellera de andra nerför branten. Framemot eftermiddagen kommer de ner på andra sidan åsarna till flackare skogsmark. De vilar och äter lunch. Cúthalion studerar kartan som Fuilcwian ritat och tar ut riktiningen . De följer åsarna norrut tills skogen glesnar och de ser något som liknar en väg hundra meter fram. Medan de försiktigt tar sig fram får Gal Tuck en känning av att något närmar sig, och de tar skydd ungefär femtio meter ifrån skogsvägen. Snart hör de steg och ljudet av vapenskrammel. En liten grupp på fem dunländska soldater med spjut och sköldar uppenbarar sig till höger på skogsvägen. Mellan sig leder de en fånge som ser ut som en ofrälse. Anföraren ser hård och bestämd ut, medan soldaterna verkar mer slöa och omotiverade. Äventyrarna som inte tycker fången ser värd ut att riskera något för låter dem passera. När soldaterna är borta korsar äventyrarna vägen och tar sig in i skogen på andra sidan. Framför sig har de nu en ny serie mörka åsar som sträcker sig i nordväst-sydöstlig riktning. De tar sig fram till deras fot och följer dem söderut. Detta bör ge dem tillräckligt marginal för att runda fortet utan att bli upptäckta. När de når åsarnas södra ände och rundar den är det dags att slå läger. De är extra vaksamma hela natten men hör inget utom någon enstaka uggla.




9/4 De gör inte upp någon eld denna morgon utan får nöja sig med skorpor och torkat kött. Under tystnad vandrar de vidare och lämnar åsarna bakom sig. Istället rör de sig ned mot en grund nord-sydlig dalgång där träden upphör och det istället växer snåriga buskar runt stora klippblock och några små sjöar. På andra sidan dalen tar träden vid igen och nya åsar blockerar utsikten. De stannar upp för att planera nästa steg.
 
Top