Nekromanti [DoD -91] Hynsolges frigörelse

[Anthrox]

Vi startade någon form av lösriktad kampanj för ett tag sen och jag tänkte skriva ner vår spelkrönika som jag skriver efter varje session här. Vi spelar ganska sporadiskt, så det kanske inte blir supermånga uppdateringar dock. Ovetandes om vilken riktning jag tänkt ta i kampanjen (jag hade något löst sikte riktat mot den Nidländska reningen, men den är så hopplöst dålig) valde jag att starta i något cliché-format scenario med Hynsolges inbördeskrig som utgångspunkt. Tänkte sen se varthän det leder, baserat på karaktärernas handlingar.
Spelmöte 1, I begynnelsen fanns där mörker:
Ovetandes om sina framtida stordåd har våra hjältar tagit sina första trevande steg i en mörk och dyster värld! Berättelsen tog sin början i en handelskaravan mellan Berendien och Hynsolge, ämnad att förse Hynsolges konung, Mefimor IV, med väl behövde vapen och resurser. Karavanen tog då även tillfället i akt att frakta lite resenärer till Hynsolge, resande som av en eller annan anledning hade som mål att vistas i det krigsdrabbade landet.
Lysander av Trym, g(h)ycklaren, med sina trogna iller Lyssa var på flykt undan människor han skapat osämja hos. Stjäl inte från fel folk, ord som Lysander aldrig förstått innebörden av. Efter att ha flytt från Jorpagna till Berendien i hopp om att undkomma onda människor insåg han dock att han även där inte var tillräckligt trygg och valde således att dra mot Hynsolge, i hopp om att gyckla sig till tillräckligt många slantar för att fördriva tiden.
Med på karavanen var också Egon Mudderverk, försvararen av Den Lysande Vägen. Kärleksfullt benämnd som "den flygande köttbullen" från hans tämligen imponerande akrobatiska konster, sin ringa storlek till trots. Egon, som efter över 80 år i ett munkkloster, får för första gången se den riktiga världens ljus! På missionärens uppdrag syntes Hynsolge en perfekt plats att sprida Etins lära, i hopp om att guden skulle skapa balans i inbördeskriget.
Under karavanens resa, i utkanten av de alviska skogarna, tillkom även den förtrollande vackra Isorficlya och hennes talande katt, Azrael. Fåordad under resans gång, men dock väldigt intresserad av de andras konversationer, höll hon sig till sig själv större delen av resan; ivrigt noterande i sina papper. Ingen vet vad som noterades dock.
Resan får dock ett abrupt slut, en aning i förtid, då karavanen blir överfallen av en större mängd soldater. De inhyrda legoknektarna försvarar tappert karavanen, men görs dock snabbt ner av den mycket mer manstarka battaljonen. Detta också till trots Egons tappra försök att frivilligt hjälpa till med försvaret, medelst en välriktad hoppspark i bröstkorgen på en attackerare, samt en rundspark riktad mot två andra. Efter insikten om angriparnas överlägsenhet försöker Egon ta sig därifrån, men snubblar olyckligtvis in i en legoknekt och får ett svärdsslag i ansiktet. Slaget är av den allvarliga sorten och Egon tappar medvetandet, läget ser dåligt ut för den tappre dvärgen.
Under tiden har Lysander och Isorficlya tagit sig in en bit i den omgivande skogen för att gömma sig undan bataljen och övervakar händelesförloppet på avstånd. När striderna börjar lägga sig och soldaterna tycks ge sig av vågar de sig fram för att se i vilket tillstånd Egon befinner sig i. De lyfter upp honom på hästrygg och flyr in i skogen, för att undkomma soldaterna i närområdet. Olyckligtvis är de inte särskilt hemmastadda i skogspromenader och de går snabbt vilse. Situationen blir därtill knappast bättre av att Lysander aktiverar en mindre fälla, säkerligen intenderad för jakt av mindre villebråd, och skadar foten. Sargade, blodiga och smutsiga finner de ett vattendrag där de slår läger, för att överlägga situationen och pusta ut lite. Ovetandes sitter de där till ägaren av fällan, Abrahim Stormpil, spårar upp dem och ser den kritiska situationen. Abrahim, trots den kommunikativa barriären då han inte talar deras språk, plåstrar om, lägger förband och applicerar örter på det skadade sällskapet. Han ser även till att det finns råvaror att laga till en kvällsmat med, något som den tillfrisknade Egon sköter briljant. De slår sig sen till ro på platsen, och trots vissa missöden med vart stormskydd borde befinna sig (det är inte direkt ovanför lägerelden, bara så ni vet) får de flesta sig en god natts sömn.
Dagen efter beger sig sällskapet, efter vissa kommunikativa missar, med Abrahim i täten mot närmsta samhälle. Förfärade upptäcker de när de kommer dit att byn är bränd till grunden, säkerligen ett resultat av inbördeskriget som härjar. Abrahim blir deprimerad av synen och Egon, som aldrig sett ondska och tragedier tidigare, får en ny beslutsamhet att göra världen till en bättre plats.
Våra hjältar vänder om och börjar bege sig mot Fervidun, Hynsolges huvudstad i hopp om att undkomma krigets härjningar och få lite andrum. Och en bekväm säng.

 

[Anthrox]

Spelmöte 2, krigets offer:
Väl framme vid fervidun, med tomma magar och trötta ben, stötte sällskapet på patrull direkt. Ett land drabbat av inbördeskrig har av förklarliga skäl vissa misstankar mot främlingar, speciellt en såpass brokig skara som här visades upp. De fördes in i ett förhörsrum och det ställdes obekväma frågor. Med ena foten i en fängelsehåla lämnar interrogatören rummet varpå Lysander får för sig att börja jonglera med saker i rummet. Ingen vet riktigt varför. Lysanders prestation är dock så bländande fantastisk att det börjar dra till sig uppmärksamhet från vakterna utanför. Vaktkaptenen, rörd av gycklarens framförande, låter sällskapet vistas i staden under deras utredning. Gladlynta beger de sig mot närmsta värdshus för en bit mat och lite husrum. Lysander, som känner sig rikare än någonsin, slår på stort och spenderar en angenäm summa pengar på vad som kan antas vara Ferviduns sista vinflaska. En vinflaska värdshusvärden vårdat i många år, med syfte att fira sin och hans frus bröllopsdag, men desperationen i staden gör sig tydlig när flaskan säljs. Egon spenderar en god tid med att diskutera religion med värden, som till Egons förtjusning tycks vilja konvertera till den lysande vägen. Under tiden vandrar Lysander i väg mot det lokala tvätteriet för att få sina hosor renade. Vad han inte tänkt på är vad han tänkt bära medan hans skrud tvagas, så han nöds låna något från tvätteriet; en gammal soldatuniform i fel storlek. Isorficlya beger sig efter middagen in på sitt rum för att dokumentera dagens händelser och människornas beteenden, medan Abrahim mest springer och gömmer sig. Staden är ingen bra miljö för stackars Abrahim. Efter en lång diskussion inser Egon att värdshusvärden behöver en nedbantad version av den heliga skriften, så han beger sig ut mot staden för att hitta en skribent. Ortsbefolkningen guidar honom mot en större byggnad i en liten finare del av staden och han traskar in där, ovetandes om vart han gick. De lärde i fervidun tillhör hynsolges lokala religion och de tycks tämligen förolämpade av dvärgens förfrågan om att skriva ner en helig skrift tillhörande en annan religion. Än en gång ifrågasätts hans motiv till att besöka staden och han anklagas för att vara spion till motståndsrörelsen. Tempelriddarna för bort honom till palatset, där han tvingas spendera kvällen i ett förhörsrum. Han anklagas för högförräderi och spioneri och ges erbjudandet att antingen tvångsrekryteras in i kungens armé, eller förlora huvudet i gryningen. Vår envise dvärg tackar nej till förslaget och hoppas något bättre dyker upp. Något bättre dyker sen inte upp, för när sällskapet börjar undra vart dvärgen tagit vägen beger de sig ut för att leta efter honom. Väl ute springer de in i samma tempelriddare som tagit Egon, och de är direkt misstänksamma. Speciellt då Lysander har soldatuniform på sig, ovetandes om att soldater inte tillåts i staden då stadens inre försvar är tempelriddarnas uppgift. Sällskapet eskorteras till ett förhörsrum, säger helt fel saker och hamnar i samma anklagan som mot dvärgen. De erbjuds samma sak och tackar motvilligt ja till rekryteringen innan de förs ner till fängelsehålorna för övernattning. De möts av synen av Egon i hålan och de börjar diskutera vad som sker. De är rätt överens om allvaret i situationen och Isorficlya skrider till aktion. Ovetandes för resten av sällskapet mästrar hon upp magisk energi och stryper vakten utanförs förmåga till eget handlande. Väl i hennes våld släpper hon ut sin frustration över händelsen och tvingar vakten att göra förnedrande saker, innan hon slutligen använder vakten för att släppa ut sällskapet. Efter ett tag snappar Lysander upp vad som sker och inser att han inte är den enda magikern närvarande. Relativt incidentslöst rymmer de från palatset och tar sig in i staden. Lysander, inte redo att släppa taget om sin gycklarskrud, leder sällskapet mot tvätteriet för att återfå kläderna. Tempelriddarna är dem häck i häl, men efter ett misslyckande från Egon och ytterligare en fantastisk akrobatkonst från Lysander (och en gnutta magi) lyckas sällskapet fly staden genom ett hål i muren. De springer djupt in i skogen, i hopp om säkerhet.

 

[Anthrox]

Spelmöte 3, Jaktolyckor kan hända den bäste:
Full panik in i skogen tycks vara ett vinnande koncept för den brokiga skaran framtida hjältar. Djupt inne, långt från den överhängande faran av konungens armé, sätts än en gång tilltron till Abrahims överlevnadskunskaper. Lyckan står honom dock inte bi och trots många timmars jagande återkommer Abrahim till lägret utan en enda munsbit. Istället kokar Egon en enormt läcker gryta medelst en bunt äpplen, ett fåtal bitar torkat kött och vatten. Den hemliga kryddan är kärlek.
Trötta av alla händelser faller de till sömns och börjar dagen efter med misslyckanden. Ännu en gång fallerar Abrahims jaktlycka, Egons matlagning är hemsk och morgonhumörets klor sätter sitt grepp i gruppen. Trötta och griniga börjar de bege sig mot någon form av civilisation. Vilken som helst fungerar, bara de får vila. När de börjar närma sig utkanten på skogen hör de avlägsna röster och paranoian sätter igång. Gruppen kryper ihop och gömmer sig, försöker vara skyddade av löv och buskage tills fotstegen passerat. Under tiden får Abrahim spaning på en hjort en bit bort. Med brutet självförtroende från tidigare misslyckanden gör Abrahim det enda rätta; riskera hela gruppens säkerhet och bli upptäckta av den analkande kohorten soldater och borra in en pil i det enda vilda djuret Abrahim fått syn på på flera dagar. Lyckligtvis märker inte soldaterna av pilen som skjuts genom skogen, eller hjortens dödsskri och Abrahim en stund av lycka. Hjorten styckas och en festmåltid ute i skogen förbereds. Och ännu en festmåltid ute i skogen förbereds.
Mätta och belåtna fortsätter de sin vandring mot civilisationen och kommer så småningom fram till ett litet bondesamhälle. Ett litet, nerbränt bondesamhälle. Inbördeskriget slutar aldrig visa sitt fula tryne och i ett hav av rök, blod och döda kroppar navigerar sig gruppen till den enda överlevaren; en gråtande flicka, gömd under sin säng.
Efter en kort tid kommer flickans far tillbaka till gården, med en större samling bönder. Det visar sig att bönderna börjat tröttna på kriget och startat ett uppror, med mål att störta både adeln och kungen. De tar med sig äventyrarna till sitt läger där de blir uppdaterade på situationen och får en stunds lycka i kvällsfesten som sker i lägret. Lysander får en nyfunnen kärlek i det hynsolgiska dryckesspelet flaxdrix, där målet är att imitera varandras akrobatiska gester och skrika glåpord mot de som misslyckas. Morgonen därpå börjar ett mål ta fart för gruppen, att ta reda på vad som hänt med bondeupprorets ledare, Beros. För ett par veckor sedan hade han tydligen försvunnit spårlöst och ingen hade sett till honom sedan dess.
De tar med sig Eskil, en av de mer pålitliga bönderna och Aab, en korkad drummel, efter en väldigt övertygande framläggning från Isorficlya om att det alltid är bra att ha med sig en korkad drummel och beger sig till platsen där Beros senast synts till.
Platsen ifråga handlar om ytterligare ett litet bondesamhälle, där storbonden blir utfrågad om vad som hände för tre veckor sedan. Men efter att storbonden nekar kännedom läser Isorficlya bondens tankar och får reda på sanningen: Bonden har sålt Beros till adelsmännen, där han antagligen fortfarande befinner sig i fångenskap.
De börjar således bege sig mot adelsmännens huvudstad, Orkovia.

 

[Anthrox]

Spelmöte 4, Konungens återkomst:
Ack du fagra Orkovia! Vilken bländande stad!
Trötta efter senaste tidens många prövningar tar resenärerna in på närmaste värdshus. Planer börjar smidas för den stundande fritagningen och familiariis skickas ut på uppdrag att lokalisera den bortsprungne Beros. Trogna Lyssa och Azrael utför sitt jobb väl (kanske de enda i gruppen som gör det?) och stadens fängelsehålor lokaliseras. Vad äventyrarna dock inte tänker på är att det inte tillhör vardagen att se någon prata med sitt husdjur, varpå husdjuret svarar tillbaka. En viss uppståndelse råder inne på värdshuset och stackars Esker Torestrand tycker sig, efter att redan ha varit med om en exceptionellt dålig dag, att han sett tillräckligt och försöker ta sig hem för att gömma sig under sitt täcke. Om kriget börjat dra åt sig magiker är det bäst att stanna hemma, som ordspråket borde heta.
Hem hinner han dock inte, för så fort han kommit ut ur värdshuset inser han att den märkliga gruppen börjat följa efter honom. Paniken börjar trycka på riktigt ordentligt när den mest märkligt klädda i gruppen hinner ifatt honom och börjar pladdra en massa och trycker en penningpung i handen på Esker. Esker försöker desperat att komma undan men så fort han hunnit ifrån gruppen kommer vakter och stannar honom. I desperat panik pekar han på gruppen och halvskriker något om att de är onda innan han slutligen lyckas kila hem, låsa dörrar och fönster och gömma sig under sitt täcke.
Vakterna å andra sidan finner gruppen mäkta intressant. I sitt vanliga tycke går de ut för att nyttja sin maktställning och visa vem det är som bestämmer. De frågar ut gruppen men inser snart att det mest tycks handla om misslyckade själar som inte verkar ha någon annan stans att ta vägen. Alternativt mentalt utmanade som tappat bort sin ledsagare, svårt att säga vilket.

Efter strapatsen beger sig våra äventyrare mot fängelsehålan för att frita Beros. Helt utan tillstymmelsen till plan, som sig bör. De finner sidoslussen in till hålorna och Isorficlya tar mental kontroll över vakten utanför. Med vakten i sin kontroll går hon in och låser upp Beros cell och släpper ut honom. Beros och vakten hinner precis ut på gatan igen när effekterna av besvärjelsen tar slut och vakten återfår sitt medvetande. "Inga vittnen!" utbrister Egon, voltar mot vakten och sätter en spark i bröstet på denne som faller till marken i andnöd. En spark riktas sedan mot huvudet i syfte att rendera vakten medvetslös, men olyckligtvis träffar gode Egon lite väl bra. Ett ljudligt kras hörs och vakten faller ihop. Nacken är bruten och Egon, som aldrig bragt en annan man om livet tidigare, faller ihop i förtvivlan. Tankarna om hans handlande tar sig till mörka platser och endast i den lysande vägen finner Egon kraften nog att hämta sig från denne förkastliga händelse.
Med Beros, som presenterar sig som Veroth, fritagen tar äventyrarna sin tillflykt från staden. De tar sig ut och beger sig mot böndernas läger, samlingsplatsen som ämnar vara starten på Hynsolges nya tidsålder. Medlemmarna i revolutionen har under Veroths avsaknande mångdubblats och när han äntligen kommer tillbaka till fröet av revolution han sått möts han av en smärre armé. En armé stark nog att ta tillbaka landet från dess förtryckare.
Strategier börjar smidas och lägret bubblar av revolutionär anda.
Är månne kriget snart över?

 

[Anthrox]

Ursäkter är få till att göra ett sex månaders uppehåll, men den som väntar på något gott faller oftast själv där i.
Idag får ni dock inte en uppföljning utan en lite karaktärsredogörelse över de inblandade rollpersonerna:

Isorficlya

Yrke – Magiker - Mentalist

Ålder – 75

Ras – Halvalv

Noterbarhet: Har en talande, dekadent katt vid namn Azrael med sig. Azrael äter lyxig mat ur guldskålar, bär en sidenmantel och har en telepatisk koppling till Isorficlya.

Öde/Livsmål: Att förstå människor.

Förbannelse/svaghet: Förolämpar, omedvetet, alla runt omkring henne genom sin höga intelligens och dåliga förståelse för andra kulturer.

Isorficlya hade länge levt ett väldigt skyddat liv, djupt inne i de alviska skogarna. Ovetandes om sin härkomst hade hon alltid misstagits för att vara en renrasig alv, men allt ändrades när hennes far avslöjade hela historien; om hur han blev förälskad i en människa, de fick ett barn tillsammans och hon fördrevs från alvernas rike.
Till en början påverkades hon inte av beskedet, men allt eftersom tiden gick blev hon mer och mer intresserad av sitt mänskliga arv. Eftersom hon levt hela sitt liv bland träden visste hon knappt någonting om människor, hur deras seder var, hur de betedde sig, hur de fungerade.
Isorficlya lämnade för första gången sitt alviska träd för att söka förstå hur människor fungerar.


Lysander av Trym

Yrke – Gycklare - Illusionist

Ålder – 27

Ras – Människa

Noterbarhet: Har en tam Iller som mest sannolikt är smartare än han själv. Klär sig fruktansvärt pompöst.

Öde/Livsmål: Att spela världen det största sprattet som någonsin begåtts.

Förbannelse/svaghet: Pengar rinner genom Lysanders fickor som ett såll, köper ofta på sig saker som intresserar honom en väldigt kortstund men som ingen behöver.

I en fattig, obetydlig och omärkt by på Jorpagnas västra gräns föddes Lysander. Under sina första sex levnadsår spenderade pojken sin tid på gården och gjorde sådant som bondpojkar gör, men ödet ville ha ett annat liv för lille Lysander. Den kringresande akademikern Joheb passerade en dag Lysanders by och märkte direkt pojkens naturliga förmåga för magi. Pojkens potential var ofattbar. Joheb övertalade Lysanders föräldrar (med en stor påse guld) att låta honom ta med sig pojken till akademin, för att tränas till att bli en magiker. Guldet i påsen fick föräldrarna att snabbt glömma bort att de ens hade en son, ty nu kunde de äntligen flytta till en större stad och skapa sig ett riktigt liv. Senare skulle det visa sig att det nog hade varit bättre om de stannat kvar på sin bondgård.

Lysander började snabbt trivas med sitt nya liv, utan bondgårdens tunga och tråkiga sysslor. Joheb tyckte om sin nye lärling och började visa honom magins hemligheter och historia, och trollade fram illusioner för en förnöjd Lysander så ofta han fick tillfälle. Storögd lapade Lysander upp allt Joheb hade att lära och visa, som för Lysander inte bara var naturligt; utan även kändes helt rätt.

Väl på akademin blev Lysander omhändertagen av fler lärare, som ville lära honom otaliga saker. På akademin fick han även förstå konceptet bakom dygder och ansvar, samt vad det innebar att vara magikerlärling. När Joheb återigen behövde ge sig ut och resa fick Lysander stanna kvar iakademin för att lära sig och sköta sina sysslor. Lysander avskydde sysslor. Istället för att ta ansvar för det som ålagts honom valde han mestadels istället att spring runt och leka och skapa hyss för sina pedagoger; något som knappast var särskilt uppskattat, men som Lysander fann oerhört roande. Hans naturliga begåvning inom magi gjorde dock att han ständigt gjorde stora framsteg och han behövde sällan öva på något mer än någon enstaka gång för att ha lärt sig det.
När det så var dags för alla lärlingar att frammana sina familjärer utförde Lysander sin ritual efter bästa förmåga, men inget tycktes hända. Lärarna försäkrade Lysander att allt gått rätt till och bad honom söka tålamod i väntan på sin kompanjon. Disträ gick Lysander ut i skogen och började frammana illusioner för att underhålla sig. Mängder av små skogsdjur trollade han fram, så skogen blev livfull och omgärdad av ljud. Efter en lång stund började Lysander bli matt av all magi och lät illusionerna försvinna, en efter en. Men en av illusionerna försvann inte. När alla andra djur försvunnit satt där en liten iller kvar; en iller som prompt skuttade upp på Lysanders axel och lade sig runt hans nacke. Från den dagen var Lysander och hans iller, Lyssa, ett. Lysander har dock aldrig fått veta om Lyssa medvetet gömde sig bland hans illusioner för att retas; men det framgick ganska snabbt att de båda hade samma sinnelag för att spela andra spratt.

Livet på akademin blev lite enklare med Lyssa i hans närhet, men utan Joheb kom han aldrig till att trivas där. När så en cirkus drog förbi staden där akademin låg såg Lysander sin chans till ett mer spännande liv. Han rymde från akademin och följde med cirkusen, där han lärde sig den hårda vägen vad pengar gör med människor. Under sin cirkustid blev han upplärd som gycklare, men snappade även upp en del tjuvknep på vägen; vilket resulterade i Lysanders förfall i en dekadent värld av lyx, kriminalitet och festande.


Egon Mudderverk

Yrke – Stridsmunk

Ålder – 101

Ras – Dvärg

Noterbarhet: Benämnd som ’den flygande köttbullen’ då han slåss oerhört akrobatiskt, men är en smula överviktig. Väldigt bra på att laga mat.

Öde/Livsmål: Att upplysa världen om Den Lysande Vägens goda lära.

Förbannelse/svaghet: Oerhört naiv och blåögd. Tror inte riktigt på att folk kan vara så onda att de medvetet manipulerar och ljuger för andra.

Egon blev i unga år skickad av sina djupt troende föräldrar till ett kloster, då föräldrarna inte klarade av att ta hand om honom själva. I Den Lysande Vägens kloster blev han således uppfostrad att tro på den ende, sanne guden; något som helt format Egons karaktär. Till en början var Egon hetlevrad och mycket av en bråkstake. Egon kände sig övergiven och utelämnad och manifesterade sina känslor genom utåtagerande.
En av munkarna på klostret såg dock till att låta Egon få utlopp för sin starka energi och Egon började tränas till att bli an av beskyddarna av Den Lysande Vägen. Egon tränades som stridsmunk, hårt tränad i disciplin och kampsport, och han var en av deras främste kämpar med trästaven.
Efter att ha spenderat många, långa år på klostret ville dock Egon ut och se världen, då han bott på klostret hela sitt liv och bara gjort kortare resor till grannbyarna. Egon bad om permission att få bege sig ut i världen sim missionär, för att upplysa och konvertera så många som möjligt till religionen.


Abrahim Stormpil

Yrke – Jägare

Ålder – 47

Ras – Människa

Noterbarhet: Har en extremt dålig taktkänsla och sjukt dålig humor, vilket resulterar i att han ständigt går folk på nerverna.

Öde/Livsmål: Att hedra sin fars minne genom att lära sig använda den Katana som Abrahim ärvde vid faderns bortgång.

Förbannelse/svaghet: Klarar inte av att vistas i städer, har oerhört svårt för folkmassor.

Fyra år innan Abrahim föddes började upproret i Hynsolge gro. Då var det Abrahims far, Sinar Järnfot, som kämpade för böndernas räkning. Sinar hade under en räd mot adelsmännen trotsat sin överordnades order och istället för att sänka skeppen som låg i hamnen valdes Sinar istället att frigöra slavarna som fanns ombord. En av slavarna var piratkapten och i sin tacksamhet gav hon sitt svärd till Sinar. Ombord på båten fanns också Natfa, Abrahims mor. Natfa och Sinar rymde undan det annalkande kriget och tog sin tillflykt till skogen, där Natfa använde sina kunskaper som jägare för att försörja den växande familjen. När Abrahim föddes fick även han en gedigen utbildning som jägare, Natfa lärde honom allt hon kunde.
Sinar gillade dock inte sin levnadssituation, han var bonde i blodet, och begav sig ut från skogen för att se om det gick att ordna en passage ut ur riket; som nu stod i fullskaligt inbördeskrig mellan adeln och kungen. Olyckligtvis blev Sinar tillfångatagen av sin tidigare officer och avrättad för tidigare överträdelser.
Sorgen tog hårt på Natfa och hennes sinne blev aldrig bra igen efter den dagen. Även hon gick bort, strax efteråt, i en olyckshändelse under en jakt,
Ensam drog sig Abrahim undan all civilisation. Med sin mors båge och sin fars svärd sökte han sig långt in i skogen för att slippa träffa på människor och krig igen.


Veroth Svartek

Yrke – Jägare

Ålder – 250

Ras – Skogsalv

Noterbarhet: Bär med sig ett par magiska ekollon som han bytte till sig mot en ko. Har tuppkam, med oförklarliga medel för hur han ställer den upp. Benämns som Beros i motståndsrörelsen för att ingen av bönderna klarar av att uttala hans alviska namn korrekt.

Öde/Livsmål: Hämnas sin by och den tragedi som beföll hans familj.

Förbannelse/svaghet: Kan aldrig under några omständigheter skada växter på något sätt. Äter enbart det som kommer från djur, eller som ligger på marken.

Veroth föddes i ett alvträd nära gränsen till Hynsolge. De alver som levde i trädet var del i en kultur med en smula annorlunda traditioner. De ansåg att skogens själ ur unison i alla växter som skogen innehåller, vilket medförde att ingenting som växer fick röras. Skogens själ ska vara så orörd och opåverkad som möjligt. Istället åt och nyttjade de bara animaliska produkter, eller sådant som lossnat och inte längre växer. De såg sig som skogens beskyddare, placerade vid gränsen för att se till att inga inkräktare kom för att påverka skogen.
Olyckligtvis, eftersom trädet låg så nära gränsen, blev alverna indragna i inbördeskriget och en stor del av skogen blev nedbränd av adelns soldater. Trädet revs och de flesta från Veroths stam dog. På flykt tvingas Veroth jaga för överlevnad, och idka byteshandel med människor i byar han passerar på vägen. Krigets påverkan syns överallt och misären är påtaglig. När Veroth kommer fram till en by som nyligen blivit plundrad av adeln bestämmer han sig för att stanna där, för att beskydda och hjälpa de fåtal stackars människor som ännu fanns kvar.
Men än en gång drabbas Veroth av krigets tragedier; kungens arméer marscherar genom byn på jakt efter adelns trupper, fast bestämda att de gömmer sig i byn. Hela byn bränns ner, medan Veroth är ute på jakt och inga överlevande lämnas. När Veroth återvänder från jakten och möts av den nedbrända byn börjar hans ursinne ta form.
Veroth tänker inte längre låta kriget drabba oskyldiga, utan beger sig runt; från by till by, för att samla ihop alla bönder som vill och kan strida. Bondeupproret har skapats!

 

[Anthrox]

Spelmöte 5, Det stora slaget om Orkovia:

Armén var förberedd, strategin var klar och moralen var på topp. Närapå tusen av Hynsolges bönder började bege sig, med Veroth och hans råd i täten, mot Orkovia. Egon förkunnade kriget i Den lysande vägens namn, den ende sanna guden stod vid deras sida. Stridsplanen var simpel: Infiltrera staden, blockera flyktvägarna, säkra katapulterna och avverka motståndet.

Dagen för den stora striden påbörjades när en större mängd av bönderna infiltrerade staden, då de låtsades komma i handelssyfte. När sen skymningen började falla begav sig arméns elittrupper, ledde av en exceptionellt modig Egon, mot stadens portar för att avverka vaktposterna och säkra ingången till staden. Trots benämningen elittrupper bestod falangen fortfarande av till mestadels dåligt tränade, ovana människor med helt andra karriärer än soldater, vilket syntes tydligt i striden mot de många färre stadsvakterna.

Egons elitfalang hade helt klart övertaget, men det hade mer med Egons mod och talang att göra än något annat. Många gånger under stridens förlopp utförde Egon modiga handlingar som räddade livet på de övriga trupperna, men till slut blev det för mycket även för dvärgen. En sekunds ouppmärksamhet när Egon precis knuffat undan en vakt från att sluta livet på Torkil Vanesong räckte för att Egon i nästa sekund blir totalt genomborrad av en av vakternas pikar. Kraset när spjutspetsen når Egons ryggrad tyder på en allvarlig skada och Egon sjunker ner i marken; oförmögen att resa sig upp. Striden tar slut kort därefter, när de kvarvarande vakterna anser sig övermannade och flyr till skogs.Två av bönderna plockar snabbt upp Egon, som fortfarande visar livstecken, och bär honom skyndsamt mot kommandotältet. Där påbörjas en rad svettiga, påfrestande försök att med magisk hjälp bringa Egon tillbaka. Isorficlya påkallar stora mängder magisk energi som hon kanaliserar in i Veroth, som med den extra kraften desperat försöker hela Egons allt för allvarliga sår. De vet att chansen är extremt liten och att all tid spenderad här ger striden därute mindre chans att lyckas.

De andra i rådet lämnar tältet efter en stund för att fortsätta planen för Orkovia, i hopp om att de ännu inte förspillt för mycket tid. Huvudstyrkan i armén beger sig mot de uppställda tälten vid katapulterna och påbörjar anfallet mot de mycket mer erfarna legosoldaterna i baronernas armé. Många bönder faller under bataljen, men inte utan att först plocka ner legosoldaternas nummer till farligt låga nivåer och i sinom tid flyr det fåtal legosoldater som inte ännu fallit offer för böndernas aggressiva taktiker.

Totalt utmattade i kommandotältet börjar Veroth och Isorficlya inse att det är lönlöst. Egon är bortom räddning och det finns inget de kan göra. Hans sår har fått förband och de värsta blödningarna har stoppat, men skadan i hans ryggrad går inte att reparera. Dvärgen kommer antagligen aldrig att kunna gå igen. Veroth lämnar tältet och ser hur hans armé har krympt till mindre än hälften i manskap och han börjar fundera på om hela uppdraget var lönlöst från första början. Samtidigt har soldaterna inne i staden vaknat och är i hård anstormning mot de bönder som bevakar porten. I kraftigt numerärt underläge och med långt mycket mindre erfarenhet ser det mörkt ut för falangen vid porten och en stund in i slaget faller deras kapten, Anders.

Kaptenlösa, med dvindlande nummer och med moralen i botten gör sig de kvarvarande bönderna sig redo att fly när plötsligt en pil viner genom luften och genomborrar en legosoldats öga. Bönderna vänder sig om och ser till sin förtjusning hur Abrahim står på en kulle en bit från porten med sina bågskyttar bakom sig, vilt avlossande pilar med mången legosoldats fall till följd. "Stenklo!!" börjar bönderna skrika, och återfår modet att börja kämpa tillbaka mot legosoldaterna igen. Kort därefter anländer även återstoden av armén från slaget vid katapulterna och med sin återvunna styrka bekämpas legosoldaterna till slut ned helt. Orkovia är belägrad!

Väl inne i staden gör Veroths frihetsarmé processen kort med baronerna som styrt staden. Alla fem baroner avrättas och en gigantisk segerfest åtföljs. Folket i staden jublar och hyllar frihetskämparna som hjältar, adelsmännens gömda lager med vintunnor och god mat plundras och hela Orkovia brister ut i firande. Nästan hela Orkovia i alla fall. I templet Pervus-ib-Angusia låser angusiakulten in sig för rädsla av arméns tankar kring deras stöttande av adeln i staden.

Mitt i firandet kommer även Egon utstapplandes till rådsbordet, som av ett mirakel tycks han kunna gå igen! Ingen förstår alls vad som hänt, men den fromme krigshjälten påstår sig ha blivit bemött av sin gud som inte bara återställt honom fullt, men även betrott honom med gudens sanna namn att sprida till så många han kunde. Egon förspiller ingen tid och börjar genast att predika om guden Baleoths barmhärtighet till alla runt omkring honom.

Dagen efter börjar det smidas ränker om huruvida de inte bara ska ta staden i militär besittning, utan även ta kontrollen genom laglig rätt. Lysander av Trym finner en väg genom äktenskap med Baron af Messerschmidts femtonåriga dotter, Elona. De skyndar fram ett äktenskap och Lysander finner sig plötsligt vara adlig med en mindre förmögenhet att hantera. Han gör upp möten med handelsmän och hantverkare i staden, samt finner kontakter i den undre världen där han rekryterar spioner för att skapa honom ett handelsimperium med sin nyfunna makt.

Egon har även han stora planer. Efter sin nära döden-upplevelse känner han att staden behöver ett tempel tillägnat sin Baleoth. Han tar med sig armén till templet där angusiakulten håller sig instängda och avverkar det falska prästerskapet. Under dusten tappar Egon tillfälligt fattningen och utan att egentligen veta vad som händer kommer han till sans efter en stund och ser tre döda kultmedlemmar vid sina fötter. Kanske har det något att göra med sin tidigare skada, men Egon tänker inte så noga på det. Baleoths ord måste spridas.

Veroth får i staden fler frivilliga som vill göra sig av med kungens tyrrani och även ett par av legosoldaterna erbjuder sig att kämpa vid hans sida. De får nya medlemmar i rådet, Ungur; legosoldaternas kapten, och Krister; ledaren för ett terroristnätverk som försökt stoppa kriget tidigare.

Efter ett par veckors firande, förberedande och vilande börjar Veroths råd att samla ihop armén igen för ett nytt mål; Fervidun.
För ingen hade ju tänkt låta kungen komma undan det här kriget med livet i behåll.

 

[Anthrox]

En del karaktärer lämnar och nya kommer. Under detta spelmötet fick vi stifta bekantskap med följande personer:
[h=1]Aredhel Inglorion[/h] Yrke – Kunskapare

Ålder – 447

Ras – Stadsalv

Noterbarhet: Är expert på att förklä sig och ta sig runt inkognito. Bär med sig en koffert med utklädnader.

Öde/Livsmål: Återställa ordning i världen.

Förbannelse/svaghet: Problem med auktoriteter.

Aredhel har inte många minnen från sin ungdom, vilket mycket har att göra med att hon lämnats ensam i tidig ålder. Under lång tid handlade hennes liv enbart om en kamp för överlevnad, där hon gjorde vad hon kunde för att hålla ut. Så småningom, i takt med att hon började lära sig olika tricks för att hantera människor, började det ljusna i hennes liv. Hon började få ett rykte om sig av att vara expert på att undgå att bli upptäckt och många människor hörde av sig för att nyttja hennes kunskaper till informationsförskaffande. Kungar, adelsmän, stora handelspampar; alla sökte använda Aredhel för att få fördelaktig information i mängder med olika ärenden. I dagsläget är hon inhyrd av adeln i Hynsolge och ingår i deras underättelsetjänst.
[h=1]Giom Dikontidek[/h] Yrke – Paladin/

Ålder – 19

Ras – Människa

Noterbarhet: Onormalt storvuxen för sin ålder. Renrakat huvud och en konstant fanatisk blick. Har långa, ringlande tatueringar över hela kroppen. Går bärsärkargång när han känner blodsvittring.

Öde/Livsmål: Sprida Baleoths välsignelse.

Förbannelse/svaghet: Gioms förbannelse är lite av en spoiler inför fortsättningen, så jag gömmer den lite. Titta på egen risk.

Spoiler

Är besatt av en demon. Fobi för heliga platser. Svaghet mot godhet.

Giom var stalldräng åt en bonde i Hynsolge. När bondeupproret inleddes gick bonden snabbt med i revolutionsarmén och anammade Baleoths läror. Giom var inte sen med att ta efter. Sedan dess har allt i Gioms liv handlat om guden Baleoth och Hynsolges befrielse.




Spelmöte 6, Kättarna i Fervidun:

Med Orkovia under total kontroll börjar armén göra sig beredd för avmarsch mot den konungens stad; Fervidun.

Armén utökas med legosoldaterna och dess belägringsmaskiner, motståndarrörelsens spionnätverk och de övriga rekryterna från staden.

Medan de höll sig sysselsatta att förbereda armén försvann Lysander i en dimma av möten, planeringar och finansiella strategier. Det visade sig att han hade ett nästan onaturligt bra sinne för affärer och kunde på den korta tiden de spenderade i staden utöka affärsimperiet så pass mycket att armén blev ekonomiskt oberoende. Förutsättningarna såg mycket ljusa ut för att avsluta kriget.

Som grädde på moset började dessutom Egons predikan om Den lysande Baleoths väg att ta fart och nästan hela staden stod under dess lära. Folk strömmade in från hela landet för att ta del av det nyfunna hoppet i den nya gudens lära. Egon hittade i Giom Dikontideck en stjärna till lärjunge. Pojken var orimligt stor och skräckinjagande, absolut hänsyslös i strid och så djupt troende att inget kunde jämföras med honom. Där hittade Egon början till sin alldeles egna paladinorden; Lysbröderna.

Giom var dock en smula oberäknelig. Under ett förhör med den tidigare adelsmannen Krister, som nu styrde över spionnätverket under arméns förfogande, tappade Giom fattningen, misstänkte Krister för förädderi mot Baleoth och högg ner honom på stört. Men även misstankar kan ha sanning bakom dem och utan Baleoths beskydd antog Giom att Krister var skyldig.

I staden rådde osäkerhet, trots de nya härskarna. Ryktet spred sig om en motståndsrörelse som lemlästade ortsbefolkningen och bara lämnade högar av likdelar och blod kvar. En förundersökning inleddes, men det stundande kriget fick göra att lämlästaren fick vänta.

Istället började de marschera mot Fervidun och inte hade de kommit långt innan de möttes av en bländande vacker kvinna. Så vacker var hon, att närapå hela armén fantiserade om henne den natten. Hon introducerade sig som Aredhel och visade sig vara den spion som skickats mot Fervidun flera dagar tidigare för att undersöka skicket på staden. Hon gav kommandocentralen medel för att utarbeta en stridsplan för att ta Fervidun.

Katapulterna skulle fokusera mot porten, där armén skulle tåga in i staden. Samtidigt skulle den religiösa falangen, Lysbröderna infiltrera genom de raserade hålen i den gamla muren för att skapa förvirring i kungens styrkor. Spionerna kulle tidigt innan striden infiltrera staden och ta sig mot kungens boning och försäkra sig om att kungen inte lyckades fly genom de hemliga passager som fanns under staden.

De fåtal byar de mötte under färden fick bemöta Baleoths välsignelse. En symbol i Baleoths ära upprättades och byborna blev konverterade till religionen. Där det fanns starka män blev de rekryterade till armén.

De fann också spioner i kungens tjänst som infiltrerade armén och desperat försökte sabotera den annalkande styrkan. Lyckligtvis upptäcktes de flesta försök till sabotage, men inte helt utan kostnad. Spänningsmekaniken till en av de fem katapulterna blev så pass förstörd att maskinen blev obruklig till slaget. Där föddes idén om att bygga om den till en murbräcka, som de tänkte tända eld på och rulla ner för kullen mot stadens port som en brinnande boll av inferno.

Väl framme vid staden skred planen till verket och den brinnande dödsmaskinen rullades ner för kullen. Föga förvånande smällde den in i porten med ett helvetesbrak och hela porten stod snart i lågor. Vad som här inte fanns i beräkningen var ju dock att nu stod porten i lågor, porten som var en av få ingångar till staden. En hel armé skulle få svårt att ta sig in någon annanstans utan att det tog en lång tid.

Lysbröderna och spionerna hade det dock mycket enklare. Spionerna infiltrerade staden med lätthet och i tumultet som uppstod började de söka sig mot kungens boning. Med förstärkt beredskap visade det sig dock vara svårt och flera av spionerna blev infångade. Det stoppade inte Aredhel som skickligt avverkade palatsvakten och snabbt lokaliserade kungen där inne. Ett par armborstpilar och några dolkhugg senare var kungen hennes fånge och de smet från staden.

Lysbröderna stormade staden från sidan, med Giom vansinnesskrattandes i täten. Vilt svingandes sitt gigantiska svärd klöv han flertalet soldater innan större delen av stadens soldater började bli för rädda för att gå i närkamp av den vilde jätten, Egon ledde sina paladiner målmedvetet mot stadens tempel, i hopp om att få upprättelse för det senaste besökets behandling. Med fyra lysbröder vid sin sida stormade Giom och Egon templets 30-tal tempelriddare och i fanatisk frenesi högg ner dem alla. I stridens hetta och med sin frenesi i sinnet märkte Giom inte såret i bröstet förren efter striden. Hans livskraft pumpade ut vid templets port och för en stund såg det ut som att detta var slutet, även för Giom. Men Egon, med Baleoth vid sin sida, gjorde vad han kunde för att stoppa blödningen och med väldigt liten livsgnista kvar i Gioms kropp lyckades Egon till slut få stopp på blödningen och få tillbaka Giom till medvetandet. När lysbröderna var samlade skred de sedan till verket och gjorde processen kort med templets prästerskap. Ingen besparades Baleoths vrede och templets heliga bilder och statyer brändes och förstördes.

Under tiden hade armén intagit staden via hålen i murarna, där de skövlade, mördade och förstörda vad som fanns kvar i den en gång stolta huvudstaden av Hynsolge.

Kungen har fallit!

 

[Anthrox]

Jag har börjat skriva i ett annat format för krönikan, så det mer är som en faktisk berättelse. Det blir substantiellt mer text och tar längre tid, men ack så mycket bättre! Första spelmötet sträcker sig dock över 12 sidor, så kommer nog att posta dem lite i omgångar. En del av det jag skriver är ordagrant för vad som hände, en del saker är prafraserat och en del är mina (i rollen som spelledare) ord; baserat på vad jag ville hända, snarare än vad spelarna faktiskt gjorde.
Eftersom vi flyttade nyligen behövde vi också byta runt lite i spelgruppen och därav tillkom det lite nya karaktärer, där andra karaktärer fått nya öden. Det vill säga de är antingen onda eller döda vid det här laget.

De nya karaktärerna är följande:

Hedendis Soma

Yrke – Gladiator

Ålder – 32

Ras – Människa

Noterbarhet: Är fantastiskt duktig på att slåss. Pratar med en dialekt som får henne att framstå som mindre intelligent än vad hon faktiskt är.

Öde/Livsmål: Att hävda sig i en värld som ser ner på henne.

Förbannelse/svaghet: Kort stubin, ogillar när folk ser ner på henne.

Hedendis har varit på krigande fot i princip under hela hennes vuxna liv. Som liten blev hon såld som slav, men vägrade underkasta sig. Efter ett otal olika incidenter tröttnade slavdrivarna på henne och satte henne istället i gladiatorarenan, för att få igen lite av guldet hon kostat innan hon dog. Det visade sig skulle fungera dåligt, för Hedendis naturliga fallenhet för strid var utan dess like. Hon steg snabbt i rankerna bland gladiatorerna och inom kort hade hon gjort sig förtjänt av sin frihet. Utan några kontakter i världen, eller någon plats att leva på blev det dock svårt för den forna gladiatorn. Hedendis sökte sig till en ansamling legosoldater och sålde sitt svärd till högst bjudande. Sedan dess har hon kämpat i ett otal krig, krig som hon inte brytt sig om utgången av alls. Hedendis vill bara fortsätta kriga.

Lisa

Yrke – Helare

Ålder – 30

Ras – Halvalv

Noterbarhet: Bär på en mörk hemlighet.

Öde/Livsmål: Att föreviga sitt liv genom att bli de odödas furste.

Förbannelse/svaghet: Är en aning psykiskt instabil, men är väldigt bra på att dölja det.

Redan från födseln sågs Lisa som en styggelse. Hennes egna mor kunde inte acceptera det halvblod hon bar på och lämnade Lisa att dö vid skogens slut. Som av en slump fann dock ett antal orchscouter henne och tog med sig Lisa till sin by. Där fick hon bo tills hon nådde vuxen ålder och blev skolad i helandets konst. Lisas fallenhet för att identifiera örters förmågor kom henne väl till plats när hon sen begav sig ut i världen för att söka sitt syfte. Hon fann till slut en magikerakademi där hon fick anställning som läkare åt studenterna på akademin. Under sin år där började hon intressera sig för magi och hon fann en särskild tjusning i nekromantin och dess symbios med den läkekunskap hon redan besatt. Lisa började begrunda hur nekromanti kunde användas för läkekonst och hur en praktisk tillämpning kunde användas till gott. Hon började läsa böcker från akademin om bisarra ritualer och annat som ingick i magiskolan. Det var där idén började väckas. Ganska snabbt efter att hon började sätta sig in i vad nekromantin innebar började Lisa törsta efter makten magiskolan utlovade. Lisa ville ha mer. Hon började experimentera, först någorlunda oskyldigt. Men i takt med att hon lärde sig mer och mer om det började också experimenten bli grövre och grövre. Ingen på akademin anade vad som försiggick, men en dag gick Lisa för långt. Hon hade förstått att hon behövde mänskliga offer att experimentera på för att komma vidare, så hon hade kidnappat en stallpojke hon hoppats på att ingen skulle märka om denne försvann. När det gick upp för fakulteten på akademin om vad som försiggick flydde Lisa innan misstankarna riktades mot henne. Sedan dess har hon dragit runt från plats till plats för att överleva. Hon har fortsatt syssla med sitt intresse i skymundan, men är ack så försiktig med att ingen ska komma på henne.

Urim Issvärd

Yrke – Shaman

Ålder – 52

Ras – Raukk

Noterbarhet: Är hyllad som en hjälte av de som vet vem han är. Kan manipulera värmen omkring sig för att skapa kyla från ingenstans. Hävdar själv att det inte har något med magi att göra, utan bara är hans starka band med naturen som gör det, men ingen vet säkert.

Öde/Livsmål: Försvara den orörda naturen från raser som vill förstöra den.

Förbannelse/svaghet: Överdrivet godhjärtad och empatisk mot levande varelser.

Urim föddes i en mindre stam vid bergen av Cereval. Han blev sen barnsben tränad i att kunna slåss och jaga men även till att hela för att kunna försvara byn. Som vuxen visar sig Urim bli en stor krigare. En regnig kväll så dödar en av de yngre hanarna vid namn Uluk byns ledare och tar över rollen som ledare. Uluk är hetlevrad och leder dem snabbt in i krig med närliggande stammar. Det blir långa blodiga slag och en dag får Urim nog. Han utmanar Uluk om rollen som ledare. De slåss blodigt men Urim vinner till slut. Som stammens nye ledare sluter han fred med de stammar som Uluks blodspillan påverkat, varpå Urim börjar hyllas som en rättvis och god ledare.

Ett par år går och i bergen där svartfolken bor börjar en uråldrig fasa att vakna upp. Två drakar har tagit bergen som sin boning och de börjar skoningslöst att attackera den befolkning som finns på bergen. Urims stam kämpar tappert, men till synes förgäves. Hela stammen, förutom Urim dödas av drakarna, och Urim tvingas fly sitt hemland. Efter månaders vandrande hamnar Urim i en människoby, som visar sig ha fått problem med samma drakar som Urim stött på. Med sitt folks öde i ryggen ger sig en ursinnig Urim ut på jakt. Efter några dagars sökande får han upp ett spår från en av drakarna och han sätter efter den. När han väl hittar draken är det något inom Urim som väcks till liv. En uråldrig kraft som alltid flytit i hans ådror. Urim exploderar i en kaskad av snö och is och attackerar draken med hela sitt folks ursinne bakom varje slag. Efter striden ligger draken nedgjord på marken, med stora frostbitna sår över kroppen.

Med hämnden över sin stams öde bakom sig beger Urim sig ut i världen för att försvara den.

Kvack Todmauser

Yrke – Demonjägare

Ålder – 46

Ras – Anka

Noterbarhet: Har en läderrock sydd i demonskinn, som lyser svagt rött. Har en del tendenser och beteenden som ingen riktigt förstår. Antagligen inte han själv heller.

Öde/Livsmål: Förgöra alla demoner.

Förbannelse/svaghet: Hela världen ser ner på honom. Han blir konstant underskattad och har svårt att bli tagen på allvar.

För Kvack Todmauser var planen att leva ett tillbakadraget liv av fiske och enkel handel. I 30-årsåldern hade han en stadig båt, ett antal andra ankor som arbetade under honom och en början till en familj. Han levde ett enkelt men lyckligt liv, i skymundan från den stora världen som kretsade långt borta från hans vardag. Allt ändrades när demonerna kom in i hans liv. Kvack visste inte vad en demon var, han hade aldrig ens hört det ordet nämnas. Men så en dag kom en grupp demondyrkare till den ankbyn där Kvack levde, medan Kvack var ute till sjöss. Demondyrkarna använde befolkningen i byn som offer för att åkalla en av Nehcroms krigardemoner. När Kvack återvände var hela byn satt i brand och hela befolkningen saknades, däribland Kvacks partner och deras barn.
Kvack var helt utom sig av sorg, han visste inte vad han skulle ta sig till. Precis när han tänkt lägga sig ner för att tyna bort av sorg anlände en figur till byn. En ärrad anka som saknade ett öga. Ankan presenterade sig som Mallard Mörkvinge och sade sig leta efter de demoner och demondyrkare som varit här. Det inledde Kvacks resa till att bli den främste demonjagande ankan någonsin. Än idag söker han efter den krigardemon som åkallats för att få ett svar på vart hans fru är. Han har sedan länge tappat hoppet om att hon fortfarande skulle vara vid liv, men hans hat mot demoner kommer aldrig att slockna.

 

[Anthrox]

Passade på att döpa om platser och lite sånt, ifall berättelsen skulle bli riktig. Här kommer början på Haviljas frigörelse, strax efter att inbördeskriget avslutats.



Värmen från lägerelden kunde inte mäta sig med den hetta som utstrålades från det kaosartade tumultet som utbröt under firandet på kvällen. Den kvällen, då konungen av Havilja äntligen blivit nedgjord. Stadens tempel låg i ruiner, större delen av staden stod i eld och lågor och det största firandet stod Baleoths nya anhängare för. Och festen varade natten lång.


Vid en enskild lägereld satt en mindre grupp av legosoldaterna och åtnjöt ett firande av en mildare grad. Några enstaka stop mjöd, en ensam flaska vin från palatset och en stillsam diskussion långt ifrån spektaklet som tog plats blott några steg ifrån dem.

”Vad tänka ni göra efter det här?” grymtade Urim Issvärd.

Blotta närvaron av den storväxte svartfolksvarelsen ingjöt kyla. Lisa drog manteln hårdare runt sig.

”Ska försöka ta mig så långt ifrån det här eländet jag kan. Det här kriget har fyllt ett miserabelt, men adekvat syfte.”

”Ha! Det va långa fina ord på skitna som hä tagit plats!” Avbröt Hedendis.

”Tro me, ja har vart på krigande fot i femton år. De som hände hä ha varkna haft en adekat eller ena syfte.”

”Det må så vara, men jag menade för mig själv. Mitt syfte.”

”Va de?”

”Inget som hyrsvärd på din intelligensnivå skulle klara av att förstå ändå.”

”Bah, fö att va ett hyrsvärd ha min entellegensnivå mycket bra nivå.” Fräste Hedendis till och svepte stopet hon höll i handen.

”Halvblodsskräp te å tro att hon e bättre än mi.” Muttrade hon vidare för sig själv.

Lisa suckade och återgick till sin pava, rättade till manteln och fixerade blicken på brasan.

”Än durå, storkisna? Va skaru göra?” Gormade Hedendis till och riktade uppmärksamheten mot Urim.

”Min långa resa behöva ta mig lång väg till. Det här blott var en mindre störning i mitt livs resa, nödvändigt sprungen ur det faktum att min börs blott haft 10 silver i innehåll. Även svartfolk behöva äta.”

”Va sketredde äre fö språk du tala? Ja trodde du va orch? Du låte ju som henna.” Utbrast Hedendis och pekade vulgärt mot Lisa.

”Nej, inte orch. Jag Raukk, förfader till orch. Mycket smartare.”

”Happ. Kul för di.”


Uppenbart förnärmad försjönk Hedendis in i egna tankar. Hon fyllde sitt stop och blickade ut över scenen som tog plats runt omkring henne. För bara några timmar sedan var här ett massivt fältslag, där hon stått i frontlinjen. Där hade hon känt sig hemma, som alltid; i stridens hetta, hennes sanna element. Hon hade deltagit i många strider under sitt liv, men aldrig varit den som velat dela krigshistorier. Och nu satt hon här runt en lägereld, med två smartskallar som såg ner på henne. Hedendis gav ifrån sig en djup suck. Det skräniga tumultet runt omkring henne fick henne att längta tillbaka till slaget som tagit plats. Hon lät tankarna fara till ljudet av metall mot metall, skriken från de skadade, plasket från blod på marken. Det kändes nästan som hon var tillbaka, som om hon kunde höra det på riktigt. Hennes dagdrömmande stördes av Urims kraftiga stämma.

”Kah rakhim! Vad hända?”


Hedendis drog sig ur dagdrömmandet och såg sig runt. Tumultet kvarstod överallt, men hon insåg nu att hon inte hade dagdrömt ljuden från striden. Ett kompani lysbröder, med den väldige kämpen Giom i spetsen, var ett par lägereldar bort och stympade soldaterna som befann sig där. Mitt i firandet hade en soldat plötsligt bröstet genomborrat av ett gigantiskt svärd. Hans vapenbröder verkade inte ha trott sina ögon, för de hade knappt reagerat på händelsen. De satt där runt elden, med varsitt stop i handen och gapande munnar, och stirrat på när lysbröderna omgivit dem. Vad händer, tänkte Hedendis, som ett fjärran eko av Urims ord.

Skrik och panik utbröt.

Över hela lägret dök det upp fler och fler av Baleoths anhängare. Inte bara lysbröder, utan även bönderna och prästerna också. Hämningslöst högg de ner sin forna vapenbröder, en efter en.

”De dödar ju alla!” krystade Lisa ut i ett förtvivlat tjut.

Både Urim och Hedendis hade kommit på fötter, med dragna vapen.

”Hon e skarpsynt den däringa.” hånflinade Hedendis till Urim.

”Vi måste gömma oss. De komma slakta oss med om vi stanna.”

”Backa långsamt mot skogna dårå.”

”Lisa, är du med?”

Lisa försökte förgäves få tillbaka fattningen och hitta tillbaka till sitt normala lugn. Det är bara ytterligare en strid, inget annat tänkte hon. Allt som händer är saker du sett förut. Hennes panikslagna reaktion började lugna ner sig och de tre figurerna smög försiktigt ut ur brasans sken. Ljudlöst äntrade de skogskanten och lade sig ner invid ett buskage och blickade ut mot skriken nedanför dem.

”Jag är relativt säker på att de kommer att förstå att vi tagit tillflykt mot skogen här när de når vår lägereld och finner den tom.” viskade Lisa. ”Vi måste djupare in i skogen.”

”De e ju fint ena o så, men vi har inge me oss annat än klära på kroppa o svärd i hand.”

”Hedendis har rätt, vi kan fly men inte komma långt. Vi dö i skogen.” protesterade Urim.

”Vi dör snabbare här. De har snart tillintetgjort varenda legosoldat.”

”Sant. Mot skogen vi vandra.”

Halvt hukandes smög de genom det täta buskaget, djupare in i skogen. Efter många revor i kläderna och rispor i huden tycktes till och med skogens grenar vara emot dem under deras långsamma tillflykt. Det dröjde dock inte länge för gruppen innan de började höra det alarmerande ljudet av vapenskrammel bakom sig och de insåg snabbt att det inte längre fanns anledning att smyga. De började jäkta mellan träden och sprang över rötter och buskar så snabbt det gick utan att snubbla, tills en öppning i skogen uppenbarade sig för dem. De tog sig in i den månbelysta gläntan och stannade flåsande till för att avgöra om de var förföljda eller ej.

”Ja tro inte de sprang etter oss.” flåsade Hedendis.

”Shhh.” tystade Urim henne. ”Jag hör något i skogen.”

De två krigarna ställde sig rygg mot rygg, medan Lisa backade undan några steg och spejade in i skogens mörker med sina alvögon. Hon såg en rörelse.

En siluett uppenbarade sig mellan träden.

”Baleoths rättvisa har nått fram till er den här dagen. Tag emot hans välsignelse och bevittna hans återuppståndelse!”

En till figur dök upp bakom siluetten.

”Kättare finner ingen framtid i Baleoths nya rike. Ljusets väg är vår att följa.”

De båda karaktärerna steg in i gläntan. Månljuset skimrade ner på de båda; deras dragna svärd, kläder fläckade av blod och vansinniga leenden. Urim kände igen de båda från lysbrödernas ranker. Baleoths paladiner, tänkte han.

”Har ni funnit Baleoths lysande väg att gå, stillsamt promenerande mot evigheten?” Frågade den ena av lysbröderna.

”Du grabbna, ja troddna inte på nån gud innan o ja gö knappast de nu helle.” besvarade Hedendis trotsigt. Hon höjde sitt svärd.

”Ditt val är gjort. Din väg är gången. Gå utan ljus, dit du alltid varit på väg.”


Lysbröderna gav till ett skrik och började rusa mot Hedendis. Utan ett uns av tvekan ställde hon sig i paradställning och inväntade attacken. Parad, ripost, sidosteg, utfall. Sikta mot benet så ena blir oskadliggjord snabbt, tänkte hon instinktivt. Lysbrodern högg ett klumpigt överhandsslag som Hedendis enkelt parerade. Hennes motattack fick lysbrodern att tappa balansen och nästan snubbla över sin kompanjon. Hedendis tog ett snabbt steg åt sidan och skulle precis göra en stöt mot den andre vapenbroderns ben när temperaturen plötsligt sjönk kraftigt.

Bredvid Hedendis dök ett svärd täckt av is upp och genomborrade den ena lysbrodern. Urim blickade snabbt bakåt mot Hedendis, som en uppmaning att avsluta jobbet hon påbörjat. Hedendis fick snabbt tillbaka fattningen och hoppade fram till den ostadige lysbrodern, som ännu inte riktigt fått fotfästet. Hon svepte ut ett underhandsslag, som paladinen förgäves sökte hindra med sitt svärd. Misslyckandet var ett faktum och Hedendis svärd borrade in sig i magen på paladinen.

 

[Anthrox]

”Vettu, ja ha undrat hele kvällna vaffö de vatt så satans kallt runt eldna.” sa Hedendis efter att hon torkat av sitt svärd på gräset. ”Du e nån sorts trollorch elle?”

”Raukk har starkt band med naturen. Jag har isen i blodet, manifesteras ut i svärdet.”

Urims svar verkade en aning nonchalant i Hedendis öron. Magi var allt annat än det vanligaste som förekom i världen och hon hade alltid förväntat sig att det skulle vara en mer upphetsande upplevelse än den hon just erfarit.

”Pfft. Du behöve inte va så kylig med det. Ha aldri stött på trollare innan.”

”Det är inte magi säger jag ju. Bara band med naturen.”

”Visst, om de flytna din get så.”

Trumpet vände sig Hedendis om och började gå mot motsatt riktning.

”Vi måsna fortfarande ta oss ut häfrån. De komme fle palledine...”

Hedendis ord bröts av mitt i meningen. De fastnade på hennes tunga som en klibbig sörja som vägrade lämna halsen. Hon fick svårt att andas. I andra änden av gläntan, precis det håll hon alldeles nyss tagit ack så målmedvetna steg mot hade en reslig figur uppenbarat sig.

Med bar överkropp, det gigantiska tvåhandssvärdet över axeln och sina lysande tatueringar som ringlade sig över hela kroppen stod han där. Giom. Slaktaren. Lysbrödernas mästare. Baleoths vapen.

Hedendis hade uppmärksammat Giom under striden mot konungens soldater. Aldrig förr hade hon sett sådant ursinne i strid, sådan råstyrka, sådan passion i dödandets konst. Det vansinnes skratt som hörts komma ut från Gioms mun när han slet sina motståndare i stycken lät så onaturligt att det fortfarande isades in i benmärgen av blotta tanken. Giom stred som vore han besatt, svingandes sitt onaturligt stora svärd med sådan enkelhet att en kunde missta det för en brödkniv. Bortsett från storleken då. Svärdet var lika stort som en människa och klöv en mitt itu med en enkel sving. Hedendis mindes att hon där och då tackat vadhän än för gudar som fanns att Giom inte var hennes fiende.

Den här gången var han det.

”Ya gnaiih mgepah lw’nafh’nahor shuggoth!”

De gutturala ljuden som kom ur Gioms mun lät varken som ord eller som mänskliga läten.

”Nilgh’ri ahor ph’nglui ah’mglw’nafh epfm’latghh!”

Gioms klarröda ögon lyste i månskenet. Han log.

Hedendis kände än en gång temperaturen sjunka, men nu var hon beredd. Svärd höger, Urims kyla vänster, parera sidosvingen, finta för att komma bakom. Utan att ens kolla åt Urims håll skred hon till verket, höll svärdet vid högersidan och stålsatte sig inför pareringen. Giom sidosvingade precis som Hedendis beräknat och hon parerade den våldsamma attacken och gjorde sig redo för att finta. Det var då hon kände den stickande, varma känslan rinna ner för hennes svärdsarm. Hon kom av sig mitt i attacken och stirrade ner på marken, ner på hennes svärd som låg där i två bitar. Hon vände huvudet och stirrade ner på det stora köttsåret som plötsligt befann sig längs med hela hennes arm. Varmt blod forsade ut ur henne. Hon märkte inte ens hur Urim skrek till.

”DUCKA!”

Förvirrat tittade hon sig runt och försökte komma tillbaka till situationens allvar. Hon kände något hugga till i hennes vänstra ben och hann för bråkdelen av en sekund se en två meter lång stålbit sitta fast i benet, innan den väldige kämpen på andra sidan drog ut den igen. Är det så här jag dör? undrade hon. Hedendis satte sig ner på knä, plötsligt trött på det stridande som hon tidigare så ofta sökt. Hennes tankar flackade fram och tillbaka, oförmögen att fokuseras på en enskild punkt. Urim ställde sig framför henne, redo att tappert försvara Hedendis mot sitt oundvikliga öde. Lisa skyndade sig fram till hennes plats för att i stridens hetta stoppa blödningen.

”Svälj det här.”

Lisa tryckte skyndande in ett gäng örter i Hedendis mun. Hedendis försökte fokusera på att tugga och svälja, medan Lisa snabbt och effektivt lade förband på såren.

Under tiden avvärjde Urim attack efter attack från den överväldigande motståndaren. Med sina elementarkrafter sökte han slöa ner Gioms våldsamma slag och han riktade kylan med all sin kraft rakt framför sig. Det tycktes bara gör Giom ännu argare.

”Mgfm’latghnanah!” hördes komma ur Gioms mun.

I ett sista försök att stöta bort sin motståndare och ge gruppen respit nog att kunna fly in i skogen stötte Urim svärdet i ett utfall, följt av en kavalkad av isbitar som sprutade ut från klingan. En koncentrerad storm av hagel formligen forsade ut mot Giom som för första gången under striden höjde en arm till försvar.

”NU! IN MOT SKOGEN!” röt Urim till och vände sig om.

Både han och Lisa hjälpte Hedendis upp och de stapplade mot skogskanten. Tre steg framåt släppte plötsligt Urim Hedendis ena arm, vände sig om och höjde sitt svärd i parad mot Giom. Styrkan från slaget fick Urim att vackla till.

”Fortsätt in i skogen, jag hålla honom borta!” flämtade Urim.

Giom log stort mot Urim.

Plötsligt lyste hela gläntan upp i ett bländande sken. Giom backade ett par steg och utbröt ett vrål, som om ljuset brände honom. En än gång lyfte han armen i försvar. Hans ögon lyste av ilska och hat, hans käke kraftigt sammanbiten. För Giom Dikontidek var det här första gången i sitt liv han kände smärta. Han gillade det inte.

”Kvack kvack, era satans kretiner.” lät ljusskenet.

 

[Anthrox]

En unison tanke gick genom gruppens tre huvud. Vad i helv… Många år senare, när Hedendis skrivit sina memoarer markerar hon denna stund som en av de märkligaste i sitt liv. Detta till trots hennes möte med en naken, kärlekskrank man, resan till den bortglömda dalen där allt var fyrkantigt och hennes dust med sig själv i en kvarn.

Det som uppenbarade sig bakom ljusskenet var en svartfjädrad, ärrad anka, sittandes på en hundsläde dragen av en ensam slädhund. Läderrocken han bar såg inte ut att vara från ett material av denna värld. Lädret var mörkt, men tycktes lysa rött under månljuset som om det glödde.

Ena vingen i luften, andra i ett hårt tag runt selen slirade ankan in i gläntan och med ett akrobatiskt ryck voltade in mellan Urim och Giom. Fortfarande omtöcknad såg sig Giom förvirrat omkring innan han slutligen fäste blicken på ankan. Ursinnet och hatet som så tydligt lyst i hans ögon byttes plötsligt ut mot rädsla, när ankan drog fram en manick ur en ficka som riktades mot Giom.

”Du vet eller hur. Du vet hur kvack det blir med såna som dig från en sån här.”

Giom ryggade tillbaka, rädslan spred sig över hela hans kropp och fick tatueringarna att lysa blåskimrande istället för ilsket rött.

”Rädd för min kvack är du? Det borde du vara.” ankan sträckte sin lediga hand mot en väska vid hans sida. ”TILLBAKA TILL SKUGGAN DIN KVACKANS FÄHUND!”

I en ljudlig puff sköt ett moln ut från ankans hand. Giom skrek till och började klösa sig ursinnigt i ögonen. Han flängde runt hela gläntan, bankade sitt huvud mot träden, slog ner i marken.

”Det där innebär att det är kvack att sticka härifrån.” nickade ankan och pekade ut mot skogen.

”Tackar ödmjukast herr anka. Vad var det för magi du använde mot honom?”

Lisa såg ut som ett förbryllat barn när hon ställde frågan. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon trott att det fanns ankmagiker.

”Kvack alltså. Det är salt.”

”Salt?”

”Ja, salt. Jag kastade salt i ögonen på honom. Väldigt finmalet kvack.”

”Jag förstår inte.”

”Du kan ju alltid kvacka kvar här och fråga honom när han återfår kontrollen.”

Ankan skyndade mot träden vid kanten av skogsdungen. Han drog fram en vit krita och målade skyndsamt tecken på flertalet av träden.

”Här, spring in här. Kvack gör det säkert.”

Förvirrade och utmattade fanns det inte utrymme att ställa förvirrade frågor om vad som just skedde, så gruppen skyndade sig istället ut mellan träden och in i den djupare skogen. En explosion hördes bakom dem, från gläntan de just lämnade. Ingen tid fanns för att vända sig om och undra vad som hade hänt.

”Kvack var namnet för övrigt. Kvack Todmauser.”

”Du heter ’Kvack’?” Lisa hade aldrig varit så förvirrad i sitt liv.

”Ja, Kvack är mitt kvack. Slit inte ut det. Eller gör det, jag skiter i kvacken.”

Fortfarande med kritan i hand stannade Kvack med jämna mellanrum för att rita nya tecken på träden. Med mycket snubblande tog de sig djupt in i skogens mörker.

 

[Anthrox]

”Jag behöver undersöka hennes sår.” konstaterade Lisa en bra bit in i skogen och tittade mot Hedendis. ”Kan vi stanna?”

Kvack drog fram en pendel ur väskan som han inspekterade noggrant innan han besvarade frågan.

”Kvack. Det borde vara säkert nu. Ska sätta upp en kvackcirkel, så kan vi slå läger här.”

Lisa lade Hedendis ner och öppnade upp förbanden kring hennes arm och ben. Såren såg hemska ut.

”Du, jag har lite kvacksalva som kan hjälpa mot det där.” poängterade Kvack och viftade mot såren.

”Tack, men jag är helare. Jag har allt jag behöver i min väska.”

Kvack återgick till att intensivt stirra på sin pendel. Pendelarmen stod helt still.

”Vad gör ankan?” frågade Urim Lisa. Lisa var fullt fokuserad på Hedendis ben när hon tvärt svarade.

”Stirrar på en trasig pendel? Ärligt talat är jag mest glad att jag fortfarande är vid liv. Förstå saker kan jag göra vid ett senare skede.”

Med en förnöjd suck stoppade Kvack undan pendeln och kröp upp på sin släde.

”Det tycks vara väldigt låg demonisk aktivitet i närheten. De kommer inte att kvacka oss i natt. Jag föreslår att ni sover en kvack natts sömn, medan ni fortfarande kan.”

”Demonisk?” utbrast Urim förvånad. Vilt petandes på Lisa utbrista han igen, ”Demonisk, vad menar ankan med demonisk? Här finns väl inga demoner?”

Kvack tittade upp över slädkanten med en trött gäspning.

”Er kompis i skogen. Demon. Demon av rang. Baleoths kvackare. Mycket farlig. Sov nu.”

Urim hade aldrig sovit så dåligt innan den här natten.




Dagen därpå väcktes Urim av att ankan redan var i full gång i lägerplatsen. Han skuttade fram och tillbaka, ritade streck i jorden, klickade ut vax från ett ljus lite här och var och strödde ut mer salt runt träden.

”Vad gör du anka?” gormade Urim. Bättre morgonhumör har väl synts till i hans dagar, men idag fick det vara vad det var.

”Strör lite kvack i såren, så att säga.” Kvack skrattade förnöjt över skämtet som ingen förstod.

”Finns frukost?”

”Ser jag ut som din kvackarns butler?” gormade Kvack och slängde en onaturligt argsint blick mot Urim.

Urim kände att det var dags att gå upp. Och gå ifrån ankans penetrerande stirrande. Undrar om anka går att äta, funderade Urim när han smög sig undan från Kvack, rädd att förarga ankan ytterligare. Hedendis låg lutad mot ett träd och hostade.

”Använn ditt ’bann me natura’ orchas och hitte lite frukost te mi!” klämde hon fram mellan hostningarna.

Urim Issvärd, raukkshamanen med is i blodet. Drakdräparen, upptäckaren av nya jaktmarker; Urim monsterbane, begav sig in i skogen för att finna frukost.

 

[Anthrox]

En inte alltför stadig frukost bestående av rötter och svamp återfanns bland skogens rikedomar och Urim skyndade sig tillbaka till lägret för att dela med sig av sitt byte. Kvack hade återigen tagit fram sin pendel och satt en aning disträ och kluddade i en liten bok.

”Sååå. Demoner säger du?” Urims undrande fråga sträckte sig till hela gruppen, men han var den enda som tagit sig modet att fråga den bittra ankan.

”Gör sånt dig kvackmagad, raukk?” replikerade Kvack.

”Inte direkt, jag mest förvånad. Visste inte det fanns demoner i trakten. Och vad har det här med dig att göra?”

”Kvack Todmauser var namnet, jägare var kvacket. Jägare av saker från bortom.”

”Från saker bortom..? Menar du att ankan är demonjägare?” Urim brast ut i gapskratt. Blotta tanken på att en neslig liten anka skulle klara av en sådan uppgift roade hans sinne oerhört.

”Va kvackarns skrattar du åt! Jag kan mer om demonjakt än du i din raukkiska visdom någonsin skulle klara av att kvacka dig!”

Kvack spände sin stålblick djupt in i Urims ögon. Ankans ögon var lika svarta som fjädrarna.

”Ah, det var icke menat som förolämpning mäster Kvack. Det bara kändes… opassande på något sätt.”

”Okvackande? Nej du, de kretinerna har gjort sig förtjänta att bli jagade av mig. Och kvackas ska de göra!”

”Så du säger att Giom är en demon?” inflikade Lisa.
”Snarare besatt av en. En av Baleoths kvackare. De lever i en sorts parasitisk symbios, i samma kropp. Men nu när ni släppt ut Baleoth i världen igen är det mer demon än människa.”

”Vi? Vad menar du?”

”Ja, ni och er armé som tvångsrekryterat människor till att bli djävulskvackare. Sätta upp demonstatyer överallt och få kvack att tro på en demon.”

”Ingen nämnde någonsin att Baleoth var en demon. Pilgrimen som kom med religionen talade väldigt väl om hans guds ljus och allt det goda i hans liv.”

”En måste vara bra kvackad om en inte ser skillnad på sin egna gud och en demon som förgiftar ens sinne.”




Berättelsen ankan talade verkade osannolik och förvirrad, men det skrämde bara Lisa ännu mer. Tänk om ankan talar sanning. Att vi är medskyldiga till att släppa lös denna demon i världen. Hennes tankar for runt, så hon bestämde sig för att fokusera på Hedendis istället. Hennes ben och arm såg mycket bättre ut efter helarens behandling.

”Örterna har gjort sitt för läkeprocessen. Du borde vara stark nog att vandra själv nu.”

”Tackar ölmjukes Lisa. Trodde ja skulle dö däringa.” Hedendis inspekterade ankan, som än en gång återgått till sin pendel och bok. ”Va göri nurå?”

”Jag? Eller vi? Jag håller koll så att inga demoner smyger sig på oss. Vi ska samla ihop oss och rädda det här landet från sin uppenbara undergång.”

”Ska vi?” undrade Lisa oroligt. ”Hur då?”

Blotta tanken på att ta upp kampen mot en demon kändes hela vägen in i märgen på Lisa, men hon fann lite tröst i att rätta till misstaget att släppa ut Baleoth från första början.

”Till kvack med måste vi varna de i landet som ännu inte blivit djävulsdyrkare. Baleoth vill bara ha en sort i landet.”

”Så valet är att dö eller bli dyrkare?”

”Kvack.”

Ankans tankspridda svar gjorde Lisa osäker på om hon fått ett svar alls. Spelar nog ingen roll, funderade hon. Hon började packa ihop sina saker.

”Så vi beger oss mot närmaste stad?”

”Prexis. Och så kvackar vi alla nedrans statyer vi kan hitta på det där monumentala avskrädet från andra sidan slöjan.”