Nekromanti Den fantastiska fantasin

[Basenanji]

Go'kväll!

Jag såg ett inlägg där man sökte efter musik som skulle passa bra till rollspel. Under tiden jag skrev förstod jag att det ämnet berör ett annat som jag tycker är värt att diskutera med er, kära kloka rollspel.nu-fans.

De oskrivna lagarnas tvång i rollspel
Apropos musik, jag brukar ibland chocka min spelgrupp genom att inte spela filmmusik till våra spelmöten, utan yrka på att Bartoks "Konsert för orkester" passar precis lika bra som musiken till "Sagan om Ringen". Dessvärre blir responsen inte lika tacksam som jag hoppats. Mina spelare känner inte igen sig i detta främmande landskap av märkliga tonkombinationer och uppmärksamheten får fel fokus...

Men det som stör mig är att mycket filmmusik sällan lämnar något åt fantasin! Allt är fixt och färdigt; när orcherna dundrar nerför slänten ska det vara massiv kraftig musik med mycket trumpeter och trummor, när Aragorn är i Vattnadal ska det vara fånig sång med Tin whistles, när det är skräck ska det vara musik a la "Psycho".
Varför kan man inte utmana de konstnärliga smaklökarna med något mindre förutsägbart? Kan inte ett sådant försök bädda för nya upptäckter och upplevelser?

Denna diskussion går att bredda, så håll i er!

Arketyper- ena tråkiga typer?
Detta brukar vara ett favoritobjekt för dem som gillar homogena grupper. Ibland som en del i en strävan att få en grupp att fungera bättre ihop och inte verka ologiskt sammansatt. Vid generandet av karaktärer utgår man från arketyper, som mycket riktigt gör det lättare att definiera gruppen. Tex i Kult så kan man inleda med att alla spelare ska vara "Student". På så vis får man ett rimligt svar på varför gruppens medlemmar egentligen har ett övergripande syfte att samarbeta med varandra.
Men...samma problem infinner sig som med musiken- blir inte detta lite förutsägbart i jämförelse med hur spännande det skulle vara om ett antal personer med väldigt olika bakgrund tvangs samarbeta? Blir det inte helt enkelt lite... tråkigt ?
Som jag ser det är ovanstående modell ett ideal i tiden, vilket jag anser vara synd då man missar den mångfald möjligheter som en blandad grupp innebär. Denna möjlighet till mångfald är en stor anledning för mig att spela rollspel överhuvudtaget. I rollspelens härliga värld är dessa "omöjliga kombinationer" helt plötsligt möjliga!

Ett annat problem med "Arketypen" är att en sådan utesluter en chans till originalitet. En polis som är dålig på att köra bil och som inte har höga färdighetsvärden i "pistol" tex Jag förstår nog att detta bryter mot en mall, men att få rollspela en sådan karaktär, sett med mina ögon, blir klart intressantare än att hålla sig till ett standardsvar ("Poliser skjuter bra och är vana att köra bil!").

De två exemplena ovan hoppas jag, belyser det faktum att många rollspelare, sin hobby till trots, ofta har begränsad förmåga att mana fram bilder av ovanlig karaktär. Någon skulle dessutom säkert kunna göra listan på hur traditionella föreställningar blir en hämsko för en kreativ fantasi, längre?

Detta synes mig vara ett tråkigt faktum och jag hoppas att vi kan resonera om detta för att hitta nya lösningar och idéer.

Vänligen,
Basenanji

 

[Dimfrost]

Varför kan man inte utmana de konstnärliga smaklökarna med något mindre förutsägbart? Kan inte ett sådant försök bädda för nya upptäckter och upplevelser?

Slutscenen i animén Metropolis, där staden går under i en apokalyptisk final, ackompanjeras av Ray Charles sjungande "I Can't Stop Loving You". Mycket kontrasterande och effektfullt.


/Dimfrost, rekommenderar Metropolis för andra gången ikväll

 

[Lindenius]

Den kulturella fantasin

Varför kan man inte utmana de konstnärliga smaklökarna med något mindre förutsägbart? Kan inte ett sådant försök bädda för nya upptäckter och upplevelser?

Tja, det är ett fritt land, så det är bara tokköra. Men jag tror man måste vara beredd på den reaktionen man får också. Och det handlar inte om att spelarna är snäva i sitt sätt att tänka. Det handlar också om att den som experimenterar har andra preferenser än de som spelar.

Visst, man kan som spelledare rådigga Svante Turessons jazziga cover på små grodorna. Man kan också tycka att det passar jättebra in i den stämning man vill åt.

Dessvärre blir responsen inte lika tacksam som jag hoppats. Mina spelare känner inte igen sig i detta främmande landskap av märkliga tonkombinationer och uppmärksamheten får fel fokus...

Men... du får inte glömma bort att spelarna inte har samma preferenser till Svante Turesson som du. Därför kommer de oundvikligen associera till midsommarfirande med små snoriga ungar och småberusade vuxna (vad vet jag?).

Men det som stör mig är att mycket filmmusik sällan lämnar något åt fantasin! Allt är fixt och färdigt; när orcherna dundrar nerför slänten ska det vara massiv kraftig musik med mycket trumpeter och trummor, när Aragorn är i Vattnadal ska det vara fånig sång med Tin whistles, när det är skräck ska det vara musik a la "Psycho".

Ja, men det är just det som är poängen - att alla (nästan) garanterat har samma kulturella förståelse av musiken. Bombastiska trummor = krig, Svante Turesson = jazzfjant/prettogubbe/skicklig musiker/you name it! Men de associerar inte till krig och i och med att de inte gör det, har du misslyckats som spelledare.

Men visst, vill du att ditt spelmöte skall vara som A Knights Tale så är det bara att köra hårt. Men förvänta dig inte att spelarna ska tolka stämningen på annorlunda sätt än hockeyrinksfantasy när du kör Queens We Will Rock You i högtalarna.

//erik. hårda bud

 

[Gurgeh]

If it ain't broken...

Men det som stör mig är att mycket filmmusik sällan lämnar något åt fantasin! Allt är fixt och färdigt; när orcherna dundrar nerför slänten ska det vara massiv kraftig musik med mycket trumpeter och trummor, när Aragorn är i Vattnadal ska det vara fånig sång med Tin whistles, när det är skräck ska det vara musik a la "Psycho".

Orsaken till att man gör på det här sättet är att det funkar. Vissa typer av musik framkallar vissa känslor, därför väljer filmskapare (och rollspelare då) att använda just sådan musik i scener som ska förmedla just den känslan. Som roligt experiment kan du testa att se "Psycho" eller "Hajen" helt utan ljud och se om du tycker att det är otäckt. Skräckfilmer speciellt bygger nästan enbart på ljudet.
Eventuellt kan man vilja roa sig med att skapa en kul kontrast genom att spela helt fel musik, som solig schlager medan bomberna faller, men det är också ett välkänt grepp.

Men...samma problem infinner sig som med musiken- blir inte detta lite förutsägbart i jämförelse med hur spännande det skulle vara om ett antal personer med väldigt olika bakgrund tvangs samarbeta? Blir det inte helt enkelt lite... tråkigt ?

Ta till exempel "Spice Girls" som bestod av personer med olika spännande bakgrunder och personligheter. Visst var de musikalist mycket intressantare än till exempel "Beatles" som bestod av ett gäng killar med i princip identiskt bakgrund.

Problemet med icke-homogena grupper är att det är kul att se dem samarbeta under yttre hot, men när hotet inte finns där kan man ofta inte se någon anledning till att de håller samman.
Jag tror framför allt att du underskattar spelarnas förmåga att skapa varianter inom en arketyp. En student kan vara en 19-åring som just kommit från gymnasiet eller en 45-årig bonde som bestämt sig för att utbilda sig till sjuksköterska för att hans gård har konkat. Rätt stor skillnad där redan innan man blandar in fritidsintressen och personlighet.

/tobias

 

[Krille]

Ärkedumma arketyper

Den här deltråden bör flyttas till rollspelsforumet, IMHO.

"Vid generandet av karaktärer utgår man från arketyper, som mycket riktigt gör det lättare att definiera gruppen. [snippeti]Men...samma problem infinner sig som med musiken- blir inte detta lite förutsägbart i jämförelse med hur spännande det skulle vara om ett antal personer med väldigt olika bakgrund tvangs samarbeta? Blir det inte helt enkelt lite... tråkigt ?"

Varför ska gruppen sättas ihop av en homogen klump arketyper? Jag ser snarare arketypen som en grundmodell för en rollperson, inte som ett verktyg att pussla ihop en grupp av.

Titta till exempel på Star Wars d6: den typiska gruppen bestod inte av sex rebellsoldater, utan av en smugglare, en överspänd jedi, en spelare, en pensionerad kejserlig officer, en prisjägare och en unge. Var är den homogena arketypsgruppen?

"Ett annat problem med "Arketypen" är att en sådan utesluter en chans till originalitet."

Här ser du arketyper som ett substitut för ett yrke, det vill säga en yttre begränsning på vad yrket ska kunna syssla med för att kunna syssla med yrket. Enligt yrkesmodellen så ska poliser köra bil och skjuta.

Enligt arketypsmodellen så använder man polisen som en utgångspunkt, inte som ett staket. Man säger helt enkelt "det här är en startpunkt - frångå den nästan hur långt som helst". Ett tips är att hänga på ett adjektiv eller annan specifikation på arketypen. Säger du "polis" så är det rätt luddigt vad som menas, och man kommer därför att utgå från någon slags generell snut. Men säger jag "polisbefäl", "kriminalpolis", "skrivbordspolis", "narkotikaspanare", "erfaren kvarterspolis" eller någon annan specifikation så har du en helt annan arketyp. Även om vi gör denne potentielle snut bra på att skjuta och köra bil så lär vi likförbannat ha fem olika bilder av fem olika rollpersoner. Rent principiellt så har vi ett yrke, men fem olika arketyper.

Det fantastiska med den här modellen är att man inte behöver göra särskilt stora ingrepp för att få en ny och intressant arketyp. Jag tror inte att jag ens behöver ändra några värden, utan bara ändra arketypsbenämningen från "erfaren kvarterspolis" till "ung och idealistisk kvarterspolis", så har jag fått en helt ny arketyp.

"Någon skulle dessutom säkert kunna göra listan på hur traditionella föreställningar blir en hämsko för en kreativ fantasi, längre?"

Tja, om inte annat så bevisade du hur gamla paradigmer har begränsat din fantasi. Skyll sig själv.

 

[Basenanji]

Jag har formulerat mig klantigt

"Varför ska gruppen sättas ihop av en homogen klump arketyper? Jag ser snarare arketypen som en grundmodell för en rollperson, inte som ett verktyg att pussla ihop en grupp av.

Titta till exempel på Star Wars d6: den typiska gruppen bestod inte av sex rebellsoldater, utan av en smugglare, en överspänd jedi, en spelare, en pensionerad kejserlig officer, en prisjägare och en unge. Var är den homogena arketypsgruppen?"

Allttså, det tråkiga skulle syfta på när alla karaktärer i gruppen måste tillhöra en snäv grupp arketyper för att det inte ska se orealistiskt ut att de samarbetar.

Ditt exempel med de olika medlemmarna tycker jag låter trevligt.

Jag återkommer med fler åsikter om ditt svar.

/Basenanji

 

[Basenanji]

Snävt, snävare, spelare

Tja, det är ett fritt land, så det är bara tokköra. Men jag tror man måste vara beredd på den reaktionen man får också. Och det handlar inte om att spelarna är snäva i sitt sätt att tänka. Det handlar också om att den som experimenterar har andra preferenser än de som spelar.

Självklart är det så att olika preferenser ger oss olika tolkningsmöjligheter. Det jag skulle vilja är att komma lite längre än att bara spela "Sagan om Ringen"-musiken. Vidga vyerna, helt enkelt. På så vis kan man förnya sig.
Mitt mål med musikval är att mina spelare en dag säger:

-Waow, det där trodde jag aldrig att jag skuille få uppleva! Vad var det för musik? Coolt...!

Ett nytt sätt att förhålla sig till musik behöver inte automatiskt innebära att man väljer något helt smaklöst. Det trista bland mina spelare är att deras konservativa syn på musik hindrar dem från att göra nya upptäckter. I den meningen är det faktiskt dem som är snäva, inte jag.

Vänligen,
Basenanji

 

[Basenanji]

Jag menade att...

...det tråkiga syftade på kravet att gruppens medlemmar skulle tillhöra arketyper som hade ett redan från början, giltigt skäl att umgås och samarbeta.

Mitt ideal ligger långt från detta.
Jag ser gärna oväntade kombinationer, i stil med en paladin och en tjuv. Alltså tycker jag att Spice Girls är en aning mer utmanande än Beatles...

Vänligen,
Basenanji

 

[Basenanji]

Svaret till Krille

Enligt arketypsmodellen så använder man polisen som en utgångspunkt, inte som ett staket.

Visst. Och då tycker jag att det kan funka rätt bra. Senast vi körde Kult gjorde vi faktiskt precis så, med olika roller inom polisen, men med polisyrket som gemensam röd tråd.

Det kan ju funka jättebra- men ibland känns det lite som ett påtvingat ok, det visade sig nämligen senare att de variationer på polisyrket som fanns med, mer eller mindre, innebar att man fjärmade sig från polisrollen. En av gruppens karaktärer hade tex god kontakt med den undre världen och kunde på så sätt spela mer av en tjuv... Varför hade vi inte kunnat börja med att alla fick skapa sig den roll man redan från början intuitivt visste att man ville spela?

Vänligen,
Basenanji

 

[Krille]

Typiskt

"En av gruppens karaktärer hade tex god kontakt med den undre världen och kunde på så sätt spela mer av en tjuv... Varför hade vi inte kunnat börja med att alla fick skapa sig den roll man redan från början intuitivt visste att man ville spela?"

Min erfarenhet av Kult är att Kult inte har arketyper, utan yrken fast med annan benämning. De var alltså mer av staket än av utgångspunkter. Då har man missat poängen med arketyper.

Återigen Star Wars d6: det finns en klas arketyper med i spelet från grund (24 vill jag minnas). Men det finns också en uppsättning regler för att skapa egna arketyper eller helt nya rollpersoner. Så vill du frångå arketyperna helt, gör det!

Så det står dig alltså helt fritt att ändra "pensionerad kejserlig officer" till "avhoppad kejserlig officer". Och skulle inte det räcka, gör en ny arketyp, till exempel "bitter veteran". Eller gör en rollperson, till exempel "Jan Blather". Du kan till och med använda den nya rollpersonen som bas för en ny arketyp, till exempel "snokande journalist" - som man i sin tur kan modifiera till "seriös journalist" eller "berömt nyhetsankare", som man i sin tur kan modifiera till "söt väderflicka" eller "berömd mediapersonlighet", som...

Hela poängen med arketyper är, enligt min mening, att om man frångår dem tillräckligt mycket så har man en ny arketyp. Ska man dra saken till sin spets så är det meningen att man ska frångå arketyper och därigenom skapa nya arketyper, medan meningen med yrket är att man ska hålla sig innanför staketet.

Därav följer en annan princip: arketyper gör sig inte bra i rollspel med komplexa regelsystem med mycket sekundära värden. De passar ypperligt i Star Wars d6 eller Västmark där det inte tar timmar att skapa en rollperson eller modifiera en existerande. Kult och Eon är alltså right out, egentligen, i alla fall vad gäller arketyper.

 

[Lindenius]

Ge rollpersonerna kicken...

Jag ser gärna oväntade kombinationer, i stil med en paladin och en tjuv. Alltså tycker jag att Spice Girls är en aning mer utmanande än Beatles...

Vem tycker inte det? Men stora skillnader i spelgruppen för skillnadens skull är inte heller bra.

Man kan ju faktiskt kicka rollpersoner också. Det har hänt några gånger i min spelgrupp att spelare pensionerar sina karaktärer efter några spelmöten eftersom de inte fungerade i gruppen.

Här gäller det för SL att våga ta upp ämnet med spelgruppen och för spelarna att våga byta ut sina karaktärer. På detta sätt kan man i alla fall låta spelarna testa vitt skillda roller för att se om de fungerar tillsammans.

//erik. undrar om han över huvud taget svarar på rätt grej. =)

 

[Lindenius]

Re: Snävt, snävare, spelare

-Waow, det där trodde jag aldrig att jag skuille få uppleva! Vad var det för musik? Coolt...!

Det känns som en bra sak att sträva mot. Förutom...
Upplevelsen i det här fallet får givetvis inte handla om musiken.
Man vet att man har lyckats när spelarna aldrig kan lyssna på Svante Turesson tolkning av små grodorna, utan att undvika tänka på "den där hemska händelsen i rollspelet".

Ett nytt sätt att förhålla sig till musik behöver inte automatiskt innebära att man väljer något helt smaklöst. Det trista bland mina spelare är att deras konservativa syn på musik hindrar dem från att göra nya upptäckter. I den meningen är det faktiskt dem som är snäva, inte jag.

Det är tråkigt att du upplever detta. Det jag i sådana fall skulle rekommendera är att du kör en kampanj enbart med "annorlunda" musik. Om du för det mesta har klassisk rollspelmusik till spelmötena och ibland överaskar med något nytänkande, så tror jag att du för kraftigt bryter mot den genre och stämning som tidigare byggts upp.

//erik. kommer snart göra en doktor Phil i något inlägg.

 

[Balderk]

Intressant

Apropos musik, jag brukar ibland chocka min spelgrupp genom att inte spela filmmusik till våra spelmöten, utan yrka på att Bartoks "Konsert för orkester" passar precis lika bra som musiken till "Sagan om Ringen". (. . .)

Hmm. Vi och vår spelledare brukar använda den musik SL tycker är bäst för scenariot i fråga. Ibland är det filmmusik men oftast inte. Vi spelar ofta rätt mörka historier så musiken återspeglar ju det såklart. Vi lider alltså inte av ditt problem, eller snarare, vår SL gör det inte och vi är inte som din spelgrupp som antingen spelar till Sagan om Ringen eller inte spelar alls. Vi spelar inte ens till Sagan om Ringen, vi har försökt men soundtracket passar sig inte särskilt bra för rollspel, eller i alla fall inte de scenarion vi spelar. Så hos oss flödar fantasin.

etta brukar vara ett favoritobjekt för dem som gillar homogena grupper. Ibland som en del i en strävan att få en grupp att fungera bättre ihop och inte verka ologiskt sammansatt. Vid generandet av karaktärer utgår man från arketyper, som mycket riktigt gör det lättare att definiera gruppen. Tex i Kult så kan man inleda med att alla spelare ska vara "Student". På så vis får man ett rimligt svar på varför gruppens medlemmar egentligen har ett övergripande syfte att samarbeta med varandra.

Vi spelar Kullt just nu och visst kör vi efter Ärketyperna. Men vi gör inte heller i detta fall som, du beskriver. Alla får känna sig fria att spela vilken ärketyp de vill. Men jag tycker att ärketyperna rymmer mycket frihet, även om jag spelar en klassisk desillusionerad detektiv så har jag roligt när jag spelar honom. Och alla nakdelar och sådant ger i kult en unik möjlighet att ändå göra en unik och rolig rollperson.

Så, jag lider med dig att du har dessa problem. Men visar att långt i från alla eller i alla fall inte vi har dem.

/Balderk

 

[Basenanji]

Re: Snävt, snävare, spelare

Erik, du har rätt på många punkter. Jag tycker tex inte om att spelarna lägger ner mer energi på att dissa musiken under en session, än på själva spelet...

Det jag tror är pudelns kärna i mitt resonemang är att tex filmmusik (som för all del kan funka bra) ibland inte förmår att uttrycka allt det som finns inom oss. Om nu trehundra troll rusar nerför en slänt kommer nog de flesta tycka att trummusik skulle passa bra, men egentligen finns det lika många sätt att reflektera över denna skrämmande händelse som det finns individer som gör själva reflektionen!

Varför skulle det tex inte funka lika bra med tystnad till exemplet ovan?

Att filmmusik håller sig till schabloner är väl självklart. Detta som ett resultat av vad som säljer (Jag har tidigare nämnt att det är de större Hollywood-produktionerna jag har i åtanke när det gäller filmmusik). Men att därifrån konstatera att den musiken lättare och bättre återger människors inre känsloliv tycker jag är aningen förhastat.

Vänligen,
Basenanji

 

[Foggmock]

Jag började svara på ditt inlägg på en rast i skolan, men tiden sprang ifrån mig och jag sparade texten i ett textdokument på min skoladator. Såklart glömdes det bort men minnesfragmentet fanns kvar i hjärnan så jag letade febrilt efter textfilen i min dator hemma igårkväll. Först när jag satte mig här idag mindes jag. Nåja, här kommer då mitt svar.

Syftet med ditt inlägg är för mig dimmigt, men jag ska försöka bemöta det så bra jag kan.

1. Musiken - självklart väljer man musik som inte passar eller stör. Visst, om rollpersonerna går i en hamn kanske Sten och Stanleys Jolly Jolly Bob är precis vad du förknippar med stämningen. För det första är inte alla så förtjusta i dansbandsmusik, för det andra vet inte alla att låten handlar om just en sjöman som är en jävel på att dansa, och för det tredje representerar det kanske inte stämningen som DE vill uppleva. Personligen föredrar jag instrumental musik i bakgrunden, gärna neutral i sin känslobild men samtidigt en förstärkare av stämningen i scenen som vi spelar. Att spela upp 'fel' musik bara för att är inte bra, tror jag inte. Jag uppskattar gärna 'fel' musik om den har något att förmedla i en film - men rollspel är mer än film.

2. Rollpersonskonformitet. Av det jag läst i tråden och av ditt orginalinlägg lyckas jag inte uttolka syftet. Vad är problemet, liksom? Antingen har man en grupp vitt skilda personer som tvingas samarbeta mot ett gemensamt mål med egna motiv för samarbetet(flykt från ett fångläger, till exempel), eller en grupp som redan förbestämt har ett mål och något gemensamt. När jag fick tag på Dod6E bjöd jag in mina kamrater och vi gjorde rollpersoner. Medans vi höll på fantiserade vi fram historien dem emellan. Jag och Gustav gjorde varsin Helig Krigare, Järnbröder (eller Jaarnbrotir men det låter så ohemult fjantigt) och Erik gjorde en stigfinnare. Perfekt. Våra rollpersoner var också biologiska bröder, och hade gett sig ut på en Holy Quest™ och hyrt en person som skulle visa dem vägen.

Där har vi alltså två personer av samma arketyp/yrke/whatnot. Som tur är ryms det många färdigheter under ett yrke i Expert, men vi tog också friheten att ändra ett gäng av dem för att passa oss individuellt bättre. Jag var tillexempel den bättre böneläggaren av oss, medans han var snäppet bättre på att slåss. Om, och i såfall när, vi kommer spela dessa, först då kommer personlighetskillnaderna att framträda. Jag är inget direkt fan av att förbestämma hur personerna skulle handla i givna situationer, för jag bestämmer inte hur JAG skulle handla.

 

[Johan K]

När det gäller musik & sådant så tyclker jag att just filmmusik är välldans användbar ! Just av det anledningen att de livar upp just de situationer som strid & sådant. Sen att de inte är fel at testa nytt & lite annorlunda musik. Det är är bara kul ju !

Om arketyper.. De är ju iof gansla tråkiga att spela. Men samtidigt så kanske det blir efter några års spelande. att man spelar enn viss karatärstyp & därigenom skapar arketyper..