Betyg: Text: 3 Layout: 5 Innehåll: 5 Produkt: Alver: Sångarens Ätt Produktlinje: Eon (Neogames) Författare: Sebastian Andersson, Petter Nallo, Krister Sundelin, m.fl. Omfång och format: 176 sidor, omslagsbok (även pärmbok finns). ISBN: 91-85223-31-X Cirkapris: 279 kronor.

Bland de mest arketypiska fantasyvarelserna hittar vi alverna, och det var därför inte märkligt att ”Alver: Förbannelsens folk” var en av de första moduler Neogames släppte till Eon. Dessvärre har detta också inneburit att boken länge varit ur tryck. Hur ter sig då dess ersättare?

Till att börja med, en varning: jag skriver denna recension under förutsättningen att du som läser den är intresserad av hela boken. Detta innebär att diverse detaljer som tänkts vara hemliga för spelaren kommer att nämnas och kommenteras i recensionen.

Vad är då ”Alver: Sångarens Ätt” för en bok? Till att börja med bryter den av mot tretton års Eonomslag genom att dumpa den ”generiskt fantasymotiv med marmorerad bård”-struktur vi har vant oss vid (jag har mottagit boken med omslag – den finns även som pärmbok, men om denna kan jag inte uttala mig mer). Definitivt på tiden – det nya utseendet är både snyggare och, tycks det, mer individualiserat beroende på modul. ”Alver”:s liljemotiv återkommer även i inlagan, som en del av en generellt högre standard än hos tidigare moduler. Även illustrationerna håller en hög klass. Jag hoppas att vi kan se detta som ett definitivt tecken på att vi lämnat bakom oss den era då Mundana befolkades av grovt tecknade Homo hellervikensis.

Då jag rör mig bortom detta och granskar bokens innehåll har jag en stor farhåga i huvudet: kommer alverna att vara bättre än allt annat? Det tycks ju vara något med alver som får rollspels- och fantasyboksförfattare att helt tappa koncepterna och skapa sin egen ärkegoda drömvarelse ("Complete Book of Elves" till AD&D 2e och vår svenska "Alver" till fjärde utgåvan av Drakar och Demoner är goda exempel). Då vi ger oss in på beskrivningen av hur alverna ter sig fysiskt ser vi också en hel del exempel på detta – förutom de redan etablerade attributtilläggen har alver också bättre luktsinne, snabbare blödningstaktsminskning och begränsad regeneration av till exempel ärr och utslagna tänder (dock inte sådant som kroppsdelar och stora skador). De två tidigare är etablerade ända sedan den tidigare modulen, och regenerationen tycks faktiskt hyfsat vettig i sammanhanget – som en förklaring till varför alla över hundraåriga alver inte är tandlösa och härjade. Vi förses även med ytterligare information om alvers åldrande och, förstås, Förbannelsen. Dessa regler är ingen överraskning för de som läst den tidigare alvboken, men nu har det dessutom lagts till något som betecknas som ”livsprinciper” – en form av konsekvent livshållning alver antar för att lindra Förbannelsen. Kulturellt tycks de för alverna fylla samma roll som religiösa budord gör för de flesta andra kulturer, men de är mer personligt inriktade. Ett helt okej tillägg till den alviska kulturen, som förhoppningsvis inte är allt för lätt att vända till ensidiga personlighetsskildringar.

Ytterligare ett nytt koncept för alver är mentorsförhållandet. Liksom i det antika Grekland är förhållandet med en äldre mentorsfigur viktigt för alverna, och detta, liksom alvens släktgren, förser alven med extra färdighetsenheter vid rollpersonsskapandet. I praktiken innebär detta att alver får enheter ungefär som om de slog två gånger i stället för en på tabellen för familjens huvudnäring. Detta är en klar förbättring, men knappast någon massiv obalans – alverna placeras på ungefär samma nivå som dvärgar, cirefalier, thalaskiska medborgare och andra rollpersoner med en grundutbildning. Boken innehåller även en händelsetabell för alver från Sunari, vilken visserligen sätter stämningen, men också saknar mycket av den ursprungliga händelsetabellens grovkorniga charm – här är det mer ”har träffat en enhörning” och mindre ”har mottagit piskrapp för fylleri”. Även två nya yrken – skarpskytt och molnryttare – förekommer.

Efter detta lämnar boken det regelmässiga i stort sett bakom sig, med undantag för beskrivningar av alviska vapen, vilka alla förekommer i Vapenmästaren. Snarare läggs tungvikten på att beskriva de alviska stammarna, deras samhälle och framför allt Sanariska Alliansen och Sunariskogen. Stambeskrivningarna kompletteras med beskrivningar av kända undergrupper, vilka lider något av att de lätt blir klichéer (”alla Ethaniel är så här, alla Vathae är så där…”).

Bokens stora styrka, där den verkligen tillför något i jämförelse med den tidigare alvboken, är att den först nu etablerar alverna som en politisk faktor i Mundana. Den tidigare boken var mestadels tyst kring detta, Sunariskogen beskrevs inte i "Geographica Mundana", och den Sanariska Alliansen har mestadels varit ett vagt koncept. Sångarens Ätt åtgärdar detta genom detaljerade beskrivningar av såväl Sunari som andra alviska enklaver (exempelvis Järvskogen i Damarien och Alarinn). I detta ger den också Mundana en utmärkt ny skurkfraktion – det är mycket svårt att känna någon större sympati för Liljans Råd. Samtidigt beskrivs inte det alviska samhället som mer osympatiskt än andra av Mundanas länder, vilket ger en välkommen nyans. Något som däremot känns fantasilöst och tråkigt är en infiltration av en vandöd alvsekt – vandöda konspirationer finns redan på så många håll i Mundana att det känns fullständigt poänglöst att lägga till ytterligare en. Liljans Råds egna konspirationer är osympatiska nog, och dessutom avsevärt mer förståeliga och psykologiskt trovärdiga. Att då slänga in ett vagt beskrivet väsen knutet till avgrunden bara för att man kan tillför mycket litet.

Trots denna skavank är ändå bokens politiska del väl genomarbetad, och gör ett bra jobb med att etablera att alverna inte är någon monokultur ens inom sina egna stammar – de thismalver som lever i Saviasskogen i Jargien ter sig till exempel mycket annorlunda från de i Järvskogen i Damarien. Alvernas politiska position och inflytande har tidigare varit en blank fläck, och boken gör ett berömvärt arbete med att utveckla detta. Boken innehåller givetvis också en stor mängd information om alvisk kultur, däribland separata kapitel för alvisk historia, stridskonst, magiteori och språklära, samt en förteckning över kända alver. Kort sagt, den som vill förkovra sig i alvernas liv och samhälle har här en rejäl källa till överlag bra material.

Språket i modulen lider dessvärre av ett antal korrekturmissar, men är fullt läsligt. Någon särskilt medryckande formuleringskonst rör det sig inte om, och många av replikerna i kapitlens introduktionstexter känns plågsamt styltiga, men detta inverkar inte menligt på bokens användbarhet i spel och förmåga att inspirera till skildringar av det alviska samhället.

Sammantaget är Alver en produkt som är väl värd att köpa, trots vissa skönhetsfläckar i fråga om innehåll. Mycket i boken känns som ett viktigt komplement till den beskrivning av Mundana som hittills förmedlats, utan att bryta med vad som tidigare beskrivits eller kännas påklistrat. Boken pekar också i en mycket ambitiös riktning för Neogames, en som gör mig intresserad av att se vartåt det bär härnäst.

Share Link: