Radavståndet (eller »kägeln« som det heter på typografiska) är förstås avståndet mellan två textrader i ett stycke – det mäts från baslinje till baslinje (den tänkta linje de flesta bokstäver vilar på).
Innan jag visar hur man hittar det bästa radavståndet måste jag dessvärre utsätta er för lite typografiska facktermer – nämligen Hp-höjd, x-höjd och Åp-höjd.
Hp-höjd är det avstånd som menas när man anger typgraden (»storleken«, ex. 10 punkter (en punkt är f.ö. en tolftedel av en poststcript-pica som i sin tur är 4,233 mm)). En text satt i 10 punkter mäter alltså 10 punkter från överkanten på bokstaven H till underkanten på bokstaven p.x-höjd är helt enkelt höjden på gemena (»lilla«) x. Detta mått anger hur hög en textrad ser ut att vara, då de flesta gemena bokstävers kropp har denna höjd. x-höjdens undre kant vilar på baslinjen. De bokstäver som sticker upp över x-höjden (ex. b, k, t) är försedda med uppstaplar; de som sticker ner under baslinjen (ex. g, j, p) är försedda med nerstaplar.
Åp-höjd är ett användbart mått för oss svenskar, då bokstaven Å som ju förekommer titt som tätt i svenska texter i allmänhet är den högsta bokstaven i ett typsnitt. Åp-höjden är förstås avståndet mellan överkanten på Å-ringen till underkanten på bokstaven p.
Nu när detta är avklarat kan jag återvända till radavståndet.
Ett för litet radavstånd gör att ögat kan byta rad av misstag; dessutom blir det svårare för ögat att hitta till början av nästa rad.
Ett för stort radavstånd är mindre allvarligt, men kan ändå göra det svårare för ögat att hitta till början av nästa rad. Och så går det förstås inte in lika mycket text per sida, vilket är slöseri med resurser.
»Men berätta nu hur vi kommer fram till ett bra radavstånd!« hör jag er vädja.
Radavståndet ska aldrig vara mindre än det största av dubbla x-höjden (dvs. lika mycket luft mellan två rader som varje rad är hög) eller Åp-höjden (dvs. Å-ringen riskerar inte att krocka med nerstaplarna i raden ovanför).
Som vanligt är det mycket enklare att låta ögat vara smakdomare än att förlita sig på någon sorts matematisk formel (särskilt som olika typsnitt kan ha vilt varierande x-höjd och Åp-höjd), så jag rekommenderar följande:
Skriv in två rader text i ditt layoutprogram. På den första skriver du »xppp« och på den andra skriver du »xÅÅ«. Ändra sedan radavståndet tills avståndet mellan de båda x:en ser ut att vara lika högt som ett x. Om detta radavstånd gör så att bokstäverna p och Å går in i varandra så ökar du radavståndet tills det är så stort att de inte gör det.Ungefär lika mycket luft mellan p-nerstapeln och Å-ringen som mellan p:na i den översta raden är lagom. Mycket större än så och det ser ut som om raderna tappar kontakt med varandra, vilket förstås är något dåligt.
Enkelt, eller hur?
Om vi nu tillämpar allt vi lärt oss hittills kan vi lätt sätta ett tydligt och lättläst textstycke, med perfekt avvägda teckenmellanrum, ordmellanrum och radavstånd.Texten är en översättning av Lewis Carrolls sköna nonsensdikt »Jabberwocky« från »Through the Looking-Glass« (översättare okänd).
Notera hur lätt det går att läsa texten – även på bildskärm. (Stycket är satt i vänsterställd Times New Roman 12 punkter; radavstånd 14 punkter; ordmellanrum 112 %; teckenmellanrum spärrat 13 tusendelar av en typografisk fyrkant.)
Nästa gång: Indrag och blankrad.
Share Link: 
