Spelleder ytterst sällan något annat än egna äventyr. Så vad gäller köpeäventyr kan jag på rak arm bara komma på två avbrutna äventyr, jag har då varit spelare. Vildhjarta (DoD Trudvang) var ett riktigt sömnpiller utan synbar logik och utan något väckte gruppens intresse. Ingen orkade spela vidare efter 1-2 spelmöten.
Masks of Nyarlathotep avbröts efter några spelmöten. Sitta där fyra pers och försöka tolka kladdiga, handskrivna brev på engelska ... sanslöst tråkigt. Minns att jag närapå fick panikkänslor över tanken på hur jag skulle sitta spelmöte efter spelmöte och ha trist. Det blev i dessa båda fall inget "officiellt" lägge-ner-kampanjen, det var mer att det (tror jag) var uppenbart för alla att det inte kunde fortsätta.
Som spelledare har jag avbrutit en egen kampanj vid två tillfällen. Hade spelat den först med mitt (dåvarande) vanliga gäng och det var väldigt lyckat, en klassiker som det fortfarande det refereras till. När jag lärde känna en annan rollspelare som verkade ha liknande spelpreferenser som mig kom vi fram till att jag kunde spela min kampanj för honom och hans kompisar. Men efter några spelmötena började plötsligt snubben som jag lärt känna att sabotera allt. Förstörde för gruppen, försökte få sin rollperson att dö. Ingen annan fattade vad han höll på med eller varför. Så efter ett långt men inte särskilt givande samtal med spelaren ifråga var det bara att lägga ner, vilket var synd eftersom hans kompisar var riktigt bra rollspelare. Och de vågade (kommer inte på något bättre ordval) inte spela vidare utan honom.
Jag gav samma kampanj en ny chans en del år senare med en annan grupp. Hade väl lite aningar om att gruppen skulle halta lite men att det skulle bli så illa som det blev hade jag inte kunnat tro. Gruppen var sammanfattningsvis riktigt tråkig och det blev också trubbel mellan spelarna. Initiativlöst och passivt, med undantag för en stackars spelare som på egen hand försökte ta sig an äventyret. Så till slut meddelade jag gruppen att jag lade ner spelandet, att jag helt enkelt inte hade kul. I efterhand känns det lite som en personlig seger, att jag faktiskt vågade säga vad jag tyckte och tog beslutet att lägga ner. Min inställning är nog i grunden att kämpa vidare. Och så finns ju en tendens att man drar sig för konflikter, eller situationer som kan leda till konflikter. Det här avslutet blev i slutändan stärkande. Och jag har blivit bättre på att sätta fingret på vad som inte funkar i en grupp eller vad som riskerar att paja ett äventyr.