Sen jag tog ett uppehåll från wrnu för några månader sedan så har jag knappt spelat eller läst några rollspel (däremot mkt brädspel). Det enda som jag har spelat är Fiasco då och då, och så har Castle Ravenloft fortsatt som vanligt (från den nya adventure system-versionen alltså, inte »stora« D&D).

Mina stora kartor som jag skulle göra till ACKS orkade jag aldrig göra klart. Vad hände med prep is play? Jag har inte hängt med i bloggarna varken mainstream, osr eller story games. (Såg just nu att det verkar som att Kult: Illusionens Fångar ska ges ut? Holy shit isf!! Det är jag väldigt mkt för.)

Det största sorgligaste var Diaspora-kampanjen som jag helt slutade vilja fortsätta på. Vad hände? Vi hade underbar setting, roterande SL (YES!!), roterande spelgrupp (west marches-style).
Men jag slutade tycka om regelsystemet. Utan att riktigt veta varför, eller vad jag skulle ha istället. Det var jag själv, initiativtagerksan, som fick den kampanjen att rinna ut i sanden.

Idag insåg jag dock att jag i grund och botten är otroligt »gamist«. Spelmekaniken måste kunna skapa bra »narrative arcs« eller berättelser vid bordet.

Det är det som har börjat skava med så många rollspel. Diaspora där saker liksom ofta bara fizzlar ut till »öh, vad händer nu egentligen, kommer vi in eller inte« osv. Konflikter som avgörs för lätt eller för svårt. Det fungerar inte för mig.

Samtidigt som jag är minimalist. Jag är helt för enkla regler som går att applicera i många situationer (a la Fudge) än ett svårt uppslagsverk som antingen segar ner spelet, eller ändå inte används (a la GURPS—som jag iofs har börjat fundera på att spela igen iom att det också är gjort ur ett gamist perspektiv. Isf börja med GURPS Ultra-Lite och sen införa regler från stora GURPS lite i taget).

Men jag vill att det ska finnas en mekanik i grunden som fungerar. Jag är otroligt sträng när det gäller att kritisera brädspel, har svårt att hitta dom jag tycker om.
I Mark Rosewaters »psychograph«-termer så är jag en solklar »Melvin« och jag är också jättemycket en »Timmy«. Det viktiga är ju att balla saker händer, att det skapas en berättelse vid bordet. Jag är den som inte kan låta bli att leka med min lilla trädgård i Princes of Florence eller tänka att Go-stenarna ska bo i sina fina fort som jag bygger åt dom (det är ingen diss mot Go, jag tycker om det och spelar det väldigt mkt).

Men min »Melvin«-sida vill att saker ska funka. Det ska inte bara vara »lyssna nu här på SL:s saga«.

Ett spel som med den här nyfunna (ev nyvaket felaktiga) insikten om mig själv då blir väldigt intressant är 3:16, som jag aldrig spelat men som jag läst många gånger (btw den släppta versionen är MYCKET bättre än den första kladden som vann tävlingen).

Jag kommer nog aldrig spela det (tycker det känns lite styrt med hatred for home-grejen och dessutom har jag inte mage för att spelarna bara ska mosa en massa rymdisar och vara onda) men många saker gör det intressant:

• Uppdelningen i vad som händer »in the fiction« och i mekaniken. Det här tycker jag är perfekt. det är därför det fungerar så bra med fighting ability och non-fighting ability. spelarna och SL kan ägna lång tid om dom vill åt alla detaljer i planen (vi gräver en djup fälla åt rymdisarna hahaha) och så behöver dom inte slå upp några regler, dom vet bara att om dom vinner NFA-slaget kommer dom få +1 på FA. tänker mig att det också passar perfekt med old school grejer som att treva på golvet med en käpp, det kan helt enkelt vara »in the fiction« dom grejerna äger rum. ja jag behöver en sån uppdelning för att min super autistiska hjärna ska kunna förstå rollspelet!
• Balansen med threat-tokens och tabeller att välja rymdisar från
• Att det går att ha roterande SL a la Kampen om Citadellet
• In fact det blir inte ens riktigt »SL« utan bara en monster-styrare, som kan spela sitt bästa
• Att det (på riktigt) går att köra pickup-and-play. Jag vill att spelets värld ska visa sig under spelets gång, inte vara något som SL kan läsa i stora böcker hemma.

En retheme där man istället för planeter har fantasy-dungor eller hemsökta hus skulle jag tycka om på sätt och vis; även om det ändå är lite vanskligt att spelarna är ödesbestämda att gradvis »förstöras« och sen få ett färdigt öde. Dessutom vet jag inte ens om spelet verkligen är bra/balanserat/fungerar. och/eller det behöver inte ens vara så superbra som spel (jag letar inte efter ett nytt Go) det är inte en massa taktik och sånt som är det viktiga utan bara att spelet skapar berättelsen, upplevelsen tillsammans med oss spelare.

Men det försöker göra saker som jag har svårt att hitta spel som gör.

Att spelarna verkligen kan spela med/mot varandra för att vi ska få skapa berättelsen på det sättet.
Som vi har diskuterat 1000 ggr förut så avskyr jag när SL har bestämt iförväg vad som ska hända.

Alltså poängen med inlägget är inte att jag ska hylla 3:16, inte alls—jag vill inte spela det. Bara är att jag undrar om det finns några andra bra rollspel som jag skulle kunna tycka om. funtar på någon bra D&D-kopia men vem kan avgöra hur starka monster SL kan skicka på hjältarna eller hur brutala fällorna och pusslen kan vara?
Rune av Robin Laws tja inte så förtjust i temat.
Kanske något bra story game vore det rätta.

Det som jag tidigare har sagt och som jag verkligen saknar är att spelet måste ha tydliga regler som SL ska följa, som SL måste följa. Det är SL som måste hållas i schack inte spelarna (speciellt när jag är SL vill jag att det ska vara så, jag behöver ramar—inte för att hitta på saker, color, platser, personer, det klarar jag lätt, men för att resolve conflicts och veta vilka threat levels jag ska använda).

(Obs det måste inte vara adversarial, det kan gärna vara tillsammans så som det nya Castle Ravenloft är. Fast det har för lite rollspelskänsla oftast.)

tack för att ni läste.
tl;dr sammanfattning följer:

jag önskar få spelrekommendation.

Burning Empires är ett annat bra exempel. Dom reglerna har så många dåliga och konstiga hörn (pools!) men det verkar vara designat utifrån den här frågeställningen.

AW kanske? Monster Hearts, Dungeon World (a.k.a. Vapor World) eller AW-orginalet eller illusionens fångar.

Jag kan rekommendera D&D modell 5/next. Genom speltestet är det gratis, det är förhållandevis minimalistiskt och mycket välfungerande.

Annars måste jag säga att AW nog är det enda spel där jag har haft kul och ändå känt att spelledaren inte hade någon uttänkt story. Om du väljer mellan originalet och någon av dess kloner så sikta på originalet. Anledningen är enkel: den postapokalyptiska framtiden är den perfekta skådeplatsen för spelet eftersom det är skitlätt för alla slänga in saker. Dessutom är det bara där (eller på en fjärran dinosaurieplanet) som det finns tillräckliga drivkrafter för att "du har ingen skiftnyckel" ska kunna bli till fyra timmar kul.

Vad långt det blev. Har ingen aning om det hjälper dig, men...

***

"som jag verkligen saknar är att spelet måste ha tydliga regler som SL ska följa, som SL måste följa. Det är SL som måste hållas i schack inte spelarna (speciellt när jag är SL vill jag att det ska vara så, jag behöver ramar"

Burning Wheel / Mouse Guard?
Jag har hört att det är speciellt konstruerat för att skydda spelarna från spelledaren.
Fråga mig bara inte hur man spelar det. Jag har bett många vänliga själar att förklara reglerna. Efteråt ser jag bara ut som ett fån och frågar "varför?" och de får förklara igen. När jag frågat "varför?" för tredje gången brukar de ge upp och gå därifrån, oavsett hur snälla de är.

***

" jag undrar om det finns några andra bra rollspel som jag skulle kunna tycka om. funtar på någon bra D&D-kopia men vem kan avgöra hur starka monster SL kan skicka på hjältarna eller hur brutala fällorna och pusslen kan vara?"

DnD4 Essentials?
Oavsett vad man tycker om DnD4 (och jag tycker ganska mycket) så är det fortfarande det mest välbalanserade spelet som jag spelat. Och Essentials är verkligen essensen av DnD4. Det skapar perfekt balanserade fällor och encounters - och häri ligger problemet. Det är det enda det gör. Jag vill nämligen rollspela också.

***

Till sist tänkte jag vara elak och länka till: Vad pratar Zak om?
Och ja, du kommer antagligen bli väldigt arg om du läser Zaks inlägg.

Faktum är att de flesta rollspelare hamnar i din situation förr eller senare - d.v.s. i jakten på det perfekta rollspelet.
Jag surfade runt på rollspel.nu igår och på en timme hittade jag ett halvdussin trådar liknande din.
Och jag har själv varit i nästan samma situation: suttit och försökt modifiera existerande rollspel så att de fungerar så som JAG vill att rollspel ska fungera - och till slut givit upp.
Jag har en kompis som har haft en kampanj i tio år där han byter rollspelsmotor varje vecka i sin jakt på det perfekta rollspelet.

Men hur gör man för att finna det perfekta rollspelet - hur gör man för att hamna i rollspelens motsvarighet till Nirvana?
När jag läste trådarna om de andra rollspelarna frustration i sin jakt på det Stora Rollspelet var det två saker som slog mig:

1. Alla kunde ge en ganska bra beskrivining av vad de vill ha ut av sitt rollspel - och nästan alla beskrev det perfekta rollspelet OLIKA.
Detta är kanske inte så konstigt. Vi är alla olika och har olika smak - och det enorma utbudet av helt olika rollspel borde vara ett bevis på hur unik varje enskild människa är.

2. Alla kunde uppge en ganska bra beskrivning av KÄNSLAN de ville ha när de spelade sitt rollspel - och nästan alla beskrev känslan LIKADANT.
Det är den där känslan man får efter en rollspelskväll och ALLA vid bordet utbrister "BEST SESSION EVER!!!" - det är vanligtvis en ganska ovanlig känsla som kan jämföras med minnet av den där underbara sommaren man hade som liten, den första förälskelsen, bästa sexet - o.s.v.

Men om känslan är så ovanlig, varför vill man uppnå känslan VARJE gång?
För att efter man upplevt den känns alla rollspelskvällar efter det bleka och meningslösa.
Man kan likna rollspelare som jagar den perfekta känslan med knarkare som vill ha den perfekta kicken och som därför tar större doser och starkare droger.
Och vad brukar hända med knarkare? De dör i en överdos.
Bland rollspelare är motsvarigheten att man helt enkelt slutar spela (ja, jag känner spelare som slutat spela för att de givit upp).

Vad händer med de som inte ger upp?
- vissa fortsätter jakten på det perfekta rollspelet livet ut - de eviga sökarna.
- en liten grupp HITTAR faktiskt det perfekta rollspelet - och lever lyckliga i alla sina dar.
- andra tar ett steg tillbaka, ser över sina liv och ställer frågan: "vad f*n håller jag på med???"
För vad ÄR rollspel egentligen?
Jo rollspel är ett sätt att umgås och ha kul med kompisar, med personer som har samma intressen.
Hur ofta, när du umgås och har kul med vänner; tar en öl, ser en film, spelar brädspel; förväntar man sig att upplevelsen ska vara som att få en orgasm?
Så varför förväntar man sig att rollspel ska vara så VARJE gång man spelar? Har man då inte skjutit över målet - att ha kul med kompisar?

***

TL; DR;
Ta ditt favoritspel (ACKS?), skaffa ett par riktigt bra OSR-moduler (det finns massor och det är buslätt att konvertera mellan olika OSR-spel) - och bara spela.
Lita sedan på att modulförfattaren har gjort sitt jobb. OSR-äventyr ska INTE vara balanserade, de ska vara kul - tänk inte på spelbalans, utan luta dig bara tillbaka och spela.
Med lite tur kommer du att återupptäcka det som är kul med rollspel - inte själva spelet, utan samvaron med vänner och likasinnade och den spelglädje det skapar.

Håller delvis med.
Next tar den bra d20-spelmotorn från DnD3, lägger på spelbalansen från DnD4 och enkelheten från ODnD.
Den stora nackdelen är att det fortfarande är speltest så vi vet ännu inte om de lyckas med att utföra mirakel.
Men speltesten ser väldigt bra ut så jag håller tummarna.

Jag ska läsa den idag. Usch, har haft speltestprylarna sen i våras men eftersom jag klantade bort min egen spelgrupp har jag varit så omotiverad att läsa dom. Men nu ska jag göra det.

Det här är bra, anth.
Men såhär.
“Best session ever!” har jag kunnat utbrista efter dåliga system, eller efter totalt friformande, eller efter superbra system.

Men ibland utbrister vi i motsatsen. “Usch, vilken grumlig gröt det blev”. Och det är det jag vill slippa. Det behöver inte vara best ever, det behöver bara vara värt besväret jfrt med friform.

Vi spelade faktiskt rollspel i fredags!!!! Total jäkla impro-friform helt utan regler, SL bestämmer allt. Det var på en lång bilresa, jag satt i baksätet och SL:ade fram en spökhistoria med tidsrese- och knark—inslag. Mycket roligt. Men idag ska jag läsa DnD next prylarna!

Essentials, ja… ja vi brukar spela Castle Ravenloft ganska mkt och då är det lätt att jag sneglar på Essentials. Men som du säger så fattas det något där tycker jag. + Om man läser på typ Chris Perkins så är han så himla railroadig och jag får för mig att systemet bidrar till det.

Jag tycker absolut att du ska läsa spelet iaf. Jag tycker att det är något av det bästa som gjorts.

ja jag har läst AW. och har spelat monsterhearts, en gång