Spelskaparen Monte Cook håller på med ett nytt spännande projekt.

Kolla in:
www.numenera.com
och
http://www.kickstarter.com/projects/1433...cook?ref=search

Jag tycker att det verkar rånice!

Intressant. Illustrationerna påminner om ett drömprojekt jagoch Dante funderade på för länge sen, öken och fantasy och sci-fi. Inte helt unikt, visserligen.

Blir nog snyggt.

Kul att på EN World snackar de mest om att Monte sagt "en miljard år i framtiden" och att en miljard år är orealistiskt långt in i framtiden.

Ibland vill jag göra onda saker med rollspelare. Eller inte med, utan mot.

/M

Jag har kikat lite på det, och känner mig inte riktigt peppad. Till och börja med avskyr jag när man döper rollspel till nonsensnamn som "Numenera". Då ringer mina varningsklockor, för det brukar tyda på att spelmakaren är så förtjust i sin spelvärld att han har börjat utgå från sitt eget perspektiv, istället för ur blivande spelares. Numenera betyder ingenting för mig, så varför i helvete döper du rollspelet till det?

Andra saker som jag tycker är skit och är angränsande till ovanstående är:



Första meningen. Glaives är alltså "Den nionde världens" krigare. Jaha, varför heter de inte "krigare" då? Utgå inte för att jag är lika såld på din fantasivärld som jag är. Ge mig ett enda vettigt exempel på varför det heter Glaive och inte Warrior.

Överlag stör jag mig på sådant här. Spelskapare som beter sig som överexalterade spelledare, som är så förtjusta i sin kampanjvärld att de bara öser nonsensord och halvdanna fantasifoster över mig. Jag får lite samma känsla som när någon random idiot får för sig att hon ska berätta om sin rollperson när jag är och handlar på SF-bokhandeln.

Rollspel är tillräckligt jobbiga att läsa även utan fantasynördars tröttsamma försök att hitta på egna språk.

Synd, för jag gillar egentligen Monte Cook väldigt mycket.

Jag tycker att det verkar stämningsfullt och coolt, trots att jag vanligtvis inte gillar science fantasy. Jag får drömvibbar, och det gillar jag.

Till skillnad från Vitulv gillar jag när det finns världsspecifika ord; det funkar lite som Skrofmålet i Mutant. Man (jag) får en känsla och en stämning av det. =)

Jag är inte så kittlad av rollspelet, men så blir jag sällan det numera. Jag håller mig till den fantastiska flora som finns här i Sverige istället om jag vill testa nytt, men...



...det här vill jag kommentera och säga att jag också instämmer i. Jag kan förstå Vitulvs åsikt, men den stämmer inte. För mig då. Jag gillart!

Och jag ser ingen som helst negativitet i att författaren verkligen brinner för sitt eget rollspel. Entusiasm smittar av sig - och jag har inget på fötterna som säger att rollspelet skulle suga bara för Cook har entusiasm. Det är ju inte som om Cook är en okänd författare direkt.

Första meningen. Glaives är alltså "Den nionde världens" krigare. Jaha, varför heter de inte "krigare" då? Utgå inte för att jag är lika såld på din fantasivärld som jag är. Ge mig ett enda vettigt exempel på varför det heter Glaive och inte Warrior.

+1

Jag tänkte mycket på just den här grejen när jag såg John Carter. Han lärde sig marsianernas språk på en pisskvart, men av någon anledning misslyckades han med att lära sig planeternas namn och någon sorts hederstitel som alla sa hela tiden. Det är whack. Ska det vara ett nytt ord så ska det vara för att det är oöversättligt. Typ som färgerna i Carcosa.

För mig är det lite som att klaga på att samurajer inte kallas "krigare". Teoretiskt sett hade man kunnat använda ordet, men det finns ett som ger mer färg/stämning... =)

Riddare är väl närmare sanningen än krigare iofs. (Kan inte låta bli att nitpicka). Personligen är jag inte en jättefan av Monte men han brukar ha en högre ratio av bra än dåliga idéer så jag kollar nog in det om kickstartern kommer igång.

Mmm, jag håller med. Jag drog också öronen åt mig när han sa Glaive i presentationen. Egentligen borde jag inte bry mig, men samma sak störde mig enormt när jag läste Svavelvinter. Och i Polaris retade jag mig på det så mycket att jag skrev om spelet från scratch.

Dock, det verkar trevligt, fina bilder och så.

Jag ligger lågt, vi får se om Player's Guide blir en fysisk bok när han får upp upplagan lite. I så fall hyvlar jag nog kortet.

Effekten han är ute efter är enkel nog att begripa - det är samma sak som gör känslan av det finns en helgjuten värld bakom Dune, Härskarringen osv. Där ger "glimtarna" av en annan värld och kultur oss en möjlighet att insupa den stämning som författaren vill att vi ska känna.

Samma sak är ett nästan regelmässigt dussintrick för varje alienras i varje film eller berättelse någonsin, definera ett eller en handfull ord på ett fantasispråk så får du automagiskt (oftast inte) en "främmande kultur".

Det är ingalunda ovanligt i rollspel. Tvärtom. Genom att sätta "främmande" namn på städer och saker försöker man med samma "instant strange-ness"... Tänker genast på t.ex. D&D:s "Urgosh", dvärgvapnet, och liknande inströdda saker.

Med tanke på hur ofta det görs dåligt, är jag inte förvånad över att du reagerar mot det. Det är lika naturligt som att reagera mot dåliga, fabriksgjorda substitut för god mat eller liknande.

Frågan är (för mig iaf.) om det görs med någon konsekvens och finess. Går det att se spåren av ett naturligt språk i de valda fantasi-orden? Finns det en konsekvens och harmoni i valet av vilka ljud som bygger upp dem (eller är det bara slumpmässiga stavelser)?

När t.ex. författare med lingvistisk bildning (Tolkien t.ex. eller Herbert) gör det och lägger tillräckligt med tid och tanke bakom det, så funkar det.

Men frågan är ju om Monte Cook når den nivån eller ej.