Här nedan är ett citat ur Nordnordosts översättning av Polaris-reglerna och tråden är mer en öppen diskussion med dem.


Det här har med min ovilja att hela tiden vara tvungen att söka konflikter men jag ogillar den här texten av två orsaker:
a) Det är ett "stridsexempel" (handlar om någons död - finns det inte andra konsekvenser?)
b) Är det att spela djärvt att försätta andra i situationer där de måste reagera?

Exemplet ger nämligen det intrycket till punkt b. Vad händer om jag som spelare godkänner allt som de andra hittar på? Blir det ett roligare spel om min rollperson dör efter andra scenen?

För mig handlar rollspel om bejakande av de andra och kunna blanda ihop deras påhitt med mina egna. "Coolt, vi ser vad som händer." Exemplet som ni ger ovan kanske förvisso är extremt för Polaris, eftersom det spelet har ett gäng fraser som blockerar andras påhitt. Min motsättning hur djärvt är beskrivet kanske har mer med Polaris att göra?

/Han som kan säga att en större del av Polaris resolution består i fraser som man säger för att kontra eller spinna vidare på andras påhitt

Jag tror att det är Polaris du har problem med.

Ja, för jag gillar ju det femte budordet i Den yttersta domen.


Den klara skillnaden här är att det handlar mest om min egen rollperson.

/Han som gillar det friska i att kasta sig ut och inte veta vart man hamnar

Det ballaste i Story now-spel i mitt tycke är när mitt ödesmättade val ger anslag i de andra spelarnas "direkta" verkligheter. När mitt "klimax" i princip blir en bomb för de andra. "Fan, han slog ihjäl prinsen för att han våldtagit hans syster! Vi hade ju anslutit oss under hans fana, vad fan gör vi nu?!". Det är sådant som händer när man har fått till en tight och fin relationskarta; Båten gungas lätt.

Eller möjligen "översättningen", där 129 sidor komprimerats ner till 2. :-) Du kan ju ta fram boken och läsa sid 61 för en djupare genomgång av det som blev 35 ord.

Poängen är att man inte skall treva eller hålla igen, utan säga vad man vill. Inte "Jag går närmare för att kyssa henne." utan "Jag går fram och kysser henne, hon blir förälskad i mig.", om det exemplet passar dig bättre än stridsexemplet.

Hur väl det spelsättet passar utanför Polaris är väl mest en fråga om tycke och smak, men just i Polaris är det en förutsättning för att spelet skall fungera som tänkt.

Det känns som om det är två principer som kombineras till en här: "spela utan att hålla igen på vad din rollperson gör" och "deklarera skeenden i spelvärlden även utanför din rollperson". Jag tycker att det första ("Jag går fram och kysser henne...") duger alldeles utmärkt för djärvt spelande. Det andra ("...hon blir förälskad i mig.") trivs jag bättre med om det ligger utanför spelarens händer. Det är inte nödvändigt att tangera samberättande för att spela djärvt.

Ja, jag håller med. Det är också det här jag tycker är roligt när det kommer till att skapa osäkerhet (utan tärningsslag), när man måste (kan) ta i beaktande de andra personernas agerande. Fast då är också deras agerande utifrån sin egen rollperson som skapar konsekvenser, vilket sker i ex. fisktankars relationskartor, istället för att några personer sitter och försöker komma på djävulskap mot min rollperson.

/Han som kan säga att i This Is Pulp ska spelledaren förvisso alltid sätta rollpersonerna i knipa men där har de full kontroll över vad som pågår så det är på något sätt en annan sak - framförallt att knipan enbart händer för att skapa kreativa spelare

Jag tog det som att det gällde Misstaget också (alltså den som spelar rollpersonens motståndare).

Min poäng är att för mig är det bara roligt att spela djärvt om alla har full kontroll över sina personer. Jag som spelledare kan vara djärv i Matiné eller This Is Pulp, nästan på gränsen till sadistisk, för att jag vet att rollpersonerna kommer att klara sig ur situationen som jag sätter dem i.

Rollspel är dessutom en dialog, där det roligaste händer om det blir ett bollande mellan deltagarna. Jag kände aldrig att det riktigt blev så för Hjärtat (rollpersonen), då den personen mest fick reagera på vad Misstaget hittade på när den spelade djärvt. Däremot så blev det ett bra bollande mellan Månarna (generella spelledarpersoner) och Misstaget, där de spann vidare på varandras påhitt och interagerade.

/Han som använde "Du begär för mycket" väldigt ofta för det var det enda han kände kunde med säkerhet ge honom lite kontroll över sin rollperson

Hmm... Vi brukar få mer av hjärtats perspektiv när vi spelar. Det kan bidra till att vi har så olika erfarenheter av spelet.

-

Är det så att misstaget dränker hjärtat med handling? Att det hela tiden ligger på med konflikter så att hjärtat aldrig får tid att agera självt? Det skulle kanske vara en annan orsak till skillnaderna i spelupplevelse. Ja, misstaget måste vara aktivt, men hjärtat måste få chansen att ta lite egna initiativ också. :-)

För oss har det blivit så att för varje rollfigur så blir det ungefär att hjärtat och misstaget sätter var annan scen, och under sina scener har de huvuddelen av inflytandet. Så man turas om att vara drivande.

Nu ska jag inte svära på att jag och Han har samma upplevelse av spelmötet men jag uppfattade det som att spelet var relativt jämnt fördelat i alla scener på bekostnad av både hjärtat och misstaget. Alla deltog ganska aktivt i scenerna och vem som hittade på djävulskap och/eller hjälpte hjärtat var väldigt flytande.
Huruvida detta var något bra eller dåligt får vara osagt.

Ja, wilpers exempel här är ju från Polaris, inte ett allmänt exempel. Iom hur nyckelfraserna funkar kan man göra såna uttalanden, eftersom de inte är sanna förrän ens motpart godkänner dem. Intent som så finns ju som inte i Polaris.

Nå, nog om det; det var bara ett klargörande. Jag håller helt och hållet med om vad du säger. Man spelar aldrig djärvt på någon annans bekostnad, och om spelet inte kräver det (som Polaris) ska man vara försiktig med att slänga färdiga situationer på någon annan. AW:s SL-moves är väldigt bra exempel: de är alla djärva, och förutom inflict harm lägger de bara upp bollen och leder in i "what do you do?". Polaris gör också det här, det är bara att mekaniken funkar så att det inte syns. Typ.

Det är jättecoolt att kasta tunga situationer på sig själv eller på andra, så länge man lämnar dem öppna för andra att svara på (Czege-principen ligger och skumpar i bakhuvudet).