17:e Gozran, år 4711 AR.

Dystra var äventyrarna, och dystert var vädret när Kyrills kropp fraktades tillbaka till Olegs Handelsstation för begravning. När de närmade sig kunde de känna brandrök, och såg svart rök bolma upp från handelsstationen. I vild galopp red sällskapet till Olegs undsättning och möttes av de människor som under de senaste veckorna rest till Grönbälte för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Ett snabbt samtal med vaktkaptenen Kesten Garess avslöjade att en berusad magiker hade löpt amok inne på handelsstationen efter att han förlorat ett tärningsspel. Magikern hade frammanat två elementarer som nu var lösa inne i fortet, varpå man flytt ut och bommat igen de stora portarna utifrån. Oleg och Svetlana hade dock låst in sig i sitt hus, och Kesten var nu orolig att de skulle råka riktigt illa ut.

En fetlagd stadig dvärg, Thotas, presenterade sig för sällskapet och erbjöd sig att hjälpa till med att undsätta Oleg och Svetlana. Thotas var druid, och med sig hade han hunden Charkofax.

Sällskapet stormade så fortet med vapen i högsta hugg, och på gårdsplanen fick de syn på en eldelementar som jagade en skräckslagen grisbonde. En luftelementar hade fullt upp med att virvla omkring och slunga upp aska, damm och latrinernas innehåll i luften och skapa en mycket nedsatt sikt. En vild strid utbröt, och trots att Ellori fångades i luftelementarens virvelvind och slungades ut ur handelsstationen lyckades man besegra de två magiska varelserna. Av magikerns kropp återstod bara aska och benrester.

18:e Gozran

Kyrill begravdes genom kremering på bål, och dvärgen Thotas togs in i sällskapet på prov (han har ej tillgång till den gemensamma kassan förrän han anses vara fullvärdig expeditionsmedlem - Edwards anteckning).

Sällskapet (eller dess notarie, Edward) gjorde upp räkenskaperna med Oleg angående det Tatzlwyrmhuvud han beställt "som en konversationsstartare" till värdhuset, och även gamle Bokkken fick sin beställning av Huggtandsbär. Vidare skedde viss försäljning av utrustning som äventyrarna samlat på sig under sina resor. Man passade också på att köpa magiska drycker av Bokken, nu till rabatterat pris.

Efter omröstning i gruppen kom man fram till att krigaren Ellori skulle få använda den gemensamma kassan till att investera i en fullrustning. Den lokale smeden satte genast igång med att anpassa en som han hade i förråd. Ellori assisterade arbetet och förkortadee därigenom tiden det skulle ta att få rustningen klar.

19:e Gozran

Expeditionen avreste från Olegs Handelsstation för att söka igenom platsen där Tatzlwyrmarna dräpts. På vägen dit övernattade man i det gamla Erastiltemplet där den förbannade björnen hade dräpts. Jhod Kavken, den deprimerade prästen tog emot våra hjältar och visade stolt upp en fresk han målat på grottväggen. Ingen var vidare imponerad, även om man höll god min och berömde Jhod för hans talang.

20:e Gozran

Sällskapet anlände platsen i den djupa skogen där Tatzlwyrmarna dräpts, nu kallad Kyrills bane. Man hittade skelettet från en olycksalig resande, och på honom en magisk fjällpansarbrynja som gruppens utbygdsjägare, Phelan, gjorde nytta av. Även ett långsvärd av kallt stål gick till Phelan.

På platsen övernattade man, och under natten fick man besök av kobolden Mikmek och två av hans kamrater. Kobolderna var sammanbitna och berättade att rövare hade börjat röra på sig i hedlandskapet. Den unge kobolden påminde om att ett avtal slutits mellan våra hjältar och sotfjällskobolderna - inga människor i deras område! Efter det försvann kobolderna i nattens mörker.

21:a Gozran

Sällskapet begav sig söderut för att utforska ett skogsområde i Grönbältes sydöstra del. Området visade sig vara mycket snårigt och igenväxt. Marken var sumpig, om än inte fullt ut ett träskområde. Vid en illaluktande göl fann man en död enhörning. När man undersökte kroppen kom Tanin, gruppens magiker, fram till att enhörningen dött av en trollformel med dödseffekt, och att en svag aura av nekromanti omgav kadavret. Det förklarade varför det magiska djuret inte uppvisade några ytliga sår. Man noterade med olust att även likätare som likmaskar och flugor undvek enhörningen. Även hunden Charkofax kände stor olust.

Under natten överfalls man av en tentakelvarelse från gölen, men den visade sig ha missbedömt sällskapets styrka och besegrades enkelt.

22:a Gozran

I en glänta sydväst om det område där den döda enhörningen hittats stötte expeditionen på dryaden Tiressia och hennes make Falchor - en satyr. De två var bedrövade över att ett "lieträd" hade fått smak för deras blod och nu vandrade omkring i området för att släcka sin blodtörst. De hade själva försökt stoppa den ondskefulla växten, men tillfogats fruktansvärda skador och tvingats fly. De var övertygade om att lieträdet snart skulle hitta dem, och äventyrarna gick med på att spåra upp monstret och ta det av daga. Phelan varnade dock sina kamrater och påpekade att ett lieträd med all sannolikhet skulle vara en övermäktig motståndare även för våra hjältar.

Mycket noggranna förberedelser gjordes innan konfrontationen skedde. Phelan plockade fram sin sista magiska eldpil, och beväpnade sig med alkemisteld. Thotas föreberedde eldbesvärjelser, och Tanin likaså. Ellori spände sammanbitet på sig sin nya rustning, och såg till att ha svärdet skarpslipat och helande drycker nära till hands.

Man fann till slut lieträdets lya i ett mörkt och ogästvänligt skogsområde. Den gigantiska varelsen stod och gömde sig bland träd som liknade den själv, men sällskapet hade vassa ögon och det första draget blev deras. En vild strid utbröt, och det fullkomligen haglade eld över lieträdet som i sin tur tillfogade Ellori fruktansvärda sår. I slutänden stod dock äventyrarna som segrare i en utmaning vars like de ej tidigare sett.

Tiressia och Falchos belönade sällskapet med magiska föremål, men kanske än viktigare var deras löfte att bevaka skogen i våra hjältars område. Ett löfte som skulle vara av enorm vikt om deras planer att grunda ett nytt kungarike senare skulle bli till verklighet.

Perioden från den 24:e gozran till den 2:a Desnus blev en hektisk och äventyrlig tid för våra hjältar.

24 Gozran
Krigaren Ellori och den dvärgiske druiden Thotas gjorde sig sysselsatta vid Olegs handelsstation, och önskade därmed få en liten rast från allt resande.
Kesten Garess, vaktkaptenen samtalade en kväll med tjuvmagikern Farran och förklarade att han rekryterat två nya vakter bland alla de förväntansfulla nybyggare som under den senaste tiden anlänt till handelsstationen. Kesten hade en idé; han ville upprätta en vaktstation i den gamla tornruin där våra vänner besegrat jättevildsvinet Tuskgutter. På så vis skulle vakten kunna hålla ögonen på ett större område. Tornruinen låg dessutom taktiskt väl till, nära Jhods Erastiltempel, och i närheten av det vadställe där banditerna tidigare huserat. Kaptenen önskade nu att Farran med sällskap skulle visa tre av hans vaktsoldater till ruinen, så att den snarast kunde bemannas och försättas i brukbart skick.

Farran, trollkvinnan Tanin och utbygdsjägaren Phelan tog på sig att eskortera de tre vakterna till deras nya tjänstgöringsort. Till chef hade Parok utsetts, och befordrats till sergeant. Sällskapet satte så ut i vildmarken.

25 Gozran
Expeditionen nådde févarelserna Tyg-titter-tut och Perlivashs glänta, introducerade dem för soldaterna och förklarade deras ärende. Kvällen blev en gladlynt tillställning med sång, dryck och skratt.

26 Gozran
Man nådde det gamla Erastiltemplet där prästen Jhod Kavken huserade och sällskapet spenderade natten i templet.

27:e Gozran
Vid ankomsten till tornruinen visade det sig att en hord med råttor tagit över Tuskgutters gamla lya. Med alkemisk eld rensade man ut ohyran och soldaterna påbörjade renoveringen av tornet.
På kvällen hittade Tanin en lucka i torngrundens golv. En trappa ledde ned i mörkret till tornets katakomber. I grottan hittade man en gammal staty av den onda gudinnan Urgathoa - den bleka flugprinsessan. I samma rum fanns en damm med svart, tjärliknande innehåll. Vätskan i dammen började bubbla och ut ur de spruckna bubblorna flög stora, svarta flugor som surrande började fylla rummets tak.
I katakomberna utbröt även en strid med en gelékub, där jägaren Phelan visade sig vara en hejare med långsvärdet - han hade i Elloris frånvaro tagit rollen som gruppens hårdföre närstridsman.
Bakom en igenmurad port fann gruppen ett gammalt bibliotek med böcker om de stulna ländernas historia. Dessvärre vaktades böckerna av ett fruktansvärt, flygande demonhuvud - en Vargouille! Vargouillens isande skri förstenade både Farran och Tanin, den senare råkade därefter ut för monstrets kyss, något som snart skulle visa sig vara närapå ödesdigert. Phelan fick återigen ta till svärdet och med Tanins hjälp dräpa monstret.

28:e Gozran
Under natten fick Tanin lida av sviterna från Vargouillens kyss, och hennes hud började flagna, och allt hår på hennes huvud föll av. Man bestämde sig för att snabbt ta sig till Jhods tempel där hon fick hjälp av den vänlige prästen (håret fick hon dock inte tillbaka, skulle det någonsin växa ut igen?). Hade Tanin inte fått hjälp av Jhod hade hennes öde blivit en tragisk och hemsk historia, där hennes huvud förvandlats till en Vargouille och slitit sig från hennes kropp.

Jhod följde sällskapet tillbaka till tornruinen och med hans kraft lyckades man rena katakomberna från Urgathoas onda närvaro.

29:e Gozran
Efter rykten om banditverksamhet vid det gamla vadstället ville Phelan se om han kunde finna några spår, vilket han också gjorde. En grupp humanoider med hästar hade nyligen övernattat i det gamla banditlägret, och sedan ridit österut - ut på heden. Under den sena kvällen fann man banditerna, som slagit läger. En vild strid utbröt, där banditernas ledare; en halvorch visade sig ha ett ilsket temperament och en skarp tvåhandsklinga. Våra vänner gick dock segrande ur bataljen och man tog med sig banditernas öron för att senare kunna visa dem för kobolderna som ledsnat ordentligt på att människor strök omkring i deras område.

30:e Gozran
Farran, Tanin och Phelan nådde Brutus Brygga och träffade förutom Brutus själv hans söner, fru och jägarna Pox och Bosman. Dagen efter skulle man fira in sommaren och månaden Desnus inledning.

1:a Desnus
Efter att ha spenderat dagen med att jaga hjort för kvällens Desnusfirande blev sällskapet överfallna av en Bulette! Det gigantiska monstret kastade sig upp ur jorden och bet Tanin så att hon nästan dog. En kvick reträtt räddade våra hjältar.

Under kvällen firade man med helstekt gris och maskrosbrännvin långt in på sena natten.

2:a Desnus
Vi Phelans Vad tog man sig till sotfjällskobolderna där det blev ett kärt återseende med lille Mikmek. Hövding Sotfjäll var surmulen, men sken upp när han fick de fem paren banditöron som sällskapet tagit med sig som bevis för att de tog banditproblemet på allvar. Hövding Sotfjäll bjöd på en blandning av maskar och larver.

Senare på dagen fann äventyrarna en rullstensås med ett gammalt gravkummel som de tog sig in i. Väl inne så lyckades Farran turligt nog få syn på en fälla som hade åsamkat sällskapet mycket skada, hade det inte varit för tjuvens skarpsynthet.

Efter att ha hamnat i en strid med en hord skelett mötte man till slut gravkumlets odöde härskare - en mäktig krigare vars oheliga vrede drev våra hjältar på flykten. Bättre fly än illa fäkta, en devis man för tillfället fick trösta sig med.

Dingelidong!

Ditt formulär är hysteriskt snyggt. Känns väldigt old-school på något sätt.

Dessutom är det kul som spelledare att läsa dina utrustninglistor. Det blir lite "ja just det! de hittade ju en sån vid det där stället".

Tack tack. Jag kom dock på att jag glömt skriva upp den magiska sidenkudden.

(Och ang. Farrans nya spells: Du sa att min beställning av magiskt bläck och pergament troligen skulle ha anlänt till Olegs när vi kommer tillbaka dit, så jag tog mig friheten att slå lite Spellcraft-slag i förväg för att se vilka besvärjelser Farran lyckas kopiera till sin besvärjelsesamling.)

Jag tänkte dela med mig av lite tankar runt gårdagens äventyr. Spoilermärker de delar som spelarna inte ska läsa.

I ett par spelmötens tid så har gruppen nu varit redo att ge sig på slutbossen i Stolen Land, nämligen banditchefen "The Stag Lord". Tyvärr har vi saknat 1-2 spelare under dessa två möten, och både gruppen och jag tyckte att det vore roligast om alla kunde vara med vid slutkonfrontationen.

Under förra veckans spelmöte utforskade man de sista hexagon-områdena i äventyret, och trillade dessutom in i nästa äventyrs område, vilket i sin tur ledde till en mycket spännande encounter. Sandlådekaraktären på kampanjen gör att sådant här kan hända, och det är kul!

Under gårdagens spelmöte var jag dock tvungen att hitta på något eget. Jag ville inte att de tre spelarna (Dante, Storuggla och min bror Markus) skulle börja ge sig på äventyr 2 (Rivers Run Red) fullt ut, även om det skulle visa sig att de tog sig en munsbit från det.

Jag lyxade till spelmötet lite med att i förväg bygga upp en dungeon med Dwarven Forge-terräng, något som jag vet är populärt bland de flesta. För att locka äventyrarna till dungeonen planterade jag en story där vaktkaptenen Kesten bad äventyrarna om hjälp för att bemanna Tuskgutters gamla tornruin och därigenom hjälpa till med stabiliteten i området. Det kändes inte som en nödlösning på något sätt, eftersom det i allra högsta grad något som ligger i linje med kampanjens fokus. Som körsbär på toppen lät jag den soldat som utmärkte sig utomordentligt i striden mot elementarerna (förra spelmötet) bli befordrad till sergeant och leda den lilla vaktstyrkan.

Jag bestämde mig för att jag ville ha tre encounters i dungeonen. Den första blev en mundan sådan, där man mötte en råttsvärm i tornruinen. Svärmar är kul, och det kändes rimligt att det skulle flytta in en del ohyra efter att Tuskgutter lämnat platsen genom sin allt för tidiga bortgång.
Den andra encountern var ett kärleksbarn, nämligen en gelatinous cube. Jag gillar gelékuber, eftersom de är knarkigt roliga, och man kan hinta om deras närvaro på ett sätt om får de flesta äventyrare att gå på tå - "i korridorerna lägger ni märke till att det inte finns något, damm, någon spindelväv eller något annat organiskt material". Hinten fick önskad effekt
Slutligen ville jag ge spelarna en belöning som inte nödvändigtvis (inte alls, faktiskt) ger dem fördelar i strid och valde att mura igen ett bibliotek med böcker om Grönbälte/Stulna Ländernas historia. Som vakt över biblioteket satte jag en Vargouille (CR2) och fyra Darkmantles (CR1 each). När samtliga hjältar (vakterna inkluderade) utom rangern misslyckades med sitt will save mot Vargouillens skrik och paralyserades i minst fyra rundor strök jag snabbt darkmantles eftersom jag riskerade att få en TPK, något som jag i allra högsta grad vill undvika, särskilt i små, egenpåhittade sidequests. Det visade sig bli en cool encounter ändå, och ledde senare till att Storugglas rollperson tappade allt hår och sakta började förvandlas till en Vargouille. Eftersom jag tog bort Darkmantlarna så valde jag att boosta Vargouillens sjukdom och ta bort egenskapen som gör att den avbryts av solljus. Istället fick man besöka prästen Jhod för att få hjälp - en kamp mot tiden (det tar 24 timmar innan förvandlingen fullbordas och rollpersonen dör).
I vilket fall hittade äventyrarna tillräckligt med böcker för att i fortsättningen få +2 i knowledge (local) och knowledge (history). Man hittade också en skärva från en gammal kungakrona.





Fortsätter eventuellt med mer tankar om spelmötet i ett senare inlägg.

Hahaha.

Här sitter jag och mår dåligt på andra sidan världen och ugglot mailar mig ett hånande "Ha ha, jag är level 3 det är inte du" också får man reda på att de avslutade kvällen med att FLY

"Här sitter jag och mår dåligt på andra sidan världen och ugglot mailar mig ett hånande "Ha ha, jag är level 3 det är inte du" också får man reda på att de avslutade kvällen med att FLY "

Dude, vi flydde i mitten också!


Storuggla, bulette surprise

Strikt taget var såväl Ugglo som Markus level 2 igen när kvällen avslutades. Snubben som bodde i kumlet delade nämligen ut negativa levlar.

Fast det är turligt nog inte permanent.

Det gick alldeles utmärkt.








Om du slog med Gamescience-tärningar.

Kan ingen skriva något om vad som hände förra spelmötet?

Vilka dödade ni? Fick någon ligga? Vad hände?

"Vilka dödade ni? Fick någon ligga? Vad hände?"

Jag är generellt usel på att skriva krönikor, men jag kan ge en kort återblick. Eller iaf försöka.

Hjältarna samlades vid Olegs Handelsstation igen och fick åter igen höra att folk var rädda för banditer. Det verkade inte spela någon roll att hjältarna slagit ihjäl hela busslaster av banditer, Hjortherrens död var det som krävdes för att få tyst på dem.
Därför tog hjältarna minus druiddvärgen men plus en lätt lodig Erastilprästinna och styrde mot platsen där Hjortherren skulle befinna sig. Väl framme vid plasten fann hjältarna att karln bodde i ett fort, men vassa pinnar på muren och med utkikar. En debatt om hur de nu skulle gå till väga ägde rum, och till slut enades de om att det nog var bäst att hälla illusionsdammet över Farran och låtsas binda Tanin och prästinnan och sedan rida fram i skymningen och ropa lösenordet följt av ett "Vi har kvinnor!". Hur nu någon skulle hetsa upp sig över en benig alv med rakad skalle övergår dock mitt förstånd.
Detta fungerade dock och porten öppnades. Då inledde Ellori fientligheterna med att rusa in och börja slå folk med sitt svärd. Säga vad man vill om Elloris etik, moral, hygien eller valkarna hennes knän, men slå folk med svärd är hon en hejare på!
Hjortherrens hejdukar dukade snabbt under då de visade sig antändningsbara. Kvar fanns då endast en svartklädd bandit med värja och med stamkort på Blue Oyster Bar, en stor biff med en klubba och ett stol öl, en gråskäggig karl och Hjortherren själv, som visade sig bära en vedervärdig hjälm gjord av ett hjorthuvud.
Dessa visade sig svårare att slå ihjäl. Den förste att ta ner skylten var den svartklädde, men inte före att han dragit i en spak på en vägg. Spaken visade sig öppna en bur och släppa lös en rätt sur ugglebjörn.
Den store biffen dog till slut han med, men inte förän den gråskäggige helt sonika slutat att slåss och gått ut genom porten, den lille desertören som han var.
Ugglebjörnen besegrades och kvar fanns då endast Hjortherren. Denne herre visade sig vara rena rama dackefejden att slå ihjäl, men till slut gick det efter en rekorderlig strid. När alla fiender utom desertören slutat andas kunde hjältarna pusta ut och hade det inte var för att Phelan bar på en Pinne av Läka Sår och vi slagit oss ihop med prästinnan hade det antagligen inte vart lika många hjältar som andades alls, då Hjortherren allena delade ut ohemula mängder stryk med sin båge.
Hjältarna hittade unde ren genomsökning av fortet en hemlig dörr som ledde ner till en matkällare, där det bodde en varjärv som frammande myror och råttor att slåss åt honom. Hjältarna slog såklart ihjäl denne skurk och hans djur och slog sedan läger för natten i fortet. Under natten dog en gris utanför muren och det visade sig bo några zombies utanför fortet, vilka snabbt slogs ihjäl.
För av avrunda tog Phelan den fula hjorthjälmen (som visade sig magisk värre) och Farran kastade kopparmynt på folk som vistades runt Olegs handelsstation.
Summa summarum: Hjortherren död. Buletten markerar revir. Nästa spelmöte måste hjältarna börja styra upp hur folk beter sig, de (folket alltså) sitter som fattighjon runt Olegs och vågar inte röra på sig i skräck för banditer, monster och allsköns oknytt. Därtill har det kommit önskemål om att vi utser en regent av någon form. Jag nominerar självklart Bokken.


Storuggla, eller grodan med spjutet

På ett rent spelarmässigt plan måste jag erkänna en sak.

Jag ogillade strider med minis och battlemats och sådant förut. Jag tyckte de hämmade kreativiteten.
Men nu är det annorlunda. Det är ju kul med minis, plötsligt betyder saker som terrängen och var man väljer att slåss något, det ger taktiska överväganden och framför allt är det roligt. Därtill är Vitulv en sådan där som bygger upp 3D-dungeons och använder gamla kartonger och vad mer som han målar lite på och klipper i till ruiner, vilket är ännu roligare. Jag har kul. Tack!


Storuggla, om bara Dante kunde sluta tåflörta med mig

Håller med, i Pathfinder är kartor och minis tha shit. Som man säger.

Jag har för mig att Niklas ville att vi läser på reglerna för hur vi bygger landet till nästa gång så vi slapp gå igenom sånt på speltid. Gärna komma upp med en idé om vad vi ska fokusera på härnäst också.

jag har inte fått de reglerna, så skicka gärna till mig den som har!

skickat!

Efter att rövarhövdingen "Hjortherren" besegrats återvände våra hjältar till Olegs Handelsstation den 7:e Desnus, år 4711 AR. Tjuven Farran skickades till Kobolderna i sotfjällsstammen för att rapportera om bandithövdingens död, och därmed lugna den lätt irriterade koboldhövdingen.

Åter vid Handelsstationen lät man utrymma fortet, och de många tillresta nybyggarna fick finna sig att under ett dygn hålla sig utanför murarna. Sällskapet inledde ett första rådslag om hur man nu skulle fortsätta sin verksamhet i de Stulna länderna. Ett officiellt dokument anlände från Restov, som gav äventyrarna rätt att grunda ett eget, självständigt rike i det område man utforskat. Likaså fick man som en gåva ett stort antal vagnar lastade med förnödenheter, byggmaterial och guldpengar.

Under rådslaget fastslogs att trollkvinnan Tanin skulle få bära ansvaret att regera, som baronessa i fribaronatet Grönbälte. Hennes statsrådgivare och överombudsman blev dvärgen Thotas. Krigaren Ellori blev baronatets general, Erastilprästen Kelis valdes till översteprästinna och Farran valdes att få agera som baronatets högste diplomat. Utbygdsjägaren Phelan fick den officiella titeln "hamnkapten", men hans verkliga befattning lät man hålla hemlig. Baronatets råd var dock inte fullsatt, och man tvingades räcka ut en hand till tidigare allierade för att fylla de sista platserna;
Vaktkaptenen Kesten Garess blev chef över stadsvakten, Sergeant Parok blev Sheriff och chef över skogspatrullerna och Oleg Leveton utsågs till skattmästare. En motvillig Edward, sällskapets notarie, accepterade posten som Magister, med administrativt ansvar för högre lärande och magi.

Det styrande rådet beslutade, med Baronessans medgivande, att Hjortherrens fort skulle utgöra bas för rikets huvudstad, som döptes till Hjorthamn.

Rådslag skulle hållas den första dagen varje månad, och då skulle rådets alla medlemmar samlas, oavsett var de till vardags bodde.

---

Några dagar senare, den 16:e Desnus, avtågade man från Olegs Handelsstation i en stor karavan, med över tvåhundra ivriga nybyggare, anförda i täten av General Ellori.

Två familjer med nybyggare, under ledning av en Loy Rezbin hade tillåtits att färdas österut och grunda en by i det område där Tatzlwyrmen dräpt munken Kyrill. Villkoret var dock att man höll ned expansionen och inte störde févarelserna i området. Löfte avgavs också att den dag Baronessans rikes gränser nådde Loys by skulle denne villkorslöst underkasta sig Grönbältes makt.

---

En vecka senare nådde man Hjorthamn, och arbetet med att bygga en stad sattes genast igång. Man lät restaurera Hjortherrens fort och där bygga ett mindre slott där delar av det styrande rådet bosatte sig.

Hösten kom, och arbetet med att skapa fribaronatet Grönbälte fortskred. Man byggde i Hjorthamn ett bibliotek och flertalet bostadskvarter. En bordell kom till av bara farten, liksom en gravplats där de som inte klarade av den stränga vintern skulle komma att tillbringa sin sista vila.
Under det närmaste halvåret annekterades områdena runt Hjorthamn, och bönder koloniserade marken. Vägar byggdes för att underlätta resor i det lilla riket.

Under vintern ledde isoleringen till uttråkning, och uttråkning till lättare skandaler inom landets ledning, dock ingenting som skulle visa sig vara av allvarlig art. Nybyggare är härdat folk som inte höjer på ögonbrynet om deras ledare råkar sova i fel säng. En mordbrännare löpte amok i Hjorthamn, men greps snabbt av Kestens effektiva vaktmanskap.

En liten delegation sotfjällskobolder kom till staden och tilläts bosätta sig i ett eget kvarter nära hamnen. Sotfjällskobolderna flyttade in av diplomatiska skäl, men passade även på att sälja billiga hantverk till de invånare vars sinne var öppet nog för att acceptera deras nya grannar.

---

När vintern så släppte sitt grepp om de stulna länderna började äventyrslustan återvända bland våra hjältar. Med undantag av diplomaten Farran, som på egen hand for kors och tvärs över landet, begav man sig ut på upptäckarfärd för att lära känna områdena söder om baronatet. Under månaden Pharast, år 4712 AR påbörjades den nya upptäcksresan.

Öster om Hjorthamn stötte man på Jubilost Narthtropple, en flambojant och lätt excentrisk gnom som ledde "Narthroppleexpeditionen" - en samling gnomiska upptäckare och äventyrare vars lägerplats blivit överfallen av kobolder och som var i stort behov av att att bärga sina vagnar som de panikslagna hästarna sprungit rakt ut i floden med. Tacksam för hjältarnas hjälp delade Jubilost med sig av några av sina erfarenheter från närområdet.

I det träsk som utgjorde sjön Tuskwater stötte man på en gammal uråldrig häxa, vars beryktade ondska visade sig vara överdriven. Elga Verniex hade visserligen ett eldfängt humör, men ondsint tycktes hon inte vara. Efter viss övertalning blev äventyrarna insläppta i hennes mossstäcka lilla stuga, och blev där erbjudna att värma sig vid den eld som också fick den obligatoriska häxbryggden att puttra förnöjsamt i sin kittel (vid närmare inspektion visade det sig att innehållet inte var mer sinistert än en veckogammal grönsaksgryta). Elga var föga imponerad av äventyrarnas dådkraft eller fina titlar, men utlovade en liten belöning om de kunde hitta svart skallersvamp och föra med sig några till henne. På väg från Elgas stuga blängde fågelskrämman på tomten hotfullt på sällskapet.

När äventyrarna reste längs en solupplyst stig, öster om Hjorthamn, fick man syn på en gammal gubbe som satt och åt sin matsäck vid sidan om stigen. Den gamle mannen hälsade glatt och erbjöd sällskapet att slå sig ned och avnjuta frukost med honom. När han så blev presenterad för Baronessan Tanin, och kysste hennes hand, slet han upp en kniv och högg Tanin så illa att hon föll till marken. Den gamle mannen var spritt språngande galen och kastade sig sedan över Ellori och tilldelade även henne ett fasansfullt hugg. Ur skogen attackerade hans tama puma och det utbröt en vild strid som slutade med att Ellori klöv den gamle mannen på mitten med sitt svärd, och Phelan sänkte den rasande puman med en välriktad pil. Efter att striden ebbat ut insåg så sällskapet att den gamle mannen var mycket, mycket lik gamle Bokken. Med all sannolikhet måste detta vara den broder som Bokken tidigare talat om, och som han tycktes hysa en livslång illvilja till. Man hittade den gamle mannens boning i en ihålig ek, och fann där hans skatter - bland annat en gammal berlock med ett porträtt av en vacker kvinna, samt en skattkarta som visade det gravkummel man tidigare besökt men tvingats fly då dess odöde väktare visade sig vara en väl tuff match.

Under natten drog Ellori på sig vreden från en flock vildsvin, ett debackel som dock slutade med att äventyrarna hade ett överskott av fläskkött.

Innan expeditionen skulle komma att avslutas för den här gången ramlade man in i en delikat situation där en samling arga skogshuggare hamnat i konflikt med en ännu argare vattenfé - Melisande. Efter viss medling, där Ellori lyckade övertala skogshuggarna att avverka timmer på annan plats, och Thotas ersatte de nedhuggna träden på magisk väg, lyckades man desarmera konflikten och Melisande lovade att hålla ett öga öppet i de floder som rann genom baronatet.

---

Det här är en helt fantastisk krönika.

Jag fick enorm hjälp av Barcaii här på forumet med att skapa ett Kingdom Sheet som ifyllningsbart pdf-formulär, stort tack för det.

Här finns Fribaronatet Grönbältes värden, för den som är intresserad: Ye Olde Greenbelte

Kära Mor och Far,

Jag vet att jag inte skrivit på flera månader nu, men att vara General för Fribaronatet Grönbälte har visat sig vara mer hårt arbete än vad jag anade. Mycket har hänt sen sist. Vi börjar med det viktigaste: Baronessan Tanin är död. Det hände när vi jagade efter ulvar strax sydväst om Hjorthamn, två av våra medborgare, en bonde och en barflicka hade hittats dräpta alldeles intill stadens gräns och det var uppenbart att det var gjort av något slags vilddjur och vi hittade spår på fälten efter en stor varg. Vi trodde lyckan var gjord när vi hittade en väldig gråben i en ravin dagen efter, men den lyckades i striden bita ihjäl baronessan. Vi hämnades, och i en sorgemarsch begav vi oss hemåt, med Tanins kropp och ulvens huvud. Kesten, chefen för stadsvakten mötte oss bekymrad och berättade att under vår färd hem hade två barn hittats slaktade. Den ulv vi slogs mot, som kostade Baronessans liv, var inte den som terroriserade våra medborgare!
Vi hittade snart den verklige mördaren, en av barbarerna var lykantrop som vi spårade upp i Hjorthamns gränder. Rättvisa skipades.

Jag glömmer dock helt bort vad som hände innan. Farran, Phelan, Tanin och jag begav oss bort mot den krypta band kullarna i öster som de andra, utan mig en gång tidigare försökt befria från sin hemsökelse. Med min hjälp lyckades vi besegra den ensamma krigare som numera hemsökte platsen. Det var en hård strid, men den betalade sig själv när vi hittade en magisk falchion, väldigt lik den Far själv har. Jag svingar den nu med en exakthet som snart kommer överträffa Fars.

Vi begravde Tanin, Farran valdes hastigt till Fribaron, ett gott val tror jag, Edward, vår tidigare notarie och Magister fick rollen som Diplomat och en ny Magister hittade vi i Elga, den gamle träskhaggan Jag berättade om i mitt tidigare brev. Hon visade sig vara väldigt nyttig senare när fiender från fjärran sände bud till oss i form av en upviglare! En bard, Gregori, började sprida falskheter och lögner bland befolkningen. Han påstod att vi var despoter, tyranner och att vi tog ut skatt utan att ge något tillbaka. Kyrill och Tanin måste vrida sig i graven! Som vi har offrat för detta land. Två år har det nästan gått, eller är det redan passerat? Två år! Elga kallades in när det visade sig att Gregori använde svartkonst för att förslava tankarna hos publiken och snart kunde vi ställa honom inför rätta. Om en fet bard med det namnet närmar sig norråt, slå ihjäl karln! Som för att bevisa vad vi gör för folket satte vi kort därefter upp ytterligare en trofé på värdshuset Kobolden och Rädisan, Knäckkäke, en stor sköldpadda som terroriserat våra fiskare.

Det är allt för denna gång, jag hoppas att kunna skriva igen snart och berätta om kobolderna och allt annat som händer.

Er Dotter,
General Ellori av Grönbälte

PS: Gruppen är i behov av att hitta en kompetent magiker som inte räds att bloda ner sig. Om det är något stadigare än en alvkvinna som jag lyfter med en hand så vore det bra. Är det en stilig karl så vore det ännu bättre. DS

Solen gassade och i Brutus Brygga, den lilla byn i mellersta Grönbälte, slet karlarna i Brutus hushåll så att svetten lackade. De höll på att resa en ny lada där man skulle förvara timmer som i sin tur skulle bli till torr ved för den stränga vintern som förr eller senare skulle komma. Wulfar, Brutus son, var en jätte till karl. Han dirigerade arbetet med ömsom hot och ömsom beröm. Från en höskulle längre bort gav Pox honom en gillande blick.

"Du gillar honom va?", frågade Bosman. Den koppärrige jägaren sträckte ut sig på höskullen och slöt ögonen.
"Äh, hade jag velat ha en välbyggd yngling hade jag väl inte släpat runt på dig över halva Golarion, eh?"
Pox flinade så att huggtänderna syntes och en pust av alkohol slog Bosman i ansiktet. Hon sträckte också ut sig, och han tyckte att hon liknade en proppmätt jättevaran i den gassande solen.

De två utbygdsjägarna hade först varit tveksamma när Brutus och hans söner dykt upp och restaurerat den gamla bron, och bestämt sig för att där bygga ett litet samhälle. Med tiden hade de dock lärt känna karlarna (kvinnor var det fortfarande ont om i Brutus Brygga) och en vänskap växte sakta fram. Både Pox och Bosman hade tvingats erkänna för sig själva att det var trevligt med lite sällskap, och allt oftare hade de två tagit med sig jaktbyte till byn och delat med sig mot att de fick sova på höskullen.

Pox låg på rygg med slutna ögon och Bosman rullade över på sidan för att studera hennes drag. Hennes grönbruna skinn glänste i solskenet och hennes svarta, borstliknande kalufs var full av hö och skräp. Hon var stor och kraftig, mycket större än han själv (och för den delen; större än resten av karlarna i Brutus Brygga). Bosman själv var visserligen ganska lång, men hans kroppshydda skulle snarare beskrivas som senig än som kraftfull. Han var skapt för, lika mycket som stöpt i, ett liv i skogen men där Bosman var en välanpassad gäst i vildmarken var Pox en av dess alla bestar. Hon levde där på samma villkor som vilddjuren och det hennes list inte lyckades tämja blev istället föremål för hennes brutalitet och råstyrka.

Han sträckte sig fram och tog tag i hennes ena bröst, innanför den halvöppna linneskjortan. Hon tog ett djupt andetag, och öppnade sedan ena ögat och blängde på honom. Det gula, lysande rovdjursögat fixerade honom med dess lilla, svarta pupill. Hon morrade dovt och visade alla tänder. Bosman log när Pox tog tag i hans byxlinning och slet honom till sig.

Wulfar hörde oljudet från höskullen, men visste bättre än att vända sig om för att titta. Han hade råkat få syn på Pox och Bosmans kärleksliv tidigare, och den synen var allt annat än vacker.

Jaaaaa!

Jag är dålig på att skriva krönika, men desto bättre på att levla min gubbe.