Kära Mor och Far,

Efter att vi befriat Fort Drelev från den terror och tyranni som dess tidigare härskare utsatt dem för höll vi ett rådslag med Lord Numesti. Vi förklarade att de gärna fick hissa Grönbältes flagga i Fort Drelev, men får fungera som en självständig enhet fram till det att vi kan expandera och erbjuda staden det skydd de förtjänar. Lord Numesti verkade nöjd med beslutet, och vi skänkte honom några av de rikedomar vi plundrat från fortets tidigare herre. Jag har också funderat över om staden kanske ska få ett nytt namn för att inte påminna dess invånare om sin historia, eller om det är just därför vi ska behålla namnet, att de ska veta hur mycket bättre staden och livet i den har blivit sedan befrielsen. Vad tror ni? Ett namn som påminner dem om den hjälte som fick sätta livet till i befrielsen kanske fyller samma funktion? Iacobiaborg?

Nåväl, baronen må vara besegrad, och den siste överlevande av de fängslade riddarna var fri och dessutom herre över staden. Dock var riddarnas döttrar fortfarande fångar hos barbarerna och vi hade baronens fru och älskarinna i varsin håla. Älskarinnan, visade sig föga förvånande vara en spion utsänd från Dolkmark. Efter lite samtal kom vi fram till att vi kan ha en använding för henne och släppte henne fri, gav tillbaka hennes saker och låter henne bo kvar i sitt rum i fortet. Hon är fortfarande en spion, och förstår att hon ännu inte vunnit vår tillit än. Vi får se hur det utvecklas. Baronessan visade sig vara ett värdelöst våp. Hon gifte sig för statusen och har som enda mål att klättra högre upp i adeln. Vi förklarade henne och hennes bror som fortfarande är på flykten, laglösa i Grönbälte och Drelev, och hon fick två vakter med sig som escort ut ur landet. ¨

Under tiden förhören pågick hade Thotas spanat efter barbarerna. Han hittade dem en bit bort, och vi begav oss av. På vägen vandrade vi över en grupp kullar som var fulla av små gryt och hålor. Phelan berättade att det troligen rörde sig om en magisk best, ett åttabenat grävlingsdjur med gyllene päls och klor som stål, och i vanlig ordning han Phelan knappt avsluta sin berättelse förräns två av dem attackerade oss. De rivde, slet, klöste och bet, men till slut var de nedgjorda utan några större mängd tårar från oss. Bortsett från Farkas, en legosoldat vi tagit med oss för att fylla det tomrum Iacobia lämnade i vår grupp som nästan blev ihjälsliten. Efter att ha vilat i Farrans stora magiska paviljong red vi vidare mot barbarerna. Ett dussin barbarer hade slagit läger en bit bort och med sig hade de en vagn med fångar. De förstod aldrig vad som hände innan allt var över. Efter att ha låtit fångarna återförenas med sin hemstad begav vi oss tillbaka. Armag den åter igen födda skulle gömma sig i en grotta med två kvinnor nära lägret. Vi hittade grottan lätt och begav oss ner.

Mina resor i Grönbältes tjänst har tagit mig till många grottor, hålor och gryt, men inget har varit värre än denna. Rum fyllda med symboler från onda eller krigiska gudar. Rum täckta i blod. Fällor och märkliga lås. De svartklädda kvinnorna vi hörde om tidigare visade sig vara onda präster som tog hjälp av demoniska bundsförvanter. De föll en efter en. Längre in aktiveras en järngolem i ett rum. Den var helt immun mot magi, och bara de tyngsta av träffar gjorde mer än bara repa kolossen. Thotas tog några fruktansvärda träffar, och hade inte Farran teleporterat sig och Thotas bort till ett tidigare rum är jag rädd för att dvärgen hade mött sin död, för andra gången, i denna helvetiska håla. Med Farran och Thotas borta från rummet stod bara jag, Phelan och Farkas kvar. Det såg mörkt ut för oss, Farkas kortsvärd lyckades bara precis ta sig igenom järnet. Phelans pilar träffade rätt och hårt, men tyngst träffade min falchion. Träff efter träff gjorde stora bucklor eller slog loss stycken av järn. Med bilden av min dotters ansikte i sinnet slog jag allt vad jag kunde och med två väldiga träffar föll den ihop. Vi segrade, och vad viktigare var, vi överlevde.

Av Armag har vi inte sett något spår än. Men det finns fler rum att utforska.

Er dotter,
General Ellori
Markis av Grönbälte

Kära Mor & Far,

Det har nu gått några månader sedan jag skrev sist. Vi var då fast i Barbarkungens håla, Farran, Phelan, Thotas, Farrkas och jag. Kort efteråt insjuknade Thotas och Phelan i en mystisk, magisk sjukdom som vi i te kunde bota. Farran fick teleportera ut oss ur grottan och vi tog de sjuka genast till Hjorthamn och Kelis för att försöka bota dem. Varken Kelis, Elga eller rikets alla präster har ännu lyckats bota dem och fortfarande ligger de mest till sängs.

Månaderna har gått och vi har fått kämpa med att föda vår nu betydligt större befolkning över en mycket större yta. Annekteringen av Vanmark satte press på rådet, ekonomin men framförallt de boende. Varje månad har balanserat på gränsen till ransonering eller till och med svält. Men nu närmar sig Nyår, och det börjar se bättre ut.

Er dotter,
General Ellori av Grönbälte.


Kära Mor och Far!
Stora nyheter!
Res så snabbt ni kan till Hjorthamn! Vi firar in det nya året stort, och med en överraskning!

Er dotter,
General Ellori av Grönbälte.


Kära Mor och Far,

Jag sörjer att ni inte kunde komma, som ni redan hört firades nyår med en stor fest och tillhörande vigsel. Ni var saknade.

Er dotter
Hertiginnan Ellori av Grönbälte.

I vissa strider kan jag känna mig lite … onyttig. Min rollfigur Farran gör sig nämligen normalt bäst i helt andra typer av situationer.

Men ibland händer det att jag får Vitulv att gråta.

Igår tog vi oss an barbarledaren Armag den pånyttfödde som Vitulv antytt var helt jävla livsfarlig (förra spelmötet när vi inte var fulltaliga tordes vi inte konfrontera honom pga. rädsla för en TPK).

Tack vare lite framskjuten spaning med darkvision och arcane eye visste vi var Armag befann sig och vi kunde storma in beredda och buffade till tänderna (alla fick varsin heroism och Phelan delade med sig av sin favored enemy-bonus). Första rundan får jag in en hideous laughter på Armag som faller omkull i skrattparoxysmer, oförmögen att göra någonting.

Efter blott två rundor där Ellori och Farcas hinner utdela ungefär hur många attacker som helst med massiva bonusar (+2 för flanking, +2 för heroism, +2 för att Armag var prone¹, +3 för Phelans favored enemy) – varav en dessutom crittar och gör Armag tillfälligt blind (vi använder Paizos critical hit cards) – är barbarledaren död utan att ha hunnit utföra en enda handling.

Lite antiklimaktiskt kan tyckas, men ibland är det skönt att bara få glänsa. Och tillfällen som dessa är det helt klart värt att spela vad min-maxare i allmänhet anser vara en väldigt suboptimal klasskombination.

1. Som nu när jag kollat upp det egentligen borde ha varit +4. (Eller riktigare: –4 på Armags AC.)

Lite antiklimaktiskt kanske, men så fungerade det ju mer eller mindre enbart för att Vitulv glömde att Armags svärd gav honom SR 20.


Storuggla, Atto den lilla primaten

Men … var du tvungen att skriva det där? Kunde jag inte fått känna mig nyttig för en gångs skull? Ogina mänska.

"Men … var du tvungen att skriva det där? Kunde jag inte fått känna mig nyttig för en gångs skull? Ogina mänska."

Tänk bara hur Vitulv mår när han läser det då!


Storuggla, vem stal Jerry Lewis

Nä, det gjorde det inte alls. Det kunde däremot dispella med CL20. Det hade inte hjälpt, eftersom Armag saveade bort skrattet i samma runda som svärdet hade kunnat hjälpa honom.

Så Ugglo ljög alltså bara för att trycka ner mig …

Kära Mor och Far,
Armag är död och barbarstammarna har kuvats. Barbarkonungen föll snabbt och hårt. Vi överraskade honom och innan han reagerat alls var han omringad av mig och Farkas, Phelan hade redan fyllt honom med pilar innan dödsstöten kommer; Farrans besvärjelser tvingar ner honom på marken i ett vansinnigt tvångsmässigt skratt! Kort därefter klyver jag honom med tre snabba hugg.

Barbarerna utanför kapitulerar och ger oss tipset om en gruva i närheten som översvämmats, enligt ryktet innan dess rikedomar kunde tas till vara på. Men först beger vi oss till Fort Drelev för de goda nyheterna och lite firande. Besöket visade tydligt att Numesti var ett bra val till ledare i staden, vakterna var mer disciplinerade och muren färdigbyggd, allt enligt råden han fick av mig sist.

Vi begav oss snart av möt träsket österut. Stammarna av Boggards i området hindrar alla försök till handel mellan Drelev och Hjorthamn. Inga Boggards har synts till än, men väl några Naga, och vad som helt klart måste vara spår av en större grupp Boggards. Imorgon vet vi nog mer.


Er Dotter,
Hertiginnan Ellori av Grönbälte

Äntligen har jag kommit ikapp med kartmakeriet. Som ni ser har vi expanderat vårt lilla rike en smula sedan sist.

Någon som kommer ihåg vad som hände? Snart är det ju dags att dra igång igen!

Allt jag minns är en inbjudan till något slags tornerspel...

Minns inte ett smack mer än det. Tornerspelet var visst anordnat av någon av våra fiendeländer. Tror jag.

Stämmer bra, Galningen i Pitax har bjudit in oss. Vi är ju trots allt inte i öppet krig med honom.



Än.

War of the River Kings, bra översättning på det tack?

Kära Mor och Far,

Jag skriver till er från pågående tornerspel i Pitax. Kung Castruccio Irovetti av Pitax bjöd in oss på spel med fyra grenar och efterföljande festligheter. Idag avklarades den första grenen; prickskytte med långbåge och för Grönbälte sköt Phelan. Just bågskytte är ju något Phelan är utomordentlig i, och vinsten var lätt vunnen. Imorgon följer en tävling i vedhuggning, något jag tydligen ska få pröva på. Far kanske blir lite besviken när jag erkänner att det var länge sedan jag behövde hugga min egen ved, men jag tror det ska gå bra ändå.
Efter bågskyttetävlingen begav vi oss till ett tält där vi skulle beskåda märkliga och exotiska djur och vidunder. En trehornad jätteödla slet sig loss och rusade över Farkas och attackerade Farran som såklart försökte fly undan, och gömma sig bakom mig. Ett klokt val, då ödlan såg betydligt farligare ut än vad den var och mitt andra hugg separerade dessbepansrade och behornade huvud från dess kropp. Kelis upptäckte att någon hade försvagat bestens kedjor, och att besten valde att kliva över Farkas, som redan skadat den, för att komma åt Farran är helt klart... märkligt.
Nämnas bör väl att det är just denna Kung Castruccio Irovetti som misstänkts ligga bakom anfallet på Tatzlevad för något år sedan, och att han hade något med händelserna med Baron Drellev att göra är också klart. Trots det är vi ännu inte säkra. Många andra kan vilja oss illa nu.

Som ni säkert redan vet är Hertigdömmet Grönbälte en del av historien och ersatts av Konungariket Grönbälte. Kröningen blev en stor offentlig tillställning, utan någon dramatik, men om den har ni säkert redan hört, och läst om.

Prinsessan Thalita har hunnit fylla 4 år och har till Magister Elgas stora förtret lärt sig flyga på Magisterns kvast. Hon påstår att hon vill flyga upp till Brevoy och besöka sina morföräldrar, än så länge har vi kunnat hindra henne, men om intresset kvarstår om något år vet jag inte hur vi ska kunna hindra henne. Elga vägrar bestämt låsa in sin kvast.

Med vänliga hälsningar
Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte

Våra hjältar på väg att krossa ytterligare några fiender, kort efter den episka segern vid Slaget om Hjorthamn.

Cool bild!

Fan vilken sjysst dungeon "terräng" Vitulv! Har du köpt det eller gjutit upp det själv?

Jag har köpt den. Det är mitt budgetalternativ med bendy dungeon walls, mage knight dungeons-terräng och någon sorts 3D-stridsmatta som jag inte kommer ihåg var jag köpte. När jag har mer tid att sätta upp terräng kör jag istället grejer från Dwarven Forge.

Det ligger en del bilder i det sällan besökta galleriforumet om du vill se ännu grymmare byggen.

Pharast, år 4716AR

Efter Phelans framgångar i bågskyttetävlingen var det Elloris tur att spänna sina muskler och röna stora framgångar i spelens vedhuggartävling. Inte ens Pitax förkämpe, den hemske barbaren Villamor Koth lyckades plöja igenom timmerstockarna med samma hastighet och styrka som Grönbältes general-drottning.

Konung Farran den Försynte ställde upp i en skrävlartävling, men trots en beundrandsvärd insats fick han se sig slagen av en förtjusande Calistriaprästinna, vars historia om hur hon förförde en Succubus så till den milda grad att hon än idag mottager kärleksgåvor från de nio helvetsplanen rev ned våldsamma applåder från en hänförd publik.
För Pitax tävlade en gammal bekant, upprorsbarden Grigori, som flera år tidigare spridit ofog i Grönbälte. Den uslingen hade mage att med denna historia tävla mot Farran själv, och knep andraplatsen i tävlingen! Tvi!

Den tappre Farkas ställde upp i spelens höjdpunkt - midnattstornerspelen och rådde stora framgångar. Efter att ha besegrat alla sina motståndare ställdes han inför förra årets vinnare - Pitax favoritförkämpe Villamor Koth. Koth körde med fult spel, och istället för att försöka stöta Farkas ur sadeln riktade han sin lans för att döda. Men vår hjälte lät sig inte rubbas av detta usla beteende utan vann med en regelrätt lansstöt mot Villamors sköld.

Och så utropades Grönbälte till vinnare av årets spel, och mottog av den charmante Kung Irovetti det utlovade priset - en mäktig magisk artefakt som våra äventyrare med all sannolikhet kommer att få stor användning av.

___


Bakom våra hjältars ryggar förekom dock ett annat spel, av betydligt allvarligare och lömskare karaktär. I smyg hade Irovettis armé marscherat från Pitax in i självaste Grönbälte - med Hjorthamn som mål!

Budbärare kom anfådda till kung Farran och denne tvangs frammana magiska hästar för att Grönbältes härskande råd skulle hinna hem till försvar av sin huvudstad.

Ellori och Kapten Kesten Garess mönstrade den tvåtusenhövdade milisen, medan Sheriffen Parok och hans djungelpatrull förstärktes med tusen kobolder från Hjorthamns hamnkvarter. I skogen norr om Hjorthamn bröt de första skärmytslingarna ut, då man insåg att Pitax armé behövde försvagas ordentligt om Hjorthamns försvar skulle hålla. Farran bombarderade fiendens stabstält med förödande magi, och tillsammans med kobolderna kastade man sig in i vilda överfall mot fientliga soldater, troll och flygödlor. Det stod dock snart klart att detta var en fiende alltför stark att möta utan skydd av stadsmurar, och efter en natts blodiga strider drog man sig tillbaka för att befästa sig i huvudstaden.

Vid gryningen stod många av Grönbältes bondgårdar i brand, och röken låg tung över fälten. Fienden marscherade taktfast till ekot av skriande flygödlor och många av Hjorthamns försvarare betraktade från stadsmuren Pitax makt med svaga knän.

Så kom slutligen anfallet. Från luften dök flygödlorna mot Hjorthamn, och i bräschen för Pitax armé stormade fradgatuggande troll mot de väntande bastionerna. Pilar regnade och stridslurar dånade över fälten. En, två, tre gånger kom fienden upp på murarna, och lika många gånger slogs de tillbaka med spjut och stenbumlingar. Från himlen regnade sårade flygödlor och avgrundsvrålen från troll täckta i kokande olja tycktes aldrig vilja tystna.

Men Hjorthamns murar stod intakta, och dess försvarare verkade aldrig svika sina poster, trots fruktansvärda förluster. Så på signal stormade djungelpatrullen ut ur skogsbrynet och kobolderna formligen klättrade över varandra för att få en chans att sticka och hugga fienden.

Pitax nederlag var ett faktum, och all disciplin var som upplöst. Huvudparten av armén, människosoldaterna var på vild flykt genom skogen, och de få troll som överlevt Hjorthamns murar spreds nu i alla väderstreck.

Grönbälte hade segrat, och mot himlen steg jublet från de tappra som överlevt det lilla kungadömets första slag.

___

I nordvästra Grönbälte, precis vid gränsen nåddes de tre barbarhövdingarna som svurit Farran trohet av ett meddelande från Grönbältes översteprästinna. Det var kortfattat, men var precis det de tre hade väntat på:

"Pitax har begått det misstag vi väntade på. Släpp lös era horder i deras land. Ta det ni vill ha, krigsbytet är ert."

Jasså? Inget jag fann i vart fall, men jag kan vara väldigt blind emellanåt. Länka gärna!

Här, t.ex!

Den här är rätt cool också

Efter slaget om Hjorthamn förhördes de fångar som tagits bland Pitax led. Det mest alarmerande som kom ut av dessa förhör var ryktet om att Kung Irovetti utvecklade ett massförstörelsevapen som skulle kunna vända krigslyckan, och det påstods att vapnet hade styrkan att dräpa hela härar. Enligt ryktet försökte Irovetti kombinera kraften hos ett Dimhorn med den hos en dödsmolns-besvärjelse, och blotta tanken på ett sådant vapen fick blodet att isa sig hos våra hjältar. I Hjorthamns tortyrkammare tvingade man en pitaxiansk löjtnant att avslöja platsen där vapnet utvecklades - Vita Rosens Kloster, ost om Branthlendbergen, i norra Pitax.

Grönbältes arméer behövde slicka sina sår, fylla luckor med nya rekryter och förbereda ett eventuellt fälttåg och således valde våra hjältar att själva bege sig mot Vita Rosens Kloster. En mindre grupp skulle ändå kunna röra sig snabbare och mer diskret än en marscherande armé. Dessutom skulle man på så vis få möjlighet att rekognoscera i fiendeland.

Vita Rosens kloster låg på en hög klint i Glenebons högländer. I öster tornade Branthlendbergens karga klipplandskap upp sig, och i sydost kunde man ana de mörka Tusen Rösternas Skogar. Klostret var en gammal övergiven helgedom tillägnad Cayden Cailean, den berusade äventyraren som drunknade i en brunn och återuppstod som en gud.

Klinten var omgärdad av en låg stenmur, byggd någon gång i historien av de munkar som levde och verkade i klostret. På åsens topp låg själva klosterbyggnaden, och på dess västra sida den gamla vingård där munkarna sades ha bryggt det mest förträffliga av viner (av vissa ansett ha magiska egenskaper).

Men det var något kusligt i luften innanför stenmuren. Växterna tycktes vara alldeles för livskraftiga, och naturens färger onaturligt starka. Gräset som borde ha böjt sig för vinden tycktes röra sig i motsatt riktning och i luften kunde man ana ljussken som av eldflugor, men i märkliga färger, och som rörde sig olikt någon naturlig insekt. Luften kändes liksom oljig på något vis. Våra hjältar kände igen tecknen - här var barriären mellan Golarion och Den Första Världen tunn.

Farran använde magi för att spana efter fiender, och han fann en samling pitaxianska soldater och barder som hade slagit läger i klosterbyggnaden. Fiendestyrkan verkade stå under befäl av en råttliknande karl med ondskefullt utseende. Det skulle senare visa sig att denna man var Gaetane - en av Pitax mest fruktade lönnmördare, och Kung Irovettis favoritverktyg i politiska ränkspel. Gaetane var en fruktansvärd motståndare, ett rovdjur som specialiserat sig på att jaga människor som villebråd, vilket våra hjältar blev varse när de stormade klostret. Soldaterna kastade sig över Ellori och Farkas, samtidigt som varråttan Gaetane smög omkring bland takbjälkarna och avlossade pilar med dödlig precision. Ellori såg ut som en nåldyna, och hennes sista stund var så när på kommen när hjältarna till slut fällde Gaetane till marken.

Den snörvlande uslingen avslöjade att inget vapen fanns i klostret, och att det var ett rykte som man spritt ut för att locka in våra hjältar i ett bakhåll. Men trots att man låtit sig luras ännu en gång av nidingskungen Irovetti så har Grönbältes försvarare orsakat honom ännu ett sår, då en av hans farligaste löjtnanter nu är oskadliggjord.

Slängde ihop en bild med några av de personer som våra hjältar har minst en gås oplockad med:



[större bild]

Skitsnyggt!

Det var ju just den här vi skickade iväg till de två kobold-lönnmördarna vi har skickat till Pitax. Fast de gjorde lite "förbättringar" på sin version:


(stor version)

Hahahaha