Jag spelar av 3 skäl. Det första är för att jag älskar historier. Jag har skrivit historier sen 5 års ålder. Fantasy tilltalar mig men jag är inte fanatisk. Kampsport, automatvapen och svävare är coolare än svärd och hästar. Tycker jag.

Det andra skälet är att jag vill spela en roll. Jag vill leva ut en karaktär jag verklige känner för. Jag behöver inte gilla henne men jag måste känna någonting. Med detta sagt kunde jag lika gärna ägna mig åt amatörteater. Men det utelämnar det tredje skälet: tävling. Jag är en tävlingsmänniska. Därför gillar jag spel.

Tillsammans stavas de här tre skälen rollspel. Och studerar man dem får man också fram vad för rollspel jag gillar. Att tävla ska vara enkelt att begripa. Jag gillar tävlingar med fart och kamp. Om det är strategi inblandat ska det vara lätt att lära som schak. Men då tar tävlingen fokus från de andrA två skälen. Utifrån detta ser man att jag gillar enkla men fartfyllda regler. Sen ser man att jag gillar spel som fokuserar på karaktär. Reglerna bör stödja inlevelse i karaktär mer än maximering av värden. Till sist ser man att jag gillar berättelser med vissa teman. Jag gillar drama också men jag tycker att äventyr lämpar st mer i spel. Deckare har jag aldrig gillat så mysteriespel är inget för mig.

Visserligen gillar jag da Vinci koden men mer pga dess vändningar och tempo.

Så jag spelAr rollspel av skälen berättelse karaktär och tävling. Vad är du ute efter?

Jag tycker om fantasy, skräck, SiFI, action och lite humor.
Om jag inmundigar mina nöjen i bokväg, filmväg, datorspelsväg eller rollspelsväg spelar inte så stor roll.

Oj, jag kan inte ge något exakt svar, och ju mer exakt jag försöker bli desto mera soppa riskerar det att bli. Jag får därför höfta och generalisera väldigt mycket: Nöje att berätta, skildra och agera, nuet, umgänget, fiktionen, metakunskaperna, skapandet, kreativt utlopp etc. etc. etc.

- Delta skapandet av en berättelse, rent kreativt.
- Som SL gillar jag att bygga upp något och ge till andra (och sedean få beröm)
- Låtsas att man är någon annan, coolare!
- Jag gillar ofta andra rollspelare!
- Friheten som inte finns i andra eskapistiska aktiviteter
- Att interagera med andra spelare och låta min karaktär interagera med andra karaktärer.
- Bygga vidare på andras idéer och se andra plocka upp mina
- Fika, jättelänge
- Fiktionsmiljöer i alla dess former
- Bygga en karaktär (jag älskar att göra gubbe)
- Bling - tärningar, formulär, kort, figurer, play-aids, charts

Jag spelar rollspel för att jag tycker om det, och nå't ska man ju göra med sitt liv.

Därför att jag är besatt av idén om att skapa och utforska samband. Rollspelsmediet tillåter att utforska och hitta (givet att kampanjen är tillräckligt komplex/fisktankig) tankemönster, sociala strukturer och historiemöjligheter, på ett sätt som inte mer linjära medier gör.

Därför att det ger en möjlighet att skapa en gruppdynamik inom loppet av ett par kvällar, hos en ny grupp människor, med relationer lika starka som om spelarna hade levt igenom det karaktärerna har genomlevt tillsammans. Det är ett tidsmässigt och socialt billigt (kotsnadseffektivt) sätt att skapa en låst vikänsla.

Därför att den tillåter en att testa specifika situationer, och aspekter av beteenden/personligheter. Genom att skapa ett skal och fylla det med innehåll, tvingas jag fundera över andras interna logik, även när detta inte nödvändigtvis är bekvämt. Det ger mig också möjligheten att testa beteendemönster och sociala normer i en miljö där jag kan avsäga mig ansvaret för vad min karaktär företar sig (förutsatt att dem jag spelar med är mindre intresserade av att spela karaktären snarare än sitt egen fantasi-ego; båda måste per force vara en del av rollspelandet).

Jag gillar sci-fi (älskar Webers Honorverse, med flera), och historiska romaner (av typen crown of grass). Vanligen ogillar jag i slutändan fantasy, även om undantag, som Gygax egna, chron.Necromancer, Conan-eposen och Dresden-files förekommer. Specialfall i detta sammanhang är Borges och den skola han grundade, vilka uppskattas. Vanligen konsumerar jag mer fakta (och humaniorakälltext) än fiktion, även som fritidsläsning.

Då jag skriver på en mobil just nu så blir det väldigt kortfattat.

jag började spela rollspel för att jag, via min karaktär och dens beslut hjälpa till att bygga en värld. Nu spelar jag rollspel för att skapa en historia. Dessa 2 olika saker är kanske inte så olika vid första anblick, men själva utgångspunkten gör så att grunden till ett spel blir olika

Jag spelar för att umgås, vare sig det är spela brädspel, kortspel eller rollspel. Rollspel är inte så optimalt för det tar normalt för lång tid för min smak (mer än två timmar).

/Han som numera spelar mest för att få testa nya saker

Jag spelar rollspel därför att jag gillar att var delaktig i en historia, spela en annorlunda roll, väva ihop en historia & sådant.

För mig är huvudorsaken att det är ett trevligt sätt att umgås som blandar socialt umgänge med problemlösning och improviserat berättande.

Det jag får störst kickar av är när jag går hårt i roll.

Egentligen gillar jag att skriva rollspel mer än jag gillaratt spelleda dem, och att spelleda dem mer än att spela dem, men hursomhelst...

Det finns såklart många skäl. Jag gillar att leva mig in i personer som jag har saker gemensamt med, men som inte riktigt är jag. Experimentera med roller och beteenden jag kanske inte fårutlopp för till vardags. Mina rollpersoner är generellt varianter, eller olika perspektiv, av mig. Det finns alltid någon form av kärna även om jag spelat allt från drakmedvetande som bor i multipla klonkroppar till uppgiven arbetarklasskämpe.

Jag gillar att skapa saker och sedan få bekräftelse när andra gillar det. Det är väl här både spelledandet och spelskapandet kommer in. Det är roligt när folk gillar det man gör.

Jag gillar taktiskt tänkande men är inte direkt någon tävlingsmänniska; jag kombinerar ogärna taktiska rollspel med inlevelsefokuserade sådana om inte min rollperson får samma möjligheter som jag själv till att lugnt överväga nästa steg.

Jag gillar att utforska, eller få uppleva, nya idéer och världar. Jag gillar att kunna ta tid på mig och känna efter i nya situationer. Det får mig att uppskatta kampanjer som kanske inte är så actionfyllda, utan där stora delar av spelandet mer handlar om mundana ting och att man mest driver runt och så.



Så... Utforskande av det inre och det yttre, intellektuell kittling, problemlösning, bekräftelse. Det är nog det jag kommer på just nu, iaf.

Samspelet. Skapa, utforska, flow - tillsammans.

Jag vill utforska. Hemligheter eller föränderliga spel. Karaktärers eller andras livsöden. Dungeons eller fjärran plan, världar, länder och kulturer.

Jag tänker att det handlar om berättelser ... (vilket jag tror på något plan är mer centralt än roller, i alla för mig).

Eftersom världen bara är en "blooming, buzzing confusion" så är våra hjärnor så konstruerade att de skapar berättelser ur kaoset av sinnesintryck som strömmar in i våra hjärnor. Att vara människa är att vara biologisk och existentiell berättelsebrukare och -missbrukare. Alla människor berättar berättelser. Vissa av oss råkar att gilla att göra det tillsammans med andra genom rollspel, som är ett av många medium för att skapa eller berätta berättelser.

Rollspel innehåller så otroligt många aspekter att man knappast kan utforska dem alla. Primärt gillar jag dock följande mest:

Som spelare: Obegränsade möjligheter att lösa problem, interagera och påverka inom spelets/äventyrets givna ramar. (Hatade att spela Monopol som barn - varför kan man inte rymma ur fängelset eller blåsa banken på pengar? Eller köra på hunden om man är bilen?)

Som spelledare: Att först bygga komplexa sammanhang av platser, personer, händelser, situationer och sedan få testa dem "skarpt" på spelarna och se vad som händer. Sedan utvärdera, förändra och testa igen. (Älskar att testa abstrakta flöden, processer och liknande genom att skicka in oväntade indata - in med grisen i pengaräknaren, liksom).


//EvilSpook

Jag spelar för umgängets skull. Jag älskar alla sorters socialt spelande. Och så har jag altid älskat att använda min fantasi, och få uttrycka mig i ord.

Vilket utmärkt stäld fråga, speciellt som jag behövde tänka efter så att svaret på dryga fem års Pendragon inte var att jag var pottcomittad ;-)


Märkligt nog så har jag teatersportat lite av de anledningarna, men skippar gärna tävlandet så därför rollspel. Samma sak med lajv, inte bekvämt nog, men trevligt, men det är inte värt tidsinsatsen för mig.

Men bordsrollspel... lite olika saker beroende på vad för kampanj:
Pendragon, fem år bakgrund gör en unik historia och en samspelad grupp, en berättarmöjlighet som jag inte har annars.
Rollspelshelger, för att träffa vänner som inte bor på samma plats, äta och dricka gott och umgås (det sista = rollspela lite)
Såpoperarollspel för att jag inte hinner med teater men fortfarande vill få spela ut, det blir också längre och bättre historier än impro
Rollspelstorsdagar i Reidalskällare (när jag hinner) för att komma bort från vardagen
Konvent för att få berätta mina historier för andra, skulle dock nog slutat med det om jag inte fick så mycket bra feedback
Och spela på konvent ska jag hinna igen för att få andras historier berättade för mig berikar mig och mitt spelande, det är också grymt att få spela med nya människor.

Slutgilltigen, jag spelar rollspel för att det är ett unikt bra sätt att berätta historier och jag älksar det! Böcker, serier, teater, lajv, filmer och tv-serier är också bra i sina unika sätt, men inget helt ersätter något annat.

-Gunnar (blandar glatt i mån av tid mina kulturella laster)

Bra fråga ;-)

Jag skriver äventyr för att jag gillar att berätta en historia, men samtidigt inte binda de allt för hårt utan se hur andra tar de röda trådar jag har lagt ut och förvandlar det hela till en rik historia. Jag gillar även att leda dessa äventyr eftersom som spelledare så får man spela många olika roller på kort tid. Det är samtidigt ett underbart sätt att fly verklighetens vardag och sätta sig mitt inne i en bok eller en film.

Sen spelar jag för att att gillar att göra sådant i fantasin som man inte gör på riktigt. Därför är jag inte en sån där rollspelspelare som lägger tyngdpunkten på hur skjortan är struken eller vilken färg och mönster har tapeten på värdshuset vi är på. Jag är mer för att utforska och lösa mysterier när jag spelar, blir lätt rastlös när någon vill utveckla och snöa in sig på i varför väggen på bilden av slottet vi var på är murad i Preussiskt-Ottomansk stil, borde det inte vara mer Östgotiskt, det skulle passa handlingen bättre.

Jag spelleder för att jag är maktgalen och gillar att väva historier för folk. Ja, ni läste rätt.

Jag spelar för att jag gillar att manipulera och luras och i rollspel så kan jag göra det utan att någon faktiskt gör sig illa eller blir ledsen.

I dagsläget tror jag att den främsta anledningen att jag spelar rollspel är för att det ger mig ett kreativt utlopp. Jag får hitta på grejer och vara med om att bygga berättelser och upplevelser.

Att jag slipper göra det ensam, och att jag inte behöver genomgå någon fas där jag bara behöver jobba med att färdig- eller sammanställa gör det mycket mer attraktivt än att t.ex. skriva.

Jag gillar också gestaltningsbiten, även om jag nog legat ganska lågt på den fronten senaste åren. Det kommer fram nån gång ibland.

för att få hänga med alla snygga bibliotekarier.

För att jag kan samtala med mina vänner som saker som är rätt om inte tunga så i vart fall säger något om oss som människor. Vad innebär det att vara människa? Förälder? Hur långt kan en lögn drivas? Kan någon utan ära fortfarande handla ärofullt? Innebär det att han har inte längre saknar ära? Vilka blodband är viktiga? Sådant som i en berättelse kan stänkas in bland blod, demoner och svulstiga strider. Men därför tycker jag om rollspel.

Jag sätter mig inte ner med Hans och frågar honom om hur han ser på fadersrollen, jag säger "din far står på stupet framför dig, mellan er isdemonen... din far mumlar fortfarande på formeln han lärde dig, han blöder från näsan och ögonen... vad gör du?"

Jag gillar customization. ALL form av customization. Jag kan sitta och göra karaktärer som jag aldrig kommer använda för skojs skull, bara för att jag älskar att skapa rollpersoner. Att sedan få spela de här karaktärerna som man lagt så mycket kärlek i är liksom plus i kanten, men mest gillar jag bara att göra något som är ens eget.

Åh, sen gillar jag också att kasta tärning och slakta monster

Varför ska det behöva vara exlusivt för spelledaren?

-Gunnar (som gillar många roller)

Jag rollspelar pga av gemenskapen och vad jag får utav det för egen del;
Det sociala ,kreaktiviteten ,det intulekta,lekfullheten, fantasin ,äventyren, och utvecklings möjligheterna i spel.
Samt för mig själv som person en del utvecklingar.
Känner att jag växer i sammband som att spelet växer under tidens gång.
Spenderar otroligt mycket tid för rollspel ,en av mina största passioner här i livet helt enkelt. :]