Feltänk.

Struktur är inte ett absolut, utan en faktor som åstadkommer en aggregerad skillnad; jämför med evolutionsteorin och gynnsamma drag, så ser du vad som avses. En struktur är ett socialt naturförhållande som ökar framgång för en viss grupp, på andra gruppers bekostnad.

Rekommenderad undersökningsmetod:

1. Upprepade och jämförbara statistiska undersökningar, om det finns någon allmänt erkänd trovärdig indikator.

2. Upprepade intervjuer syftande till att bygga klustermodeller för att kunna genomföra undersökningsmetod 1 om detta saknas. ( Om klusteranalys )

Det säger att humaniora ännu inte har utvecklat tydliga indikatorer, eller mätinstrument goda nog att med stark säkerhet uttala sig om sina områden.

Den dag man har det, så kommer man kunna avskaffa politik (samhällsvetenskap), parlament (perfekt juridik och nationalekonomi), religion (epistemologi) och frihet att avvika (vi vet hur vi skall göra för att skapa lycka och framgång åt alla - detta lär inte bli totalitärt, men denna tro är spekulation för att ta udden ur ev. skräck inför påståendet).

Tills dess, så får vi lita på deras utsagor, när de talar om någonting de har studerat, för de är förmodligen på väg att åtminstone kunna skapa motsvarigheter till grundläggande hydralik.

Exempel på hydralikekivalenter inom de icke-naturvetenskapliga fälten är arkeologin (som visar sig att andra har nämnt), samhällsvetenskapen (som nu vet vilken betydelse valsystem har på förd politik) och psykologin (som nu kan ge handfasta råd om hur man manipulerar sig själv och andra). Detta enbart bland de fält som jag vet något om.

Ge humanisterna lite tid; deras svamlande har givit oss mycket bra saker hittills. Det finns liten anledning att tro att svamlandet kommer att förlora i kvalitet.

Gränsen mellan begreppen "humaniora" och "samhällsvetenskap" är extremt diffus, om den ens existerar, i den här diskussionen.

Stämmer bara om man utgår från att alla politiker har samma mål, något jag inte alls tycker verkar vara fallet.

Eller ja, idag är de väl ganska överens, men min poäng är att politik inte nödvändigtvis handlar om metod, utan minst lika mycket om människosyn och vilket mål man har.

Det är möjligt att du har rätt. Jag har ingen hårddata här.

Vad jag har sett, är att de flesta politiker är eniga om vilka saker som är goda, även om de är oeniga om medlen.

Hälsa, säkerhet, glädje och möjlighet att utvecklas är bra. Motsatserna är det inte. Teokraternas argument för religion är vanligen att det ökar mänsklighetens lycka och säkerhet; alltså samma goda som ovan. Neoliberalen och Frankfurt-Marxisten vill båda maximera frihet, för att maximera agens (möjlighet att utvecklas) - de menar inte samma sak med orden, men målen är, ytterst, de samma.

Mitt argument utgår ifrån att det blir möjligt att enas om ett uttömmande dataset av goda: dvs, att humaniora/sam.vet. lyckas mäta det man vill mäta.

---

Stipulerar vi att Samhällsvetenskap/Humaniora har lyckats hitta entydiga indikatorer på det Goda, och också lokaliserat ett pareto-optimalt ekvilibrium (dvs. max totalutdelning - varje avvikelse innebär en totalförlust), så blir det svårt att argumentera för att utvälja ett suboptimalt levnadssätt för samhället.

Försök blir av naturen "hitta andra, lika bra, ekvilibrier vilka är möjliga att transitionera till från nuvarande ekvilibrium", dvs. marx och platons våta dröm. Detta är ett nyttomaximerande, funktionsorienterat och teknokratiskt förhållningssätt, även om det kan stamma från ideologiska motivationer.

Det är byråkratisk organisation snarare än karismatisk (Weber igen). Det är vad jag menade med mitt påstående.

Jo. Dikotomin verkar ligga "naturvetenskap/studier av mänskligt beteende". Personligen gillar jag den - hade antropologin och samhällsvetenskapen gift sig mer (på det engelska viset, med komparativa studier av stammar som försökskaniner(1)) hade vi antagligen nått längre.

Jag förstår inte observationen dock? Det känns som om jag borde utläsa någon fråga eller kommentar ur den, men här behöver jag nog lite social tolkningshjälp...

(1) de etiska problemen med att använda människor i mindre mäktiga samhällen som försöksdjur för sociala experiment åsido. Dessa omöjliggör naturligtvis liknande försök i nuläget.

Mja, alltså, vissa politiker tycker ju att det viktigaste är att människan är fri, medan andra till exempel tycker att det är viktigast att folk är jämlika. Rätt många tycker att folk ska vara "lyckliga", men eftersom "lyckan" inte direkt låter sig kvantifieras (eftersom det är ett såpass luddigt begrepp) så blir det svårt att utgå från den. Andra (som jag själv) tycker att det är viktigare att folk utvecklas än att de är lyckliga, men även utveckling är ganska luddigt.

Alla skriver inte under på utilitarismen, liksom.

Hela poängen med politik är att man inte är överens om vad "det goda" är, eller hur olika "goda" saker ska vägas mot varandra.

Så även OM du nu skulle hitta saker som både liberalen och marxisten och miljöpartisten och feministen finner Goda, så tvivlar jag på att de är överens om prioriteringsordningen - och en viktning måste liksom in för att man ska kunna hitta nån jämviktspunkt alla kan vara överens om.

Jag finner mig korrigerad.

Paretooptimaliteten är endast ett giltigt mätverktyg om Rawls var korrekt, eller om vi håller den psykosociala stratifieringen konstant.

Problemet är antagligen att jag förutsätter att folk kan enas om att följa egna utsagor och värderar sin röst på samma nivå som andras (alternativt faller in i ett hierarkiskt system, alternativt finns i ett icke-resursvakum). Detta är ett a-biologiskt antagande. Tackar för påpekandet.

...detta sagt, så tror jag fortfarande intuitivt på tanken, och återkommer eventuellt med nya argument, om jag hittar några. Annars vann du denna runda.

Nytt försök. Anledningen till att jag tror att prioritering skulle bli enickefråga, är att jag i grunden förutsätter att ett samhälle som utvecklat så komplex teori och ekonometri* också lär vara internt stabilt, dvs. ha en hegemonisk uppfattning om vilka samhället skall tjäna.

Givet detta antagande finns det en utgångspunkt emot vilken ideologin måste mätas för att betraktas som legitim.

Exempel: I en demokrati måste ideologierna officiellt sett vara bra för folkflertalet; i en teokrati måste de tjäna gudens intention.

Givet detta, så kommer troligen forskningsprocessen för att få fram data som är starka nog att kunna producera ett adekvat pareto-set, också kunna slipa av politiska ståndpunkter. Notera att detta dels förutsätter att Humaniora/Sam.V. uppnår kvantitativt säkra mätningssätt, och dels att forskningsprocessen för att använda dessa är inkrementalistisk OCH publikt debatterad, men under dessa förhållanden menar jag att mitt tidigare påstående faktiskt håller**.


*ekonometri får i detta fall stå för all hum-mätning, i brist på adekvat vokabulär.
** I sammanhanget vill jag notera att jag inte menar mig vara bunden av profetian som sådan. Denna var inledningsvis avsedd som retorisk stilfigur för att illustrera samhällsvet/Hum. potential som forskningsområde. Jag har inte avsett att uttala mig om att detta skall vara en förutsägelse (även om jag inte tror att det är omöjligt eller ens orimligt).

I så fall tror jag att det är därför politiken skulle bli onödig, snarare än pga utvecklad samhällsvetenskap.

Det handlar för övrigt inte om vilka man ska tjäna, utan vad man menar med "tjäna", vad man menar med "bra". Personlig frihet, trygghet, etc etc.

Men visst, om man utgår från att vi på något sätt skulle uppnå konsensus kring vad som är bra och vad som är dåligt, och hur bra saker är i förhållande till varandra, och vilka som ska ha det som är bra och vilka som ska ha det som är dåligt - då skulle en perfekt samhällsvetenskap kunna ge metoderna som lät oss förverkliga denna konsensusideologi.

Nu devierar jag en aning från ämnet: Menar du att vi inte har ett konsensus idag, i samhället?

Den mesta forskning jag har sett, och de flesta argument jag har hört, tycks mena att en politisk strategi, för att vara legitim, måste tjäna folkflertalet nominellt, och "medelklassen" i praktiken?

Jag menar att idag finns ganska många olika sätt att prioritera till exempel personlig frihet kontra miljö kontra trygghet, etc.


Exempel: En del anser att höga klasskillnader är något positivt ("lönesegmetering" eller vad man nu vill kalla det), eftersom det premierar de som anstränger sig. Andra anser att låga klasskillnader är något positivt, eftersom det ger en mer jämn maktfördelning. En del tycker att vi bör öka vår konsumtion, för ständigt ökande konsumtion håller igång samhället. Andra tycker att en ständigt ökande konsumtion är oförenligt med miljön.

En del av de här argumenten handlar om att göra folk "lyckliga", hur man nu definierar det. Andra handlar om andra hänsyn.


En politisk strategi måste inte gynna folkflertalet för att fungera. Bara ha folkflertalet bakom sig. Det finns gott om folk som röstar emot sina egna direkta intressen. Den mest vinnande strategin är, just nu iaf, att vara duktig på PR och reklam... Att kunna sin memetik, så att säga. Nuvarande regeringen är asduktig på sånt.

Jag är dock lite osäker på vad du menar med "legitim".

ok, jag förstår vad du menar.

Med legitimitet menade jag rätt att anses som ett legitimt alternativ i den politiska diskussionen.

Jag vet inte jag...
Tycks mig lite som om att det är så att det antas här att alla som gått samma utbildning drar samma slutsatser hela tiden, och så är det väl ändå inte? Alla humanister drar väl itne samma slutsatser av samma fakta, eller? (som ETT exempel då, gäller förstås andra former av utbildningar eller inbillningar också)

förenklingar alltså