Once upon a town... är ett samberättarspel som jag skulle beskriva med följande ord: "A storytelling game about evil infesting a small town, and the last survivors standing up to it."

Undrar man över mekaniken så sköts den med T6 och vanliga spelkort, genererande konflikter och relationer som styr spelets upplösning.

Det här ska speltestas snart, om spelgruppen nu vill, men jag vill likväl dela det med er. Ni får gärna speltesta det. Det är, till skillnad från allt annat jag aldrig gjort klart eller egentligen trott på, komplett i den mån att allt som har med själva spelandet att göra finns där. Det är bara att läsa igen och lira. Det borde inte vara några problem att läsa det direkt vid spelbordet och köra en pickup - det är trots allt tänkt att bli ett pickup game, mer eller mindre.

Kommentera gärna i dokumentet. Man måste dock vara inloggad via Google-konto för att göra det. Ja, jag pallar inte med en massa anonyma kommentarer överallt. Det är skitdrygt när man inte vet vilka man har att göra med.

Vill man kommentera men saknar Google-konto är det välkommet här, direkt i tråden.

Tack.

/solvebring som bara korrat delar av dokumentet - det är trots allt avsett för speltest - men som hoppas att det bara ska finnas smärre stavfel.

(filer/länkar uppdaterade 2012-04-01)

Jag vet förresten inte huruvida ni kan spara ned dokumentet som ni vill när jag delat ut det som jag gjort. Skulle ni föredra att dra ned en PDF så kan ni göra det här.

(filer/länkar uppdaterade 2012-04-01)

Coolt.

Kanske skulle man kunna kalla "round" något annat kanske part eller act eller så, men jag är inte övertygad om att det skulle bli bättre.

Texten är ganska pratig. Jag hade föredragit om det var rena steg för steg instruktioner rakt igenom, oräknat flufftexten. Då blir det lättare att lära sig och se vad man skall göra härnäst, om man spelar ur boken.

Det låter positivt.


Ja, det finns en del tveksamheter på ordfronten skulle jag tro. Håller med dig om att det finns mer passande namn för detta.


Det är också väldigt sant. Ja, jag borde nog försöka dela in texten i mindre avdelningar - lite mer "steg för steg" som du säker, för att underlätta pickup-möjligheterna.

Stort tack för goda råd.

Har petat lite i det nu.

Någon skillnad på känslan?

Iof är texten densamma, fast fler rubriker här tillkommit.

När näst ska reglerna sammanfattas under en egen sektion - man går igenom dem medan man läser allt det andra, så jag tänkte att en summering kunde vara bra.

Okej, jag har petat lite till (länken i startinlägget) och ändrat en del saker och försökt att shapa upp strukturen och regelbitarna så att man antagligen ska förstå bättre.

Vad sägs?

En riktig knassak jag lyckats med hittills är att "main characters" ska ha konflikt med "co-characters", men att det inte finns någon sådan, förutom ren ovilja baserad på rädsla. Det vore najs om man i någon av de första akterna kunde spela fram eller etablera konflikter på något sätt.

Tankar?

Tror att jag har löst det. Återkommer när dokumentet har uppdaterats efter den nya idén om förändrad spelstruktur.

Nå, jag droppar idén direkt. Jag funderar om det inte vore vettigt att ha fasta roller i det här spelet? Jag tänker mig då fyra spelare, vilket ni kan se i dokumentet i första inlägget. Om man då skulle göra åtta fasta roller, två per skalle, där fyra roller är protagonister och fyra roller antagonister.

Protagonisterna kanske bör vara vänner av något slag. Ungdomar kanske? Nåväl, de är i alla fall en liten grupp hittills oskadda som gaddat ihop sig eftersom de ser vad som pågår, förstår vad som pågår etc. Antagonisterna kommer att vara auktoritära personer i den här småstaden. Till exempel: Sheriffen, Den "schyssta" skolläraren/rektorn, Doktorn och Prästen?

Detta är då typiska roller som protagonisterna kommer att söka sig till för att försöka få hjälp. Resten av staden blundar för sanningen, är redan totalt wacko, har dött, försvunnit osv. Saken är då att dessa, antagonisterna, redan har börjat slukats upp av ondskan. Men inte helt. Men ondskan har börjat smyga sig på dem, eftersom de just är auktoritära personer.

När protagonisterna söker upp antagonisterna kommer det att uppstå konflikter. Antagonisterna är ovilliga att samarbeta, de kommer att släta över saken, försöka omvända protagonisterna, kanske till och med skada dem etc.

I och med detta förs konfliktresolutionen vilken då motsvarar Akt 4 ("Earning dice"). Vinner protagonisterna får de tärningar, vinner antagonisterna får de tärningar... Tärningarna som sedan används i slutscenen.

Och sedan kommer få Akt 5 (narration - bygga mot klimax) och Akt 6 (slutscenen) så som de beskrivs, eller i alla fall nära det, i det nuvarande dokumentet. Därmed kan man plocka borta onödiga akter och få mer driv. Säg att första akten introducerar rollerna men samtidigt visar hur långt gånget problemet är. Så istället för att man börjar "från början" - så är det nästan nu - så kör man lite mer "in medias res".

Hm?

Eller stirrar jag mig blind på konflikterna och "earning dice"-mekaniken?

Nu har jag noll koll på projektet i övrigt (kom till Örebro och spela det med mig!), men jag kan säga att multipla rollpersoner är knivigt att får till. Jag har till stor del plockat bort det från Döden är svart av kval. Anledningen är att det lätt uppstår situationer där en spelare har en konversation eller, ännu värre, en konflikt med sig själv. Det leder till alla möjliga problem med Czegeprincipen och annat. Min lösning i DÄSAK var att göra extrarollpersonerna allmäna, att de kan spelas av vem som helst. Det gör dem dessutom till utmärkta verktyg för att se till att alla är involverade.

Men jag har som sagt inte koll på resten av spelet.

Yeah, bara jag lyckas rycka upp mig lite så.


Hm, det har du rätt i. Iof var tanken jag fick igår att konfliktspelet bara skulle bestå av en akt och att man kanske skulle binda konfliktspelet till relationer, så att det bara är två roller i taget som kan spela en konflikt. Fast det kanske blir skittråkigt. Nåväl, det är meckigt att få ihop u Jag måste styra upp det på något vis. Så... Hm... Relationer, konflikter och eskalering...

Men, antingen växlande roller då eller relationer som ser till att man slipper spela mot sig själv. Det låter bra. Nu gäller det att hitta en struktur med driv.

/solvebring som funderar på om han ska försöka backa till idén om att försöka få in mer "bok" i spelet.

Jag dänger in en lustig följdfråga.

Om du skulle vilja skapa ett samberättarspel inspirerat av böcker, alltså skönlitterär dramaturgi och så, vad skulle du arbeta med då och varför?

När jag påbörjade det här projektet var nämligen min grundidé den att göra just detta. Fast jag kunde inte komma på något bra. Första idén var att en spelare skulle vara bokens protagonist, de övriga antagonister och att akterna motsvarade ett par nyckelkapitel genom vilka protagonisten skulle färdas. Jag kunde dock inte komma på något bra knep för att styra antagonisterna, kapitlen och eventuell konfliktresoltuion som kunde samverka med just kapitlen, så jag lade ned den idén rätt snart.

Hur som haver.

Hur skulle du ha gjort; vad skulle du ha provat; vad skulle du vilja se i ett sånt spel?

Äntligen ett inlägg som säger att man ska bidra med något. Du borde ha lagt det här som en egen tråd.

Jag skulle först analysera boken. Vad händer och vad beror det på?

Jag har för mig att Gurgeh och Krille har gjort det här som dogmaspel, men en person är ofta huvudpersonen i en roman. I rollspel har man flera spelare. Så jag skulle nog göra att berättelsen handlar om en person, men spelarna spelar olika krafter som styr den personens öde. Det kan vara djävulen kontra ängeln på axeln. Den som lägger fram förföriska problem eller den som lägger fram relationsproblem. Alla krafter tävlar om att uppfylla sitt mål och man gör det genom att påverka personen i berättelsen.

/Han som antar att man borde lägga till fler saker, som att det går att skapa allianser mellan makterna så att de kan samarbeta, för att få det här spelbart

Arvid gjorde det här i de tidiga versionerna av Berättelser från Staden. Man vek ett A4 på mitten, samarbetade för att skriva en baksidestext och en titel, och under spel döpte man kapitel som man sedan spelade igenom. Jag tyckte att det var skitfräckt, men jag tror han plockade bort alltihop senare.

Det är med i fösta utgåvan av staden, jepp. Fast jag vill inte rippa det - även om det så klart ligger i inspirationen här - plus att jag vill försöka hitta något mer fast, att driva kapitel samman med konflikter, på nåt jädrans vänster. Det är iaf så jag tänker nu...

Ja, jag kanske bör göra en djupare dykning i hur King's Salem's Lot är uppbyggd, det är trots allt den som drivit mig till att försöka med det här. Analysera protagonisterna etc.

Jag har ingen fetare erfarenhet av sådana roller. Är det kul att spela sådana roller, eller finns det risk för att man blir en halvgrå biroll? ... Eller är det kanske så att det finns risk för att de här krafterna tar över och att protagonsiten glöms bort?

Hur som haver får jag direkt uppslag där protagonisten spelar konflikter mot de här känslorna och tankarna som försöker påverka/styra honom/henne. Fast då gäller det att kunna skapa scener som driver handlingen framåt i samband med detta. Frågan är ju också hur man ska bygga ihop det med konflikten mot det stora hotet - det yttre hotet som är roten till berättelsen?

/solvering som blir alldeles yr av alla idéer, frågor och blockeringar som simmar runt i huvudet.

Ingen spelar protagonisten, utan den personen är bara vad hela handlingen strävar runt; vad de olika makterna har för mål med personen (och vad de kivas om sinsemellan). Protagonisten är bara en bricka i spelet som makterna flyttar runt för att få sin vilja igenom.

/Han som lade "kivas om sinsemellan" inom parentes för just den biten skulle få berättelsen att kännas väldigt mycket som antika grekiska sagor, men historien skulle lika gärna kunna handla om olika moraliska värderingar hos en nutida modern människa

Hm, jag funderar på ett annat projekt, byggt på detta - att testa först med något som liknar en novell och göra spelet helt och hållet narrativt. Det kanske blir enklare att expandera den idén ut till detta sen. Ska skriva en kladd på det så får vi se. ... Det är just det här med att hitta rätt element för att iaf referera det till böcker (ja, jag gillar den tänken).

Vad tycker man förresten om det? Dvs. fullt narrativa spel, utan det som vi klassiskt kallar för mekanik. Jag funderar på om jag ska försöka droppa allt vad poäng och tärningar heter och bara köra på tema, scener, berättelsemönster och utmaningar och liksom att man skapar en jävla berättelse och inte så mycket mer.

Det saknar belöning, det saknar utpräglade mål - om man inte gör det rätt. Hm, hur?

Edit: Alltså, jag vet att det finns sådana spel och att det finns folk som gillar sådana spel. Men att skapa sådana spel, är det egentligen lättare eller svårare än att använda klassisk mekanik? Hur bör/ska man tänka?

Kan det funka? Hur funkar det? Hur gör man det kul?
... Är detta bra eller är det bara en luffig undanflykt från veliga solvebring som tamejfan aldrig lyckas göra färdigt någonting, för att han blir less på alla blockader som uppstår så fort han försöker?

Men saknar det verkligen belöningar eller talar du utifrån belöningar i form av vad rollpersonerna snarare en deltagarna får ut av spelet i detta fall?

Annars är jag nog helt fel person att svara på dina frågor men jag får en känsla av att det kan skapa ett stillestånd om själva idéen inte presenteras väldigt tydligt och har en tydlig förklaring med vad det vill. Att det i ett sådant spel blir än viktigare med en tydlig förklaring omkring hur olika moment utförs och hur en berättelse är tänkt att bli uppbyggd. Men så att säga jag är inte vidare insatt i att skapa eller skriva spel så jag spekulerar bara i okunskap för tillfället. Det jag kan tänka är dock att ett sådant spel måste vara tydligt med att förklara hur en berättelse skapas i gemenskap och vilka delar som gör det möjligt att skapa en berättelse tillsammans då det inte finns några faktorer såsom tärningar och markörer som styr och inskränker på berättelsen som skapas.

Vidare så tror jag du måste sluta slå ner på dig själv så mycket som du gör. Det är nog din största blockad, vågar vi inte pröva och misslyckas så kommer vi heller aldrig att finna den väg som fungerar för oss och du kan nog bättre en vad du egentligen tror när du ser bortom din egen självkritik.

Det är just det, räcker det, eller vad måste till för att det ska kännas lönande att spela. Räcker det med att spelet är roligt utan något specifikt, präglande mål? Räcker det med att ett spel är kul att och det har en början, en mitt och ett slut? ... Jag vet inte. Jag vet inte alls.


Du har nog rätt i det du säger. Dvs. om spelet inte görs på rätt sätt kommer det nog att behöva dessa förklaringar. Men jag vill inte ha med dem, jag vill inte att spelet ska handla om hur man skapar berättelser utan om att skapa just den berättelse jag vill att spelet ska berätta. Jag vill inte att fokus ska ligga på en kurs i dramaturgi - jag vill att folk ska kunna grabba spelet och spela det och ha kul, utan att det ska behöva gå in så mycket på teorin om vad en berättelse är. Det är inte mitt mål, så att säga. Likväl tror jag att det ligger något mycket vitalt i det du säger.


Det var fint och uppmuntrande, men jag ser det inte på samma sätt. Jag tycker liksom det känns när något är dåligt, och när det då gör det och jag ska försöka att reda ut trådarna så tar det stopp. Eller ja, det är när jag börjar kavla ut idédegen som det tar stopp. Då syns alla hålen i den, det är då man märker att den är för torr eller för lös... Och när jag ska försöka lista ut hur jag ska få rätsida på blandningen, och laga hålen i degen, så har jag inte en aning om hur. Och lyckas jag laga i alla fall ett hål så uppstår det två nya någon annanstans. Kort sagt, jag tycker inte att jag slår ned på mig själv eller är rädd för att pröva. Inte längre iaf. ... Jag prövar hela tiden och misslyckas hela tiden, det är det som är så helsickes surt.

/solvebring som många gånger har tänkt: "Alla kan inte lära sig allting, alla kan inte allting. Jag verkar aldrig kunna skapa ett eget spel; det är nog inte meningen att jag ska göra det. Jag borde sluta försöka."

Jag tror inte nödvändigtvis att teorin behöver förklaras för att förklaras. Det är som du själv nämner möjligt att skapa ett spel som bygger omkring berättande utan att spelet i sig nämner något om hur en berättelse skapas i en grupp då detta istället är dolt i spelets syfte och mening. Det blir med andra ord överflödigt med ett teori kapitel då teorin redan är dold i spelets eget syfte och istället hamnar koncentrationen på att föra in spelarna i det roliga skapandet av berättelsen som sker runt spelbordet.



Okej, då har det förändrats lite med tiden måste jag säga något som är positivt. Sedan är det negativt att du ska känna att dina misslyckanden skapar ett törne för dig. Det är dock en annan diskussion men jag tror att du är på rätt väg. Sedan så är det som alltid med idéer, de måste testas i praktiken före vi kan slå sönder dem (nu tror jag i och för sig att du gör detta). Teorier och idéer är så att säga ganska intetsägande om vi inte testar dem i "riktiga" sammanhang. Efter att du har testat idéerna så kanske det är dags att utvärdera och skriva liksom fundera över vad som fungerade liksom vad som inte fungerade i idéen varpå du gör ett nytt försökt trotts de hål som finns i idéen och kvarstår efter den förändringen du nyligen gjort. Samtidigt får du aldrig glömma bort att inget någonsin blir helt perfekt även om det kan bli nära på perfekt och kanske nöja dig med att du åtminstone vågade skapa något. Sedan tror jag inte att detta är lätt, jag är själv ganska dålig på detta och mördar ofta mina idéer förens jag ens försöker att presentera dem eller tala om dem.

Men, men nu kände jag att jag talade på lite väl mycket och kanske inte tillförde så mycket till ditt projekt och skapande av något. Men jag vill gärna se att du lyckas för jag vet att du bär på många goda idéer även om du själv kanske inte uppskattar dem jämt. I vilket fall lycka till med projektet.

Just min tanke, skönt att få det bekräftat att fler tänker så. Iof fungerar många spel just så, men jag blir ofta blind och förstorar upp mina egna designproblem och behöver hjälp med att se klart. Tackar för feedbacken. =)


Tyvärr, jag gör ju sällan det. Jag når liksom aldrig dit. Folket jag kan spela med utan att behöva resa till t.ex. Genesis i Örebro är föga intresserade av att spela "alternativa" spel och än mindre att slösa spelmöten på att speltesta mitt jox. Dessutom hinner jag alltid plocka sönder första utkastet/idén och hitta femtioelva blockader innan jag ens tänkt på att speltesta.


Precis så är det jag gör, ja. =)


Jodå, klart tillför all luftning av makandets aspekter - även om det inte är specifikt om spelet - flera bra saker. Det känns alltid bra att lufta, snacka av sig, få feedback, nya idéer etc. Tack för uppmuntran förresten. Du är alltid lika hyvens du, Svenne. =)

Som jag ser det så består ett spel av tre saker (okej, setting och bjäfs och så, men whatev.): mekanik, tekniker och tips. Om du plockar bort mekaniken så behöver du desto mer fokus på tekniker och tips. Så jag tror inte att det är varken lättare eller svårare i grund, men om man är van vid en typ är det ju såklart svårare att vänja sig vid en annan. Om vi lirar Svart av kval, vit av lust imorgon så kan du få prova ett spel som har en väldigt avskalad mekanik.

Låter vettigt. Okej, då gäller det att hitta lämpliga tekniker, eller tja, regler, som inte är typiska mekanismer.