Efter att ha läst "skriver vi rollspel för fel personer"-tråden så har jag kommit till en mindre slutsats, nämligen att rollspelshobbyn är en subgrupp till nöjesbranschen. Frågan som jag då ställer mig är, vad ger rollspelshobbyn gemene man som inte resten av nöjesbranschen ger?

Offlinestimulans i timmar
Möjlighet att få spela en annan roll utan att gå på Vår teater
Möjlighet att få geeka loss hårt i regelmekanik
Möjlighet att få skapa något för andra med avseende på ett äventyr, en hel kampanj eller ett spel

Om lajvande räknas som nöjesbransch så blir det lite mindre att räkna upp. Vad skiljer oss från lajv, men som inte täcks av andra spel, typ.

Till skillnad från att läsa en bok eller titta på tv?


Magic: The gathering?





hmm, här (---^) kanske vi har något.

Interaktiv offlinestimulans då. Borsett från soloäventyr.

Magic? Ingen koll. Men alla regler är ju inte fruktansvärt komplicerade. Drar tillbaka.

Vad jag tyckte var bäst med rollspel när jag precis började spela var att det var så kreativt. Man skapar världa och karaktärer, grejar regler osv. Vi satt och diskuterade detta lite förra spelmötet, och det trevligaste är nog att man får en god ursäkt och sitta och vara kreativa tillsammans. Nörda loss för sådant man verkligen älskar att hålla på med, världar eller mythos eller speciella delar av historien. Bara människor som sitter ihop och gör vad de gillar. Och det är väl alltid trevligt

Verklighetsflykt och dagdrömmeri tillsammans med andra i en viss setting, bestämda ramar, kanske...

Böcker, film och TV är passiv underhållning. Man blir serverad en berättelse.

Vad dataspel, lajv och rollspel har är interaktiviteten. Dock är dataspelen låsta till vad spelutvecklarna i förväg har skapat.

Lajv har en helt annan visualitet, men har en hel annan nivå på förberedelser och kostnad. På så sätt ser jag skillnaden mellan lajv och rollspel som den mellan film och en bok. Lajv ger det visuella, men kostnad och "produktionskomplexitet" ökar snabbt. Ett rollspel är som en bok, där man själv måste visualisera vad som händer, men därmed är också endast fantasin begränsningen.

Sedan finns det ju i och för sig de som bygger upp avancerade modeller och använder figurer i sitt rollspelande. Men det får jag väl klassa in som en ultracool variant av bildbok

Så för att summera vad jag anser om rollspelens styrka; en interaktiv berättelsemodell, som är extremt modifierbar och med låg total produktionskostnad.

Jag tror att man gör ett misstag om man försöker ringa in en särskild upplevelse som är unik för (bords-)rollspel. Att skapa fiktiva världar kan man göra om man skriver. Att spela någon annan än sig själv kan man göra på teater. Att skapa en roll och använda den för att interagera med andra kan man göra över forum eller på lajv. Att grotta ner sig i regelmekanik kan man göra i brädspel eller kortspel. Att utforska en värld som har skapats av någon annan kan man göra i datorspel. Däremot finns det få sysslor som låter en ägna sig åt detta samtidigt och dessutom integrerat i vartannat. Rollspel är en kimera, en aktivitet som sammanfogar flera motstridiga element, och därmed tror jag det är en dålig idé att försöka hitta en specifik "enjoyment" som måste renodlas.

För mig handlar det också om att få berätta, länge, och att ha en publik som lyssnar. Speciellt som spelledare, men också som spelare.

De är intresserade och ställer följdfrågor. De göttar in sig i min värld, och de vill att jag ska götta in mig i deras.

För mig är det ett nästan unikt socialt forum. Man kan sitta i timmar, en hel grupp med vuxna människor och bara samtala och leka.

Nu var ju inte det frågan riktigt, vad rollspelshobbyn ger mig, men jag tror jag är något på spåret.

Jag utvecklar gärna när jag har mer tid.

+1
På så vis kan man väl säga att rollspel ger något mycket speciellt, en stor workshop där alla som egentligen håller på med någonting kreativt kan få en plats och ett nöje i det stora hela; vare sig man gillar att skriva, teckna, allmänbilda sig osv. Extra bra blir det om man gillar att kombinera fler saker. ... Tja, det där allmänbildning var kanske inte så dumt sagt; vad rollspel ger är allmänbildning och umgänge i stort.

/solvebring som själv inte kan peka ut en specifik grej som gör att han gillar rollspelande.

Bonding ger det.

Beroende på var man bor i världen, har det blivit en hyfsad ofarlig plats, visst full av orättvisheter, men inte så stora sådana att den 'gemene mannen' skulle ta sig ut på barrikaderna, iaf inte riktigt så att han utsätter sig för existenzhotande fara. Vem har lätt tillgång och tillräckligt med mod och drivkraft för det?
När man är ärlig är ju det flesta som de flesta gör under sin livstid relativt betydelselöst. Samtidigt har vi förlorat mögligheter till verklig bonding bland människor.
Inte att man vill ha krig eller katastrof, absolut inte, men det är när något riktigt stort och hemskt händer att folk kommer varandra nära. Och hittar sin styrka. Och får känna att de gör ett märkbart bidrag till världen.
Titta på all fantasy literatur - fullt med katastrofer, betydelse och hur mycket bonding som helst. Enkelt recept.

Spela rollspel är skapa betydelseupplevelse, på låtsas. Ett effektivt sätt att lämna sådana situationer in i sitt liv, utan att utsätta sig faran på riktigt. Och vad gör det? Det skapar bonding mellan spelarna. Förmodligen inte på i samma utsträckning som om man hade gått igenom det på riktigt, alltså tittat dämonen i ögat på riktigt, men på ett viss sätt har man gått igenom det. Tillsammans och aktivt, vilket gör det mer så än att läsa en bok eller titta på film.
Personligen får jag den effekten mer ju mer rollspel det är. Jämfört med brädspel t ex, som kan också vara en trevlig social aktivitet, men inte riktigt har samma effekt.
Jag kan föreställa mig att det kanske händer något liknande när folk sjunger i kör eller spelar teater? Fast jag kan inte sjunga, och jag kan inte spela teater heller.
Sedan tycker jag att rollspelare generellt har en större andel äkta samtal och en mindre andel tom smalltalk, även när de smalltalkar, än många människor som intresserar sig för andra fritidsaktiviterer. Jag förklarar det med att man inte kan spela och skapa på det sättet utan att visa en del sanning om sig själv. Själstrippandet.
Men det kan jag inbillar mig. Eller det är bara för att det är långt efter läggdags nu. Eller för att rollspelare är människor med en större behov av bonding i sina liv? Någon sade nyss till mig att “alla vill bara vara accepterade”. Om man nu tar det lite pseudopsykologiskt: nördigare hobby, svårare att få acceptans? Därmed större känsla av acceptans när man väl får den?

Nä, nu leder det lite långt bort. Likväl tycker jag att, bland all prat om spelsystemteori och target audience, det inte kan ha värde att påpeka ibland att det också finns folk som inte spelar för spelets skull men för människornas skull.
Vilket hjälper ingångsfrågan ännu mindre, för då är frågan om vilket sorts rollspel man ska skriva ändå av sekundär betydelse.

Jag håller definitivt med om det du skriver som princip och generellt sett, men jag är inte helt övertygad om just detta:

"Att utforska en värld som har skapats av någon annan kan man göra i datorspel."

Det är sant, men den öppenhet och frihet som finns i rollspel, när det gäller t.ex. att utforska andra världar, är än så länge något som är ojämförbart med något annat medium; och dessutom något som folk törstar efter (se Skyrim).

Man får sitta och snacka skit med likasinnade nördar runt ett bord.

+1

sen varför måste den stimulans/belöning som finns i rollspel inte finnas i andra medier?
ser rollspel som en social, kreativ och underhållande hobby. Kan jag få ut det av andra medium? jo visst jag kan spela dator, både i lan och över nätet, se film med folk jag känner och dyl.

men varför jag spelar rollspel är lite som ovan. man får sitta med andra runt ett bord och ha kul

Varför spela hockey när man kan spela fotboll, innebandy eller bara åka skridskor?

Varför läsa fantasy när man kan läsa deckare?

Varför spela cyberpunk när man kan spela vampyr?

Tycker inte riktigt man kan jämföra det med andra saker som motargument riktigt, rollspel är rollspel, antingen gillar man det eller så gör man det inte. Och även om man gillar det så kan man gilla olika saker med det.

Det finns helt enkelt inget slutgiltigt svar på vad man får ut av det eftersom alla är olika och tycker olika.

David Hargrave skriver på frågan varför man ska välja hans Arduin, tror det säger allt!



så ta det lugnt med rollspelandet....

Interaktiv problemlösning och social samvaro, gärna med pizzapaus. ;-)

Jag tycker att nästan alla inlägg i denna tråd bär korn av sanning i sig men ni har missat en vital punkt;

Vår värld må vara förhållandevis trygg men vi saknar fortfarande kontroll. Vi blir sjuka, vi råkar ut för olyckor, vi dör osv. Vidare når vi sällan de positioner vi drömmer om. De flesta av oss blir aldrig rockstjärnor eller ledare för en ny revolution, vi jobbar istället på Försäkringskassan eller Posten.
I rollspelens underbara värld kan vi vara riktiga hjältar. Älskade, kraftfulla, åtråvärda, modiga osv.
Men framför allt, vi har någon form av kontroll över skeendet. Detta är psykologiska faktorer som kan vara bakomliggande orsaker till rollspelens sanslösa
dragningskraft för sådana som oss.

Sant. Escapism är en stark orsak för många. Viljan att utforska, exploratism, är en annan stark anledning.