Missade jag något?

Du hyfsade ju till storyn lite, men jag tror inte du missade något

Den 13:e Pharast, år 4711 AR, möttes fyra äventyrare vid en rastplats, strax norr om Olegs Handelsstation. Ett stilla vårregn föll och smälte sakta bort de sista resterna av snö från en kall vinter. De fyra stod i en cirkel och utväxlade hälsningar med dämpade röster. Några meter bort stod två vagnar med förspända åsnor och lastade med förnödenheter. En halvlängdsman och en människokvinna såg till djuren som frustade ångpelare i den kyliga vårluften.

Några ögonblick senare påbörjade sällskapet resan söderut, mot Olegs Handelsstation och området Grönbälte i De Stulna Länderna. Två stenmonument markerade att man lämnade Brevoy, och nu befann sig i laglöst land.

Det var en sen kväll när de fyra, och deras följeslagare nådde Handelsstationen - ett gammalt fort beläget på en höjd från vilken det blickade ut över ett kargt hedlandskap. De hälsades välkomna av Olegs fru Svetlana Leveton, som bjöd sällskapet på mustig gryta och varmt kryddöl. Oleg själv var upptagen med att laga en läcka i taket, men hans surmulna uppsyn signalerade tydligt att han inte önskade konversera med några gäster utan snarare ville bli lämnad i fred.

Paret Leveton förklarade att de under de senaste tre månaderna haft svåra problem med banditer som gång på gång kom till handelsstationen och tilltvingade sig de få varor som paret lyckats tillskansa sig. Oleg hade flera gånger skrivit till Restov och bett om hjälp, men hittills hade ingen sådan anlänt. Med all sannolikhet skulle banditerna dyka upp redan nästa dag och Svetlana bad de fyra äventyrarna om hjälp, trots att de inte var soldater.

De fyra planerade så ett bakhåll i fortet, där Oleg skulle släppa in banditerna, för att sedan slå igen portarna bakom deras ryggar. Trollkvinnan och utbygdsjägaren skulle angripa fienden från fortets murar, medan munken och tjuven skulle ge sig in i närstrid. Man kom överrens om att banditerna skulle få en möjlighet att ge upp utan strid, och munken fick stå för det ultimatum som skulle komma att levereras.

Rövarbandet dök upp tidigt i gryningen, och till Olegs lättnad var deras chef, en otäck kvinna med elakt leende, inte på plats. Istället anfördes banditerna av Happs, en elak men korkad löjtnant i kvinnans tjänst. Då munken klev ut på borggården och krävde att skurkarna skulle kapitulera svarade Happs med att skjuta den heliga krigaren i bröstet med sin långbåge och förhandlingarna avbröts med all önskvärd tydlighet. Striden blev kort och blodig och både trollkvinnans och utbygdsjägarens armborstskäktor och pilar träffade sina mål med förödande verkan. De usla rövarna hade inte en chans mot de fyra äventyrarna och rättvisa var skipad. I tacksamhet erbjöd paret Leveton våra hjältar fri logi för överskådlig framtid. Oleg, som nu började tina från sitt surmulna humör gav också bort tre magiska drycker som belöning för äventyrarnas mod och dådkraft.

Våra äventyrare tillskansade sig de sex ridhästar som rövarna haft med sig, och kunde nu lättare påbörja den utforskningsexpedition av Grönbälte som de blivit ålagda av Restovs Svärdsherrar.

Den närmaste veckan gjorde äventyrarna två kortare expeditioner, varav den ena resulterade i att de blev överfallna av en jättespindel och tvingades slå ihjäl fyra kobolder för att stjäla de små monstrens rädisor (Svetlana hade nämnt att hon ville tillaga Olegs favoriträtt, och därför behövde ha just denna ingrediens). De hittade också liket från en rövare som bar en likadan amulett som Happs - en hjortdödskalle i silver.

Under den andra expeditionen stötte äventyrarna på banditernas bas. En glänta i skogen, med vaktposter belägna på plattformar högt upp i träden. Här utbröt en vild strid och plötsligt dök den onda kvinnan som paret Leveton pratat om upp! Den vilda kvinnan gick till anfall samtidigt som hon vrålade ut order till sina underhuggare men hon gick bet när munken mötte hennes offensiv och med två snabba hugg separerade både huvud och ben från hennes bål. Resten av rövarna flydde hals över huvud, varav en kastade sig från sin vaktplattform och bröt nacken.

Nöjda med sin värv återvände våra äventyrare till Handelsstationen som nu hade bemannats av den efterlängtade vaktstyrka som Restov utlovat.

Quests:

• Wanted: Tuskgutter - vildsvinet Tuskgutter har varit ett bekymmer för jägarna i Grönbälte under lång tid. Nu utlovas en belöning för bestens huvud: en mästertillverkad långbåge och sex magiska pilar.
  
• Wanted: Tatzlwyrm - Oleg vill hänga upp huvudet från en Tatzlwyrm (en liten drake) i skänkrummet på värdshuset. Han är beredd att betala sexhundra guldmynt för en sådan trofé.
  
• Samla huggtandsbär - Bokken, den gamle och ganska galne eremiten tillverkar magiska drycker och vill ha tag på en korg huggtandsbär. Han har lovat äventyrarna 25% rabatt på drycker om de löser hans problem.
  
• Svetlanas vigselring - Oleg har lovat äventyrarna en riklig belöning om de lyckas hitta Svetlanas vigselring som rövarna stal för tre månader sedan.
• Det gamla templet - Jhod, en melankolisk Erastilpräst har fått en vision där ett övergivet tempel åt "gamle Dödöga" vaktas av en elak björn. Jhod vill att äventyrarna hittar templet och dödar björnen så att han kan återställa det till dess forna prakt.
  

Jag hade skitkul! Jag kan notera att jag gör mer skada på folk med ett armborst än med den magi jag kan, men det är väl å andra sidan så det är på level ett.
Däremot har jag märkt att jag är skadad av för mycket WFRP-spelande, jag när det kommer gamla gubbar och erbjuder sig sälja magiska trolldrycker så misstror jag dem och tror att de är bluffmakare. Jag måste nog vänja mig av med det annars kommer min karaktär döden dö i brist på potions of cure light wounds...


Storuggla, some things are at face value

Kan bara hålla med! Var nervös att jag skulle dö under varje strid. Tror jag underskattar munkens förmåga att leverera i strid. Det var riktigt kul att använda sig av miniatyrer och allt flöt på väl tycker jag. Upplevde ingen "dötid" när man väntade på att de andra skulle agera vilket jag trodde att man skulle göra. (med erfarenhet från speltestande av reglerna i Uppsala)

Ser fram emot nästa spelmöte.

Journal förd av munken Banapis från den sjätte återfödelsens tempel vid utforskandet av grönbältet år 4711 AR

14 Pharast – Ankomst
Författat vid Olegs handelsstation
Molnigt väder efter några dagars regn.

Under gårdagen anlände vi till Olegs handelsstation och träffade Oleg, Svetlana och Bokken. Under dagen har vi sett en lyckad drabbning med banditerna i området. Fyra till antalet blev bestraffade med döden. Inga av våra stupade.

Vi är för tillfället fyra stycken som utför arbetet åt Rostovs svärdsherrar.
- Det är jag som valt att presentera mig vid mitt första namn, Kyrill.
- Alvkvinnan Tanin, magiker. Är rekryterad tack vare sitt otroliga arbete i norr där hon ensamt räddade en stad från en invasion av odöda.
- Halvalven Farran, hyrsvärd. Tungan är lika vass som värjan i hans hand. Charmör som jag till en början haft svårt att lita på men som verkar genuint god och generös.
- Halvalven Phelan, utbygdsjägare. Skicklig med sin pilbåge. Är den enda i gruppen som är född utanför stadsmuren. Hans kunskaper i att spåra och jaga kommer vara en ovärderlig tillgång.

Utöver detta har vi även en notarie med oss vid namn Edward, halvlängdsman till rasen. Han står som kontakt mellan oss och Rostovs svärdsherrar. Dessutom sköter han våra räkenskaper och dokumentation. Jag uppfattar honom som skicklig till yrket. Han verkar ha en förmåga att kunna lukta sig till affärer och förhandlingar. Hederlig men kort i orden.
Tidigare fick jag veta att en femte deltagare vid namn Ellori väntas komma inom kort. Hon ska tydligen vara krigare till professionen, tyvärr verkar krigare enbart vara personens yrkestitel. Enligt uppgifter så skall Ellori vara ryktbart lat och oduglig. Bristen på yrkesheder finner jag besvärande. Hoppas hon är en förmåga att visa sig större än sina rykten.

Jalynda som jag mötte under resan hit har nu etablerat sig vid handelsstationen. Jag hoppas att hennes verksamhet utvecklas. Hon är modig som etablerar sig vid grönbältet.

Som nu är vårt huvudsakliga uppdrag följande: Utforska det området vi fått tilldelat och straffa de som stör ordningen i området. Jag uppfattar också att vi tagit oss an rollen att hjälpa de civiliserade folken att utvecklas i området.

19 Pharast - Arbetet fortgår
Författat vid Olegs handelsstation
Fortsatt molnigt.

Vi har nu återvänt från några dagars utforskande av området. Vid Olegs handelsstation finns nu soldater utplacerade. Det innebär att vi som grupp kan arbeta mer offensivt och vara ute under längre resor utan att behöva bekymra oss om försvaret av handelsstationen.

Under våra utforskningar har vi lyckats lokalisera banditernas läger och krossat dess försvar. Två banditer lyckades fly och det skulle inte förvåna mig om flera banditgrupper finns i grönbältets områden.
Vi har också fått besök av varelser från fé-världen. De verkar mycket roade av att ställa till besvär för Farran; så som att rita obscena mustascher på honom och att placera fekalier i hans packning. Jag är något tacksam över att de finner mig tråkig och ointressant.

Framöver väntas än mer utforskande av markerna. Vi har också lovat Oleg att döda en drake i närhet. Tillsvidare stannar vi kvar här vid handelsstationen och väntar in Elloris ankomst.

Hahaha, helt lysande!

Om den brutala och farliga monstermunken som krossade banditledaren Lodovika Två-yxor..

... Förbannade ugglan. Först så byter han kön på sin rollperson, sen så ljuger hon helt om vad som hände i den där staden.



Jag ska hacka upp den där magikern rejält. Hur många hp har du ugglo? jag tror inte ens jag KAN missa dig.

*grumble*

Det är inte fel att ljuga om lögnen är bra!

/Uppsalas ornitologiska sällskap

Det var sjukt roligt spelmöte idag (söndag). Får se om/när jag författar en Kyrillkrönika, det beror på hur lutherskt mitt uppsatsarbete blir denna vecka.

Tur vi inte mötte den här spindeln. Miniatyren är fan gigantisk.

Spelmöte 2 - krönika över perioden 20:e Pharast till 7:e Gozran

Våra äventyrare upplevde en hektisk tid efter att de befriat Oleg och Svetlana från deras plågoandar. Sällskapet gav sig nu på allvar ut på upptäcktsfärd i norra Grönbälte.

När sällskapet en kväll slog läger, och den nyanlände krigaren Ellori höll vakt utanför den lilla grotta där de rullat ut sina sovsäckar, bröt plöstligt det ökända vildsvinet Tuskgutter ut ur mörkret och stångade krigaren så att hon flög genom luften som en vante och slogs medvetslös. Innan kamraterna vaknat till ordentligt för att kunna undsätta sin vän hade Tuskgutter dock tröttnat och lufsat iväg från platsen, nöjd och belåten med sitt värv.

Efter att ha rest genom ett landområde fyllt med olagligt placerade björnsaxar (de hade inte märkts ut för att varna andra jägare) fann sällskapet en död man, fast i vad de misstänkte var hans egna fälla. Det skulle senare komma att visa sig att den döde mannen var en sällsynt elak jägare vid namn Breeg. Det var med alla sannolikhet också han som spridit ut björnfällorna som äventyrarnas hästar nästan trampat i.

Under resan i skogen skulle även de två älvvarelser som tidigare spelat äventyrarna en rad spratt komma att visa sig. Äventyrarna stötte på deras hem högt uppe i två träd och lyckades genom mutor locka fram de två; Perlivash (en liten fédrake) och Tyg-Titter-Tut (en liten grig, med en flickas överkropp och en syrsas underkropp). De två féerna blev snabbt vänner med sällskapet efter att tjuven Farran både bjudit på sprit och stämt upp i sång.

Efter en veckas hårt vildmarksliv såg våra hjältar det som en fantastisk ynnest att få hoppa i de varm källor som de fann i Grönbältes nordvästra del. Dessvärre var de inte de enda som gärna ville ta del av det varma och läkande vattnet, utan hamnade nakna i en vild strid med två jättegrodor.

I skogen skulle äventyrarna också stöta på Garuum, en utstött boggard och dennes tama slurk Ubagub. Språkförbistringen ledde dock till att något egentligt utbyte kunde ske. Garuum lämnades åt sitt eget öde - kanske ska de komma att mötas igen?

Sällskapet hittade också det gamla Erastiltempel som den deprimerade prästen Jhod pratat om. Mycket riktigt vaktades templet av en ilsken björn varpå strid utbröt. Då björnen dog förvandlades den till en människa som förruttnades framför äventyrarnas ögon, och släppte ut en suck av lättnad. I samma ögonblick förändrades atmosfären i templet, och det märktes att den förbannelse som vilat över det var bruten.

Till slut fann de fem Tuskgutters lya i en gammal tornruin. Besten gick till vildsint anfall, men dräptes på spektakulärt manér av den hämdlystna Ellori.

På väg tillbaka till Oleg's Handelsstation snubblade sällskapet över en guldgruva där de var tvungna att tampas med två strypare innan de kunde göra sin inmutning. Vid en gammal ek fann de dessutom en nedgrävd skattkista i vilken de bland annat hittade en trollformelsbok!

Tillbaka hos Oleg visade det sig att sällskapets hårda slag mot Grönbälte hade givit resultat. Redan nu hade folk börjat dyka upp vid handelsstationen, och ett tjugotal pälsjägare, handelsmän och nybyggare hade slagit upp sina tält utanför fortets murar. En pengabelöning från Restovs Svärdsherrar överlämnades även från vaktkaptenen Kesten Garess.

Bland folket vid handelsstationen rekryterade hjältarna en man vid namn Brutus, och hand fyra starka söner för att reparera en trasig bro över floden Shrike. Man kom överrens om att det inte borde finnas något hinder mot att Brutus och hans familj i framtiden skulle tillåtas begära broavgift om han själv byggt bron. Så blev Brutus och hans söner de första nybyggarna som på riktigt påbörjade koloniseringen av Grönbälte. Vi får hoppas att de klarar sig i denna oförlåtliga och monsterinfesterade vildmark!

___

The Old Sycamore


Äventyrarna hade under sina resor lagt märke till ett gigantisk träd, ensamt tronande över de ödsliga, södra hedlandskapen i Grönbälte. Nu tyckte de att det var dags att utforska detta landmärke och gav sig ut på ytterligare en expedition.

Vid trädets rötter hittade våra hjältar en dold nedgång, och tappra som de var gav de sig genast ner i underjorden. Där träffade de på en stam av miter, små och ytterst elaka févarelser som tycktes ha en sjuklig fascination för gigantiska insekter. Miterna var inte mycket till motstånd, men deras husdjur visade sig vara desto farligare. Äventyrarna tvingades i strid med en gigantisk spindel, jättetusenfotingar och en fästing stor som en ponny. Man lyckades också befria Mikmek, en kobold som hölls fången i miternas tortyrkammare. Mikmek hade varit del av en anfallsgrupp som stormat miternas lya, men misslyckats gruvligt. Anledningen till fiendeskapet mellan kobolder och miter var tydligen att miterna stulit en koboldstaty som Mikmek nu kunde lämna tillbaka till koboldstammens schaman, Tartuk. Det bekymmersamma är dock att Mikmek verkar vara väldigt, väldigt rädd för Tartuk som tydligen har hela koboldstammen i sitt våld - även koboldernas hövding; Sootscale. När vi lämnar äventyrarna för den här gången slår de Mikmek följe till koboldlyan och det ska bli spännande att se hur mötet med kobolderna ska te sig.

___

Nu har jag säkert glömt en massa saker, men spelarna får mer än gärna fylla på med egna ord om vad de råkade ut för under gårdagen.

"Efter en veckas hårt vildmarksliv såg våra hjältar det som en fantastisk ynnest att få hoppa i de varm källor som de fann i Grönbältes nordvästra del. Dessvärre var de inte de enda som gärna ville ta del av det varma och läkande vattnet, utan hamnade nakna i en vild strid med två jättegrodor."

Och det där kunde de undvikit enkelt om de bara låtit mig prata till punkt. Jag skulle precis säga att det ibland bodde jättegrodor i sådana där källor men nej då, de skulle nödvändigtvis ner så fort som möjligt. Fnys!

"I skogen skulle äventyrarna också stöta på Garuum, en utstött boggard och dennes tama slurk Ubagub. Språkförbistringen ledde dock till att något egentligt utbyte kunde ske. Garuum lämnades åt sitt eget öde - kanske ska de komma att mötas igen?"

Jag googlade upp slurkar när jag kom hem. Fulare tingest får man leta efter. En slemmig groda med valrossbetar?


Storuggla, just slemmig

Ding!

Utdrag från Elloris dagbok.

20 Farrast, år 4711
Anlände tidigt på morgonen till Olegs Handelspost, vilket visade sig vara ett blygsamt namn för ett mindre fort byggt i trä. Flertalet soldater fanns på plats och jag antar att det ska fungera som en utgångspunkten för expeditionerna ut i vildmarkens Grönbälte. Resten av gruppen av modiga (dumdristiga eller desperata?) fanns redan på plats, och bortsett från trollpackan Tanin så bestod den av Farran, en kortväxt halvblodsalv som är händig med mekaniska fällor men också verkar besitta lite kunskaper om magi. Han verkar vara lika dum som han är kort, eftersom han går runt med en orm innanför jackan. Trevligt leende dock. Sen har vi vår jägare, Phelan, ytterligare ett halvblod. Har ännu inte lyckats imponera på mig med sina kunskaper, men kogret är välfyllt. Sen har vi en Munk, Kyrill. Tyst och lugn.
Nu sitter jag och skriver detta medan resten av gruppen sover i en liten grotta vi hittade under våra [en bläckfläck täcker lite av de skrivna orden här]
Hm. Något finns där ute. Jag fick nyss ett ekollon i ansiktet och hörde ljudet av små vi[en större bläckfläck och blod och jord täcker resten av detta uppslag.]

21 Farrast.
Så, ett av våra mål här ute är att hitta en vildsvinsgalt. En riktig jättegalt som kallas Tuskgutter. Det som hände igår var att han hittade oss först, dök upp från ingenstans och stångade mig medvetslös. Den hade snabbt begett sig därifrån om man ska tro Tanin. Jag hoppas att vi under de närmaste dagarna kan hitta den så jag kan få min hämnd.
Ekollonet kastades uppenbarligen av någon sorts älva. Farran berättar att de är harmlösa men gillar att busa och störa. Tydligen håller de sig lugna om man bjuder dem på lite vin.

26 Farrast
Att hitta Tuskgutter visade sig vara svårare än väntat. Phelan konstaterade snabbt att det var helt omöjligt att spåra den gigantiska besten. Istället fortsatte vår lilla grupp att utforska området västerut. När vi i ett björnbärssnår hittar en gammal grav uppstår en mindre dispyt. Ska värdesakerna i graven plockas upp och utnyttjas eller ska gravfrid råda? När det konstateras att graven tillhör laglöst barbarfolk och dessutom innehåller verktyg av magisk karaktär river vi upp den. Misstänker å de starkaste att Farran mest ville undvika kroppsarbetet, och inte själva gravplundran.

Det var några dagar sedan, idag har vi lämnat heden och vänt österut in i skogen.

27 Farrast
Vi har hittat älvorna, och mäklat något slags fred med dem. Under tiden Farran underhöll dem passade jag på att samtala med Kyrill mest om Tanin och vårt äventyr i norr. Kort sagt har trollpackan ljugit om allt som hänt. Misstänker att det var hennes enda chans att ens få följa med gruppen, så jag rättade bara hälften av hennes lögner, Kyrill verkade lite tveksam fortfarande. Men min insats i striden med en storväxt björn i ett övergivet tempel idag fick honom nog på bättre tankar.

29 Farrast
Svavelkällor håller jag mig efter gårdagens händelse ifrån numera.
Idag hittade vi en staty som tydligen behövde renoveras. Jag lurade med mig Farran att plocka blommor på heden istället.

31 Farrast
ÄNTLIGEN!
Galten Tuskgutter har länge lyckas hålla sig undan, men vi hittade honom i en ruin av ett torn idag. Vad mina kompanjoner gjorde vet jag inte, men när han fick syn på mig attackerade han direkt, ett lätt steg åt sidan och ett bestämt och fokuserat hugg uppifrån så var striden över. Phelan hjälpte mig flå besten, huvudet lossade jag redan med tidigare nämnda hugg. Jag tror att jag bevisade mitt värde för gruppen idag, för alla utom Tanin som jag tror aldrig ens såg galten från busken hon gömde sig i.

1 Gozre
Lovande dag, i en ravin hittade vi [ett stort stycke är här överstruket]

7 Gozre
Bestämde mig för att hålla förra inlägget hemligt.

Sen den dagen har vi tagit oss tillbaka till Olegs handelspost och sett en klar ökning av folkmängden. Bland annat hittade vi där Brutus, en nybyggare som var intresserad av att bosätta sig vid den trasiga bron och bygga upp den. Vi lovade att försvara hans rätt att ta ut en broavgift.

Kort efter besökte vi det stora mullbärsfikonträdet. Att ett sådant landmärke till jätteträd innehöll så mycket jättelika insekter var [överstruket] ... Såhär i efterhand klart väntat. Miterna vi hade hört talats om bodde här, och med dem en jättelik spindel som jag snabbt slog ihjäl, en jättelik lus eller kanske fästing, som jag slog ihjäl och två jättelika tusenfotingar (här lät jag Kyrill slå ihjäl en av dem, det verkligen kliade i hans nävar efter att han blev nerslagen av den där lusen alldeles innan. Med oss ut har vi dessutom kobolden Mikmek. Hela mitt förnuft skriker att vi inte kan lita på en kobold och att vi borde slå ihjäl honom direkt, men samtidigt tycker jag synd om honom. Vi får se om han kan vara oss till nytta.

Utmärkt krönika, tack!

Efter snart en vecka i Östertornet har inget spännande skett. Garnisonens vakter har för dålig sold för att det ska gå att spela av dem några riktiga pengar och värdshusvärdarna håller alldeles för god uppsikt över sin dotter. (Och garnisonens kvinnliga vakter är så … råbarkade och långa allihop.) Nå, jag drar in tillräckligt för att täcka kostnaden för vin och sovplats, så det kunde vara värre.

Edward visade sig vara en uthärdlig reskamrat. Åtminstone så länge vi hade vin kvar. Kyla och vårregn gjorde dock sitt för att hålla nere mitt vanligtvis goda humör. Efter en alltför lång färd på skumpiga vägar sammanstrålade vi med de som skulle visa sig vara mina expeditionskamrater.

Inte fick man vila så länge man önskade. Såklart. Jag får motvilligt erkänna att jag tycks hysa någon sorts upptäckarglädje. Men vildmarksliv? Allvarligt?

Innan vi bröt upp fick vi av Tyg-titter-tut veta att det stora vildsvinen hade sin lya någonstans söderut. Men först stötte vi på en annan best.

11 Gozran
Mikmek ledde oss till Sotfjällkoboldernas håla. Jag vet inte vad jag kan säga annat än att Farran imponerade. både med sina kunskaper i Draconic och med vad jag bara kan förklara med en total rädsla för konflikter. Vi hade alltså nu chansen, och en god sådan, att driva bort vad vi misstänker är den sista koboldstammen i området. Istället befriade vi dem från deras falska profet och gav dem rätten att bo kvar där de gör och gick dessutom med på att inte bosätta oss där. Kanske var det rätt beslut. Kanske kommer det här komma tillbaka och bita oss i ändan när vi minst behöver det.

12 Gozran, morgon.
Vi kom fram till att vi, som upptäckare och utforskare har chansen att döpa områden och landmärken vi hittar. En bit ifrån det som vi numera kallar för Phelans vadställe stötte vi på Brutus och hans ena son. Deras båt hade gått på grund och sonen försökte slita loss den med ett rep. Som vanligt var det ingen annan som tog initiativ (Farran föreslog att vi skulle dra upp den med hästarna, som vanligt rädd för lite fysisk ansträngning) så jag steg av och drog loss båten. Brutus och båten väger faktiskt inte särskilt mycket, trots sin storlek. Brutus son verkade bli imponerad och svansade efter mig resten av tiden. Även om han säkert är en ordentlig karl så är det inte för att gifta mig med första bästa skogshuggare som jag är här nere i vildmarken, jag har större planer än så.

12 Gozran, kväll
Äntligen lite slagsmål. Vi träffade på två jägare, en halvorch vid namn Pox och hennes partner, Bosman. Både Kyrill och Farran blev synbart besvikna när de insåg att Pox inte var tillgänglig. En halvorch?
Nåja, när vi delade läger med paret råkade vi ut för ett bakhåll. Fem rövare som såfort jag drog min klinga decimerades till tre rövare. Kyrill tänkte kvickt och imponerade med att helt enkelt brotta ned och binda en av dem. Vi kunde fråga ut honom efteråt och det gjorde jag. Skrämde honom visst så han besudlade sina byxor. Vi fick ledtrådar av Pox och Bosman och ett kodord för hjort-herrens, det är så rövarkungen här kallar sig, fort.
Efter lite diskussion bestämdes det att det överlevande rövaren fick bli Pox och Bosmans slav i minst en månad. Jag håller inte alls med om beslutet att han skulle släppas fri efteråt, men vi kan väl hoppas att han får arbeta hårt och det han förtjänar för sina brott senare.

13 Gozran
En dyster dag. Kyrill har fallit i en strid mot ett par Tatzlwyrms. Han var, trots möjliga tidigare kommentarer, en god kamrat och en bra kämpe. Nu väntar en dyster resa tillbaka till Oleg med hans kropp. Att jag inte fick hämnas på wyrmen som tog hans liv grämer mig.

13 Gozran, 4711 AR

Grönbälte, de stulna Länderna.

Herrar

Undertecknad meddelar här på enklaste sätt att munken Kyrill Banapis Lebeda har omkommit i strid. Under utforskning av ett skogsområde i Grönbälte mötte sällskapet på en Tatzlwyrm (ormliknande pseudodrake) och anföll. Broder Kyrill valde att göra en omfattning men hade inte räknat med att Tatzlwyrmar lever i par, varpå han isolerades från sina kamrater och dräptes.

Det kan föras till arkiven att broder Kyrill tjänat uppdraget väl, och att ingen skugga skall falla över hans familj eller kloster. Förslagsvis bör en summa om femhundra guldpengar utbetalas till hans efterlevande, enligt god juridisk sed.

Högaktningsfullt

Edward Wollenburger
Notarie

Hur långt har du kommit i ritandet Dante? Har du någon sneak peak?