Våra hjältar etablerade en främre bas i Varnholds fort, och någon vecka senare anlände dvärgen Thotas med fler tjänare från Hjorthamn.
Hjältarna bestämde sig för att försöka leta rätt på den ö de läst om i mäster Pendrods böcker, och för att ta reda på om denne "Vordakai" hade något med Varnholds befolknings mystiska försvinnande att göra.

Phelan hade under de senaste dagarna lagt märke till en kråka som betedde sig onaturligt och förföljde sällskapet. Han övertalade en ormvråk att fånga kråkan, vilket den gjorde. Då kråkan skulle förhöras hann den inte säga mer än "min mästar.." innan den exploderade i Phelans händer, och skadade utbygdsjägaren, om än lindrigt.

Man började med att följa floderna i området, och fann en död yngling i en bergsskreva. Mannen var den aristokrat vars bror efterlyst, och Farran tog hans amulett för att återlämna denna till familjen.

I bergen hittades också etterbiggornas lya, och Ellori var nära att åter gå i deras fällor, men hennes reflexer räddade henne i sista sekund. Efter att ha sänt de vedervärdiga varelserna till efterlivet fann man deras tidigare offer - en olycksalig dvärg vars gyllene, magiska stridshammare Kelis la rabarber på, efter att hon genomfört ett begravningsritual.

I ett träsk råkade man i slagsmål med en samling lerelementaler, som dock inte visade sig vara någon större utmaning.

Vid "klotoppen" fick man syn på den beryktade Roc man hört talas om. Trots att Thotas envisades med att lista ut flera kluriga planer för att dräpa djuret valde man att spara den utmaningen till framtiden.

Istället ledde hertig Farran sina rådsmedlemmar och kamrater för att konfrontera Nomenkentaurerna, och fråga om de kände till något om bybornas försvinnande. Efter att ha blivit upptäckta och bryskt utfrågade av en kentaurpatrull, och efter att Farran lyckats komma överens med patrullens ledare, blev de eskorterade till kentaurernas läger, och beviljad en audiens hos deras ledare Aecora. Aecora berättade att hon kände till namnet Vordakai, och att det enligt stammens legender tillhörde någon uråldrig krigsherre, och att hans domäner låg bortom "de dödas dal", en plats som nomenkentaurerna ansåg var tabu, och som de inte besökte. I förtroende berättade Aecora för Farran att hennes dotter, Xamanthe, nyligen trotsat stammens förbud och begivit sig till de dödas dal, och sedan dess inte hörts av. Aecora bad Farran att hålla ett öga öppet efter Xamanthe, och om möjligt undsätta den unga kentaurflickan.

Våra hjältar begav sig till de dödas dal, en dyster och hotfull plats nära bergen. I de dödas dal stötta de på en fruktansvärd varelse, en odöd cyklop som vaktade en snirklande trappa som ledde upp i bergen. Kamraterna skickade cyklopen i döden för andra gången, och påbörjade sedan sin bestigning av berget. Trappan var så lång att man tvangs övernatta halvvägs upp.

Uppe i bergen hittade man så till slut en flod, i vars mitt det fanns en ö. När hjältarna, med hjälp av sin magiska båt, lyckades ta sig över till den klippiga ön blev de anfallna av två drakliknande varelser som svepte ner från luften och bet tag i stackars Farran! Man lyckades dock avvärja hotet och dräpa bestarna.

En öppnning vid strandkanten ledde in i den klippiga ön, men hjältarnas skarpa ögon hittade en lönngång längre upp på berget, där de valde att ge sig in i öns mörka innandöme...

_________


Och vad som hände inne i grottorna får någon annan i gruppen berätta!

Hej älskling


Det var längesedan jag skickade ett brev men arbetet som ombudsman i Grönbältet har tagit tid och jag har varit tvungen att arbeta mycket övertid. I skrivande stund befinner jag mig i bergen och tittar på en stor Roc fågel, vilket genast fick mig att tänka på hur du en gång i tiden - svepte in i mitt liv!

Du kan vara lugn med att jag endast förvandlat mig till djur några få gånger. Jag respekterar de viktiga etiska gränserna mellan min och deras värld. Jag respekterar också vårt löfte till varandra så du behöver inte vara svartsjuk trotts lång frånvaro.

Trivs ganska bra med "flocken" men Ellori retas så värst och kallar mig för tjockis. Det är förtretligt hur hon kan ha missat att jag är en ganska smäcker dvärg och min bredd beror på benstommen inte fett. Tur att jag har en man som du, som förstår mig!

Ps. jag har funnit en alldeles delikat tavla som jag bara måste skicka till dig vid tillfälle.


Knaperstekta hälsningar

din bubbe
Thotas

Hahaha, vilken lögnare

Kära mor och far.

Jag hoppas det här brevet når fram till er, med tanke på svaret jag fick senast jag skrev, så antar jag att alla mina brev inte kommer fram. Och det här brevet har jag skickat med Xamanthe, ett kentaursto vi befriat från vad vi bara kan anta vara den ondaste, hemskaste, plats som finns i de stulna länderna.

Men vi börjar med det viktigaste: Thalita mår bra och växer så det knakar, hon är i trygga händer hos Elga. Jag kan fortfarande inte skriva om vem fadern är, men det finns ingen risk att oroa er. Kom istället ner till Hjorthamn under vårfestivalen, då ska ni får höra allt, och träffa både Thalita och henens far.

Som jag nämnde tidigare har vi tagit oss österut, till Varnmark. I Varnmarks övergivna fästning har vi slagit oss ner tillfälligt för att utreda vad som kan ha hänt folket här. Ledtrådarna är få, men efter att ha lämnat över Himmelsvigg, en för kentaurerna helig båge, till Nomenstammens ledare, månmoder tror jag de använder som titel, berättade hon om De Dödas Dal, en för dem förbjuden plats som hade något med uråldrig ondska att göra. Hennes egen dotter hade nyligen försvunnit i trakten, så det fanns inte många alternativ för mig än att ta med mig kompanjonerna och befria henne. Läser ni detta så har hon hittat hem i säkerhet igen.

Vi hittade henne i vad vi bara kan anta är Vordakais håla, en plats fylld av kokande tjära, odöda monstrositeter och altare till demonerherrar. Jag vet inte hur djupt ned de här hålorna går, eller vad som finns här nere, jag vet bara att de stulna länderna kommer vara en bättre plats när de här rummen, och vad som än finns längre ner, är förgörda. Därför måste vi djupare ner in i detta mörker. För befolkningen i Varnmark, för Xamanthe och för Thalita.

Er Dotter,
Ellori

Jag måste säga att det är riktigt kul att spela Kingsmaker. Jag tror att jag är den enda nybörjaren i gruppen (?) och i princip alla fiender vi möter vet jag ingenting om. Jag kan bara bedöma deras farlighet utefter om miniatyren är "läskig" eller ej.

Att uppleva alla strider med nya monster är riktigt givande och jag vill berömma dig Vitulv för ett riktigt ambitiöst spelledande. Tack!

It's my pleasure

Fan vore det inte trevligt med lite ettan lös nästa spelmöte? Bara en fundering jag sitter och suger på just nu.

Kära Mor och Far,

Jag skriver direkt till er nu, för att berätta att vi lever och att Vordakai är besegrad. Vordakai visade sig inte vara någon gud, utan enbart en uråldrig cykloplich som av någon anledning samlade på själar. Vi vet inte ännu varför, eller exakt vad som egentligen hände, men vi hittade många av Varnmarks invånare döda i en stor bankettsal nere i Vordakais hålor, alla med sina skallar tömda och bortom all räddning. Varn själv var en av dem. Allt är inte svart och mörkt däremot, i krukor hittade vi själar, som när de befriades kom tillbaka till livet igen.

Nu väntar en hel del arbete med att undersöka, dokumentera och försöka förstå vad som egentligen har hänt här i De dödas dal, sen väntar än mer arbete med att införliva Varnmark i Grönbälte, så att dess invånare får skydd och kan känna sig trygga igen.

Er Dotter,
Ellori

Det är en varm midnatt med öppen himmel som glittrar av förgyllda stjärnor. Platsen är ett läger där en grupp äventyrare övernattar mot en bergrik och bastant grund.

Jacobia släpper en liten fis i sömnen och äventyrarna sover. Förutom Thotas som är vaken, det är nämligen hans tur att vakta lägerelden. Den tunga stenrustningen har han tagit av sig och ligger med bar överkropp framför lägerelden och petar in en pinne i brasan. Eldens värme får den arma dvärgen att svettas och droppar rinner nedför hans håriga bröstkorg för att samlas i den avgrundsdjupa naveln.

Thotas dricker girigt ur en flaska med gnomiskt portvin från södern. Mellan klunkarna ser han sig omkring i lägret och gruppen som sover. Genom portvinsögon förefaller de allra flesta i gruppen ointressanta - förutom en. Thotas sätter blicken i Farrans lilla orm som väsande snarkar så sött. Ormen är med sitt mönster, läte och spydiga ögon väldigt attraktiv den här natten.

Thotas smeker överkroppen med sin hand, magen blandas med spillt portvin och svett. Än är jag inte tillräckligt kunnig för att förvandla mig till ett så där litet djur - men kanske snart tänker Thotas. Dvärgen fantiserar under återstoden av sitt vaktpass om hur trevligt det skulle vara att kringla omkring på en gråsten tillsammans med Farrans lilla orm en varm sommardag.

Thotas för handen ännu längre ned. Han måste vara skyndsam för snart måste näste nattvakt väckas...

o.O

DUDE! WTF!

så vad missade jag?

Kära Mor och Far

Efter Varnmarks invånare avslutat sin hemmarsch så har byn nu börjat återgå till vardagen. Stadens bryggare, en dvärg som gjort skaffat sig ett rykte om sina fantastiska kunskaper hittade vi förtvivlad utanför sin bostad. Receptet på hans mest kända och bästa bryggd hade försvunnit, trots att han noga gömt det i en låda under några plankor i sitt hem. Han blev mycket glad när jag kunde räcka tillbaka receptet, då det var vi som hittat det när vi sökte igenom byn efter ledtrådar till invånarnas försvinnande. Han blev faktiskt så glad att han lovade att döpa sin nästa öl efter er dotter själv. Ellori Ale! I övrigt uttryckte han sin önskan om att få bli borgmästare över byn, något vi snart måste tillsätta. Ja, att Grönbälte snart expanderar österut är ganska klart, och redan nu ser vi särskilt Varnmark redan som vårt, även om det såklart ännu inte är fallet, rent juridiskt.

Med Thotas ute på grönbete (ni vill inte veta), Farran och Kelis nere i Vordakais håla, för att undersöka platsen och dess historia mer grundligt, så var det bara Iacobia, Phelan och jag själv kvar. Vi bestämde oss för att området närmast Varnmark behövde rensas lite från ohyra och monster. Nomenkentaurerna dök dessutom upp och meddelade att de gärna såg till att vi tog hand om Världsgnagaren, en slags Bulettedrottning som ställde till med problem i närheten av deras läger.

Vi begav oss därför nordost om Varnmark, där vi hittade de spindlar det talats om tidigare. Fem i storleken större hund, och en helt enorm. Trots att vi bara var tre till antalet så var det ju tre mycket kompetenta personer. När vi samlat ihop det spindelväv som efterfrågats gav vi oss än mer österut, för att ta en titt på den där Världsgnagaren. Titta han vi knappt göra innan den gav sig på oss, men inte ens en världsgnagare har någon chans mot Phelans båge, Iacobias brinnande sabel och mitt svärd. Vidare hittade vi en cyklopisk gravkammare, där en fälla lyckades blockera utgången. Efter att ha besegrat en grupp zombies och en Otyugh fick vi leta oss djupare ner i underjorden, snart insåg jag att det bara var en plats gångarna kunde ta oss, Underdark. Utan proviant fick vi leva på de svampar vi hittade som Phelan identifierade som ätbara, vi hamnade i konflikt med en större grupp Duergar, en grupp Morlocker och lyckades precis undvika en väldig lila mask-best.

När Phelan äntligen ledde oss up mot ytan 3 dygn senare var det en lång marsch till våra hästar. Väl framme i Varnmark så bytte jag bara häst innan jag fortsatte ända till Hjorthamn. Det var veckor sedan jag såg min dotter, och en stunds vila i vår Huvudstad passar mig bra.

Er Dotter,
General Ellori av Hertigdömet Grönbälte.

Funderar på en ny Thotas-mini.



men den kanske är för erotisk?

HAHAHAHAHAHA

Jag har visst missat att lägga upp Farran level 7, men här är Hertigen i all sin 8-levliga glans.

Det börjar redan bli lite småbökigt att hålla reda på alla spells.

Efter att Hertig Farran kommit tillbaka från sin och Elgas vetenskapliga utforskning av Vordakais krypta, begav sig han, Thotas, Iacobia och Kelis norrut, för ett kort besök i Restov - Svärdsherrarnas säte i Brevoy. Anledningen var att Thotas behövde få sin stenrustning förtrollad, och Farran ville även passa på att avlägga visit hos Jamandi Aldori, den skarpa adelsdamen som tidigare under året förärat Hjorthamn med ett besök.

Under resan mot Restov, vid bron över Kiravoyfloden blev sällskapet dessvärre överfallna av en märklig best - en gigantisk krokodil, som var täckt av piggsvinstaggar! Fylld av mod snarare än vishet förvandlade sig Thotas till en katt och gick till vildsint anfall. Piggsvinskrokodilen svarade kallt med att slita Thotas i stycken, och vore det inte för att sällskapet med magi lyckades förblinda besten hade Thotas inte bara varit död, utan även monstermat.

Thotas var som sagt död, men då våra hjältar under sina äventyr lagt rabarber på en skriftrulle med en reinkarnationsformel på så fanns det ännu hopp att den korpulente dvärgens död inte skulle vara ett permanent tillstånd. Exakt vad Thotas skulle komma tillbaka som var det dock ingen som visste, och nog hoppades Iacobia i hemlighet att han skulle återfödas som en troglodyt? Så blev dock inte fallet, och som ett ödets nyck kom Thotas tillbaka till livet som en... dvärg!

Efter avlagd visit i Restov, där man dessvärre fick nöja sig med Lord Umbars (Jamandis imbecille broder) umgänge, reste så våra hjältar tillbaka till Hjorthamn. Det var nu första gången sedan mysteriet i Varnmark uppdagades som Farran fick återse sin huvudstad och folket klev man ur huse för att hurra åt de återvändande hjältarna.

I Hjorthamn uppstod dock ett dilemma för Farran och de andra rådsmedlemmarna. Även om våra hjältar haft överseende med Pox och Bosmans tjuvjakt så hade de två vagabonderna länge varit en vagel i ögat på Grönbälltes Sheriff, Parok. Den driftige gamle sergeanten hade till slut fått tag på tjuvjägarna, slängt dem i fängelsehålan och börjat bygga en galge, för att en gång för alla markera vad som händer om man olovligen jagar på hertigens mark. Då våra hjältar hade en god relation till Pox och Bosman ville de ogärna se dem dingla i galgen. Det krävdes en hel del diplomati för att få Parok att gå med på ett lindrigare straff, men i slutändan lyckades man dämpa hans blodtörst, och istället tvångsrekryterades de två tjuvjägarna under högljudda protester till Paroks skogspatrull. Kanske hade de föredragit galgen.

Efter att ha spenderat några dagar i Hjorthamn begav sig de fyra äventyrarna ut på fiskarfänge! Man begav sig västerut, för att fånga ål till Hjorthamns mästerkock, som ville ha en ålfestival! På vägen till sjön Silvertrappan råkade man dock ut för en obehaglig överraskning då en lyktgubbe tog sin in i Farrans magiska hydda och störde nattsömnen. Obehagligt värre, och den skrämde halvt slag på stackars Kelis som satt vakt.

Vid silvertrappan stannade man ett par dygn. På dagarna rodde sällskapet ut i sin ihopvikbara båt, och metade ål med Thotas magiska godbär på kroken. På nätterna studerade man alla de févarelser som bodde i området runt sjön; griggar, fédrakar och nixier - vattenféer. När de fångat tolv stora silverålar begav man sig iväg på en liten bergsexpedition, där man hjälpte en otäck, men vänligt inställd fasspindel vid namn Zzamas. Zzamas lya hade tagits över av xiller - ondskefulla varelser från det eteriska planet, och hon bad äventyrarna om hjälp med att driva dem på flykten. Det slutade med att Iacobia sprängde hela stammen med ett par välriktade eldbollar. Som belöning fick sällskapet en magisk kista, med en trollformelsbok i.

___

Spelledarreflektioner

Det här var ett typiskt mellanmöte, då både Ellori (chrull krigare) och utbygdsjägaren Phelan var borta. Lite småputtrigt och mysigt, men utan någon egentlig story annat än ganska klassisk hexcrawl.

Persson lärde sig något nytt om AC och full-round attacks när hans rollperson togs av daga på ett väldigt plötsligt sätt. Det var spännande att se vad han skulle återfödas som, då reincarnate innebär att man slår på en slumptabell. Att han återföddes som dvärg (vilket är en chans på ca 10%) får väl ses som ett tecken från spelgudarna

Det var kul att återknyta till Pox och Bosman, två karaktärer som jag själv skrivit in i kampanjen, och gillar rätt mycket. Jag är glad att inte spelarna lät dem dingla i galgen.

Under de senaste spelmötena hare jag mer och mer börjat använda slumptabeller för random encounters. Jag har tidigare inte varit riktigt bekväm med sådana, men börjar tycka att det är rätt kul faktiskt. Det ger mig som DM lite extra spänning, då jag inte riktigt vet vad som ska hända hela tiden. Det är också bra träning i att kunna improvisera snabbt, och att snabbt titta på ett stat block och förstå hur en varelse/monster ska spelas. Givetvis belönas även rollpersonerna med random treasure, vilket ibland ger helt awesome resultat. Dante lyckades t.ex. lägga rabarber på en +2 keen poison dagger (om jag inte minns helt fel).

Skönt också att Kelis äntligen har kunnat steppa upp och räddat sällskapet från säker död.

Var det Kelis som förblindade besten? Jag kom inte ihåg när jag skrev krönikan. Äras den som äras bör, i så fall!

Jup det var hon. Draken får leva i evigt mörker för att han vågade trotsa hennes gud.

Våren 4715, Absaloms Tideräkning.

En vädjan om hjälp nådde Hjorthamn. Tatzelvads borgmästare, Loy Rezbin, skrev och påstod att det ryktades om att en armé av rövare och barbarer ryckte fram mot Grönbältes östra utpost.

General Ellori mobiliserade trupperna, som under Kapten Kestens Garess befäl påbörjade marschen. Under tiden red Ellori, Phelan, Thotas, Iacobia och Kelis i sporrsträck, då man uppfattade att invasionshotet var så brådskande att infanteriet inte skulle hinna fram i tid - ett klokt beslut.

Väl i Tatzelvad visade det sig att ryktet om en invasionsarmé kom från en flykting, Kisandra Numesti, vars far var en av Baron Hannis Drelevs riddare. Drelev var ledare för en av de expeditioner som sändes av Restovs Svärdsherrar för att kolonisera De Stulna Länderna. Baron Drelev råkade efter en tid i våldsamma stridigheter med Barbarer av Tigerherrarnas Stam. Tigerherrarna var ej själva starka nog att driva Drelev på flykten, men de fick förstärkning av Castruccio Irovetti, herre och konung över Pitax. Mot så kraftfulla fiender hade Drelev inte en chans, och han är idag Pitax knähund. För att blidka Tigerherrarnas ledare, Armag, tvingades Drelev skänka barbarhövdingen sina riddares förstfödda döttrar, vilket han också gjorde. De riddare som motsatte sig detta, däribland Kisandras far, slängdes i Drelevs fängelsehålor.

För att bevisa sitt värde inför Pitax herre bestämde sig Baron Drelev för att anfalla Grönbälte, och han sände en mindre armé av banditer, rövare och en stam troll(!) för att snabbt jämna Tatzelvad med marken. Han hade dock inte räknat med att Gränbälte styrdes av hjältar, och hjältar vad var skurkpacket mötte när de i gryningen anföll sitt mål.

Från norr, längs med flodbanken, avancerade fienden. Från Tatzelvad svarade byborna med pilregn och Grönbältskt mannamod. Men mot de fradgatuggande barbarerna och mot de rasande trollen stod inte den gemene bybon en chans. Där trädde istället våra hjältar in, och från himlen regnade helveteseld när Iacobia släppte lös sin arsenal av trollformler. Från hustaken visslade Phelans välriktade pilar, och själva naturen tycktes stå till Thotas och Tatzelvads försvar. Rättfärdig vrede slog fienden till marken, och deras muttrande till mörka gudar var till ingen hjälp när Kelis lät Erastils rättvisa och lag härska på slagfältet. Som en valkyria från forno tog Ellori, generalen, striden till fiendens linjer och ve den som stod i hennes väg.

Till slut var striden vunnen, och det första slaget om Grönbälte nedtecknades i Hjorthamns annaler. Vilket straff väntar angriparen som i sitt fort nås av nyheten om sitt nederlag?

---

Några viktiga namn

Fiender
Baron Hannis Drelev - Herre över Drelevs Jordagods och Fort Drelev.
Armag - Hövding över Tigerherrarna
Kung Castruccio Irovetti - Pitax härskare

Allierade
Lord Terrion Numesti - Riddare i Baron Drelevs sold, nu fängslad efter att ha gått emot baronen.
Kisandra Numesti - yngsta dotter till Terrion, flykting från Fort Drelev.
Tamary Numesti - äldsta dotter till Terrion, gisslan hos Tigerherrarna.

Loy Rezbin - Tatzelvads borgmästare, Latricias man.
Latricia Evenore - Tatzelvads prästinna, Loys fru.

---

Spelledarens noteringar

Vi har haft ett uppehåll sedan slutet av oktober, men på söndag drar kampanjen igång igen, och jag insåg att jag behövde skriva krönika, inte bara för att påminna spelarna om vad som hände senast, utan även för min egen skull. Den blev kanske en aning rörig, men jag hoppas att den ska vara läsbar.

Imorgon är det dags att återuppta Kingmaker-kampanjen med en nylevlad Farran.

Kära Mor och Far

Den vila jag skrev om i förra brevet blev alldeles för kort. En kort tid efter att vi anlänt till Hjorthamn så kom bud från Tatzlevad; en armé av krigare från Fort Drelev, vårt grannland i väst, marscherade mot Tatzlevad. Med sig hade de barbarer av Tigerherrarnas stam, samt några troll. Informationen fick vi från Kisandra Numesti, dotter till Lord Terrion Numesti, en av de riddare som Baron Drelev tillfångatagit efter sitt nederlag mot de Pitax-stödda barbarerna. Vidare hade även barbarerna fått alla riddares förstfödda döttrar.
Vi hade inte många val. Jag mobiliserade Grönbältes armé som började marschera till fots mot Tatzlevad samtidigt som jag och delar av rådet gav oss av mot byn. Vi fick reda på att vi hade blott några timmar innan invasionsstyrkan skulle vara på plats. Med magi och list satte vi igång förberedelserna och när väl striderna började regnade det pilar från hustaken och det tog inte lång tid innan det bara var trollen som stod upp av fiendens trupper. Jag rusade ut mot dem, och det var fantastiskt. Iacobia regnade eld och vrede från hustaken. Phelans pilar förvandlade dem till nåldynor. Thotas och Elga lät från luften naturens vrede drabba trollen och bakom mig stod Kelis och skickade spjut av ljus när hon inte höll oss vid liv. Och min klinga högg dem i bitar.
Vi insåg att vi inte visste mycket om vårt grannland, och begav oss anonymt iväg mot det, för att få reda på mer, för att planera hur vi kunde befria landet från Drelevs tyranni och barbarernas skräck. Med råd att söka upp en väninna till Kisandra i självaste Fort Drelev red vi iväg.

Fort Drelev visade sig vara en stad i skräck. Från skymning till gryning rådde utegångsförbud, och förbudet efterhölls av sex jättar som patrullerade stadens gator. Folket var rädda och förtryckta. Flera möjliga vägar in i själva borgen fanns. Vi valde den snabbaste lösningen, baronens privata hemliga flyktväg. Vi försökte smyga in så tyst det gick, men snart slogs vi för fullt. Jag vill med glädje säga att Lord Numesti befriades, baronen dödades, baronessan och baronens kurtisan fängslades. Jag vill med glädje berätta hur vi drev trollkarlen som var baronessans bror på flykten, hur jättarna sedan slogs ihjäl och staden befriades, men allt blir svart när jag måste berätta att Iacobia föll i striden mot baronen och hans svåger. Nu väntar en begravning, och ett monument, värdigt den hjältinna hon var.

Er dotter,
General Ellori av Grönbälte.

Nä, hon blev slagen i huvudet av en korkad jätte. Klantkärring.

... Kreativ historierevisionism. För att det varit häftigare om hon dog mot bossen. Eh.

På tal om sådant, vi kan ju inte börja med realm management nästa gång. Vi måste ju spöa barbarer!
Vi kan ju inte lämna gisslan där i månader...


Storuggla, vart tog magikern vägen