Chargar svin, speciellt.


Storuggla, nationalrätten är bacon

Vildsvinsbacon! *droools*

Dingelidong, igen.

(Inser nu att jag glömt lägga till AC-bonusen från Farrans nyöverkomna Ioun Stone.)

Där ser man. Du vet om att en baron kan dubba folk till riddare va?


Storuggla, titlar köper mycket

Under hösten och vintern år 4712 expanderade Grönbälte ordentligt, och gränserna utvidgades till att innefatta både Olegs handelsstation och Paroks skogspatrulls vakttorn. Man byggde och slet i Gränbältes städer, både i Hjorthamn och i Brutus Brygga, allt under Baron Farran Greycloaks vakande ögon.

"Hamnkaptenen" Iakobia skickade med rådets stöd Pox och Bosman för att tillbringa vintern som spioner i Pitax, det flodkungadöme som låg bakom barden och upprorsmakaren Grigoris försök till att rubba friden i Hjorthamn.

Det blev AR 4713, och Farran, Phelan och Ellori insåg att de nu tillbringat ganska exakt två år i de stulna länderna. De hade åstadkommit mycket.

I staden började det muttras om att Kobolderna tog för mycket plats. De kobolder som flyttat in i Hjorthamns södra hamnkvarter kläckte under våren kull efter kull med ungar, och då staden erbjöd en långt tryggare miljö än koboldernas naturliga habitat överlevde så gott som alla av de små fjälliga varelserna. Koboldkvaretern växte, och man slog återigen upp kåk-, och tältkvarter vilket fick den mänskliga befolkningen att knorra ilsket.

Det ryktades om en stråtrövare, Korpen, som gäckat både skogspatrullerna och resande handelsmän. Han tycktes vara en skicklig tjuv och våldsman, med talang för att undgå rättvisan.

---

Under månaden Pharast gav sig Farran, Iakobia, Phelan och Ellori ut för att utforska och äventyra.

Tidigt sprang man samman med två troll. Men trots att hjältarna nog satte hjärtat i halsgropen så kunde inte ens två av de livsfarliga bestarna sätta emot Elloris vrede, och magikernas eld!

Utanför en grotta i sydöstra Grönbälte hittade sällskapet uggelbjörnsfjädrar. Vid närmare inspektion av fjädrarna insåg man plötsligt att den ugglebjörn som här levde var stor som ett vakttorn, och mycket diskret följde äventyrarna sina egna spår tillbaka, tills de var utanför hörhåll och satte av i vild galopp från besten.

I ett övergivet alvslott, i Grönbältes västra vildmark råkade man så i strid med en samling outhärdligt onda févarelser. Tur då att jägaren Phelan visste allt som var värt att veta om just sådana varelser - särskilt hur de tas av daga! Efter mästerligt pilbågsskytte av Phelan, och vilt svingande med Elloris fédödarsvärd gick man segrande, och kunde plundra ruinerna på smakfulla konstföremål.

Som avslutning på månaden, och efter att ha vilat upp sig från den krävande striden med féerna tg sällskapet en eka och rodde ut till den påstått hemsökta ön i den påstått hemsökta sjön Candlemere. En ondeskefull aura omgav ruinen, och våra hjältar blev överfallna av de vederstyggelser som där bodde. En oformlig massa av babblande munnar och ögon, som bet tag i, och sög blodet ur Ellori, och två tentakelförsedda hjärnor med fågelnäbbar som paralyserade stackars Iakobia såväl som Phelan. Elloris muskler, och Farrans magi kom väl till pass i striden, som slutade väl, trots allt. I ruinen fann man ristningar med blasfemiska böner till bortglömda gudar som av Hjorthamns prästerskap kunde spåras till entitet kallad "Yog-Sothtoth".

---

Några bilder från spelmötet:


Striden mot févarelserna. Ser inte spelarna lätt uppgivna ut?


Och i tornet på Candlemeres ö.


Dante visar hur stor plats hans trollformel tar! (det visade sig att han räknat fel; den tog mycket större plats egentligen!)

Alltid! Ni kommer aldrig fånga mig!

Käre bror,

Det har tyvärr gått allt för lång tid sedan mitt senaste brev, mitt arbete har hållit mig allt för upptagen för att sätta mig ner och författa ett brev till dig. Jag vet vad du tänker, att om jag bara ställt ifrån mig flaskan hade jag hunnit skriva till dig tidigare men jag kan bara säga att du har fel. Det är mitt ämbete som uppehållit mig. Jag kan tyvärr inte gå inte på detaljer om vad som skett och vad jag gör så jag ber dig att du litar på mig när jag berättar att det vart hektiskt.

Grönbälte har sedan jag anlände i Hjorthamn vuxit i storlek och befolkning, och efter att baronens gränser flyttades ut till att innefatta en guldgruva formligen exploderade kassakistorna och den surmulne kassören Oleg såg bara butter ut, vilket för honom måste anses vara ett formidabelt lyckorus.
Hans muntra uppsyn återgick dock till sitt otrevliga normalläge när det visade sig att det skulle byggas hus vid hans handelspost, vilket skulle tvinga honom till mänsklig kontakt.
Efter att vintern ersatts av vårsolens blida sken och ett bryggeri satts i drift i Hjorthamn (jag vet vad du tänker käre bror men det var inte jag som låg bakom detta!) beslöt baronen att vi skulle resa ut och finna Korpen, en hemskt stråtrövare som gäckat landsfiskalerna.
Vi reste fram och tillbaka med General Ellori gömd i en vagn i några dagar men med klent resultat. Då tröttnade baronen och istället utforskade vi länderna bortom hans gränser.
Rätt snabbt hittade vi två troll som lekte vid en flod. Trots en viss olust gav vi oss in i kamp med dessa, vilka visade sig äga en regenativ förmåga som försvårade för oss. Turligt nog har jag förmågan att sätta eld på både folk och fä, vilket visade sig lyckosamt då eld förhindrar troll att läka sina sår! Det hade jag ingen aning om, vilket bara visar mig att mina studier inte förberett mig på allt och lär mig ödmjukhet. Dock orsakade det en viss stolhet i mig, eftersom jag fick äran att nerkämpa ett troll med min magi. Det skulle aldrig kunnat ske hemma i Brevoy!
Vi skulle även ha råkat i problem med en Ugglebjörn av Ovanlig Storlek om vi inte bestämt oss att återvända en dag med en prästinna för säkerhets skull.

Under våra resor fann vi ruinerna av ett gammalt fort, troligt byggt av alver. Det visade sig nu bebott av tre onda féer, en som gömde sig och hoppade fram, högg oss med sävrd och sedan sprang iväg innan vi hann till att ge svar på tal. Vi jagade denne illgärningsman runt halva borggården innan vi hann nedkämpa den då Phelan, sporrad av sitt brinnande hat för féer avlossade fyra pilar som alla satte sig djupt i fanskapets bröst.
Ett av tornen i fortet visade sig bebott av ytterligare en fée, denne hade inrett sitt torn väldigt fint med bra lakan och fina gardiner, men visade sig precis lika mordisk som sin kumpan. Denne slog vi ihjäl och i mittentornet visade det sig finnas ytterligare en fée, denna var dock av det mer förföriska slaget och lyckades helt förvrida huvudet på Farran och Phelan (själv var jag mest intresserad av hennes dans ur ett rent tekniskt perspektiv). Hade det inte varit för Elloris småsinta svartsjuka och snabba ilska hade vi alla antagligen dukat under där och då för denne siren.
I ett av tornen fanns det för övrigt bara väldigt många råttor.

Sedan återvände vi till Hjorthamn innan vi lånade en eka som Phelan fick ro ut till den hemsökta ön. På ön visade det sig finnas en ruin av rent diabolisk art, med en resident tjattrande mun som förvirrade Ellori och sedan bet henne och började suga hennes blod. Medan denna gjorde detta blev jag själv nesligt paralyserad av en flygande grell. När jag väl kom ur paralyseringen kunde jag dådkraftigt rusa fram och dräpa blodsugaren med ett kraftigt hugg. Grellerna lämnade jordelivet snabbt efter detta.

Eftersom jag vet att du rapporterar allt jag skriver hem till våra föräldrar - förneka det inte ens käre bror - kan du hälsa dem att jag inte hittat en lämplig make där nere och att nej, baronen må vara ungkarl men han är verkligen inte min typ.
Jag skulle kunna skriva mer men jag har en flaska rött som väntar.

Med vänliga hälsningar,
din syster Iacobia.

Det här inlägget innehåller inga spoilers för mina spelare (men väl för andra spelare av kampanjen Kingmaker, uppenbarligen).

Lite tankar om gårdagens äventyr.

Kingdom building
Vi började med att köra Kingdom building i sex månader på raken. I efterhand kunde vi konstatera att det blev för mycket. Kingdom building är kul och charmigt, men det får inte ta upp för mycket tid. Dels så blir det en del sifferskyfflande, och dels är inte alla spelare lika delaktiga. Hädanefter ska vi varva kingdom building med äventyrande och utforskande. Det vill säga; kör det månatliga rådslaget, stick därefter ut och äventyra (eller spela igenom eventen som händer i riket/staden).

Det ställer högre krav på mig som spelledare, då jag behöver locka ut rollpersonerna från sina rådsposter. Det kan jag antingen göra genom att hota riket, eller genom att vifta med en belöning. Förr fanns det ett egenvärde i att utforska, men nu finns gott om utforskat land som baronen borde vilja lägga vantarna på istället för att hajka runt i livsfarliga skogar.

Monster
Motståndet var lagom, trots att den dansande féen (en Baboan Sith) kunde ha gjort processen kort med hela gruppen om inte chrull hade haft en sådan vansinnig tur med tärningen.
Ingen encounter visade sig vara överjävlig, men jag tror heller inte att spelarna uppfattade någon av dem som trivial.
I Candlemere-tornet hade jag bytt ut de ursprungliga monstren (lyktgubbar, will o wisps) till två grells och en gibbering mouther, det passade ändå bättre kopplat till tornets historia. Lyktgubbar är inte så kul, men jag borde ha gjort om grellarna lite. Paralysering är inte kul, särskilt inte under fyra rundor. Borde ha bytt ut paralyze mor confusion, eller tillåtit saves varje runda man är paralyserad. Gibbering mouthern var dock rätt kul, och chrull såg halvt om halvt bekymrad ut när den bet sig fast med fler och fler munnar och sedan började suga ut con-skada. Jag glömde att ge avdrag för tornets otäcka aura, men det gjorde inte så mycket.

Encountern i tornet var inget spelarna sandlådesnubblade in i, utan jag frågade om de kunde tänka sig att åka dit. Då fick jag nämligen möjlighet att skicka ut dem några minuter för att bygga upp terrängen. Jag tycker att det var okej, men det är inte ett tillvägagångssätt som ska användas alltför ofta. Det är trots allt en öppen sandlådekampanj, och halva charmen är att spela på just det sättet.

Generellt
Ett par saker ska förbättras fortsättningsvis, och den viktigaste är att försöka få in mer rollspelstillfällen. Det finns massor av spelledarpersoner som kan utnyttjas mer än vad jag gör nu.

Gårdagen var ett mittimellantillfälle i äventyret, dvs. ganska lågintensivt. Nyhetens behag med kingdom building har gått över lite, och tagit plats som en rutin (om än en trevlig sådan), medan man ännu inte har stormat in i den spännande upplösnngen av äventyret. Jag skulle tro att nästa spelmöte blir det sista i Rivers Run Red, och jag ser fram emot crescendot!

Efter RRR väntar ett nytt äventyr, som skiljer sig från de två första genom att ha en lite tydligare storyline, där rysliga händelser måste undersökas. Överlag gillar jag variationen i kampanjen, varje äventyr har verkligen ett annorlunda fokus, utan att det blir alltför spretigt.

"Vi började med att köra Kingdom building i sex månader på raken. I efterhand kunde vi konstatera att det blev för mycket. Kingdom building är kul och charmigt, men det får inte ta upp för mycket tid. Dels så blir det en del sifferskyfflande, och dels är inte alla spelare lika delaktiga. Hädanefter ska vi varva kingdom building med äventyrande och utforskande. Det vill säga; kör det månatliga rådslaget, stick därefter ut och äventyra (eller spela igenom eventen som händer i riket/staden)."

Jag tror problemet blir att resultatet blir det lätt absurda i att föräldrar kommer till oss med bud om att deras son är försvunnen i vildmarken eller bud om en stråtrövare som jävlas längs vägarna... och sex månader senare rusar man ut och letar efter knodden och rövaren?
Events bör hanteras raskare, annars blir det så att knodden får hänga hos ödlemännen i ett halvår.

"Ingen encounter visade sig vara överjävlig, men jag tror heller inte att spelarna uppfattade någon av dem som trivial."

Den där jäveln som blev osynlig var ju jobbig, kan inte fienderna stå still och ta emot stryk som hederligt folk?
Angående paralysering: Jag kan förstå att det blir trist, men i detta fall var jag själv upptagen med att oroa mig för att monstret skulle komma närmre och äta min hjärna, och försökte lista ut om paralyseringen var över innan eller efter chrulls gubbe vart tömd på blod. Men jag tror tyvärr att Dante har en poäng där, att 4E har en vits med sitt en runda eller en save per runda-deal. Men att byta ut paralysen mot förvirring låter som ett vettigare hack, men då kanske de blir för veka som monster.


Storuggla, tänker lite annorlunda än Krank

Kära Mor och Far

När jag skrev att jag skulle skriva oftare så glömde jag bort vintern här i Grönbälte. Det är en fruktansvärt tråkig årstid. Det snöar och blåser och mycket mer än så händer inte. Detta är såklart inte helt sant, det händer bara inte mycket att skriva om. Bortsett från att Baronit Grönbälte nu är tvenne gånger så stort som senast! Nu tillhör äntligen Paroks fort oss på riktigt, så också Olegtuna, namnet vi gav området kring Olegs handelsstation. Han var bister och besviken på oss för att vi valde att anlägga en stad där, men namnet fick honom på bättre tankar. Och ärligt talat är där inte mycket mer än ett stall och några hus, men är det fler än hustruns hans runt omkring honom så blir han så butter. Tydligen ska han vara en riktig romantiker och skojjare när de är ensamma, men det nämnde hans fru för mig i god tro, så håll det för er själva.

Med baronin har också vår stad växt. Vi har nu ett bryggeri där öl bryggs av flera sorter! Elga pratar om en skallersvampskryddad bryggd hon tycker de ska brygga, och vill att jag lämnar förslaget till dem eftersom hon inte litar på att de inte springer i panik när de ser henne. Jag är osäker på om våra medborgare skulle överleva en sådan öl, så än så länge har jag tvekat. Utöver Bryggeriet så har vi nu också en vattenhjulsdriven såg, en butik, en handelsbod, ett garveri och äntligen en garnison och ett fängelse. Det pågår förfullt rekrytering och träning av soldater nu! Nu har jag början på en styrka att faktiskt vara General för! Det är alltså dags att låta Parok och Kesten få vara ifred och låta dem sköta det de ska. Jag gissar att de bägge drar en lättnadens suck för detta.

När snön väl smälte och vitsipporna började titta fram begav vi oss ut för att jaga den stråtrövare som plågade våra handelsmän i höstas. Han gick inte att finna, men vi hittade annat att ta hand om. Två troll Far! Jag var lite nervös först, då det bara var Er Dotter, Baron Farran, Phelan och den nya trollpacka jag tidigare berättade om, Iacobia, där. Men snart upptäckte trollen oss och det fanns bara en möjlig utväg. Det gick snabbare och lättare än väntat. Phelan skjuter pilar snabbare än någon alv jag sett och mitt egna svärd träffar som vanligt rätt. Men striden hade varit hopplös om det inte vore för Iacobia och Farran. Iacobia må inte alltid lyckas hugga rätt med sin sabel, men precis när monstret tror att det har klarat sig låter hon eld spruta ut från sitt vapen. Har ni någonsin sett troll med skräck i blicken? Jag tror jag har det nu, och synen är fantastisk.

Vidare har vi hittat spår, och kanske också lyan till vad som bara kan vara en gigantisk ugglebjörn. Det var ingen hemma, så vi bestämde oss för att återkomma senare och begav oss istället västerut för att utforska den borgruin som vi hört talats om. Den visade sig vara bebodd av ondsinta feér som snart fick bita i gräset. Den förste av dem var en liten snabb krabat som kunde försvinna rakt i tomma luften. Han dök upp från ingenstans, högg någon i ryggen och sprang sen bort för att försvinna igen. Han räknade dock inte med att vi själva kunda använda fula knep, jag plockade fram min Ranseur för att kunna nå honom bättre och Iacobia vände hans egen taktik mot honom, hon blev också osynlig. Snart hade vi ett blodspår att följa och med den hjälpen kunde han inte fly Phelans pilar.

Mest spännande var det däremot uppe i kärntornet. Högst upp fann vi en fée som med sin dans fick männen att tappa fattningen, och inte bara männen, jag börjar misstänka att jag inte kommer behöva oroa mig för någon rivalitet mellan mig själv och Iacobia när det kommer till män... Utan att kunna imponera på mig med lite höftrörelser försökte hon hålla fast mig med magi, men hon föll snart för min klinga.

Vi passade senare på att besöka ön i Ljusnan som sades vara hemsökt. I mitten på ön hittade vi ruinerna av ett torn som visade sig vara hemboningen för diverse styggelser. De föll snart, men den olust vi känt för platsen försvann inte. Vi kommer behöva rena den med hjälp av en präst om fiskarna ska våga sig nära. Om ni finner böcker som nämner någon äldre gud vid namn Yog-Sothoth i de stora bilbioteken i Brevoy får ni gärna skicka en sådan till oss. Allt kan vara intressant.

Jag lovar nu att skriva till er oftare.

Er Dotter,
General Ellori av Grönbälte

PS Ni skulle ha sett den Stridsyxa som smeden och Elga tillsammans skapade under vintern, det var en blandning av stela raka linjer och underbara kurvor som förvirrade ögat och gjorde det ibland svårt att se om man slog med rätt sida. Den såldes snart till en besökare i staden, och jag undrar om inte det börjar bli vanligt. Besökare som kommer hit enbart för att besöka Elgas torn och se vad för konstigheter hon har kommit på. Vet inte om detta är något bra eller dåligt just nu, bara att det gör gott för vår stadskassa. DS

Problemet med pojken hos ödlefolken skyller jag mer på att det vid det tillfället fanns flera quests att göra (alla är fortfarande inte lösta) och absolut inga ledtrådar om de flesta av dem. Det ledde till att vi mest bara utforskade och det var bara slumpen som avgjorde vilka quests vi löste när. Undantaget kan vara Elga och svamparna där vi fick en klar indikation på åt vilket håll vi skulle leta, och dessutom en deadline. "Gör det inom 3 dagar eller hamna i grytan"...

Men visst blir det lite konstigt när vi kör flera månader i rad, så jag röstar för att bara göra det under vintern och annars köra rådslag när det passar. Är vi i Hjorthamn och saknar klara mål om var vi ska ta oss härnäst? Kör ett rådslag, sen försöker vi göra någonting annat. Kommer vi tillbaka efter äventyrandet kanske vi kan köra ett till, men bara om vi inte redan har en plan på vad som borde hända härnäst.



Det enda triviala var väl råttorna. De kändes inte riktigt som de skulle kunna göra oss någon större skada och var mest irriterande för att man saknar resurser att ha kål på dem snabbt. Här syns det att vi saknar en "riktig" magiker då Ugglan fokuserar mest på single target saker och Dante på spells som inte är attacker. AOE plx.

Det låter som att er kampanj flyter på grymt bra!

Några tankar från en annan som leder kampanjen "Kingmaker" är att kingdom building är en rätt omständig process. Jag tror att vi kommer ägna ett helt spelmöte endast åt att sköta kungadömets första år. Därefter ta det mer eller mindre i realtid, dvs när rp har härjat i en månad har det blivit dags att se vad som har hänt/ska hända i kungadömet. På så sätt kan olika events också smygas in i grundstoryn.

Jag har sett flera olika excel-filer på Paizos messageboards och kan rekommendera dessa, även om jag känner mig mest hemma med papper och penna.

Sedan har jag, som den Civ-nörd (Sid Meier) jag är, förstås torrsimmat lite sjukt mycket, med Kingdombuilding-reglerna. Min erfarenhet av denna rätt onödiga aktivitet är att man måste sitta med det där pilliga några gånger för att det ska flyta på så snabbt och smidigt som man vill när spelgruppen väl är samlad (vilka edicts ska man ha?, vilka byggnader ska byggas? vem borde ha vilken post? hur hänger det hela ihop? etc.) Jag tycker att det är kul med de där reglerna, men kan ha förståelse för att de är träiga och kanske inte lika roliga för alla spelare.

Det vi använder oss av finns på http://www.skumgardiner.se/rpg/king/ Det översta Excel-bladet där är trevligt och det är distriktskartorna också.

Nu har vi kommit igång och fått fart på ekonomin och lyckas än så länge balansera ganska bra med consumption och liknande. Snart ska vi börja expandera mer över skogen och då kommer vi behöva hitta nya sätt att sänka consumption eller öka vår ekonomi rejält, men nu har vi alla fall något som börjar kännas som en stad på riktigt. Inte bara en samling hus, bordell, kyrkogård och bibliotek (fortfarande ingen taverna, men väl ett inn) som kändes som nödvändiga byggnader bara för att de var billiga och gav rätt stats, nu kan vi äntligen börja planera mer för vad vi tycker en stad SKA innehålla.

Som Nöjesdistriktet jag planerar

Korpen kommer på besök. Vad letar han efter, tro?



Och om man inte är spelare i min kampanj så kan man få reda på hur den skurken ser ut, här!

"Vad letar han efter, tro?"

De där böckerna med pornografi som Farran hittade i för-äventyret tror jag.


Storuggla, rosa pantern

Kartan uppdaterad efter söndagens spelmöte. Nu med dubbelt så stort baroni!

"Kartan uppdaterad efter söndagens spelmöte. Nu med dubbelt så stort baroni!"

Nu stort som, håll i er nu, Norrtälje Kommun!


Storuggla, till area inte landmassa

Fan så bra, Dante!

Toppen!

Då saknar vi bara de gemensamma tillgångarna.

Det har hänt mycket, ju!

När har ni "vunnit" spelet? Kan inte dröja länge nu. Den där spelledaren ni har tycks ju oförmögen att sätta ordentliga hinder i er väg.

Sedan så förväntade jag mig faktiskt fler beholdare, också, men de kanske inte finns i Pathfinder?

Tror inte det, det är väl ett unikt D&D som dom inte släpper rättigheterna till =)
Dock går det väl utan problem att skapa en Beholder till PF.

De har inte vunnit förrän kampanjen är besegrad, och de är inte klara med äventyr två av sex än. Just nu är det bara smekmånad, än så länge

Beholders finns inte i PF, eftersom de är Wizards IP. Visserligen skulle jag lätt kunna konverta en, men jag tror att den skulle kännas lite malplacerad i kampanjen. Det är ju i huvudsak en vildmarkskampanj, och beholders lever ju i underdark. I vilket fall vore det i taskigaste laget att slänga påmdem en beholder nu - de är ju bara level fem-sex än så länge.

Här levlas det i ett rasande tempo (men man får betänka att vi i allmänhet spelar i åttatimmarspass).

Nästa level är det dags för en tredje class!

Kära Mor och Far,

Sommaren i grönbälte förde med sig en del problem, men också en hel del goda nyheter. Den drake vi hört talats om till och från under våra resor söder om Hjorthamn hittade vi till slut. Phelan, som medborgarna börjat kalla för Phelan Vilse, visade att han trots många snedsteg är en jägare av rang! Såfort han fick syn på något han påstod var spår av draken stack han av som en pil från hans egna båge, och träffade lika rätt. I en glänte i skogen hittade vi draken, som tyvärr (eller kanske som tur var?) inte var någon riktig drake, utan en mindre typ av skogsdrakdjur. Den envisades med att flyga eller gömma sig bland träden, så jag kan den här gången inte ta åt mig något av äran, men när hjältemodiga Hertig Farran lurade ner den på marken kunde Iacobias eld och Phelans välriktade pilar fälla besten. Vi begav oss söderut, inte för att jaga drakar, utan för att ta hand om de troll som ställt till mycket problem för oss söderut. Dagen efter begav vi oss mot ruinerna av ett gammalt dvärgfort som ryktet, och spåren, var övertaget av trollen.
Redan vid ingången blev det snabbt kamp. Vi fyra mot lika många troll. Phelan avfyrade eldpil efter eldpil, Iacobias sabel öste eld över dem och Farran kastade syra medan jag gick hårt fram med min klinga. De föll faktiskt utan några större problem och djupare ner i lyan hittade vi trollhundar, några fler troll, ett stentroll och vad som måste varit trollens ledare. Ett stort monster som slogs med morgonstjärna och kastade eldbollar från ett magiskt halsband. När han föll trodde vi att Grönbälte var av med sina större problem, en oroväckande hittar vi tecken på att någon har lett trollen mot oss. Och än värre skulle det bli!

På vägen tillbaka till grönbälte ser vi rök från Hjorthamn, ett gigantiskt monster hade förstört flera byggnader och spåren från det ledde sydöst, bort mot lyan av den väldige Ugglebjörnen vi sett spår av tidigare. Iacobia är tjock! Med kobolder i släptåg vek vi av dit direkt, hittade lyan och det blev en tuffare kamp än vi varit med om tidigare. Men ju tyngre de är...
Tillbaka i Hjorthamn mottogs vi väl, och koboldernas hjältemod kommer nog inte åra medborgare glömma. Huvudet av både Ugglebjörnen och Draken sitter nu på sina platser på väggarna i Kobolden och Rädisan och de byggnader som förstördes har hunnits bygga upp igen.

Ja just det, Hertig Farran! Baroni Grönbälte är numera Hertigdömet Grönbälte. Farran har ännu inte hittat något gemål och trots vad Mor och syster Dalla säger så har jag inga tankar på att fylla det tomrummet. Hur stilig hertigen än är.

Er dotter,
General Ellori av Hertigdömet Grönbälte.

PS: Iacobia, jag vet att du läser de här breven, och att jag vet att du tycker det är rätt och riktigt för din position i Hertigdömet. Så ta inte den där kommentaren på allvar. Du är inte tjock. DS.

Det var höst i Grönbälte. En klar och kall sådan, men trots att man vissa dagar kunde känna lukten av annalkande snö i vinden, så var hedarna fortfarande fria från det vita täcket. Året var 4714 (enligt Absaloms tideräkning) och våra hjältar hade nu spenderat över tre år i de "Stulna Länderna". Tanin var död, och Farran styrde Grönbälte som hertig.

Hans styre var expansivt, och under det senaste året hade Grönbälte gått från ett litet, ynkligt baroni, till ett livskraftigt och växande hertigdöme. Elloris armé växte, och hon hade under sommaren låtit uppföra murar runt huvudstadens slottsdistrikt.

Ellori hade fött ett flickebarn, som hon överlämnat till Elga. Barnet skulle komma att tillbringa sina dagar i häxans torn, vilket fick både en och annan att höja på ögonbrynen. Och vem var egentligen fadern?

I Hjorthamn hade man rest ett monument över striden mot den rasande jätte-ugglebjörnen, och på general Elloris order hade kobolderna Mikmek och Pirku avbildats sida vid sida om våra hjältar. Relationerna mellan kobolder och människor hade förbättrats avsevärt under tiden sedan ugglebjörnen anföll. Invånarna började inse att man satt i samma båt.

Under sommaren hade Farrans gamle vän, Maegar Varn avlagt visit i hertigdömet. Maegar och hans legoknektar - "Varnlingarna", hade fått i uppdrag av Restovs Svärdsherrar att kolonisera området öster om Grönbälte, Nomenhöjderna. Han var imponerad över Farran och de andras framgång, då han själv hade stött på problem under koloniseringen. En stam med kentaurer, kallad Nomenstammen, hade ställt upp vildsint motstånd, och flertalet skärmytslingar hade ägt rum under åren. Detta, i kombination med ett kargt landskap, hade gjort att Maegar endast lyckats grunda ett mindre samhälle, Varnhold, och en liten vaktbefästning i den bergsklyfta som nu gick under namnet Varnholdpasset. Efter utbytta välönskningar reste den hårt ansatte baronen hem efter några dagar, han kunde inte unna sig lyxen att stanna i Hjorthamn under någon längre tid.

Mot hösten till anlände ytterligare ett sällskap till Hjorthamn. Den här gången var det Restovs Svärdsherrar som kom på ett diskret besök. Lord Umbar Aldori, den yngste sonen i klanen Aldori ledde besöket, men då han både var ung och korkad insåg våra hjältar snabbt att det egentligen var hans syster, Jamandi, som var den vars ord vägde tyngst. Det framkom senare att Umbars "statsbesök" bara var en ursäkt för Jamandi att få växla några ord med Hertig Farran. Medan det styrande rådet höll Umbar upptagen samtalade Jamandi och Farran i enrum, och hon förklarade att Varnhold inte svarat på varken brevduvor eller budbärare på flera veckor. Svärdsherrarna kunde inte undersöka ärendet närmare utan att dra på sig alltför skarpa blickar från deras "överdrivet vaksamma herrar i norr" (de styrande adelsklanerna och kungafamiljen i norra Brevoy) och därmed bad Jamandi våra hjältar om hjälp.

Några dagar senare reste Farran, Ellori, Iacobia och Kelis österut, med några tjänare i släptåg. Efter att ha rest i en vecka eller så, och passerat de imponerande vattenfallen i törnskatefloden nådde man så den bergskedja som separerade Nomenhöjderna från Grönbälte.

Man fann Varnholdpassets vakttorn mystiskt övergivet, utan några tecken på strid, och valde att där övernatta. Under Farrans vaktpass slumrade den obetänksamme hertigen till, men vaknade av sällskapets hästars panikslagna gnäggande. Ett par etterbiggor hade under nattens skyddande mörker smygit sig fram och dräpt två av hästarna. En vild strid utbröt, där Ellori fastande i en av monstrens snaror, och nästan stryptes på kuppen! Trots det lyckades man döda etterbiggorna, men bekymrande nog var man två hästar kort.

Nästa morgon anslöt Phelan, som hade haft ärenden hos skogspatrullen i Grönbälte.

Man nådde till slut Varnhold, och staden var spöklikt övergiven. När äventyrarna undersökte stadens hus fick man intrycket av att invånarna helt enkelt hade rest sig från sina normala förehavanden och lämnat staden, då inga tecken på strid stod att finna. Phelan, utbygdsjägaren, talade genom trolldom med en övergiven katt som berättade att "Under den röda solens timme hörde mina utfodrare den nya fågelsången och gick ut. De kom aldrig tillbaka. Jag är hungrig."

I stadens värdshus, Vattenhästen, fann man märkliga ting. I dörrkarmen hade någon ristat in ordet "NOMEN", och i skänkrummet fann man en févarelse - en spriggan - som stod fastfrusen i vad som måste varit ett stasisfält. Någon hade krossat den paralyserade sprigganens skalle, så att hjärnan kunde synas. Kelis bedömde att det inte var värt att ödsla en trollformel för att bryta förtrollningen, då sprigganen ändå inte skulle överleva.

Man fann i skänkrummet något som enbart kunde beskrivas som en tillfälligt upprättad forskningsplats, där en "Mäster Pendrod". Hade bedrivit studier om det närliggande områdets historia. Av ett upphittat brev framgick att Maegar Varn hade bett mäster Pendrod att komma till Varnhold för att undersöka ett gammalt armband, som en man vid namn Willas Gundarsson hittat vid flodkanten.
Bland mäster Pendrods historieböcker fann man anteckningar som han själv nedtecknat. Det stod bland annat om någon sorts halvmytologisk ö, och namnet "Vordakai" förekom. "Vordakai - kanske en av nomenkentaurernas gudar?" stod antecknat i marginalen. Var denna ö skulle vara belägen framgick dock varken av historieböckerna eller Pendrods anteckningar. Här följer ett stycke som Pendrod markerat i en av böckerna:

And so it was, high upon the Torres and well above the Vale's stairs, where rises from the high water a stoney isle of dire report. Known as Vordakai's Island to those that do live thereabout, some legend of its name doth come down through the locals. For they speak of a guardian that doth destroy all who would set foot upon its accursed shores. They did name no fewer than a twelvecount of their hero-knights who had left their bones upon its rocky shores over the years after having tested their nettle against its dread warden, 'til none would any longer go there for fear of its hidden terrors. And the name of this terror was given unto this island.

Man undersökte sedan Willas Gundarsons lilla stuga, och fann där att huset hade blivit plundrat, men inga tecken tydde på att strid förekommit. Detta tema återkom i flera av de hus som låg närmast fortet i Varnhold. Våra hjältar fann en hårdinbunden bok, som slitits i två stycken. Boken visade sig vara Gundarsons journal, och beskrev kortfattat ett antal skärmytslingar med nomenkentaurerna. En anteckning lydde "fann armband vid floden" och sidan efter pryddes av en stor skaldisk runa, som ingen i sällskapet kunde tyda.

Efter att äventyrarna undersökt Willas stuga begav man sig upp till fortet, där man återfann de som plundrat östra Varnhold. Ett litet rövarband med sprigganer hade tagit fortet i besittning, och våra hjältar fick på ett mycket våldsamt sätt göra sig av med ockupanterna.

När vi lämnar hjältarna för den här gången har man tagit Varnholds fort i besittning, och där upprättat en främre operationsbas. Man har sänt bud efter Thotas och fler tjänare från Grönbälte, samtidigt som undersökningarna av det spöklika försvinnandet från Varnhold pågår.

I Grönbälte strövar fortfarande den surmulne Munguk runt och letar efter en hona, och mer att dricka.

I Pitax blänger en galen bardkung avundsjukt på kartor över landområden han ännu inte har makten över.

I Brevoy fortsätter Svärdsherrarnas tysta uppror mot kungafamiljen.

Och i Nomenhöjderna väntar onämnbara fasor på att få stilla sin hunger.