Det borde ju vara det, men jag tycker inte att det funkar! Jag har testat att spela cleric/paladin i okänt land, Gondicas tzan-si-mystiker (eller vad det hette) i högkultur och indian i vilda västern men har inte fått till något tryck. Jag misstänker att det har att göra med att jag har ett annat ingång i storyn och inte angriper det hela med... Ehm, kaos ögon om du förstår var jag menar och därmed inte får samma flöde.

Så jag sitter fast emellan att spela en scen som jag inte känner för på ett bra sätt eller en scen som jag känner för på ett "dåligt". Sucks to be me...

Äh, kom igen nu, Poppe. Ens rollpersoner har faktiskt auktoritet att lägga sig andra människors liv, och de har faktiskt fått den auktoriteten av en kyrka.

Man får liksom ta ett samhälle med andra normer men med riktiga människor som oss, och försöka passa ihop det med sitt eget samvete, eller rättare sagt, ens personliga tolkning av ens rollpersons samhälle.

Alla kanske inte har lust att låta de de två samsas, och det kan jag förstå.

Hi hi hi. Jag älskar att både dogs och trollbabes dyker upp i en laddad, svår situation, och hundarna reagear med att ta den och sig själva på jätteallvar och försöka lösa allting med hjärta o smärta, medans trollbruden kan bara höja på ett skeptiskt ögonbryn och sucka.

Jag får intrycket av att trollbrudarna befinner sig utanför, är sig själva, medans alla andra är liksom är trångsynta och fast i sina traditioner.

(Detta baserat på dina inlägg och de trollbabe-seriestrippar jag lyckats hitta)

Är inte det kärnan till "Vad gör man?" i Dogs? Att man är kyrkans män, sända för att hålla ordning?

Nä, för att hålla folk fromma. Ordning har inget med det att göra alls normalt sett.

Jovisst, så kan man sammanfatta det. Ram har en bra poäng, rollpersonerna är inte där för att få alla att rätta sig i ledet, de är där för att byn har sårats, och sårat har infekterats och kan inte läka av sig själv.

Det betyder att vissa av de troende kanske uppmuntras av hundarna, eller lyfts upp, vissa rättas, vissa straffas, vissa... får aldrig återvända.

Det är det jag menar! Vi engagerar oss i spelledarpersonernas liv för att vi bryr oss, och vi plockar upp tärningar och kämpar för att det är ballt!

Moralen i spelet, att det finns en skillnad mellan hur det är och hur vi skulle vilja att det var, och att vi bryr oss om spelledarpersonerna gör det ballt.

Men det är inte så att vi sätter oss och försöker "klara" abstrakta moraliska övningar som vi får av spelledaren, det är så jag menar.

Du behöver alltså inte känna en stor press på dig, för alla har förmågan att bry sig. Det är inte svårt alls.


Jovisst!



Åh. Okej, det här är lätt sagt för mig, men...

Släpp det.

Försök inte göra det awesome. Precis som spelledaren inte ska bestämma vad som ska vara rätt och fel så ska hon inte bestämma "Det här ska vara suveränt!" eller planera häftiga scener. Det är det som gör spelet gripande, att det inte är planerade scener eller så, utan bara människor som lever sina liv. Man släpper det på spelarna, spelar sina spelledarpersoner, och så kommer det att bli awesome scener för att spelarna känner sig engagerade, men det kanske inte alls är de scener och de personer som du tror som kommer bli awesome.

Vet du vad du kan göra? Sätt dig ner och gör en by.

Det är på sidan 97 i pdf-filen du har. Det är väldigt enkelt, sidan 97-113 beskriver stolthet (stewardship kan nog vara lite tungt att greppa helt om du inte har läst boken redan, men oroa dig inte för det), orättvisa, synd, demoniska attacker, osv.

Sedan, på sidan 113 kommer en steg-för-steg guide till hur du skapar en by med problem. Följ stegen bara, och se byn rullas ut framför dig.

Gör det inte för stort eller för avancerat för dig. Det följer några exempel i boken, de är bra.

Tada. Nu har du en by, och din prep som spelledare är klart. Det var väl inte så svårt?

Är du sugen på att visa upp byn för spelare, nyfiken på att se vad som händer? Då har du rätt attityd, och då kommer det gå bra. Hur dina spelare än reagerar på problemen, så kommer de vara intresserade av situationen när du visar upp den för dem.

Suveränt! Nu känner jag mig klart mer lugn och "hemma" med det.

Haha, för tillspetsat? Ok, jag rundar av lite...

Vad jag helt enkelt är ute efter är detta: I Dogs in the Vineyard kommer det alltid en punkt där det inte längre faller tillbaka på livets bok. Hur vi skapar byarna styr detta. På grund utav att vi i spelet inte har en synlig gud, ingen religion som faktiskt har en egen neutral och auktoritär röst så kommer det alltid falla tillbaka på att tolka, att värdera, att döma och att utkräva straff utifrån något annat. Och, på grund av den auktoritet som vakthundarna har fått från templet i Bridal Falls så förstärks detta, auktoriteten möjliggör för dem att gå utanför livets bok, tolka, värdera, döma och utkräva straff utifrån de omständigheter som råder. Och, där, ju i och med att auktoriteten sträcker sig bortom livets bok, så är inte spelet längre om religion, utan om just moral utan religion.

Det är just det här som jag älskar med Dogs in the Vineyard. Man kan sätta sig ner och spela en fundamentalistisk galning, någon som sprider skräck och förödelse allt i guds namn, men det är inte spelet som dikterat det för mig. Det är jag, som spelare, som gjort de valen som som utkräver den gravida kvinnans död på grund av hennes synder. Livets bok och religionen ger en utgångspunkt, den ger ett ramverk, men när de verkligen gäller, när man ser tillbaka på vad man gjort, så är det faktiskt jag som spelare, som talesman för min karaktär, som utkrävt straff, tolkar och dömt. Jag har ingen bok som kan hålla mig om ryggen, för det är sällan så enkelt. Precis som i verkliga livet.

Så, mina tips:

Trollbabe - skrev lite om det i en annan post, men framförallt är detta mitt tips för att det är enkelt, effektivt och hejdundandes ballt. Den nya omarbetade texten som finns i den tryckta versionen är dessutom väldigt tydlig, steg för steg beskrivs exakt vad du bör göra och vad du inte bör göra och vad spelets mål är. Ron Edwards kallar det själv hans skoltext för Story Now!, och även om herr Edwards har en tendens att inte alltid vara tydligheten själv, så lyckas han fenomenalt bra här. Rekommenderas även om det bara är så som en introduktion till vad Story Now! är och handlar om.

Dogs in the Vineyard - Ja, det har du ju redan. Det har ju redan debatterats. Så tuta och kör och var inte rädd för det.

Burning Wheel/Mouse Guard - Bägge har varit inkörsportarna till Story Now! för väldigt många och i och med Adventure Burnern som nyligen släpptes så är Burning Wheel faktiskt precis lika klart och tydligt beskrivet som Apocalypse World.

The Pool - Litet, elegant och väldigt inflytelserikt. Dessutom gratis! Kanske inte som det första spelet, men om du köper Trollbabe, utgå från hur du skapar prep där och sen vänder du dig till The Pool, då är du helt rätt.

Primetime Adventures - Själv tyckte jag spelet är lite svårt, det lämnar lite mycket öppet. Skulle jag läsa det nu skulle mycket mer vara självklart, men som ett första möte med ett annat sätt att spela rollspel på, vet jag faktiskt inte. Det kommer dock en omarbetad utgåva som skall vara betydligt tydligare och mer genomarbetad när det kommer till hur man förväntas spela spelet. Men, det är en klassiker och det är ett spel som många har haft som ögonöppnare, så varför inte.

Det stämmer nog rätt väl, har för mig, men hittar inte exakt nu, att det till och med är så att trollbrudarna är unika, det existerar endast de som spelarna spelar. Inga andra. Eller i vart fall inte i berättelserna.

Men helt klart, en helt komplett trollbrudsberättelse är att hon kommer till en plats, alla försöker få med henne på sin sida, hon vräker dem åt sidan och drar vidare.

Åh åh åh, hur kunde jag glömma, The Mountain Witch! Finns nog bara att få tag på som PDF, men oj oj oj! Så värt!

Vill bara inflika att rätt nyligen påstod Vincent att AW är ett Story Now-spel. Jag tror jag håller med

Har han någonsin dementerat det? Story Now!-texten finns ju till och med med i referenslistan? Aldrig ens haft någon annan föreställning om det...

Måste bara säga - jäkla mycket spännande indie-spel. Stort tack för wilper med fler för spelintroduktionerna. Jag är filosofiskt helt med på indie-grejen, och diggar nästan varje spel jag ser. Hade gärna köpt allihop.

Problemet är förstås att jag inte har tid, och att jag känner att man med indiespel tappar hela det klassiska kampanjspelandet - det som jag lever för. Det blir en svår kompromiss. Men någon dag...

Primetime Adventures lämpar sig väl för sådant, eller? Det ska ju vara TV-serie trots allt...

//Krank, som är lite tjurig över att vara hitta spelet som PDF i dessa print-on-demandtider

Ja, en hel del indie-spel nämnda ovan ska uttryckligen spelas i kampanjformat. Ex. Apocalypse World, Burning Wheel (nämndes det?), Lady Blackbird, Dogs...

Burning Empires är (typ) Burning Wheel i rymden. Och det är väldigt fokuserat på just kampanjspel.

Jag tycker personligen att BE är coolare än BW också.

Panty Explosion är spelet där alla spelar japanska skolflickor, med eller utan psykiska krafter. Det är ett jävla mobbingspel och jag älskar det.

Det har en förhållandevis »hård« scenstruktur där alla är med i att sätta de nya scenerna utifrån fem hållpunkter (var är det, vilka är där, vilken stämning, vad händer, finns det något övernaturligt i scenen?).

Dessutom engagerar spelet alltid någon annan spelare när du slår tärning (din rival om du misslyckas, din bästa vän om du lyckas) så är alltså alla involverade hela tiden, även om man inte behöver vara i rampljuset. Det tycker jag är helt lysande.

Det enda felet med Panty Explsion är att man blir lite avundsjuk på spelarna som får berätta en massa coola grejer.

En andra utgåva är på väg!

Mobbingspel? Ligger det i samma skala som Fat Man Down? Fick höra en utläggning om det från Tobias Wrigstad på P3 Kultur från nyheterna och det var ganska extrem på mobbingskalan vad jag kunde förstå. Särskilt om man var tjock.

Nej, det ligger absolut inte på samma skala som Fat Man Down. Det är ett spel som generellt funkar bra fast rollpersonerna mobbar varandra, inte ett spel som går ut på att rollpersonerna mobbar varandra.

Åh... Okej, du har rätt. Jag baserade det på den här intervjun:
http://www.lumpley.com/comment.php?entry=530
om "clouds and boxes". Han säger faktiskt bara att Dogs inte är ett story game, och sedan ger han med sig.

Vincent Baker har dock en väldigt specifik definition av Story Game, just det han själv försöker undvika med sin design, nämligen spel där vi kommer till en punkt där vi förhandlar om vad som kommer ske, engagerar oss i konfliktresolutionen genom att slå tärning/dra kort/etc, för att sen komma till en punkt där det faktiskt redan har skett. Vi passerar så att säga, eller vi måste inte passera kanske är mer rätt, aldrig punkten där det faktiskt sker. Så In a Wicked Age är ett Story Game enligt Vincents beskrivning, men inte Dogs eller AW eller Posion'd. Men, vet inte om han har kvar den definitionen längre.

Tio minuter in i den här, snackar han om det. http://independentinsurgency.com/index.php?post_id=473352