Spännande!

Kan du inte utveckla med typ ett praktiskt exempel?

För mig finns det något självklart dåligt i att jag försöker ragga upp min medrollpersons fru och den andra spelaren bara: ”suck, kan vi inte bara förhöra den där kultisten så vi kan komma vidare och lösa mordgåtan och se vad som händer?”

Jag anser att det i någon mån är berikande att spela med folk som har andra prioriteter. Det finns, tycker jag, en tendens att vilja renodla upplevelser som jag inte riktigt håller med om -- jag vill inte spela rollspel med ambitionen "nu ska jag uppleva det här, det här och det här" och sedan få exakt den upplevelsen till livs. Man mår bra av att få sig lite obekanta upplevelser serverade också, och kanske innebär det att man själv breddas som rollspelare. Priset blir, förstås, att man sätter mer av sin behovstillfredsställelse på spel -- tar man in andra perspektiv än ens eget är det inte säkert att man blir lika omedelbart tillfredsställd som om man bara hade rört sig inom parametrarna för vad man själv tycker är intressant.

Allt detta förutsätter, förstås, att man får det man vet att man gillar åtminstone en hyfsad del av tiden. Men det här att man ska få det hela tiden känns lite, jag vet inte, otåligt. Som om det vore världens hemskaste att få vänta lite medan någon annan gör sin grej. Kanske knyter det an lite till det Arvid säger i början: sluta bry dig om att spelet ska vara så intensivt för alla hela tiden, det är lugnt om deltagarna tycker om olika bitar olika mycket.

Jag skulle faktiskt säga att den andra spelaren vid det tillfället inte spelar rollspel, han spelar tärning.. eller cluedo. Inte rollspel i alla fall.

Eller om han gör det kanske han skulle ta och reflektera över varför han är gift..

Själv anser jag att scenen är viktigare än progressionen. Annars kan man lika gärna spela monopol.
Tyvärr har jag ingen som jag spelar med som känner likadant

Ja, kan ju hålla med dig i mycket- jag känner också mer och mer att orden "kreativ agenda" är rätt högtravande, jag vill fan ha kul, skjuta lite bad guys och vara allmät cool under några timmar...

men jag tycker det finns tillfällen då det är värt att tänka kring kreativ agenda, när det faktiskt inte är kul med rollspel- och då fråga sig- "varför?"

Men absolut- det är bra att påminna sig om att alla inte behöver tycka lika om allt, eller att allt är lika skoj- är helt med dig i det!


Jag kan nog lätt bli lite sektig (indie-sektig alltså) i mitt snack medan jag i spel senaste tiden har suktat som fan efter trad-spel och spelat en massa traddiga skräckäventyr och haft absolut askul. Det har varit fett berikande att köra med en SL som tycker stämningsmusik är en viktig del av upplevelsen, eller att, hör och häpna, skickas ut från rummet och inte få vara med under tjugo minuter!!! Tossiga människor!

Tänkte vara så där dryg och petitessig och säga emot, bara för att mitt jobb är så löjligt slappt den här veckan



jag håller inte med- men det är en större och ganska ointressant diskussion om vad rollspel är.



handlar det inte snarare progression i olika riktningar styrda av olika kreativa agendor? Jag vill dra åt det hållet och du vill åt det andra? Om jag raggar på hans fru kommer vi bli ovänner, jag säger upp mig från polisen och dras med frun in i sekten som vi skulle motarbeta etc etc- progression

medan han vill ha en fet stämningsscen där vi "aha" upptäcker ledtråden, lever oss in i våra rollpersoner som poliser "på väg mot sanningen" medan vi tar nästa steg mot fulländandet av den asballa (färdigskrivna) berättelsen? Progression. Eller missuppfattar jag hur du använder ordet progression?

(MAKT, MAKT, MAKT)

ingen text

Det jag framför allt vill komma till, och nu må jag låta sådär surdegs-långsamhetens-lov-aktig, är att allting inte måste vara sådär häftigt hela tiden. Det är okej att låta spelandet handla om någon annans intressen snarare än ens egna ett tag, det är okej att inte ha kul nu, det är okej att vara lågintensiv. Ibland när jag lyssnar på indietyper tycker jag mig skönja någon slags stressad vinstmaximerarattityd: "Det ska vara awesome hela tiden! Ingen dödtid!". Det där är någonting jag gärna vill slippa i rollspelssammanhang. Saker får ta den tid de tar, helt enkelt, spel som försöker koka ner allting för att skapa en så fokuserad upplevelse som möjligt är inte riktigt för mig.

du har nog en poäng där... några av de bästa rollspelsessionerna jag har haft har varit helt awesome-fria... folk har bara skrotat runt och softat i typ Middenheim, gått på Snotball, hängt på nåt värdshus, slöspelat i största allmänhet...

...och det tillförde massor till hela spelupplevelsen. Speciellt när det sedan börjar hända saker längre fram i kampanjen.

Jag håller också med. Det likhetstecken som ibland försöks sättas mellan lågintensivt och tråkigt håller jag inte alls med om.

sant

Vi pratade faktiskt om det där efter vårt spelpass igår- att vi aktivt måste göra våra spelpass mer långsamma- för att hinna ladda personer och platser med mer engagemang och intresse- vi är så jävkla snabba på att dra iväg- inte för att vi har en hets elelr ett tvång utan för att det är så jäkla kul! Här och nu kul liksom, men det är ju också fett att omvartannat suga på karamellen istället för att bita.

Du låter inte alls surdegs-långsam, jag fattar vad du menar och håller helt med dig- konverserar bara kring ämnet liksom...

Ja, jag hoppas verkligen inte att någon tar vad jag säger som någon sorts manifest. Det här bara idéembryon jag jonglerar runt med (värst vad den liknelsen blev grotesk) i brist på möjlighet att diskutera dem över en fika.

det är nog mycket en smaksak. Jag kan ibland tycka lågintensivt är tråkigt men jag vet att vi har olika åsikter om det i min spelgrupp. Vilket är bra.

Jag tycker lågintensivt är tråkigt när det inte finns någon bear on the beach. jag kan ha aslånga samtal med min syster om jag hela tiden att hon har en hemlighet som hon inte vill avslöja eller att någon när som helst kan storma in och försöka döda henne, eller när min karaktär samtidigt försöker dölja att han vill ligga med henne.

men lågintensivt som att hänga på en bar i största allmänhet eller gå ut på klubb med sin karaktär och se vad som händer, eller umgås med kompisarna tillför inte något till min spelupplevelse- men som sagt det är ju verkligen en smaksak.

Sen har ju AW som diskuteras i en annan tråd en lite annan take på detta. Första sessionen går man ut och hänger helt fritt, lågintensivt- men man vet också att de grejer man gör i de mötena kommer att explodera till hela kampanjens centrala konflikter och handling- man vet inte hur och varför eller vilka slp som blir viktiga- men det finns liksom en utlovad framtida björn på stranden- om det makar någon sense för att prata lite mer svengelska. Då är jag med på tåget igen.

Kanske handlar det om man känner någon glädje/ spänning/ upprymdhet av att bara vara i sin karaktär- och det gör inte jag.

Kan man inte köpa Frispel längre? Hur som ska de finnas i en flyttlåda och går säkert att låna när jag hittar dem. Nisse Nytt har jag lustigt nog aldrig köpt något nummer av, ingen aning om varför. Ett tips är att kolla runt på gamla hemsidor efter inspiration.

Förresten kolla också in Knutpunkt och gränslandet mellan rollspel/friform/lajv, där kombineras det rätt mycket med impro är min känsla. Kanske skulle Göteborgs Lajvfabrik kunna vara något? Har själv nästan lovat att arra något där och då blir det nog rollspel/friform/impro-betonat...



Helt klart! Inser hur korkat det är att vara frustrerad över att det varit svårt att diskutera och att jag istället borde jubla över att den här tråden sluppit kommentaterer i stil med "sök en teatergrupp istället" som jag fått tidigare. Men impro+rollspel kallas ofta (eller kallades ofta förr för) friform. Jag tyckte din ståndpunkt kändes väldigt bekant, men mycket för att det stämmer rätt väl med det jag kallar rollspel ;-)

-Gunnar (som naturligt länge kombinerat impro och rollspel, kan bero på att jag i forntiden spelat mycket med teaterapor)

Det finns lågintensiva passager som kan vara roliga och intressanta beroende på läggning.

Vissa tycker att planering och förberedelser är spännande och intressant. Att filosofera över möjliga lösningar på problem och mysterier är lågintensivt och kan vara mycket kul. Att spela scener där karaktärerna vecklas ut om än vare sig utmanas eller förändras är guld. Det förbereder och flaggar för en intensivare upplevelse längre fram.

Att resa 120 mil längs med en landsväg kräver mer arbete för att det skall bli vidare roligt.

Grejen är att med tanke på hur vi fungerar så BLIR det ofta mer intressant och dynamiskt när vi försöker komma på det självklara. I "Play Unsafe" berättar författaren om ett experiment (och nu skriver jag från hur jag mindes det, har inte boken här) där han satte upp en scen och postade det på ett forum (rpg.net tror jag) och sen bad folk dels skriva den självklara fortsättningen på scenen och dels skriva den mest kreativa och intressanta fortsättningen på scenen.

Resultatet var att de mest användbara och intressanta inläggen kom från samlingen "självklara" fortsättningar. Jag vet att det låter som en liten motsägelse, men av någon anledning så fungerar det.

Edit: Och nu upptäckte jag att någon redan tagit upp det exemplet, mer detaljerat och bättre än vad jag kunde... ces't la vie :-)

/McWolfe

Jo, det ligger väl ganska mycket i det antar jag. Mer än bara illvilja, vilket är så jag ofta ser det.


Knappast. Det är ett jättebra spel. Det ger mycket och det hjälper många till utveckling. Som jag skrev i Stadenforumet för en längre tid sedan då vi var ett gäng som testade det första gången, så var just Staden det spel där vår spelgrupp connectade ordentligt med varandra och det spel där alla lärde sig att öppna upp, släppa loss och verkligen spela tillsammans. De flesta i den gruppen då, förutom jag själv, var rätt nya på rollspel och därför lite osäkra och blyga. Det ger sämre spelkvalitet. En grupp ska ju vara sammansvetsad och våga ge. Jag tog till Staden som ett medel för att förändra det och det gick som smort. Boken i sig är kanske "tunn" vad det gäller spelinnehållet. Man kanske kunde ha skrivit den på ett bättre sätt och fått in mer "spel" än bara "text". Det är dock vad boken i sig står för, spelet i sig är kanonbra. Jag tror att det mer är så att du själv tröttnat på det och gått vidare. Nåväl, jag väntar med spänning på den nya versionen. Det ska bli skoj!